- Kropp & Själ
- Trådstartare Linisen
- Startdatum
- Svar 1 999
- Visningar 102 775
- Status
Sv: Beach 2014
Niyama- Jag har kalcium och d-vitamintabletter utskrivna från en läkare och dom innehåller mycket mer än dom man kan köpa receptfritt,jag har tagit det i ca 6 år nu men eftersom jag fortfarande är så pass sjuk så kan mitt skelett inte byggas upp men förhoppningsvis stoppar iaf tillskotten upp förloppet lite grann. Hehe, jag har massor av mediciner men dom här är min favorit, det är tuggtabletter som smakar väldigt gott
Niyama, hallonsoda, Jenka, Emtherlia- Tack, idag är jag stolt över att jag åt upp allt men det sitter fortfarande kvar i huvudet sen igår och snurrar runt i tankarna och jag har sådan ångest över allt jag ätit även idag och inför mitt kvällsmellis att jag sitter och skakar i soffan. Men jag får se det som ett bevis på att jag går emot de dumma tankarna, att ångesten är kvittot på att jag gör rätt. Men känslan är ändå att jag blivit enormt mycket tjockare bara på de här 2 dagarna jag ätit mer igen. Och antagligen har jag gått upp i vikt men det är ju ingen idé egentligen att fundera på det nu, jag väger mig på dagvården på tisdagar så tills dess ska jag hålla mig ifrån vågen här hemma och nästa vecka får jag veta hur det gått och jag ska försöka ställa in mig på 1-2 kg upp så jag inte får en jätte chock.
Niyama- Jag har kalcium och d-vitamintabletter utskrivna från en läkare och dom innehåller mycket mer än dom man kan köpa receptfritt,jag har tagit det i ca 6 år nu men eftersom jag fortfarande är så pass sjuk så kan mitt skelett inte byggas upp men förhoppningsvis stoppar iaf tillskotten upp förloppet lite grann. Hehe, jag har massor av mediciner men dom här är min favorit, det är tuggtabletter som smakar väldigt gott
Niyama, hallonsoda, Jenka, Emtherlia- Tack, idag är jag stolt över att jag åt upp allt men det sitter fortfarande kvar i huvudet sen igår och snurrar runt i tankarna och jag har sådan ångest över allt jag ätit även idag och inför mitt kvällsmellis att jag sitter och skakar i soffan. Men jag får se det som ett bevis på att jag går emot de dumma tankarna, att ångesten är kvittot på att jag gör rätt. Men känslan är ändå att jag blivit enormt mycket tjockare bara på de här 2 dagarna jag ätit mer igen. Och antagligen har jag gått upp i vikt men det är ju ingen idé egentligen att fundera på det nu, jag väger mig på dagvården på tisdagar så tills dess ska jag hålla mig ifrån vågen här hemma och nästa vecka får jag veta hur det gått och jag ska försöka ställa in mig på 1-2 kg upp så jag inte får en jätte chock.
Senast ändrad:
Sv: Beach 2014
Mineur- Vad jobbigt det låter, blir det ofta så att du hanterar stress och känslor med mat? Märker du av något mönster som att du ätit för lite dagen innan du känner att du vill äta extra onyttigheter eller att du är extra trött eller så?
På samma sätt som du känner att du inte kan sluta när du väl börjat småäta så känner jag likadant fast tvärtom, om jag drar ner på något med maten så vill jag bara fortsätta äta mindre på varje måltid och dagen efter. Men vi får inte låta våra matvanor styra över hur vi ser på oss själva, vi är lika mycket värda och lika bra oavsett hur mycket eller lite vi äter så vi får träna oss på att inte bli arga på oss själva eller se ner på oss själva pga vad vi äter. Hur har du haft det idag?
GardenAngel- Låter jätte jobbigt, ska du fortsätta med shakesen iaf eller övergå till mer vanlig mat?
Mineur- Vad jobbigt det låter, blir det ofta så att du hanterar stress och känslor med mat? Märker du av något mönster som att du ätit för lite dagen innan du känner att du vill äta extra onyttigheter eller att du är extra trött eller så?
På samma sätt som du känner att du inte kan sluta när du väl börjat småäta så känner jag likadant fast tvärtom, om jag drar ner på något med maten så vill jag bara fortsätta äta mindre på varje måltid och dagen efter. Men vi får inte låta våra matvanor styra över hur vi ser på oss själva, vi är lika mycket värda och lika bra oavsett hur mycket eller lite vi äter så vi får träna oss på att inte bli arga på oss själva eller se ner på oss själva pga vad vi äter. Hur har du haft det idag?
GardenAngel- Låter jätte jobbigt, ska du fortsätta med shakesen iaf eller övergå till mer vanlig mat?
Mineur
Moderator
Sv: Beach 2014
Du skriver alltid så himla vettiga och schyssta svar!
Som jag skrev till zassoo så är det inte alls särskilt ofta som jag låter det balla ur så som det gjorde igår, men jag måste erkänna att jag ofta ser mat - både hälsosam och mindre hälsosam - som belöning, en sorts ljuspunkt och till viss del även tröst antar jag. Jag kan liksom göra en dålig morgon lite bättre genom att lägga t.ex. russin på gröten istället för de vanliga äppelbitarna, för det tycker jag är godare och då blir jag lite gladare liksom. Jag kan gå och se fram emot middagen hela dagen om jag vet att jag ska laga något extra gott, osv osv. Jag värdesätter liksom god mat på ett annat sätt än t.ex. en av mina närmsta vänner verkar göra! Tror inte att det finns något direkt mönster då det som sagt händer så pass sällan, men det faktum att jag varit "duktig" och hållt mig ifrån onyttigheter i några dagar innan, vilket innebar att suget var större, hjälpte väl inte direkt kanske...
Jag brukar vara rätt bra på att sköta mig tycker jag, men mitt största problem är nog det att har jag väl börjat så låter jag det gärna gå utför efter det. Vi kan ta gårdagen som ett exempel; den där latten jag köpte efter att ha sprungit till lektionen räckte egentligen för stunden, "krisen" var över och jag kände mig helt okej igen. Men sedan fortsatte saker att gå fel, jag fortsatte att känna mig dålig, och då kom det där "äsch, det är redan kört, jag kan lika gärna ta en..."-tänket. Och så gick det upp för mig först på kvällen exakt hur mycket skit jag fått i mig, och då kom all ångesten på en gång.
För mig är det helt otänkbart att tänka på andra hållet som du gör, så det var väldigt intressant att höra. Det är ju liksom en ond cirkel vi pratar om, oavsett om den handlar om att äta mycket eller lite. Och så har du ju såklart rätt i att det är dumt att hänga upp sig på saker och vara arg på sig själv. Det ökar ju egentligen bara på ångesten ännu mer, och det som är gjort är gjort liksom.
Det har varit mycket bättre idag. Det positiva med att ha haft en sådan dag som jag hade igår är att jag är 1000 gånger mer motiverad att skärpa till mig idag och i framtiden, så idag har jag skött mig riktigt fint minsann! Jag har dock fortfarande träningsförbud från min roomie då jag hostar som en gammal gubbe, så det får mig att känna mig lite sämre till mods... Gårdagen hade liksom varit ännu lite lättare att bearbeta ifall jag dessutom kunnat träna hårt idag, men man kan inte få allt antar jag!
Du skriver alltid så himla vettiga och schyssta svar!
Som jag skrev till zassoo så är det inte alls särskilt ofta som jag låter det balla ur så som det gjorde igår, men jag måste erkänna att jag ofta ser mat - både hälsosam och mindre hälsosam - som belöning, en sorts ljuspunkt och till viss del även tröst antar jag. Jag kan liksom göra en dålig morgon lite bättre genom att lägga t.ex. russin på gröten istället för de vanliga äppelbitarna, för det tycker jag är godare och då blir jag lite gladare liksom. Jag kan gå och se fram emot middagen hela dagen om jag vet att jag ska laga något extra gott, osv osv. Jag värdesätter liksom god mat på ett annat sätt än t.ex. en av mina närmsta vänner verkar göra! Tror inte att det finns något direkt mönster då det som sagt händer så pass sällan, men det faktum att jag varit "duktig" och hållt mig ifrån onyttigheter i några dagar innan, vilket innebar att suget var större, hjälpte väl inte direkt kanske...Jag brukar vara rätt bra på att sköta mig tycker jag, men mitt största problem är nog det att har jag väl börjat så låter jag det gärna gå utför efter det. Vi kan ta gårdagen som ett exempel; den där latten jag köpte efter att ha sprungit till lektionen räckte egentligen för stunden, "krisen" var över och jag kände mig helt okej igen. Men sedan fortsatte saker att gå fel, jag fortsatte att känna mig dålig, och då kom det där "äsch, det är redan kört, jag kan lika gärna ta en..."-tänket. Och så gick det upp för mig först på kvällen exakt hur mycket skit jag fått i mig, och då kom all ångesten på en gång.
För mig är det helt otänkbart att tänka på andra hållet som du gör, så det var väldigt intressant att höra. Det är ju liksom en ond cirkel vi pratar om, oavsett om den handlar om att äta mycket eller lite. Och så har du ju såklart rätt i att det är dumt att hänga upp sig på saker och vara arg på sig själv. Det ökar ju egentligen bara på ångesten ännu mer, och det som är gjort är gjort liksom.
Det har varit mycket bättre idag. Det positiva med att ha haft en sådan dag som jag hade igår är att jag är 1000 gånger mer motiverad att skärpa till mig idag och i framtiden, så idag har jag skött mig riktigt fint minsann! Jag har dock fortfarande träningsförbud från min roomie då jag hostar som en gammal gubbe, så det får mig att känna mig lite sämre till mods... Gårdagen hade liksom varit ännu lite lättare att bearbeta ifall jag dessutom kunnat träna hårt idag, men man kan inte få allt antar jag!
Sv: Beach 2014
Niyama- det är en kombinerad kalcium och d-vitmin tablett som heter Calcichew. Man får dom inte för just d-vitaminets skull utan d-vitaminet är tillsatt för att det underlättar för kroppen att ta tillvara på kalciumet i tabletten. Jag vet inte om man kan få det utskrivet från vårdcentralen för att man har d-vitaminbrist, jag fick det från en specialistläkare efter att jag gjorde min första skelettscanning och dom upptäckte benskörheten.
Mineur- Vad glad jag blir av att läsa det du skrev till mig, det värmer i hjärtat att du skriver så snällt om mig
Ja det är intressant det där med mat, hur man använder maten på olika sätt för att hantera livet. Jag tror att mångas liv ändå kretsar ganska mycket kring mat, det är ett sådant fokus på mat och vikt i vårt samhälle och det är något vi alla måste ha. Fast det verkar så skönt att vara en av dom som inte fokuserar så jätte mycket på maten utan att det bara är en del av livet.
Men dom flesta människorna uppskattar ju god mat och det är en viktig del i vårt sociala liv, ofta när man träffas samlas man på något sätt kring mat eller fika vilket jag tycker är väldigt jobbigt men som många uppskattar. Jag tycker inte det är konstigt att du vill välja saker du tycker om och att det gör dig glad. Så tänker nog dom flesta. Viss mat innehåller ju saker som hjärnan eller andra delar av kroppen gärna vill ha och kanske är det suget ett sätt att säga till dig att du ätit för ensidigt eller för lite av t.ex. kolhydrater en period?
Även fast mat ger mig ångest vill jag ju att den maten jag äter ska vara god, om den är äcklig känns det som helt bortkastade kalorier. Då har jag tvingat i mig något äckligt och fått i mig kalorier vilket känns helt värdelöst. Så är det på dagvården där vi får sjukhusmat som helt ärligt nog är den allra sämsta maten jag någonsin ätit, och då har jag ändå varit inlagd mycket och gått i behandlingar och blivit itvingad en massa saker
Vet du vad jag tycker? Jag tycker det är bra att du inte kunde träna idag, jag vet att inte alla har samma problem som mig men när man vill träna för att man har ångest eller vill förbränna något man ätit så tränar man inte längre för att det är roligt utan som kompensation. Och träning ska vara roligt och något som man gör för att må bra. Jag kan förstå att vissa behöver tvinga sig till att träna för att få det gjort men jag tror också det kan vara väldigt bra att utsätta sig för det jobbiga det innebär att behöva stå ut i ångesten och inte ta till träning. Nu pratar jag inte för alla för jag vet inte hur din situation ser ut men för mig är det en stor utmaning att hålla igen på promenader och aktivitet när jag tycker att jag ätit för mycket och just därför är det precis det jag behöver göra. Sen innebär det inte att du alltid ska hoppa över träningen men om man är sjuk så ska man respektera kroppen och inte oroa sig så mycket, ett par dagars vila är ingen fara alls Måste försöka pränta in det i mitt eget huvud också
För mig är det väldigt skrämmande att mina tvång och dumma tankar tar över så snabbt bara jag missar något. Det är nog svårt för andra att förstå obehaget jag känner innan jag äter, under tiden jag äter och efter jag äter. Och speciellt som det är som du skriver att det är tvärtom för de flesta, att de kan ha svårt att sluta äta medan jag har alldeles för lätt för att sluta äta...
Jag tänker på min kropp, min vikt, mat,promenader dygnet runt. I början när man svälter sig frisätts en massa stresshormoner som gör en pigg och rastlös men dom kickarna ska man inte få när man svultit sig länge men ändå är det något som drar igång i mig,som en knarkare fast att jag får det där ruset av att veta att jag ätit mindre än vad jag ska eller att jag promenerat mycket. Så man skulle kunna säga att jag går på avvänjning nu. När jag följer ätstörningen kan jag få lite lugn och ro och slippa känna så mycket känslor iaf ett litet tag. Det är nästan enda gången jag kan slappna av ordentligt. Så när jag går emot det där är jag full av ångest hela tiden, spänner mig och blir väldigt trött.
Niyama- det är en kombinerad kalcium och d-vitmin tablett som heter Calcichew. Man får dom inte för just d-vitaminets skull utan d-vitaminet är tillsatt för att det underlättar för kroppen att ta tillvara på kalciumet i tabletten. Jag vet inte om man kan få det utskrivet från vårdcentralen för att man har d-vitaminbrist, jag fick det från en specialistläkare efter att jag gjorde min första skelettscanning och dom upptäckte benskörheten.
Mineur- Vad glad jag blir av att läsa det du skrev till mig, det värmer i hjärtat att du skriver så snällt om mig
Ja det är intressant det där med mat, hur man använder maten på olika sätt för att hantera livet. Jag tror att mångas liv ändå kretsar ganska mycket kring mat, det är ett sådant fokus på mat och vikt i vårt samhälle och det är något vi alla måste ha. Fast det verkar så skönt att vara en av dom som inte fokuserar så jätte mycket på maten utan att det bara är en del av livet.
Men dom flesta människorna uppskattar ju god mat och det är en viktig del i vårt sociala liv, ofta när man träffas samlas man på något sätt kring mat eller fika vilket jag tycker är väldigt jobbigt men som många uppskattar. Jag tycker inte det är konstigt att du vill välja saker du tycker om och att det gör dig glad. Så tänker nog dom flesta. Viss mat innehåller ju saker som hjärnan eller andra delar av kroppen gärna vill ha och kanske är det suget ett sätt att säga till dig att du ätit för ensidigt eller för lite av t.ex. kolhydrater en period?
Även fast mat ger mig ångest vill jag ju att den maten jag äter ska vara god, om den är äcklig känns det som helt bortkastade kalorier. Då har jag tvingat i mig något äckligt och fått i mig kalorier vilket känns helt värdelöst. Så är det på dagvården där vi får sjukhusmat som helt ärligt nog är den allra sämsta maten jag någonsin ätit, och då har jag ändå varit inlagd mycket och gått i behandlingar och blivit itvingad en massa saker
Vet du vad jag tycker? Jag tycker det är bra att du inte kunde träna idag, jag vet att inte alla har samma problem som mig men när man vill träna för att man har ångest eller vill förbränna något man ätit så tränar man inte längre för att det är roligt utan som kompensation. Och träning ska vara roligt och något som man gör för att må bra. Jag kan förstå att vissa behöver tvinga sig till att träna för att få det gjort men jag tror också det kan vara väldigt bra att utsätta sig för det jobbiga det innebär att behöva stå ut i ångesten och inte ta till träning. Nu pratar jag inte för alla för jag vet inte hur din situation ser ut men för mig är det en stor utmaning att hålla igen på promenader och aktivitet när jag tycker att jag ätit för mycket och just därför är det precis det jag behöver göra. Sen innebär det inte att du alltid ska hoppa över träningen men om man är sjuk så ska man respektera kroppen och inte oroa sig så mycket, ett par dagars vila är ingen fara alls
Måste försöka pränta in det i mitt eget huvud också För mig är det väldigt skrämmande att mina tvång och dumma tankar tar över så snabbt bara jag missar något. Det är nog svårt för andra att förstå obehaget jag känner innan jag äter, under tiden jag äter och efter jag äter. Och speciellt som det är som du skriver att det är tvärtom för de flesta, att de kan ha svårt att sluta äta medan jag har alldeles för lätt för att sluta äta...
Jag tänker på min kropp, min vikt, mat,promenader dygnet runt. I början när man svälter sig frisätts en massa stresshormoner som gör en pigg och rastlös men dom kickarna ska man inte få när man svultit sig länge men ändå är det något som drar igång i mig,som en knarkare fast att jag får det där ruset av att veta att jag ätit mindre än vad jag ska eller att jag promenerat mycket. Så man skulle kunna säga att jag går på avvänjning nu. När jag följer ätstörningen kan jag få lite lugn och ro och slippa känna så mycket känslor iaf ett litet tag. Det är nästan enda gången jag kan slappna av ordentligt. Så när jag går emot det där är jag full av ångest hela tiden, spänner mig och blir väldigt trött.
Senast ändrad:
Sv: Beach 2014
Aha, kalcium behöver jag inte (så vitt jag vet) men jag kikade på tabletten och den som innehöll mest d-vitamin innehåller ändå mindre än hälften jämfört med mina tabletter så det hade ändå inte hjälpt. Jag som tyckte tuggtablett lät bra (kan inte svälja hela tabletter)
Aha, kalcium behöver jag inte (så vitt jag vet) men jag kikade på tabletten och den som innehöll mest d-vitamin innehåller ändå mindre än hälften jämfört med mina tabletter så det hade ändå inte hjälpt. Jag som tyckte tuggtablett lät bra (kan inte svälja hela tabletter)
Mineur
Moderator
Sv: Beach 2014
Ja jösses ja, jag skulle göra mycket för att vara en sådan där likgiltig person som inte bryr sig så mycket utan mer äter för att hen ska liksom. Fast samtidigt... nä, fy vad trist det verkar! Den där kompisen jag nämnde är nästan det värsta "fallet" jag har stött på - hon äter verkligen bara för att hon vet att hon måste och har flera gånger sagt att hon drömmer om en medicin som gjorde att man inte behövde äta mat mer. Hon har dock inga ätstörningar som så, utan hon tycker helt enkelt bara att allt vad mat heter är så oerhört ointressant och tråkigt att hon inte kunde bry sig mindre. Och det verkar jätte, jättetrist tycker jag. Jag har försökt att bevisa henne fel flera gånger, men det går sådär...
Jag mådde genast lite illa när jag läste ordet "sjukhusmat", och kan inte ens föreställa mig hur hemskt det måste vara att tvingas äta sådant när man är i din situation. Känns nästan som att det kan motarbeta själva syftet med dagvården lite, eller? Som att man inte alls lär sig att mat är bra och mat är gott, utan snarare får det ännu mer bekräftat att det är något äckligt och hemskt som man mår bättre utan... Jag hoppas verkligen inte att det är så, att man ändå ser syftet med det hela, men jag förstår att det verkligen måste vara jättekämpigt för dig!
Tack för din input angående träningen! Jag är fortfarande lite ovan vid tänket att man ska träna för att det är roligt och för att man vill, efter tre år med tänket att "träning är ett onödigt ont som jag måste ägna mig åt för att inte känna mig tjock". Sorgligt men sant. Nu tycker jag dock att det är roligt mestadels, särskilt med alla olika pass som jag börjat upptäcka på mitt nya gym! Jag har dock lite svårt för det här att skippa träningen p.g.a. sjukdom; som jag skrivit innan i tråden känner jag mig bara som en stor mes som hittar på ursäkter. Men så är det ju faktiskt inte, det måste jag försöka övertyga mig själv om.
Återigen ett stort tack för dina kloka och insiktsfulla svar, du har verkligen förgyllt min kväll och hjälpt mig otroligt mycket med mitt tänkande. Jag har faktiskt till och med kopierat dina två senaste svar och klistrat in i mitt "bukedokument" där jag lägger in texter härifrån som jag tyckt varit lite extra kloka/smarta/roliga/hjälpsamma...
Ja jösses ja, jag skulle göra mycket för att vara en sådan där likgiltig person som inte bryr sig så mycket utan mer äter för att hen ska liksom. Fast samtidigt... nä, fy vad trist det verkar! Den där kompisen jag nämnde är nästan det värsta "fallet" jag har stött på - hon äter verkligen bara för att hon vet att hon måste och har flera gånger sagt att hon drömmer om en medicin som gjorde att man inte behövde äta mat mer. Hon har dock inga ätstörningar som så, utan hon tycker helt enkelt bara att allt vad mat heter är så oerhört ointressant och tråkigt att hon inte kunde bry sig mindre. Och det verkar jätte, jättetrist tycker jag. Jag har försökt att bevisa henne fel flera gånger, men det går sådär...
Jag mådde genast lite illa när jag läste ordet "sjukhusmat", och kan inte ens föreställa mig hur hemskt det måste vara att tvingas äta sådant när man är i din situation. Känns nästan som att det kan motarbeta själva syftet med dagvården lite, eller? Som att man inte alls lär sig att mat är bra och mat är gott, utan snarare får det ännu mer bekräftat att det är något äckligt och hemskt som man mår bättre utan... Jag hoppas verkligen inte att det är så, att man ändå ser syftet med det hela, men jag förstår att det verkligen måste vara jättekämpigt för dig!
Tack för din input angående träningen! Jag är fortfarande lite ovan vid tänket att man ska träna för att det är roligt och för att man vill, efter tre år med tänket att "träning är ett onödigt ont som jag måste ägna mig åt för att inte känna mig tjock". Sorgligt men sant. Nu tycker jag dock att det är roligt mestadels, särskilt med alla olika pass som jag börjat upptäcka på mitt nya gym! Jag har dock lite svårt för det här att skippa träningen p.g.a. sjukdom; som jag skrivit innan i tråden känner jag mig bara som en stor mes som hittar på ursäkter. Men så är det ju faktiskt inte, det måste jag försöka övertyga mig själv om.
Återigen ett stort tack för dina kloka och insiktsfulla svar, du har verkligen förgyllt min kväll och hjälpt mig otroligt mycket med mitt tänkande. Jag har faktiskt till och med kopierat dina två senaste svar och klistrat in i mitt "bukedokument" där jag lägger in texter härifrån som jag tyckt varit lite extra kloka/smarta/roliga/hjälpsamma...
Sv: Beach 2014
Delvis KL
Jag kan berätta att jag struntade i gårdagens löpning (kom hem för sent från ett möte) och sen åt jag 7 chokladbollar istället och somnade tiiidigt! Nu har jag ont i magen pga det där och har inte fått i mig någon frukost. Aja. Nästa chans till träning blir förmodligen på söndag, ska hänga på en dag med tema katastrofmedicin och hedersrelaterat våld under lördagen så då är det kört också... Well well, good luck 2day ladies!!!
Delvis KL
Jag kan berätta att jag struntade i gårdagens löpning (kom hem för sent från ett möte) och sen åt jag 7 chokladbollar istället och somnade tiiidigt! Nu har jag ont i magen pga det där och har inte fått i mig någon frukost
. Aja. Nästa chans till träning blir förmodligen på söndag, ska hänga på en dag med tema katastrofmedicin och hedersrelaterat våld under lördagen så då är det kört också... Well well, good luck 2day ladies!!!
Sv: Beach 2014
Jag är nog som den där likgiltiga personen är jag rädd. Min familj älskar mat, och kan börja prata på fredagmorgonen om vad vi ska äta till middag lördag kväll. Tänk er motsatsen på det beteendet, och ni har mig. Jag äter bara för att jag är tvungen, och om jag är ensam blir det lätt att jag hoppar över lunchen, bara för att det är så tråkigt och jag inte är hungrig.
Jag är nog som den där likgiltiga personen är jag rädd. Min familj älskar mat, och kan börja prata på fredagmorgonen om vad vi ska äta till middag lördag kväll. Tänk er motsatsen på det beteendet, och ni har mig. Jag äter bara för att jag är tvungen, och om jag är ensam blir det lätt att jag hoppar över lunchen, bara för att det är så tråkigt och jag inte är hungrig.
Sv: Beach 2014
Mineur- Härligt att mina ord väcker lite tankar och ger stöd, då känns det ännu roligare att lägga ner tid och tankar på att skriva. Det kan nog vara bra att vi i tråden har så olika bakgrunder och "problem" för då kan man hitta nya sätt att tänka Jag har faktiskt också sparat en del texter från buke, både dom jag skrivit själv för att komma ihåg och många svar jag fått.
Jag tror att om man släpper på det här med att träning ska vara ett krav och ett måste och istället tränar för att man mår bra av det och tycker om det så får man ut mer av det. Jag har haft problem med att jag tränat och rört mig extremt mycket, mer än elitidrottare enligt sjukvården. I början var det ofta roligt att träna och jag kände mig stark, uthållig och "hälsosam" men när energin inte fanns där längre och jag tvingade mig själv gång på gång fast jag knappt orkade gå från köket till vardagsrummet, då är det inte roligt längre. Eller när hela mitt sociala liv blev lidande för att träningen var viktigare än att umgås med vänner eller familj.
Jag har sprungit runt, runt på stället i mitt rum på sjukhuset för att jag haft sådan ångest, jag har promenerat tills fötterna blöder och jag har fortsatt gå timme efter timme trots hälseneinflammation och knäledsinflammation. Jag kunde tycka om att träna innan ätstörningen blev ren anorexi samtidigt som det var ett extremt tvångsmässigt sätt jag tränade på även då (hade ortorexi) och ett tag bestod mina dagar bara av jobb (väldigt fysiskt) och av träning och att förbränna allt jag åt och äta nyttigt , sen orkade jag inget mer.
Fortfarande är jag ute och går oavsett om jag har så låg temperatur att jag kan dö, oavsett om mitt blodtryck är farligt lågt eller hjärtat kan stanna när som helst.Min kropp är så otroligt sliten efter alla dessa år, träning är bra och hälsosamt men i lagom mängd och med lagom med mat. Men jag rör mig inte lika mycket nu som jag brukade, jag får inte. Helst ska jag ju inte gå alls men det klarar jag inte av. En sak jag tänkte på när jag läste det du skrev är det där med att man rör sig för att slippa känna sig tjock, så är det för mig med. Och så tänker jag att om jag går lite extra nu så sätter sig inte precis all mat som fett på kroppen. Mitt mantra förr när jag egentligen var trött och inte orkade var att jag för mig själv om och om igen rabblade "tjock, fet, äcklig, tjock, fet, äcklig" och det var min så kallade "motivation" till att träna. När jag ska börja träna sen igen vill jag ha en bra motivation, inte vara driven av rädsla och självhat.
Angående maten, jag har gått i behandling och varit inlagd så otroligt mycket de senaste 7 åren så jag har ätit extremt mycket sjukhusmat, motsvarar väl ett par års ätande av sjukhus mat totalt... Behandlingshemmet hade däremot jätte bra mat, vi hade en kokerska som var jätte duktig och vi fick även hembakat bröd. Lyx när man väl kunde börja känna lite smaker
Men sjukhusmaten, nej usch. Innan jag läste ditt svar satt jag faktiskt här i soffan och försökte komma på vad jag ska äta till middag. Och så tänkte jag på att dom säger att maten i dagvården är det normala och att det är det vi ska lära oss äta men helt ärligt är maten vidrig, speciellt den vegetariska maten är ofta katastrof. Så jag kommer inte på vad jag ska äta, jag får inga idéer därifrån. Jag blir bara äcklad och känner att mat är tråkigt. Det är väldigt jobbigt att äta den där äckliga maten när den dessutom är så förknippad med ångest. Förra veckan fick jag kokt potatis (som jag hatar) tillsammans med en skysås med överkokta äpplen i, stora som potatisar, för att göra det lite festligt kallade dom det höstgryta. Ibland får vi vegetariska grytor med typ 3 bitar quorn och sen bara riven lök. En annan "favorit" var när vi fick morotsbiffar som var så brända att dom var svarta serverat med kokta morötter och rivna morötter, variation? Jag skulle kunna rabbla upp en massa vedervärdiga maträtter här men då kanske ni alla skulle få anorexi
Hmm, det får kanske bli soppa ikväll, måste nog sätta igång med något nu.
Mineur- Härligt att mina ord väcker lite tankar och ger stöd, då känns det ännu roligare att lägga ner tid och tankar på att skriva. Det kan nog vara bra att vi i tråden har så olika bakgrunder och "problem" för då kan man hitta nya sätt att tänka
Jag har faktiskt också sparat en del texter från buke, både dom jag skrivit själv för att komma ihåg och många svar jag fått.Jag tror att om man släpper på det här med att träning ska vara ett krav och ett måste och istället tränar för att man mår bra av det och tycker om det så får man ut mer av det. Jag har haft problem med att jag tränat och rört mig extremt mycket, mer än elitidrottare enligt sjukvården. I början var det ofta roligt att träna och jag kände mig stark, uthållig och "hälsosam" men när energin inte fanns där längre och jag tvingade mig själv gång på gång fast jag knappt orkade gå från köket till vardagsrummet, då är det inte roligt längre. Eller när hela mitt sociala liv blev lidande för att träningen var viktigare än att umgås med vänner eller familj.
Jag har sprungit runt, runt på stället i mitt rum på sjukhuset för att jag haft sådan ångest, jag har promenerat tills fötterna blöder och jag har fortsatt gå timme efter timme trots hälseneinflammation och knäledsinflammation. Jag kunde tycka om att träna innan ätstörningen blev ren anorexi samtidigt som det var ett extremt tvångsmässigt sätt jag tränade på även då (hade ortorexi) och ett tag bestod mina dagar bara av jobb (väldigt fysiskt) och av träning och att förbränna allt jag åt och äta nyttigt , sen orkade jag inget mer.
Fortfarande är jag ute och går oavsett om jag har så låg temperatur att jag kan dö, oavsett om mitt blodtryck är farligt lågt eller hjärtat kan stanna när som helst.Min kropp är så otroligt sliten efter alla dessa år, träning är bra och hälsosamt men i lagom mängd och med lagom med mat. Men jag rör mig inte lika mycket nu som jag brukade, jag får inte. Helst ska jag ju inte gå alls men det klarar jag inte av. En sak jag tänkte på när jag läste det du skrev är det där med att man rör sig för att slippa känna sig tjock, så är det för mig med. Och så tänker jag att om jag går lite extra nu så sätter sig inte precis all mat som fett på kroppen. Mitt mantra förr när jag egentligen var trött och inte orkade var att jag för mig själv om och om igen rabblade "tjock, fet, äcklig, tjock, fet, äcklig" och det var min så kallade "motivation" till att träna. När jag ska börja träna sen igen vill jag ha en bra motivation, inte vara driven av rädsla och självhat.
Angående maten, jag har gått i behandling och varit inlagd så otroligt mycket de senaste 7 åren så jag har ätit extremt mycket sjukhusmat, motsvarar väl ett par års ätande av sjukhus mat totalt... Behandlingshemmet hade däremot jätte bra mat, vi hade en kokerska som var jätte duktig och vi fick även hembakat bröd. Lyx när man väl kunde börja känna lite smaker
Men sjukhusmaten, nej usch. Innan jag läste ditt svar satt jag faktiskt här i soffan och försökte komma på vad jag ska äta till middag. Och så tänkte jag på att dom säger att maten i dagvården är det normala och att det är det vi ska lära oss äta men helt ärligt är maten vidrig, speciellt den vegetariska maten är ofta katastrof. Så jag kommer inte på vad jag ska äta, jag får inga idéer därifrån. Jag blir bara äcklad och känner att mat är tråkigt. Det är väldigt jobbigt att äta den där äckliga maten när den dessutom är så förknippad med ångest. Förra veckan fick jag kokt potatis (som jag hatar) tillsammans med en skysås med överkokta äpplen i, stora som potatisar, för att göra det lite festligt kallade dom det höstgryta. Ibland får vi vegetariska grytor med typ 3 bitar quorn och sen bara riven lök. En annan "favorit" var när vi fick morotsbiffar som var så brända att dom var svarta serverat med kokta morötter och rivna morötter, variation? Jag skulle kunna rabbla upp en massa vedervärdiga maträtter här men då kanske ni alla skulle få anorexi
Hmm, det får kanske bli soppa ikväll, måste nog sätta igång med något nu.
- Status
Liknande trådar
Kropp & Själ
Jag saknar en tråd för uppskattning av goda gärningar, trevliga interaktioner och vardagshjältar.
När dagstidningen kom i pappersformat...
Senast: MiaMia
·
Kropp & Själ
Jag känner mig lite dum men jag har inte riktigt koll på begreppen och undrar om bukeoraklet kan hjälpa mig?
Som jag har förstått det är...
Senast: Luff
·
Skola & Jobb
Hej!
Skakade liv i det här gamla användarnamnet eftersom jag tycker frågan är något känslig och vill inte använda mitt vanliga.
Jag...
2
Senast: Islandshästryttare
·
Kropp & Själ
Förra året hade jag en fantastisk jul. Vi ställde in julfirandet och det var lugnt och skönt helt utan stress.
I år är det tvärtom. Det...
Senast: Cattis_E
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Förbundet: ”En häst som blöder ska strykas”- Hästnyheter Det är bra att dom gör förtydligande men hästarnas väl måste få gå före profiten
- Petronilla
- Svar: 1
- Visningar: 167
- Hästnyheter
-
"Lyckligt lottad att få hålla på med sporten vi så många älskar"
- Hästnyheter Jag tror på krönikören ungefär lika mycket som på Trump…
- ufot
- Svar: 3
- Visningar: 251
- Hästnyheter
Hund, Katt, Andra Djur
-
Kalkavlagring i öga-fråga om expertis- Hundhälsa Intressant. Är det en fosfatbindare du behöver, dvs är fosfathalten i blodet för högt? Många fosfatbindare innehåller kalcium och ökar...
- Malibu_Stacy
- Svar: 6
- Visningar: 224
- Hund
-
Vilken ras passar mig?- Hundavel & Ras Då passar jag på att tipsa (om du kan tänka dig bc) om vallhundsförmedlingen. Ibland dyker där upp fina bcs som inte håller för...
- Pilot
- Svar: 340
- Visningar: 35 081
- Hund
Hästrelaterat
-
Vi som letar häst II- Hästmänniskan Nej. Håller med
- Nepenthe
- Svar: 1 889
- Visningar: 224 136
- Hästmänniska
