barn eller inte?långt!

[josse]

Har ett svårt dilemma. Börjar från början:

Jag och min sambo(som har två barn sedan tidigare äktenskap)har olika syn på detta med barn. Han har hela tiden varit osäker på om han vill ha fler barn, när han hade sitt förrra förhållande gjorde han en sterilisering efter att de fått två barn, och beslutade att han inte vill ha fler, se skildes senare. Sen träffades vi och han berättade detta tidigt (jag var då 32 och han 45)men menade att han kanske skulle ändra sej, och att det gick att operera med rätt goda chanser. Jag ville inte pressa honom men berättade att jag ville ha barn, och ville att det skulle komma från honom om han ville ha barn. jag tog upp detta med jämna mellanrum, men han behövde mer tid att fundera.

Det jag tydligt talade om var att jag ville ha ett svar, ja eller nej, så att jag eller vi kunde satsa på familj eller gå vidare (och sörja)utan gemensamma barn. Jag var då beredd (tror jag :smirk: ) att fortsätta leva med honom även utan barn, bara han kunde står för sitt beslut. Av rädsla(feget?)för att jag skulle lämna honom har han inte vågat säja nej, men också visa dagar tänkt att vi kanske ändå skulle försöka, det har alltså gått fram och tillbaka, och han har inte varit så pigg på att prata om saken, jag har inte tjatat för jag vill att beslutet ska komma inifrån

Tll slut (när vi vart tillsammans i ca 3 år)så blev jag deprimerad och kände att han behandlade mej respektlöst som inte ens kunde ge mej ett svar, medan jag bara blev äldre och äldre. En dag kände jag bara att jag fått nog, och var i princip redan beredd att flytta....då vakande han upp, och var beredd att bilda famij med mej, men då var jag rean så trött och nere och var redan på väg därifrån. När jag flyttat försökate han få mej tillbaka med bland annat löfte om barn, jag var nog svårfrångad eftersom det kändes som att han bara var desperat och ville ha barn för att han inte ville förlora mej, under denna period ar jag helt avstängd från alla känslor och visste varken ut eller in. Jag kände ingenting för nånting.

Jag bad honom att inte vänta på mej utan leva sitt liv, eftersom jag inte kunde ta honomtillbak som det var då.

Sen träffar han en annan tjej och berättar detta för mej, och då vaknar jag upp och könner att jag fortfarande älskar honom (trode inte att jag skulle reagra så)då vaknade alla förträngda känslor upp. Då trodde han inte på mina känslor utan att jag bara var svartsjuk, så han fortsatte sitt förhållande med den andra ett par veckor samtidigt som han sa att han älskade mej, sen bröt de upp sitt förhållande, och vi skullebörja på nytt.

Jag var mkt tydlig och sa att jag inte tänkte vänta länge på ett svar angående vår framtid tillsammans, utan att antingen satsar vi för fullt eller också blir det inget. Han ville då ha tid att få fram de rätta känslorna igen, nu har det gått ca 3 månader och det känns jättebra mellan varven, men han vet fortfaradne inte vad han vill, och han känner sig nu sviken pga jag flyttat från honom, och jag känner mej osäker på hans kärlek eftersom han kunde bli kär i en annan och faktiskt tog den risken, när han visste att jag ville ha honmom tillbaka.

Vi har pratat om detta mkt och är öpnna, jag förstår och respekterar hans ståndpunkt om han inte vill ha fler barn, han förstår att jag vill ha barn. Vi älskar verkligen varandra och jag vill inte ha barn med ngn annan, men är rädd för att jag blir bitter om vi fortsätter tillsammans utan barn. Nu vi sagt att vi kanske ska ta ett break tills han vet vad han vill, så får han tänka i lugn och ro, och jag kan försöka lämna honom bakom mej. Men det är så svårt, vi vill ju vara nära varandra, jag vill inte vara utan honom och han vill inte vara utan mej, men till vilket pris

Ska han eller jag göra avkall på våra behov, eller ska vi gå skilda vägar och hoppas att man träffar någon annan att älska där förutsättningarna är bättre.

Vet att ngn inte kan ha ngt bra svar, men har ngn annan varit i samma situation, vad gjorde ni???

Ska men ge det en viss tid eller bara hoppas att det löser sej till slut?

 

[Vaccan]

Sv: barn eller inte?långt!

Ska han eller jag göra avkall på våra behov, eller ska vi gå skilda vägar och hoppas att man träffar någon annan att älska där förutsättningarna är bättre.

Det där fastnade jag på.. jag tycker inte att någon av er ska ge med sej på någonting som ni inte vill innerst inne.
För mej låter det som om att han
1) Verkligen inte vill ha barn
men
2) Älskar dej och kan inte säja rätt ut "Nej det blir inga barn. Någonsin!!" för då går du.

Hur viktigt är barn för dej? Kan du acceptera att leva utan egna barn utan att känna bitterhet mot honom så fortsätt om det är det du vill. Men jag skulle inte räkna kallt med att han kommer ändra sej.
Tror du själv att du skulle vara lyckligare med en man som vill ha barn?

Lycka till.

 

[josse]

Sv: barn eller inte?långt!

Hur viktigt är barn för dej? Kan du acceptera att leva utan egna barn utan att känna bitterhet mot honom så fortsätt om det är det du vill. Men jag skulle inte räkna kallt med att han kommer ändra sej.
Tror du själv att du skulle vara lyckligare med en man som vill ha barn?
Lycka till.

Tack för refeltion, det är alltid bra när ngn annan ställer frågor, kanske kan det få allt att klarna lite.

Det jag känner är att jag vill ha barn, just med honom, inte bara allmänt så där. Eftersom jag älskar honom kan jag just nu i alla fall inte se ngn annan potentiell man som jag skulle vilja ha barn med, den dagen kanske skulle kunna komma, men först sedan jag släppt taget om att det kan bli vi.

Jag räknar inte heller kallt med att han kommer att ändra sej, utan på något sätt måste jag välja om det är honom jag vill leva med oavsett vi får barn eller inte.

Jag har även tänkt mej in i situationen att även om han gör operationen är det ju inte säkert att jag blir gravid, det skulle jag kunna hantera. även om det skulle vara med stor sorg, så skulle vi kunna ta den sorgen tillsammans.

Någonstans har det nu (eller redan när jag beslutade mej för att lämna honom)handlar det om min misstro till hans kärlek till mej. Jag anser att man inte låter den man älskar gå flera år och vänta på ett besked om barn, när man vilka konsekvenser det kan få för mej, det är egoistikt, han har bara satt sina behov i fokus, och därmed inte heller låtit mej ta beslutet om jag vill fortsätta leva med honom eller inte. När jag lämnade honom ändå (eller pga hans obeslutsamhet)insåg han vad han hade förlorat och menade att han kom till insikt om vad som var viktigt.

Det jag börjar känna är att jag tappar respekten för att jag tycker att han är feg och inte vågar ta konsekvenserna av ett beslut.

Om han älskar mej och inte vill ha barn, så måste han ge mej en chans att själv ta ställning till om jag vill stanna kvar ändå, med risken att förlora mej, så enkelt är det egentligen och som du säjer om jag tror att jag kan bli lyckligare med en annan man så får jag ta ett beslut att lämna honom.

Nu är jag snart 37 år så sannolikheten att jag kan hitta en man som jag vill bilda familj (innan det är försent)är väldigt liten. Så just nu känns det som om jag kommer att bli barnlös hur än jag gör, och jag kommer därför inte att bryta med honom för att jag vill ha barn, utan för att jag tycker att han inte behandlar mej som någon man älskar av hela sitt hjärta.

Jag har tyvärr trängt undan mina egna behov för länge, och haft så mkt förståelse för hans situation, jag är arg på mej själv att jag inte ställt hårdare krav på ett svar tidigare, men man lär så länge man lever.

nä nu känner jag att jag börjar bli förbannad, kanske är det ett friskhetstecken.

Ja om ngn är nyfiken kommer jag att rapportera vad som händer framöver.

 

[Bangsi]

Sv: barn eller inte?långt!

Nu är jag snart 37 år så sannolikheten att jag kan hitta en man som jag vill bilda familj (innan det är försent)är väldigt liten. Så just nu känns det som om jag kommer att bli barnlös hur än jag gör, och jag kommer därför inte att bryta med honom för att jag vill ha barn, utan för att jag tycker att han inte behandlar mej som någon man älskar av hela sitt hjärta.

Hoho Silverkedjan var är du!!!
Träd fram och berätta för josse att det kan gå fort när man träffar en ny kärlek .. Och att hon INTE är för gammal.

Till dig josse!
Du är inte för gammal och jag tycker du verkligen skall vända ut och in på dig och dina känslor innan du tar ett beslut. Även om han uppenbarligen inte kan ta ett beslut så strunt i det. Det är ju DU som skall känna vad DU vill.

Hoppas det löser sig och ja, jag är intresserad av att veta hur det går.

 

[josse]

Sv: barn eller inte?långt!

Hoho Silverkedjan var är du!!!
Träd fram och berätta för josse att det kan gå fort när man träffar en ny kärlek .. Och att hon INTE är för gammal.

Till dig josse!
Du är inte för gammal och jag tycker du verkligen skall vända ut och in på dig och dina känslor innan du tar ett beslut. Även om han uppenbarligen inte kan ta ett beslut så strunt i det. Det är ju DU som skall känna vad DU vill.

Hoppas det löser sig och ja, jag är intresserad av att veta hur det går.

Jo jag känner till Silverkedjans kärlek, har tom sett honom "live" :smirk: ,


och usch jag vänder och vänder ut och in på mina känslor och vet att bollen på ett sätt ligger på mej lika mkt som på honom, när jag blir förbannad vet jag inte om det är en ilska jag bygger upp för att kunna lämna honom (det blir ju lättare om man har fått nog på nåt sätt)eller om jag verkligen är arg. jag är ju nte arg över att han ev inte vill ha barn, utan att han inte ger mej ett svar.

På något sätt löser det sej, för när man vet man man känner så brukar det visa sej och jag tror att han med kniven mot strupen kanske blir tvungen att rannsaka sej själv och vara ärlig både mot mej sej själv och då kan han bli det mot mej också. Egentligen ligger inte det för mej att pressa ngn annan, men ibland kanske det behövs (speciellt när den andra inte själv vill fatta ett avgörande beslut)för i den rena känslan finns ofta sanningen. Min farhåga är dock att han inte väljer barn med mej, kanske är det därför som jag inte " ställt honom mot väggen" tidigare, för att jag ngnstans vet svaret

 

[chrysler]

Sv: barn eller inte?långt!

Känner igen mej, min sambo är likadan soom din, i alla beslut.Bara skjuter upp allt å vägrar svara eller bestämma sig för ngt .
Ge honom ett ultimatum, säg att du inte blir arg för att han inte vill ha barn men att du måste få veta iaf, det är inte mer än rättvist.Sedan kan du använda det svaret till att bestämma vad du ska göra med ditt liv.Om du måste lämna honom för att kunna skaffa barn.Annars känner jag oxå igen detta med att man bara vill ha barn med HONOM å inte med ngn annan :smirk:

 

[Silverkedjan]

Sv: barn eller inte?långt!

Här är jag

Hihi, jo fort kan det gå när inte haspen är på !

Jag hann ju få två barn med olika män (varav den första halvsteril) efter 38 så loppet är inte kört.

Men jag fattar att du känner dig fast i ett olösligt problem.

När barnet väl kommer så kommer inte någon att ångra det.

Men det är ingen bra start att tvingas ta till ett ultimatum för att få till barnet.

Han har ju en gång för alla sett till att han inte skulle kunna göra fler barn, det är ju ett "tungt" beslut och i det här läget känner han sig förmodligen för gammal för att vara småbarnsförälder.

Vilket det ligger en poäng i. Vaknätter och barnskrik tär på alla och jag kan se att det är en stor poäng med att ha en yngre pappa till tvåan

Risken är att du går på samma mina som jag - att ta mer praktiskt hand om barnet medan den trötta pappan som inte orkar med störd nattsömn sover gott med öronproppar i andra änden av huset... Finns det något allra minsta knas i relationen, att man inte respekterar varandra på lika villkor, så kan du ge dig på att det kommer fram och exploderar om man får en bebis som inte sover på nätterna

Alltså, har du en sambo som är över 50 och tveksam tror jag du ska inrikta dig på att antingen

1) Släppa barntankarna och gå vidare med honom utan barn och utan att bli bitter. Det kanske inte håller ändå och då är din fertila tid över. Det måste du vara säker på att du kan leva med.

2) Tjata dig till en bebis på det ena eller andra viset. Och ta mest ansvar för den själv.

eller

3) Dra och sikta på att bilda en ny familj med en yngre man som kanske inte har egna barn utan tvärtom kan vara lika het på gröten som du.

 

[FannyN]

Sv: barn eller inte?långt!

Det här är jättesvårt.Vi har samma dilemma i vår relation.Jag har en 9 årig son sedan tidigare och lever nu med en barnlös man (biologiskt) som har en stark bebislängtan.
Jag älskar honom oerhört så det handlar inte om det,trots att det ibland uppfattas så.....
Jag har hela tiden trott att snart så vet jag vad jag vill,men det blir bara rörigare och rörigare.Jag trodde att om vi flyttar in i det fina huset och har hästarna hemma så då kommer jag att känna längtan,men nej....
Om jag ska gissa vad det här beror på så är det dels att jag redan misslyckats en gång att fixa till en kärnfamilj och vill inte bli ensam med två barn,dels en bekvämlighet, sonen börjar bli ruskigt självgående och då kan jag pyssla med hästarna,symaskinen samt läsa och verka för kvinnofriden.Kul saker som tar tid.Trivs också mycket bra på jobbet,vill inte vara därifrån särskilt länge....
Förnuftsmässigt vet jag att allt detta bleknar men det är såhär det känns nu.
Jag försöker träffa bebisar för att bli sugen,älskar verkligen bebisar,med det gör jag med fölis också.Det känns lika, jag blir betagen över deras skönhet och näpenhet men knyter inte an direkta moderskänslor.Mer indirekta omvårdnadsmässiga.....
Hur stort ansvar har man för sin partners bebislängtan om man älskar varandra?? Stort va??? Den här frågan vill jag ha ett svar på!!

Det jag vill förmedla till dig josse är att tvivla aldig på din mans känslor av denna anledning.Hade det varit det det hängde på hade jag och Jonas skaffat ett barn om året

SvammelÅsa

 

[roslagen]

Sv: barn eller inte?långt!

Jag tror att er relation får väldigt, väldigt svårt att överleva i långa loppet om ni så totalt offrar er för den andres vilja.
Antingen skaffar ni barn mot din sambos vilja eller så skippar du att skaffa barn för att han inte vill.
Relationer går väldigt mycket ut på att kompromissa och komma överens men när offergåvan övergår förnuftet så överlever väldigt sällan förhållandet.
Jag har flera i min närhet som fått/skaffat barn mot sin/sin partners vilja och detta är inga lyckliga par. Barnen bir lidande och ingen är egentligen lycklig! Att bli ofrivilligt barnlös på grund av ens partners ovilja att reproducera sig ger samma effekt. Klar är att du inte är för gammal att träffa en ny man, men att den biologiska klockan tickar på Du får ta dig en ordentlig funderare på detta och vad som är viktigast i livet för just dig!

 

[Silverkedjan]

Sv: barn eller inte?långt!

Hur stort ansvar har man för sin partners bebislängtan om man älskar varandra?? Stort va??? Den här frågan vill jag ha ett svar på!!

Jag var lite i samma sits, hade min önskebebis, behövde ingen mer och ville inte ha två barn med olika pappor på olika håll

Dessutom var jag en bit över 40...

Men sambon var/är kanon med barn (särskilt mitt) och ville nog egentligen ha egna även om det inte var bråttom för hans del. Och inget KRAV heller.

Men har man valt bort en stor hästgård och ett helt liv för någon så var beslutet om att försöka göra en ny bebis ganska litet i sammanhanget

Släpp till nu Åsa, du kommer inte att ångra dig

 

[corona]

Sv: barn eller inte?långt!

Alltså...jag har egntligen inga bra råd att ge

..mer än en tanke: När man läser tråden, får man intycket av att någon måste "offra"/ge med sig.
Ingen av er skulle kunna tänka sig att "okej, vi skaffar/skaffar inte barn, och det känns ganska okej för mig".

Utan, ni har två bestämda viljor.
- En vill absolut ha barn!
- En vill det absolut inte! (men han har inte vågat säga det än, av rädsla att förlora dig....) (OBS! corona spånar hej vilt här nu... )
Om det är du som får "ge dig" då...

* Kan du leva utan (fler) barn?
* Kan du släppa ämnet helt, om han skulle säga att "nej, jag vill inte"!?

 

[potion]

Sv: barn eller inte?långt!

Oj! Låter som mig...
Jag var tillsammans med en 15 år äldre man, med två barn sedan tidigare. När jag (efter ett drygt år) började prata om att jag ville ha barn nångång i framtiden slog han bakut direkt! "Det blir för dyrt för mig, jag har redan barn... osv" Undanflykter och förhalning.. "Nu pratar vi om nåt annat" Jag försökte truga i ett halvår, fel kanske.. Men när han fortfarande hårdnackat sa nej, så bröt jag med honom. Ett par veckor senare upptäckte jag att jag var gravid. Hans reaktion: "Jag kan betala halva aborten." Tänkte behålla barnet och sen fick han vara delaktig eller låta bli... Ödet tog tag i det hela och jag fick missfall... Hans reaktion; "Jamen då ordnade det sig ju!" Så här i efterhand är jag glad att jag inte fick något barn med den mannen..

Jag tänker inte tala om för dig hur du ska göra, jag berättar bara hur det var för mig... Jag är som sagt singel numer och nånstans finns det väl en grodprins gissar jag... Jag har bara inte hittat honom än.. :smirk:

 

[josse]

Sv: barn eller inte?långt!

Här är jag
Alltså, har du en sambo som är över 50 och tveksam tror jag du ska inrikta dig på att antingen

1) Släppa barntankarna och gå vidare med honom utan barn och utan att bli bitter. Det kanske inte håller ändå och då är din fertila tid över. Det måste du vara säker på att du kan leva med.

2) Tjata dig till en bebis på det ena eller andra viset. Och ta mest ansvar för den själv.

eller

3) Dra och sikta på att bilda en ny familj med en yngre man som kanske inte har egna barn utan tvärtom kan vara lika het på gröten som du.

Jo ibland känns alternativ 3 som det enda rätta. Men jag har ju (som du vet)haft ett antal förhållanden tidigare och aldrig kommit i närheten av ngt så bra som det vi har nu (kankse säjer det mer om det jag haft tidigare ). Däröfr känns det som om jag aldrig ska kunna trägffa ngn där det funkar (jag vet attjag låter patetisk nu, men så känns det)

Om jag nu skulle lyckas tjata mej till ett barn så tror jag inte att han skulle bli en nonchalant pappa, han är ju mkt ansvrsfull och bra pappa till de barn han har. Sen har han också gjort helt klart att han aldrig skulle gå med på att "skaffa" barn om han inte verkligen vill detta själv. Så den situationen tror jag inte att vi skule hamna i, men visst man vet ju aldrig.

Tror tyvärr inte att alternativ 1 är ngt alternativ längre, nu när det gått så lång tid och jag redan börjat känna en viss bitterhet, för han vill ju förstås att jag fortfaraande ska leva familjeliv med hans barn, och han skulle nog hela tiden vara rädd för att jag skulle hitta ngn yngre och sticka, så det skulle nog inte bli ngn lyckad relation,

 

[josse]

Sv: barn eller inte?långt!

Om jag ska gissa vad det här beror på så är det dels att jag redan misslyckats en gång att fixa till en kärnfamilj och vill inte bli ensam med två barn,dels en bekvämlighet, sonen börjar bli ruskigt självgående och då kan jag pyssla med hästarna,symaskinen samt läsa och verka för kvinnofriden.Kul saker som tar tid.Trivs också mycket bra på jobbet,vill inte vara därifrån särskilt länge....
direkta moderskänslor.Mer indirekta omvårdnadsmässiga.....
Hur stort ansvar har man för sin partners bebislängtan om man älskar varandra?? Stort va??? Den här frågan vill jag ha ett svar på!!
Det jag vill förmedla till dig josse är att tvivla aldig på din mans känslor av denna anledning.Hade det varit det det hängde på hade jag och Jonas skaffat ett barn om året

Hmmm det låter som du och min "man" har samma känsla för detta med barn. Ska vi kanske byta partner

Hans ena argument är detta med att han redan har misslyckats med en familj (detta handlar ju om rädsla, och kanske en obearbetad realtion)och är rädd för att det ska hända igen. Jag kan förstå rädslan men inte i längden acceptera den som skäl, eftersom jag får också får "betala" för hans tidigare misslyckanden, som han inte gjort upp med (han har ju en ny förhoppningsvis bättre relation med mej än sin förra ).

Hans andra argment är bekvämlighet och frihet, han har gjort sina år med vaknätter, dagishämtning, bundenhet mm, ser nu fram emot att kunna satsa på jobb, att resa tillsammans vara fri och göra som han vill. Jag kan också förstå detta argument, men den synen på framtida liv delar inte mina drömmar. Jag har ju haft mina år av resor, partaj, egen tid osv, och är nu beredd och har en längtan efter en familj.

Jag tvivlar inte på att han älskar mej men jag börjar tvivla på att vi kan få ihop en gemensam framtid som känns bra för båda.

Hur stort ansvar man har för en partners bebislängtan? ......ja ingen alls egentligen :smirk: annat än att var väldigt rak och öppen med vad man känner och vad man vill.

Om man nu älskar varandra högt (och inte tvivlar på förhållandet) så kan man inte både ha kvar kakan och äta upp den, det funkar inte (tror jag )att se tiden an och vänta på att den "rätta" känslan ska komma, man måste se sannigen i vitögat och fatta ett beslut ganska omgående, det beror ju på hur stort tålamod ens partner har och hur bråttom det är av biologiska skäl.

Vill bara understryka att jag inte tycker att varken du eller min sambo gör fel på något sätt (ni har ju fullständig rätt till era känslor och hur n vill leva ert liv) men vill ge dej rådet försöka se postivt på ett till barn med din nya kärlek, i stället för att måla upp de dåliga bitarna.

Försök tänka in ett gemensamt barn i er redan kärleksfulla relation, det kanske skulle lyfta den till ännu högre höjder , men blanda inte ihop tanken på barn med hur det var i ditt tidigare förhållande.

Jag tror att det ligger mycket av bitterhet från tidigare misslyckande som gör att man sätter uppp hinder, för att inte hamna där igen (vilket är sunt iofs), och det är synd om det sätter käppar i hjulet för fortsatt kärlek med en ny partner.

Nu spekulerar jag bara hejvilt också, vet ju inte hur du resonerar eller har bearbetat eran "barnfråga", inget förhållande är ju det andra likt.

 

[kopparberg]

Sv: barn eller inte?långt!

Hoppas du kommer fram till en lösning! Måste vara jobbigt att vara i din sits!

Jag får lite ångest när jag läser ditt inlägg, jag ska ju inga barn ha. Och tänk om jag träffar "mr right" och han dumpar mig för att han inte kommer få några barn med mig!
Hoppas jag aldrig kommer i den sitsen! Skulle kännas så snöpligt på ngt sätt!
Och att "mr right" förhoppningsvis redan har barn, då kanske han lättare kan leva med att det inte blir fler.

 

[Silverkedjan]

Sv: barn eller inte?långt!

Ang alt 3) Det som känns behöver ju inte vara riktigt.

Man tar ju med sig det man lärt i tidigare relationer så du har ju bättre förutsättningar för varje gång.

Ang alt 1) du har säkert rätt i att det loppet är kört.

Ang alt 2) Är det det som kvarstår ska du inte vänta en sekund längre. Ni behöver ju medicinsk hjälp och den får man inte hur länge som helst. Om ihopkopplingen inte funkar - vilket man inte ska räkna med - måste man kanske göra en provrörsbefruktning med några enstaka "utplockade" spermier och då får du inte ha fallit för åldersstrecket. På den tiden jag bodde i ditt landsting var den 38 år! Här i Ö-o är reglerna generösare, men bäst resultat har man ju ju yngre kvinnan är.

Dessutom har ni ältat den här frågan länge nog.

Fast det du säger om ansvarstagande pappa - det hjälper inte hur ansvarstagande man är om man inte ORKAR. Då tar han väl hand om barnet men orkar inte med dig .Testa att väcka och köra upp honom varje timme i ett par månaders tid får du se vilket småbarnspappa-material han är

Eller kan ni skaffa er ekonomi att vara hemma båda två ett halvår?

Alltså, om du hellre vill ha bebin kommer det att ligga på dig att ta mest hand om den, vilket kan ge enorma slitningar i relationen.

 

[josse]

Sv: barn eller inte?långt!

..
* Kan du leva utan (fler) barn?
* Kan du släppa ämnet helt, om han skulle säga att "nej, jag vill inte"!?

På något sätt vet jag inte hur jag reagerar om han bestämt säjer att han inte vill det vet jag inte förrän jag är där egentligen. Det största hotet mot vårt förhållande nu är att han inte ger ngt svar alls. Det var det som gjorde att jag lämnade honom förra gången. Det känns om att han (trots att frågestäälningen nu är så tydlig som den kan bli)trots allt vill sätta på sina skygglappar och hoppas att det löser sej utan att han ska behöva ta ett beslut. bekvämt eller hur fast förmodligen omedvetet.

 

[martha]

Sv: barn eller inte?långt!

ärligt tror jag att han inte vill ha barn, han har ju t om steriliserat sig....velar han och är 45 år så har han nog bestämt sig, MEN kanske skulle kunna offra sig för dig...det är nog det han velar på...men ett sånt läge brukar aldrig bli bra....

 

[Bangsi]

Sv: barn eller inte?långt!

Att inte blanda in ett misslyckande som har ägt rum förut i hur man tänker nu är omjöligt.

Har man haft en familj med barn, man och hela kittet och sedan varit tvugen att gå isär av en eller annan anledning, så har man med sig detta i bagaget vare sig man vill eller inte.

Vi är alla olika en del går glatt vidare och skaffar både två och tre barn med ny partner, eller för den delen olika partners.

Andra tänker både två och tre gånger innan man vågar skaffa ny familj igen. Det smärtade så sist och man vill INTE gå igenom samma sak igen. Vill INTE bli ensamstående med två eller fler barn med olika fäder, som bor på olika håll. Vill inte se smärtan hos ett barn igen som inte har båda sina föräldrar på samma plats.

Jag till hör den skaran ovanför precis som den andra Åsa.

Jag är livrädd för att hamna i samma läge igen. Vill VERKLIGEN inte det. Dessutom håller jag med Åsa, man blir bekväm när de börjar bli lite större. De blir ju bara mer och mer självgående.

/Åsa

 

[josse]

Sv: barn eller inte?långt!

Hoppas du kommer fram till en lösning! Måste vara jobbigt att vara i din sits!

Jag får lite ångest när jag läser ditt inlägg, jag ska ju inga barn ha. Och tänk om jag träffar "mr right" och han dumpar mig för att han inte kommer få några barn med mig!
Hoppas jag aldrig kommer i den sitsen! Skulle kännas så snöpligt på ngt sätt!
Och att "mr right" förhoppningsvis redan har barn, då kanske han lättare kan leva med att det inte blir fler.

Om du blir kär i ngn som kan tänkas vilja ha barn (det är ju svårt att styra känslorna :smirk: )så får du ta den risken. Man tar alltid risker när man älskar och lever, och det vore ju synd att inte våga älska pga olika syn på livet, bara man är medveten om att det kan bli tufft.