Att prata om tiggare med barn

[Killaloe]

Absolut, kruxet är ju om någon hakar på och vill prata och berätta på ett lite påstridigt och egentligen jobbigt sätt. Som vuxen kan jag ju se att den här personen är uppenbart annorlunda, och därför är jag artigare och trevligare än jag hade varit om t ex en full eller otrevlig person gjort på samma sätt. Barnens frågor är typ varför frågar han så mycket? Varför följer han efter oss? De tycker helt enkelt det är lite otäckt, eftersom de inte riktigt förstår varför personen gör som de gör och att det kanske är lite jobbigt, men inte farligt. Och sånt är det ju svårt att fråga personen ifråga: Varför bryter du de sociala koderna? När svaret rimligen är "För att jag pga mitt handikapp är rätt omedveten om dem?"

Ja då förstår jag hurdana situationer du tänker på och att det kanske inte alltid är så lämpligt.

Går det att då, för att inte hamna i situationen där hen kan höra och ta illa vid eller svara vidare, att skjuta på samtalet och frågorna? Typ säga - det är inte helt enkelt att förklara så vi får prata om det senare - för att sen prata med funktionsnedsättningar som påverkar känslan för sociala koder (eller ja, i någon lightversion kanske) vid ett lämpligare tillfälle? Ibland tänker jag att alla frågor inte kan besvaras exakt på sekunden utan kräver lite andra omständigheter osv.

Men som sagt, jag spånar mest och har verkligen inget jättekonkret att bidra med egentligen (eftersom min kontakt med barn är när jag passar dem och är den opålitliga barnvakten som mest ljuger och skämtar tror inte det är ett vinnande koncept för föräldrar som måste träffa sina barn jämt )

 

[Petruska]

Härligt att du fått en utmaning. Handlar det om att du är osäker på om han förstår, eftersom han vad jag förstått är tvåspråkig (och kanske därför har en lite långsammare språkutveckling)?

Jag är inte osäker på vad han förstår språkligt sett. Öht är han ett språkligt geni. När han kommer från farföräldrarna i förorten pratar han förortssvenska som en riktig latino och efter några timmar med mig låter han som en vit medelklassgosse. Två språk och oräkneliga sociolekter ryms i det barnet.

Jag vet inte vad som skapar min osäkerhet. Han är klart enklare att tas med än de barn jag är mer van vid. Kanske uppfattar jag honom som lite "ytligare" på något sätt? Som en sån där enkel kille, liksom? Helt klart är att hans energi liksom går mer genom handling och rörelser än genom prat och fantasi mot vad jag är van vid. Det är befriande på många sätt med ett barn som inte ständigt exploderar och inte är så galet utrymmeskrävande mentalt som tex min son var, men det skapar också lite frågor och osäkerhet hos mig. Han är bestämd av sig. Ibland är det som att jag hamnar i ett "underläge" och liksom litar mer på hans omdöme än mitt eget. Då blir det ofta lite rörigt.

 

[Brandgul]

Jag umgås ganska regelbundet med en liten 4,5 år gammal kille. Förutom att vi ses familjevis en hel del, brukar jag hämta honom tidigt på dagis på fredagarna och då brukar vi hänga på stan tillsammans i några timmar.

I fredags frågade han för första gången om tiggare. Han verkar inte notera de tiggare som går omkring eller sitter vanligt, men det här var en tiggare som låg ner på alla fyra på det sätt som tiggare ibland gör. Killen frågade mig och jag sa att det var en tiggare och att en del tiggare ligger så där. Det visade sig att det killen var orolig för var att tiggaren hade ramlat och slagit sig så att vi borde hjälpa honom. Jag förklarade att den knäliggande ställningen inte hade något med smärta eller sjukdom att göra och med det lät sig killen nöja.

Själv är jag dock inte särskilt imponerad av min egen prestation. Hur gör ni andra?

Jag kommer ihåg från min egen barndom att vi såg tiggare utomlands och då ingick det alltid i föräldrarnas förklaringar att det hade att göra med att vi var i ett fattigare land och i Sverige behöver ingen tigga. Det kan jag ju inte säga, vi ser många tiggare varje dag här i Sverige nuförtiden.

Hela grejen med att jag tillsammans med ett barn ser en hjälpsökande människa - och sedan inte gör något alls för att hjälpa! Hur hanterar man det? Man säger ju alltid till barn att det är så viktigt att hjälpas åt och ta hand om varandra.

Jag säger att de kommer från ett land där det är så eländigt att de måste komma hit och tigga.

 

[Mabuse]

Jag säger att de kommer från ett land där det är så eländigt att de måste komma hit och tigga.

Och vad säger du när det är svenska tiggare?

 

[Brandgul]

Och vad säger du när det är svenska tiggare?

Vi har inte träffat några svenska tiggare ännu. Då skulle jag säga att hen har det så eländigt att hen måste tigga.

Vi pratar ofta om hur andra barn och vuxna har det i andra länder. Vad krig och fattigdom är för något. Hur det är att inte ha jobb och inkomst. Tak över huvudet. Behöver vi pengar för att köpa leksaker eller vad är grundläggande behov?

 

[AgentCarter]

Barn följer inte alltid upp med följdfrågor där man helst skull vilja ha dem. Treåringen kan gärna med femton följdfrågor vilja ha en uttömmande redogörelse för varför en bil som stod där i morse inte längre står där när vi går hem, eller varför en man går på trottoaren (Vart ska han? Varför det? osv) Jag önskar ibland att de frågade om sånt där jag har vettiga svar att ge och det skulle kännas kul att lära dem, inte om sånt där jag inte har en aning. Och femåringen vill gärna ha en uttömmande förklaring till varför Rackham den Rödes skepp har röda segel, och varför fakiren i Tintin har konstiga ögon, än till varför det finns tiggare. Iofs gör ju Rackham den Röde också lite mer spännande saker än vad tiggarna gör.

En annan fråga på samma tema - vad gör ni när nån som är lite eljest, alltså har någon form av förståndshandikapp, slå följe på vägen hem eller på bussen och vill prata en massa eller beter sig annorlunda, och barnen tycker personen är konstig/läskig och frågar medan personen är där? Vad säger man, som inte är förolämpande mot den personen, men samtidigt ärligt mot barnen?

Gud du påminner mig om när min son sa att en person som hade någon form av utvecklingsstörning log mot oss och han frågade högt varför hen såg så rolig ut, jag höll på att dö av skam (blev ett samtal om att så säger man inte osv) Annars har det varit en icke-fråga då min bror är handikappad och bor på ett hem med andra som har olika variationer av störningar.
Tiggare har han inte frågat om än, för honom är det nog helt normalt att det står någon utanför affären faktiskt.