Pratar du med andras barn? Lång luddig tråd :)

[athena_arabians]

Den här tråden väcker känslor hos mig!

När jag var liten (6-8?)hittade jag en fin äggkopp i en affär, den ville jag köpa till min pappa som fyllde år.
Mamma gav mig en peng, och jag ställde mig i kön, för att handla alldeles själv! Jag var stolt och förväntansfull i kön. Mamma stod kanske 15 meter bort.

När det blev min tur, blev jag helt enkelt totalt ignorerad. Personen i kassan tog kunden bakom mig, som i sin tur bara stövlade in framför mig. Jag minns hur liten och osedd jag kände mig. Självklart tog det inte många sekunder innan mamma redde upp situationen, men för mig var det för sent.
Jag har en NPF och jag har än idag, 30 år senare, svårt för att handla ensam. Det är knäppt hur mycket en sån grej kan förstöra.

Alltså ser jag till att ALLTID möta barn som interagerar med mig, trots att jag själv helst undviker människor.
Att inte bli sedd är en sån hemsk känsla, det vill jag inte att nån ska behöva vara med om.

Sådant existerade inte när jag jobbade som kassörska. Aldrig i helvete att jag hade låtit någon vuxen tränga sig före, så pass med pondus hade jag även då att jag kunde säga till.

 

[Acer]

Jag gillar inte när främlingar pratar med mig och besväras av barn, men att inte svara ett barn låter ju helt knäppt? Försöker alltid ge dom en bra upplevelse. It takes a village osv.

 

[Voeux]

Jag tycker sällan om att prata med folk jag inte känner, varken vuxna eller barn, men att svara på tilltal tillhör rent hyfs och är det barn är jag extra vänlig. Barn som blänger brukar jag dessutom alltid säga hej till. Jag hoppas att folk kommer uppmärksamma och vara vänlig mot min dotter när hon börjar stappla runt i livet sen.

 

[jeennnnyy]

Eskilstuna djurpark förra helgen och Astrid Lindgrens värld den här och mina pojkar 3 och 6 år har varit till sig av lycka!

Har under dessa dagar funderat på andra vuxnas beteende, utan för den nu saken bedöma vad som är rätt eller fel, bara att
Vi skiljer oss mot många andra.

Vår stora sjunger, klappar händerna och är gärna med överallt. Igår efter en läskig och spännande teater börjar han prata med de vuxna och ett barn bakom oss påväg ut om de också tyckte de var spännande, men fick inget svar. På affären når han inte chipsen han önskade och ber en man bredvid att hjälpa honom men han ignorerar. Nu börjar vi komma dit att den stora blir mer och mer tillbakadragen, absolut inte så de är ett problem egentligen men tycker det är synd då jag gillar hans attityd. För honom spelar det ingen roll vem du är eller hur du ser ut du är en människa som är precis lika betydelsefull som någon annan.

På badhuset för ett par veckor sen frågar den lilla de andra barnen i omklädningsrummet vad de är för något de äter, en somalisk (?) familj och mamman där snappar direkt upp frågan och ropar till sig 3 åringen, kom här de är såna här (typ små chipspåsar men med någon riskakeliknande i) och ger honom en egen påse. Upplever ofta att personer från annan kultur egentligen hade passat barnen bättre de är mer som vi

Ibland frågar andra bekanta barn om de får komma hem och rida 6 åringens ponny, föräldrarna tystar barnen Och tycker de är ofint att fråga. Medans jag, och han, självklart tycker att man får komma och rida. Är man så duktig och modig att man laddar upp och frågar förtjänar man att komma och hälsa på också

Lång och luddigt tråd men mest nyfiken, hur gör du?

Jag svarar så klart snällt andras barn, det hör ju till allmänt hyfs. Jag har egna barn och upplever inte alls det du tycker dig se, snarare tycker jag att många (särskilt äldre) absolut vill prata med dem trots att de (åtminstone när de var yngre) är blyga och inte alls intresserade att prata med främlingar

Jag ORKAR dock sällan ha långa konversationer med okända barn på stan/på museer/osv. Har fullt sjå att vara en närvarande mamma till de barn jag har (och deras kompisar). Så håller det för det mesta kort, orkar inte med långa konversationer om någons brors kompis coola actiongubbe..

 

[DarkInNight]

Jag svarar och hjälper gärna barn.
Är en sån där som fångar upp ledsna eller borttappade barn på köpcentret/Leklandet och letar reda på föräldrarna ( lite otäckt hur lätt ett barn tyr sig till okänd människa).

Däremot har jag svårt för gränslösa, ouppfostrade barn. Vuxna också för den delen.
Skulle heller aldrig bjuda in barn att komma och rida ponny. Varken jag eller ponny tycker barnridning är kul

 

[Kratus]

Är inte så förtjust i barn, mer än syrrans under begrändad tid. Men nog fan svarar jag barn som pratar med mig. Sitter det någon i tex en barnvagn som råkar få ögonkontakt med mig och ler eller säger hej/vinkar så svarar jag självklart tillbaka på samma vis!

 

[Niyama]

Vårt stora barn hade en period för ett tag sen där han sa hej till alla. Ofta mer än ett hej om han inte fick svar

Jag brukar handla i samma butik som en unge (ja hans föräldrar då) som "kräver" hej. Vid första hej uppfattade jag inte ens att det var till mig, då ställer han sig framför och stirrar på en och upprepar HEJ. När han får svar är han nöjd och fortsätter inte prata. Tycker det är lite roande, blir som att han uppfostrar vuxna som inte ens kan svara lite trevligt med ett hej .

 

[iNHALE]

Jag som är barnfri och generellt tillhör skaran av folk som ofta betraktas som "barnhatare", pratar alltid med barn. Jag ser det som allmänt hyfs att man bemöter personer som tar kontakt med en på ett trevligt sätt oavsett ålder. Jag förstår inte varför man skulle ignorera ett barn som ber om hjälp att ta ned en chipspåse från en hög hylla när man troligen hade hjälpt en vuxen person som kanske är kortväxt eller sitter i rullstol med samma sak. Visst, man kanske inte har tid att stå och svara på en miljon frågor i mataffären men de flesta barn, iaf barn som är lite äldre, är fullt kapabla att förstå när man säger till dem att "jag har jättebråttom så jag hinner tyvärr inte prata med dig just nu.". Det finns ingen anledning att vara oförskämd bara för att det är ett barn och inte en vuxen.

 

[Eloise]

Jag brukar handla i samma butik som en unge (ja hans föräldrar då) som "kräver" hej. Vid första hej uppfattade jag inte ens att det var till mig, då ställer han sig framför och stirrar på en och upprepar HEJ. När han får svar är han nöjd och fortsätter inte prata. Tycker det är lite roande, blir som att han uppfostrar vuxna som inte ens kan svara lite trevligt med ett hej .

Skulle kunna vara vår påg
Han kan vara väldigt uppfodrande i sitt hejande

 

[Scata]

Jag som är barnfri och generellt tillhör skaran av folk som ofta betraktas som "barnhatare", pratar alltid med barn. Jag ser det som allmänt hyfs att man bemöter personer som tar kontakt med en på ett trevligt sätt oavsett ålder. Jag förstår inte varför man skulle ignorera ett barn som ber om hjälp att ta ned en chipspåse från en hög hylla när man troligen hade hjälpt en vuxen person som kanske är kortväxt eller sitter i rullstol med samma sak. Visst, man kanske inte har tid att stå och svara på en miljon frågor i mataffären men de flesta barn, iaf barn som är lite äldre, är fullt kapabla att förstå när man säger till dem att "jag har jättebråttom så jag hinner tyvärr inte prata med dig just nu.". Det finns ingen anledning att vara oförskämd bara för att det är ett barn och inte en vuxen.

Eller hur!!
Jag tänker precis som du, med enda skillnaden att jag har ett barn
Men uppfostrad - det är jag! Jag hör till den skaran som pratar med barn på samma sätt som till vuxna, jag har ingen "barnröst" eller "barnfilter" - frågar man så får man svar.

 

[Sofie.S]

Arbetar inom barnomsorgen så för mig är det helt naturligt att prata med andras okända barn.

Men sen finns det barn som jag upplever behöver hjälp av avsluta ett samtal. Jag var i lekparken idag och en tjej kom fram och ville klappa hunden, vilket hon fick. Vi pratade också om allt möjligt. Jag följde mina egna barn och hon gick efter. Efter ett tag blev barnet lite väl efterhängsen och då fick jag på ett artigt sätt avsluta vårt samtal.
Jag tycker att det också är något som man som vuxen kan behöva stötta och hjälpa barn med.

 

[SiZo]

Alltså, jag tycker verkligen inte om barn. På nivån att jag kan gå ut från en restaurang för att det sitter en barnfamilj där som verkar högljudd och därmed välja en annan restaurang istället.

Pratar ett barn med mig så svarar jag. Alltid. Varför skulle man inte? Snacka om otrevligt liksom.

 

[Islandshästryttare]

Jag svarar om ett barn tilltalar mig men orkar sällan ha nån längre konversation utan håller det kort särskilt om jag på museum. Där är jag ju för att jag vill titta på utställningen inte prata med andras barn under nån längre stund. I kollektivtrafiken så orkar jag oftast inte ha några konversationer med nån, inte ens min egen sambo, tycker miljön i är tillräckligt jobbig ändå men kan såklart svara hej tillbaka om ett barn hejar och jag uppfattar det. Är dock inte säkert att jag alltid gör det för det är så många intryck så något barn kan eventuellt ha känt sig ignorerad av den anledningen. Lyssnar också ofta på podd då jag tycker miljön och ljudnivån är jobbig och då uppfattar jag ju inte heller om barn hejar .

Skulle ett barn be mig om hjälp med något som att t.ex. ta en något från en hög hylla i affären så hjälper jag såklart till med det, förstår inte riktigt vuxna som inte gör det? Känns som helt normalt hyfs att både heja tillbaka men hålla det kort och att hjälpa barn som behöver hjälp. Att gå före ett barn i kassan skulle jag aldrig göra, förstår inte ens hur man kan komma på tanken? Däremot har jag oftast låtit barn gå före i kassan som bara ska ha en sak om jag själv storhandlat till exempel. Tycker det är onödigt om de ska behöva vänta jättelänge innan jag är klar.

 

[Sel]

Jag är inte heller någon barnmänniska, men både på jobbet (där det givetvis hör till min yrkesroll att vara trevlig och faktiskt ibland tillrättavisa andras barn) och utanför svarar jag givetvis på tilltal och hjälper folk om de ber om hjälp, stora som små. Däremot bjuder jag inte till genom att retas och busa eller liknande, men jag är snäll och vänlig och ler.
Jag blev bara häromdagen stoppad på vägen hem från en bekant som jag lånat en inomhusstege av. Ungarna i en trädgård jag passerade såg stegen och undrade om jag inte , snäälla, kunde hjälpa dem få ned bollen från taket. Klart jag gjorde, med ett skratt att det var ju tur jag var där.
Normal hyfs. Så länge ungarna också är normalt hyfsade.

 

[villhöver]

Jag pratar med andras (små) barn ibland - om barnet söker kontakt, jag skulle inte börja prata med någon annans barn om det inte var så att det hände något (typ att barnet ramlar, eller om jag "hittar" ett barn som ser ut att ha kommit vilse eller så). Kanske vinkar lite i kassakön om det är en riktigt liten som tittar på en och ser nyfiken ut/skrattar. Det är en del frågvisa barn i vårt område och frågar de mig saker när jag kommer så brukar jag svara och prata lite med dem.

Själv var jag extremt pratsam som liten och pratade med vem som helst, hoppade lätt ner i sätet bredvid främmande människor på buss osv och babblade loss om allt möjligt.
Pratade så mycket att en dagisfröken tejpade för munnen på mig vid ett tillfälle

 

[lil-sis]

Ja självklart pratar jag med barn (och vuxna) som söker kontakt. Förra året hjälpte jag en vilsen unge att hitta sin mamma (armbanden med nummer är bra).

 

[Marita73]

Jag är absolut inte barnkär och behandlar därför barn som vuxna. Jag svarar alltså självklart på tilltal och hjälper till om jag kan. I min värld vill alla bli sedda! Av någon outgrundlig anledning tycker grannbarnen mycket om mig. Alltså hälsar jag på dem båda med namn och om vi är för långt ifrån vinkar vi till varandra.
För övrigt hälsar jag på alla jag får ögonkontakt med och jag skulle säga att 80-90 procent hälsar tillbaka med ett leende, om inte de hinner hälsa först förstås.

 

[Kiwifrukt]

Jag tycker inte alls om att bli antastad av främmande människor och skulle aldrig för mitt liv själv dra igång en konversation med en främling. Men dels är jag uppväxt på landet där varenda människa säger hej om man möter någon (förutom sommargästerna som rynkar på näsan och glor på en som om man hade fem näsor eller råkade hosta till mitt under värsta covid-historien). Och är det ett barn försöker jag faktiskt vara trevlig. Jag hade tusen gånger hellre blivit utfrågad av ett barn än av en jämnårig okänd man, då hade jag mer känt schas stalker, typ.

Hur kan man inte hjälpa ett barn som ber om hjälp med att plocka ner en chipspåse som hen inte når i affären, liksom? Min shettis drar till sig barn som flugor dras till hästskit, vi brukar jämnt bli attackerade när vi är ute. Hade medryttare på honom ett tag, insåg när jag stötte på fritids på utflykt att han var känd uppe på skolan. Hörde viskningarna ”det är X!!!!!!” när vi gick förbi tills någon tog mod till sig och frågade om de fick klappa.

 

[athena_arabians]

Självklart pratar jag med de som tilltalar mig, oavsett ålder. Jag kan inte påstå att jag är direkt barnkär men har inga problem med att barn ställer tusen och en frågor. Livet kommer (tyvärr) att stuka rätt många senare så ju längre de kan få behålla glädje och nyfikenhet desto bättre (ja, jag har en gräslig barn- och ungdomstid med mobbing bakom mig). Litegrann det där "it takes a village", vänlighet kostar faktiskt inget. Att hjälpa ett barn som kommit ifrån föräldrarna ser jag som självklart, att inte göra det vore ju vidrigt.

Sedan har jag heller inga problem att säga till ungar som beter sig som as om ingen förälder tar tag i det

@Kiwifrukt: Jag brukade ofta rida förbi förskolan i byn och var barnen ute brukade jag stanna så de fick klappa (båda mina stora hästar var barnvänliga). Barnen var överlyckliga

Edit: De stora hästarna var verkligen barnvänligare än min shettis... som vara ett litet kräk ibland faktiskt.

 

[Roheryn]

Barn är människor, liksom, så jag hanterar okända barn på samma sätt som okända vuxna - tar inte själv initiativ till kontakt men svarar helt självklart på tilltal och hjälper till om någon ber mig om hjälp. Uppskattar dock inte längre konversationer med främlingar och av den anledningen ser jag gärna att föräldrarna "fångar upp" sitt barn efter en liten stund så jag slipper "bli fast" med barnet. Och på samma sätt hoppas jag att vuxna främlingar har vett på att avsluta en eventuell konversation efter en liten stund.

Vi har "söta" hästar (islandshästar), så de drar ju ofelbart till sig barn, men där vi bor är det begränsat med folk i största allmänhet, så de få som vill har fått stanna och klappa en stund. Ingen har bett att få rida, och det hade de heller inte fått då hästarna inte riktigt är lämpliga för det. Jag hade inte uppskattat tjat om att få rida från vänner o bekanta, varken barn eller vuxna (det finns liksom de som tror att man driver gratis turridning för att man har islandshästar).