Hur stötta pappa?

[Fibusen]

Pappa ringde mig och grät idag. Jag har hört honom gråta tre gånger i mitt liv, en gång när han fick lov att avliva sin hund, en gång när hans bästa vän sen 60 år tillbaka plötsligt somnade in, och nu idag…

Lång historia kort. Han bor långt ute i ingenstans, enbart några få fasta hushåll. Han har bott där i ca 26 år och flyttade dit några år innan han gick i pension. Han träffade då en dam som bodde i samma by, och de fattade tycke för varandra och har hängt ihop i alla dessa 26 år, men varit särbos. Dock träffats varje dag, och ägt en hund tillsammans, och gjort i princip allt ihop, åkt in till byn och handlat varje vecka, fiskat, plockat bär/svamp, hjälpts åt med veden, ätit minst lunch och middag tillsammans. För ett par år sen började den där jävla demensen att knacka på hennes dörr. Pappa fortsatte finnas där men fick såklart steppa upp och nu började han umgås längre och längre dagar med henne för att hjälpa. Han betalade hennes räkningar via hennes internetbank, och barnen var medvetna om det och tacksamma för hjälpen då de själva bor en bit ifrån.

Sjukdomen eskalerade och pappa tog mer och mer ansvar över henne. Såg till så hon hade hela rena kläder, lagade all mat, såg till så hon kom upp på morgonen och i säng på kvällen, kokade kaffe, eldade osv. Han gick dit flera gånger om dagen. Hon började bli arg till och från, men han gav inte upp, klagade aldrig, sa att ”det är bara sånt man gör, hamnar hon på hem så kommer hon ge upp” (Två riktiga enstöringar, därför dom bor där dom bor) Hon mådde bra, var välskött och även om hon snurrade till det helt ibland så fanns det såklart många stunder där hon fortfarande var helt med. Hon känner fortfarande igen alla och pappa är/var hennes trygghet.

Idag var han där och hjälpte henne med veden och ena barnet kommer och hälsar på, pappa säger då att han går hem till sig så dom får umgås lite själva eftersom barnet inte är där så ofta. Barnet svarar att det låter väll bra, och att den ska ta med mamman ut på en biltur och handla lite gott så hon har inför helgerna. Pappa och barnet har alltid haft en bra relation och barnet har senaste åren pratat mest med pappa.

Efter 3-4 timmar ringer barnet till pappa och säger att de valt att placera henne på ett demensboende, att hon flyttat dit nu och inte kommer hem igen mer för dom tycker hon är så snurrig så ”snart kommer hon elda upp huset annars” och i princip lägger på luren. Där står pappa och fattar ingenting.

Han har träffat henne dagligen i 26 år, särbos, gjort allt ihop. Haft bara varandra i princip. Träffat barnen MASSOR av gånger, varit med på kalas osv. Pappa är nu 83 år och har precis blivit av med sin trygghet och bästa vän, barnen har inte ens diskuterat detta med honom, utan allt detta har skett helt utan hans vetskap, för att han inte skulle ”ställa till en scen”.

Jag åker till pappa i morgon, men hur ska jag kunna hjälpa honom? Hur ska jag kunna stötta honom i detta?

Jag är själv undersköterska och jobbar med många äldre som har någon form av demenssjukdom, och jag vet vilket helvete det är för anhöriga, det är verkligen en sjukdom som drabbar hela familjen, men hur kan dom tycka att det är ok att göra så här? Pappa är fullt frisk och stark och pigg i både kropp och knopp, så jag förstår inte varför det skulle gås bakom ryggen på honom?

Han har fått ta ett stort lass, och i slutändan så är det kanske bra att det blev så här ändå då damen blev sämre och sämre, och pappa fick verkligen slita på, men han ville ju självklart vara medverkande i detta beslut, kanske börjat med lite avlastning, men fortfarande låte henna få komma hem då och då.

Nu är han jätterädd att barnen kommer förbjuda honom att hälsa på henne på hemmet, men det kan dom väll inte göra? Eller?!
Jag jobbar som sagt själv som USKA, men har aldrig varit med om att något fall sköts på detta sätt!

Även om det varit tufft för pappa med all omsorg så inser jag ju att han förstår att nu är även han helt ensam också, han har ingen annan där ute, så det är ju också en sorg han behöver hantera. Och få denna chock fem dagar före julafton, som han redan hade handlat och sett till så dom två skulle ha god julmat hemma och fira den tillsammans som senaste 26 åren…

 

[Blyger]

Men åh, vilken chock! Har inga goda råd men så bra att du kan åka till din pappa
Mardröm att förlora sin partner så hastigt (oavsett hur man förlorar hen, tänker jag).

 

[Fibusen]

Men åh, vilken chock! Har inga goda råd men så bra att du kan åka till din pappa
Mardröm att förlora sin partner så hastigt (oavsett hur man förlorar hen, tänker jag).

Ja, på ett sett så har han ju förlorat henne lite pö om pö, men hon har ju fortfarande varit där. Och hon har ju alltid känt igen honom, och pappa tog med henne ut på bilturer, plockat bär/svamp osv fortfarande. Naturen är det båda brinner för, skogen, fiske och friheten. Det pappa menar med att hon kommer bara tyna bort om hon blir ”instängd” nu.

Och även om hon pratat helt i nattmössan ibland så har hon som sagt alltid haft koll på vem pappa är, hon kan ringa honom, och hon hittar hem till pappa utan problem. Sen tappar hon bort grejer (som pappa hittar på) , glömmer saker (som pappa kommer ihåg åt henne), och pratar om att hon klappat både björnen och vargen ute i skogen, men det är ju inget hon lider av.

Det är nog sveket av barnen som är det värsta, samt att han som sagt plötsligt själv blev alldeles ensam. Hur dom kan fatta ett sånt här beslut, när det är han som levt med henne senaste 26 åren, och han får reda på att hon aldrig kommer hem igen när dom redan har låtit henne flytta in på hemmet. Hur dom har planerat, pratat med biståndshandläggare och fått plats på ett boende, all denna långa process, utan ett endaste ljud till pappa. Han fick inte ens chans att säga hejdå, utan ”vi ses ikväll när jag kommer och tittar till dig”

 

[cambodia]

Men så fruktansvärt!!
Stackars din pappa. Jag får ont i hjärtat.
Har inga goda råd förutom att bara finnas där.

 

[Fibusen]

Men så fruktansvärt!!
Stackars din pappa. Jag får ont i hjärtat.
Har inga goda råd förutom att bara finnas där.

Ja det är hemskt! Jag förstår inte HUR man kan göra såhär? Fatta dessa beslut bakom ryggen på den hon delat sitt liv med i 26 år?
Som pappa sa, hade han vetat så hade han kunnat förbereda sig iallafall. De hade kunnat ha en bra dialog med varandra och komma fram till vad som hade varit bäst för alla. Han hade kunnat komma med önskan om att fortfarande få ha henne hemma i perioder, typ korttids. Hon hade garanterat mått bättre av att få komma hem och ut i sin skog då och då.

Och jag undrar hur hon mår nu? Fråntagen sitt hem hon haft i 60 år. Fråntagen sin katt som var hennes allt. Fråntagen mannen hon ”levt med” som stått vid hennes sida i 26 år, som varit hennes trygghet i denna skitsjukdom! Men eftersom dom bara var särbos så har han enligt barnen noll talan, trots att han är den enda som vet allt om henne, hur hon mår, vad hon behöver, hur hon vill ha det osv.

 

[cambodia]

Ja, det måste vara så förvirrande för henne

 

[Hippocampus]

Fy vad hemskt. Jag hade velat boka ett möte med barnen och pratat med de. Eller har de pratar med varandra?

 

[starcraft]

Har inga tips, men så hemskt för din pappa. Förstår verkligen att han känner sig sviken. Hoppas han får möjlighet att hälsa på henne

 

[Fibusen]

Fy vad hemskt. Jag hade velat boka ett möte med barnen och pratat med de. Eller har de pratar med varandra?

Barnen (2 st) har pratat med varandra och bestämt detta, varav ett av barnen hämtade mamman och körde dit henne idag. Med orden till pappa att barnet bara skulle ta med sig mamman ut på en biltur in till byn och handla något gott till henne inför jul, för att sen ringa pappa efter 3-4 timmar och säga att dom lämnat av mamman på ett demensboende och hon kommer inte komma hem mer, och det är lika bra ”innan hon glömmer spisen på och eldar upp huset”, sen lagt på och antagligen blockat pappa, för han kommer bara till röstbrevlådan.

Hela denna process tar väldigt lång tid, det funkar inte så att man åker till ett boende och knackar på och frågar om sin anhöriga får bo där. Även en akutflytt kan dröja månader. Speciellt när man tidigare inte haft några insatser och inte är inne i systemet. Detta har barnen alltså planerat länge, utan ett ljud till varken mamman eller till min pappa. Han får inte veta veckan innan, eller ens dagen innan. Har får veta det när hon redan är flyttad, fast det är han som skött om henne i princip helt senaste halvåret/året, inte bott tillsammans, men gått ner morgon, lunch, middag och kväll och stannat några timmar, ibland har han varit där heldagar om hon varit orolig. Kan dom bo kanske 4-500m ifrån varandra. Det är han som sett till så räkningarna blivit betalda, att hon får frukost, lunch, middag i sig, kaffe, värme, ved köpt, huggen och inburen, att hon är hel och ren, att hon får komma utanför hemmet, handlar med henne, och få sällskap osv. Det är även han som skött största kontakten med barnen senaste tid då damen inte vill prata så mycket med dom. Och nu har dom alltså beslutat att hon ska in på ett demensboende.

Dom har varit i lag i 26 år, men alltid särbos, därav barnen inte tycker att pappa har något med saken att göra dom dom aldrig var gifta eller levde 100% tillsammans. Men dom hade promenadavstånd mellan varandra och har setts dagligen i 26 år. Både över 80 år nu.

 

[Fibusen]

Har inga tips, men så hemskt för din pappa. Förstår verkligen att han känner sig sviken. Hoppas han får möjlighet att hälsa på henne

Han kommer åka till henne så gott som dagligen om jag känner honom rätt, pappa är som sagt pigg, frisk och stark än trots sin ålder, men han är rädd att barnen vill hindra han från att hälsa på, med tanke på hur dom skött detta och nu antagligen blockerat honom, och jag är själv osäker på om dom FÅR göra det, trots att jag själv jobbar på ett boende. Får han reda på att han inte ens får träffa henne kommer han gå sönder totalt!

 

[Sirap]

Vilka fruktansvärda människor! Kan du kontakta dem för att höra vad det är frågan om?

 

[Fibusen]

Vilka fruktansvärda människor! Kan du kontakta dem för att höra vad det är frågan om?

Jag vet tyvärr inget alls om någon av dom. Jag har aldrig träffat dom och vet inte ens vad dom heter. Jag har ju inte varit så insatt i pappas särbos liv heller, mer än att jag träffade henne när jag träffat pappa då dom som sagt alltid umgicks. Det var på den nivån att ringde jag pappa och han inte svarade så ringde jag henne och fick då prata med pappa, och när vi sågs på pratade vi och hade trevligt, men vi har aldrig gått in på några djupare samtal eller umgåtts med andra utanför.

Ja jag förstår inte hur man kan göra så här? Både för pappa och för damen. Nu är ju beslutet taget och hon inflyttad på boendet så nu lär ju inte det gå att ändras på. Pappa är inte vatten värd att ens få information om den planen för dom var inte gifta, och inte bodde dom tillsammans heller, då anser barnen att han inte har rätt till någon åsikt, fast det är han som spenderat nästan all sin vakna tid tillsammans med deras mamma i 26 år.

Men med tanke på hur dom hanterat och hanterar detta så är dom nog mycket medvetna om hur etniskt fel detta är. Dom ville få det gjort utan chans för pappa att protestera, vilket han hade gjort. Han vet hur viktigt det är för damen att få ha kvar ”sitt” liv för att hålla fast i det där sista friska.

 

[strawberrysylt]

Men så väldigt, väldigt tråkigt

De borde absolut ha fört en dialog med din pappa. Att ta hand om en dement person själv måste vara väldigt tufft, men det är ju hans beslut och han ville ju göra det. Och det var ju inte ens av omsorg om din pappa (eller sin mamma låter det som) som de fattade beslutet.

Jag tror som du att hon mått bättre av att få vara kvar hemma. Jobbar också på ett demensboende och de som bor där behöver det, men i det här fallet verkar det ju fortfarande ha fungerat fint hemma.
Hellre som du säger skulle de börjat diskutera ev avlastning med pappa.

Han verkar ju skött allt, isf kan man väl typ bryta strömmen till spis/ugn när han inte är där, plocka undan tändstickor osv.

Jag vet inte heller om de kan förbjuda honom att hälsa på, men det tror jag väl ändå inte?
Kanske du kan rådfråga din chef eller chefen på boendet där hon bor nu.

 

[Lingon]

Nu försöker jag tänka helt objektiv här.

Kan det vara så att de försökt prata med din pappa om det men att han varit så pass negativ till det att de till sist fattade ett eget beslut?

I deras ögon kan det ju vara så att det faktum att de "bara" var särbos gjorde att det kändes otryggt. Kombinerat med din pappas ålder och att de bodde så isolerat.

Kan det vara så att din pappas och deras definition av vad som är ett fungerande boende för damen i fråga skiljer sig åt? Att bara det faktum att hon faktiskt bodde ensam var tillräckligt för att de skulle känna att det var otryggt mtp hennes demens?

Att din pappa oroar sig för att de ska försöka hindra honom från att besöka henne säger mig att det finns en sannolikhet för att han och de inte drar riktigt jämnt. Det kan ju kännas svårt att låta en person man inte drar jämnt med ta hand om ens dementa mamma som bor ensam isolerat ute på landet. Speciellt om man hade olika åsikter om vad hon behöver. Det hade jag iaf tyckt. Till sist hade det kommit en tidpunkt då jag hade tyckt att mammas demens var för långt gången för ett sånt boendearrangemang. Oavsett hur dedikerad din pappa var och är.

Jag säger inte att ena sidan har rätt eller fel. Jag försöker bara nyansera bilden lite och se hennes barns sida av saken.

Det är oavsett en tragisk situation för din pappa och hans särbo!

Om det var min pappa hade jag, om han behövde den hjälpen, stöttat honom i att få igång en rutin i att besöka henne på boendet. Ta reda på var hon bor, prata med hennes barn om hur viktig hon är för pappa osv. För att få igång en bättre kommunikation och lugna honom i att han kommer få besöka henne. Det är en stor och jobbig omställning! Jag hoppas att det löser sig!

 

[Teilani]

Detta var ett riktigt tråkigt sätt att hantera situationen av barnen, det kan ju inte ha handlat om omsorg om sin mamma precis.

Har hemskt svårt att tro att de kan lägga sig i vem som får besöka damen på boendet, så länge hon själv blir glad av besöken. Om du har möjlighet kanske du kan följa med din pappa första gången.

 

[JohannaB]

Om du har möjlighet att prata med boendet kanske?
Jag tror inte heller, om damen är så pass med att hon känner igen och uppskattar din pappa, att de kommer ha något emot besök. Oftast är det också helt okej, så länge damen mår bra av det, att göra utflykter från boendet (för t ex kaffe eller svampplockning) men där måste man nog se hur hon tar flytten först och se att det inte skapar mer oro efter utflykterna.

Om damen är så pass pigg att hon inte har god man, förvaltare eller inte kan föra sin talan alls tror jag att man från boendet kommer tycka det är viktigt att hon får vara med och tycka till om hur hon vill ha det.
Däremot skulle jag nog inte uppmuntra pappa att kontakta barnen, det känns som om de inte velat ta denna diskussion med honom och då är det nog större risk att det blir en sämre relation dem emellan om han vill prata med dem nu när han är ledsen och upprörd över sveket

 

[Fibusen]

Nu försöker jag tänka helt objektiv här.

Kan det vara så att de försökt prata med din pappa om det men att han varit så pass negativ till det att de till sist fattade ett eget beslut?

I deras ögon kan det ju vara så att det faktum att de "bara" var särbos gjorde att det kändes otryggt. Kombinerat med din pappas ålder och att de bodde så isolerat.

Kan det vara så att din pappas och deras definition av vad som är ett fungerande boende för damen i fråga skiljer sig åt? Att bara det faktum att hon faktiskt bodde ensam var tillräckligt för att de skulle känna att det var otryggt mtp hennes demens?

Att din pappa oroar sig för att de ska försöka hindra honom från att besöka henne säger mig att det finns en sannolikhet för att han och de inte drar riktigt jämnt. Det kan ju kännas svårt att låta en person man inte drar jämnt med ta hand om ens dementa mamma som bor ensam isolerat ute på landet. Speciellt om man hade olika åsikter om vad hon behöver. Det hade jag iaf tyckt. Till sist hade det kommit en tidpunkt då jag hade tyckt att mammas demens var för långt gången för ett sånt boendearrangemang. Oavsett hur dedikerad din pappa var och är.

Jag säger inte att ena sidan har rätt eller fel. Jag försöker bara nyansera bilden lite och se hennes barns sida av saken.

Det är oavsett en tragisk situation för din pappa och hans särbo!

Om det var min pappa hade jag, om han behövde den hjälpen, stöttat honom i att få igång en rutin i att besöka henne på boendet. Ta reda på var hon bor, prata med hennes barn om hur viktig hon är för pappa osv. För att få igång en bättre kommunikation och lugna honom i att han kommer få besöka henne. Det är en stor och jobbig omställning! Jag hoppas att det löser sig!

Pappa och barnen drog alltid jämt, det var som sagt pappa barnen ringde oftast om det var något dom undrade för dom ville få ärliga svar. Pappa skötte damens ekonomi, dvs betalade hennes räkningar och handling, med damens bankkort och internetbank, barnen var helt med på det och tacksamma för det. Det har varit noll konflikter, utan enda anledningen till att han är rädd att han blir nekad att träffa henne är för att han känner sig så otroligt lurad av dom och förd bakom ljuset, så tilliten är helt borta. Kan dom inte ens meddela honom att dom vill att hon ska in på boende när det är han som skött och hjälpt henne, och sen bara blockerar han så han inte ens kan ringa och fråga/diskutera så vet han inte vad dom kan ta sig till.

Damen vill såklart inte bo där, pappa vill inte heller att hon bor där, därför barnen kanske tycker det är bra om pappa inte kommer dit. Det är så han känner. Annars så har dom aldrig haft några problem, som sagt så har dom umgåtts på kalas, det är mest pappa dom pratat med senaste året/en, ena barnets respektive hjälper oftast pappa med bilen osv. Pappa har alltid sett dom som fina vänner. Eftersom dom var vuxna och hade egna barn när pappa och damen träffades så har det såklart aldrig varit någon ”plastpappa-bild”, men bra vänner såklart.

Nej, det har garanterat aldrig lyfts. Som jag sagt så hade pappa väl kunnat tänka sig att få lite avlastning, typ hemtjänst eller korttids, det som hade varit bäst för henne säger han, men absolut inte bli av med henne helt. Och det är något som aldrig diskuterats då han ansåg att det gick ok än, och damen mådde bra. Det är ju det han önskat, att barnen hade kunnat ha en dialog med honom så dom hade kunnat komma fram till en lösning som funkade för alla. Men nu kom det från ingenstans verkligen, det är ju därför han är så chockad och ledsen. Han står där och klyver ved åt damen då vissa bitar var för grova, ena barnet kommer och hälsar på. Barnet säger ”vi ska in till stan och handla lite gott inför jul tänkte jag” och pappa svarar ”ja men det låter väll bra, ni får ha så mysigt, så ses vi sen ikväll gumman” för att sen sitter barnet och kör in henne till ett boende och hon kommer aldrig hem mer.

 

[Fibusen]

Om du har möjlighet att prata med boendet kanske?
Jag tror inte heller, om damen är så pass med att hon känner igen och uppskattar din pappa, att de kommer ha något emot besök. Oftast är det också helt okej, så länge damen mår bra av det, att göra utflykter från boendet (för t ex kaffe eller svampplockning) men där måste man nog se hur hon tar flytten först och se att det inte skapar mer oro efter utflykterna.

Om damen är så pass pigg att hon inte har god man, förvaltare eller inte kan föra sin talan alls tror jag att man från boendet kommer tycka det är viktigt att hon får vara med och tycka till om hur hon vill ha det.
Däremot skulle jag nog inte uppmuntra pappa att kontakta barnen, det känns som om de inte velat ta denna diskussion med honom och då är det nog större risk att det blir en sämre relation dem emellan om han vill prata med dem nu när han är ledsen och upprörd över sveket

Damen är med så pass. Hon känner alltid igen pappa och har alltid gjort. Hon känner igen mig och mina barn fast vi ses sällan. Människor känner hon igen, hon känner igen sig hemma och hon går mellan sig och pappa. Det som är är att hon glömmer saker som vart hon lagt telefonen, kan plocka om hemma i skåpen så inget är på sin plats, bla handväskan vet jag att pappa letat efter många gånger. Hon började ställa undan brev vilket gjorde att en räkning missades, men pappa sköter som sagt det nu sen iaf ett år tillbaka. Hon kan klä på sig tröjor ut och in, och ibland låta det gå längre mellan duscharna (alltid varit noga med håret, nu inte lika mycket, men absolut inte så hon struntar i hygienen) Pappa drar ut spisen så hon inte kan slå på den, så antingen går han ner till henne och lagar mat, eller så går hon upp till han och äter. Hon hade nog glömt att äta alla måltider om inte pappa var där, men nu är ju det inga problem.

Det som varit mest utstående är att hon pratar i nattmössan och fantiserar ihop saker / drömmer som hon sen tror är verklighet i perioder. Hon kan säga att hon tagit en promenad i skogen och en björn kom fram som hon klappat. Ser hon på tv så kan hon sen prata om det som om hon själv upplevt det som visades på tvn.

 

[ginnies]

Men med tanke på hur dom hanterat och hanterar detta så är dom nog mycket medvetna om hur etniskt fel detta är. Dom ville få det gjort utan chans för pappa att protestera, vilket han hade gjort. Han vet hur viktigt det är för damen att få ha kvar ”sitt” liv för att hålla fast i det där sista friska.

Barnen har gjort rätt . Du skriver själv att din pappa hade protesterat och nu slipper barnen detta mao de slipper bråk. Och det du skriver att din pappa ”vet” hur viktigt det är att ha kvar sitt liv som dement- det tyder på att vare sig han ( eller du) vet vad det handlar om, demens är inget som går att hålla kvar det sista friska - hjärnan blir tom o fylls med plack. Dessutom är det inte så sällan en beroendesjukdom för nära anhörig- man hjälper, sopar under mattan och utplånar sig själv och tappar verkligheten. Allt i sin iver att tro att hjälp hjälper. Det jag ändå undrar över- din pappas vän måste ju ändå varit i vården på ngt sätt och fått en diagnos.

 

[ginnies]

Har hemskt svårt att tro att de kan lägga sig i vem som får besöka damen på boendet, så länge hon själv blir glad av besöken. Om du har möjlighet kanske du kan följa med din pappa första gången.

Jo det kan de även om det inte behöver vara så här.