Att stötta någon vid sjukdomsfall

[hjärter_dam]

En nära vän har fått ett cancerbesked. Vi står varandra nära men hörs ganska sällan, vi har båda små/halvstora barn och krävande jobb och det har bara blivit så. Ses med några månaders mellanrum, skickar ett sms lite då och då men har ingen rutin av att prata i telefon. Hon är under behandling och ska opereras i juni. Hon meddelade situationen på sms, jag skickade såklart all kärlek och tankar till henne samt ett blombud och öppnade upp för att bara höra av sig om hon ville prata, oavsett vad hon ville prata om, samt såklart att jag hjälper till med det hon eventuellt skulle behöva hjälp med, rent praktiskt eller annat. Hon ville inte ses innan operationen var genomförd.

Jag tycker att det är så svårt att veta hur jag kan stötta henne på bästa sätt. Jag vill inte vara den som drar mig undan men jag vill inte heller tränga mig på. Utifrån de sms jag fått låter hon positiv och hoppfull men jag vet inte hur mycket det speglar den verkliga situationen och hur hon verkligen mår.

Hur skulle ni gjort i min situation? Har ni varit med om liknande, kanske framförallt ur den sjukas perspektiv, och vad gjorde era vänner då som var värdefullt?

 

[monster1]

En nära vän har fått ett cancerbesked. Vi står varandra nära men hörs ganska sällan, vi har båda små/halvstora barn och krävande jobb och det har bara blivit så. Ses med några månaders mellanrum, skickar ett sms lite då och då men har ingen rutin av att prata i telefon. Hon är under behandling och ska opereras i juni. Hon meddelade situationen på sms, jag skickade såklart all kärlek och tankar till henne samt ett blombud och öppnade upp för att bara höra av sig om hon ville prata, oavsett vad hon ville prata om, samt såklart att jag hjälper till med det hon eventuellt skulle behöva hjälp med, rent praktiskt eller annat. Hon ville inte ses innan operationen var genomförd.

Jag tycker att det är så svårt att veta hur jag kan stötta henne på bästa sätt. Jag vill inte vara den som drar mig undan men jag vill inte heller tränga mig på. Utifrån de sms jag fått låter hon positiv och hoppfull men jag vet inte hur mycket det speglar den verkliga situationen och hur hon verkligen mår.

Hur skulle ni gjort i min situation? Har ni varit med om liknande, kanske framförallt ur den sjukas perspektiv, och vad gjorde era vänner då som var värdefullt?

Hade det varit min vän hade jag hört av mig med jämna mellanrum för att höra hur hon mår och för att vara tydligt lätt tillgänglig för när hon vill prata.

 

[tuaphua]

En nära vän har fått ett cancerbesked. Vi står varandra nära men hörs ganska sällan, vi har båda små/halvstora barn och krävande jobb och det har bara blivit så. Ses med några månaders mellanrum, skickar ett sms lite då och då men har ingen rutin av att prata i telefon. Hon är under behandling och ska opereras i juni. Hon meddelade situationen på sms, jag skickade såklart all kärlek och tankar till henne samt ett blombud och öppnade upp för att bara höra av sig om hon ville prata, oavsett vad hon ville prata om, samt såklart att jag hjälper till med det hon eventuellt skulle behöva hjälp med, rent praktiskt eller annat. Hon ville inte ses innan operationen var genomförd.

Jag tycker att det är så svårt att veta hur jag kan stötta henne på bästa sätt. Jag vill inte vara den som drar mig undan men jag vill inte heller tränga mig på. Utifrån de sms jag fått låter hon positiv och hoppfull men jag vet inte hur mycket det speglar den verkliga situationen och hur hon verkligen mår.

Hur skulle ni gjort i min situation? Har ni varit med om liknande, kanske framförallt ur den sjukas perspektiv, och vad gjorde era vänner då som var värdefullt?

Jag har både varit den med cancer och vän till någon med cancer.
För mig har det varit fint att få veta att folk finns där. Det vet man ju egentligen vid bra relationer, alltså jag hade inte förväntat mig att min familj/vänner inte skulle göra det IOM hur de/vi är. Men ändå är det fint när de hört av sig extra för att kolla läget, peppa, ge en ett skratt eller bara som vanligt berättar som sitt, bra som dåligt.
Några har skickat små presenter ibland bara för att göra ngt fint men som inte riskerar ställa krav på mig på ngt vis. Inget dyrt alls, utan bara lite omtanke, typ ett par sockor eller något ljus eller andiktsmask eller te tex. Det känns fint!
Man kan ju alltid fråga om man kan göra något, hur personen vill bli bemött, förklara att ”jag vill inte tränga mig på/göra ngt som blir fel bara för att jag vill göra ngt och menar väl”. Och förklara att om jag inte hör av mig är det mer för att jag inte vet hur jag ska göra på bästa sätt och är rädd att göra fel. Men att visa att man bryr sig och finns där för minsta lilla. Och att hon inte ska vara rädd för att höra av sig oavsett vad. Att alla känslor etc är ok.

Jag har just nu en vän som tyvärr inte har länge kvar. pga cancer. Vi har båda lätt att prata känslor. Så jag frågar hur hon vill ha det och har förklarat att jag gärna gör saker, pratar om saker, kan ta det mörka/jobbiga om hon vill det och även prata djupa livsfrågor eller bara dra dåliga skämt och skratta. Hon får lite sätta tonen baserat på hennes läge. Och hon har varit sjuk så pass länge att hon tyvärr lärt sig hur hon vill ha det och kan kommunicera det.

Det jag har uppskattat bland mina nära och kära är väl dels att ibland ventilera. Men främst att få göra sånt som är mysigt, lustfyllt etc och att få skratta.
På onkologen var det oerhört nära till skämt och humor ofta, även bland de som var betydligt sjukare än mig och vårdpersonalen. Så skönt när man annars både kan vara orolig, ledsen, rädd och ha diverse jobbiga symptom och biverkningar fysiskt.
Det är viktigt även för min vän nu. Så vi skickar sånt och har peppat varann när jag också var sjuk/under behandling.

Hoppas det går bra för din vän! Jag har bara gott att säga om bemötandet på onkologen, från alla!

 

[manda]

Jag har inte erfarenhet av cancer men annan sjukdom och för mig har det varit guld med de vänner som liksom tar på sig hela ansvaret för vår relation. Det är otroligt skönt att inte ha ansvaret att ”reach out” utan att folk ”reach in” till mig istället.

@tuaphua hade en klok kommentar om att vid långvarig sjukdom är det lättare att med tiden upptäcka vad man behöver. Det hade jag inte tänkt på! Överlag Tycker jag det är skönt med ett språk som inte utgår från att allt kommer bli bättre. Tex ”krya på dig”, eller ”hoppas du snart mår bättre” är en sorts omsorg som lätt får mig att känna mig ensam, som att någon pratar med mig från ett helt annat liv än mitt. Självklart fattar jag att det sägs av omsorg men att säga saker som inte undertyder att det självklart kommer blir bra tycker jag och många som lever med långvarig sjukdom eller oklar prognos är bra. För kronisk sjukdom finns googlingsbara listor av ”what not to say to someone with xxx and what to say instead”. Det känns som det borde krylla av liknande råd gällande cancer. En fråga jag gillar är ”hur är livet?” Det går liksom att skämta bort, svara ”jotack” och byta spår eller typ blotta sina innersta tankar eller känslor och allt däremellan. Den typen av kontakt gillar jag, som är väldigt öppen och valfri (medan det säkert är för vagt för andra för att vilja svara ”på riktigt” och kan såklart uppfattas ironiskt typ ”jomen jag har spytt hela natten och orkar inte vända mig själv i sängen men annars är det bra tack”)

Våga fråga både generellt hur hon vill ha det och mer specifikt. Det är okej att ditt liv är vanligt och rullar på. Det kan såklart göra ont för den som är sjuk men det kan också vara väldigt skönt att ”låna lite” av ditt livs vardaglighet.

En grej jag verkligen uppskattar är röstmeddelanden. Om Att prata i telefon är för krävande är det guld att ändå kunna ha en dialog helt utan tidsaspekten och att höra sina vänners röst är annorlunda än ”bara” text.

 

[tanten]

Jag har haft bröstcancer. Det var en lite sällsam upplevelse.
Nära vänner fanns, som hörde av sig bara checkade läget. Det värmde.

Men de andra! Folk kom fram till mig och grät, En vän som väl vet att jag är ateist sände en bön. Plus alla som sa att jag var så tapper. (Tapper??) Jag gick med rakat huvud och några äldre sa att det fanns bra peruker numera.

Det som värmde mest var de små gesterna. Som vännen som berättade att det växte kantareller alldeles utanför staketet på byns ridbana. Dit in kunde jag köra bil.

Så sammanfattningsvis - de som bara ville ömka och ventilera sin egen cancerrädsla kunde hållit käften! Men små gester från nära vänner uppskattades.

(dessutom följde buke mig hela resan genom behanlingarna. Det var ovärderligt)

 

[Islandshästryttare]

Jag är ju just nu i den sjukas sits. Jag har meddelat alla vänner att jag just nu uppskattar all input ftån världen utanför. Till exempel ett fint kort en solig dag eller bara prata lite om vad som hänt i deras liv . Vad som helst som gör att något bryter alla timmar när jag sitter och inte gör så mycket. Sen är det svårt att veta vad som är rätt för din vän. Men våga ställa frågan och framförallt fortsätt höra av dig till din vän.