Bebisbubbla och föräldraskapets baksidor (utbruten från Det här med att skaffa/inte skaffa barn)

[Voeux]

Klart man glömmer, annars skulle ju folk inte skaffa fler Jag vet flera som har mer än ett barn och drabbats av fullkomlig panik när de kommer in på förlossningen för andra eller tredje gången, för först då kommer minnet tillbaks kring vad som väntar. Nu är ju min förlossning och amning väldigt nära i tid men jag vet redan att jag förträngt. Jag minns knappt hur det kändes att vara höggravid, och första två månaderna med henne känns ytterst dimmiga när jag försöker tänka på det.

 

[Voeux]

Vill också tillägga att ens egna förväntningar spelar in i hur jobbigt det blir. Tror man, som jag, att livet ska kunna rulla på som vanligt. Att jag ska kunna ta långa barnvagnspromenader och dricka kaffe med mina vänner som jobbar i närheten. Att det ”bara är att ta med henne”, och framför allt, att jag skulle bli den föräldern som är så glad och tacksam över henne att jag aldrig skulle klaga. Ja, då blir fallet förbaskat långt kan jag erkänna. Verkligheten kom och plöjde över som ett tåg, och utöver det har jag fått göra upp med min självbild. Den där aktiva, älskande, evigt tacksamma mamman jag trodde att jag skulle vara har inte dykt upp ännu. Jag vet inte riktigt vem jag är helt plötsligt.

Det är lite som att ta bilen från A till Ö. Förväntar man sig en trafikfri motorväg och att komma fram en viss tid blir varje hinder och omväg väldigt stressande. Är man beredd på att det kan ta allt från en timme till hela dagen och det kan bli väg X, Y eller Z, har laddat upp med snacks och en bra podd så blir ju resan betydligt enklare. Eller, åtminstone, upplevs så.

 

[Gnist]

de som hävdar att småbarn var enkelt, och att de minsann inte gjorde avkall på något, också brukar vara de som har vuxna/stora barn idag...

Vuxna/stora barn innebär inte att vi som föräldrar är dementa..

Varför inte bara acceptera att för en del är/var inte graviditet, barnafödande och livet med barn "bubbla, misär och uppoffring"?

Mina barn, som nu alltså har små barn själva just nu har helt normala liv, som inte helt och konstant snurrar runt barnen och utan de där stora uppoffringarna som andra känner att de gör.

 

[gulakatten]

Varför inte bara acceptera att för en del är/var inte graviditet, barnafödande och livet med barn "bubbla, misär och uppoffring"?

Mina barn, som nu alltså har små barn själva just nu har helt normala liv, som inte helt och konstant snurrar runt barnen och utan de där stora uppoffringarna som andra känner att de gör.

Jag tycker att den här diskussionen är jätteintressant! Har själv nyligen fått barn och känner inte igen mig i beskrivningar om uppoffringar och att allt är så hemskt. Däremot känner jag absolut igen mig i prat om bebisbubbla!

Jag har inte sett särskilt mycket med min dotter som en uppoffring - jag ville ju ha barn och var då medveten om de konsekvenser och förändringar det skulle innebära. Att jag blev förlöst med akut kejsarsnitt och nu har ont i ryggen och är allmänt svag i kroppen är för mig inte på något vis en uppoffring utan en konsekvens av att jag själv ville ha barn. Jag har inte "offrat" mig, jag har valt att skaffa barn med allt vad det innebär. Jag går heller inte och bär nätterna i ända utan har en dotter som sover bra och sover hon inte bra så är vi två personer som delar på det ansvaret. Många gånger tycker jag att mammor kan vara fast i ett sådant martyrskap - bilden av den självuppoffrande kvinnan som i stort lidande ensam tar hand om barnen. För mig känns det främmande och hade jag riskerat att hamna i den sitsen så hade jag alltså hellre avstått barn. Många barn som beskrivs som krävande låter för mig som helt vanliga ungar och att problemet istället ligger på att det bara är en förälder som tar hand om barnet, istället för två som hjälps åt. Jag brukar föreslå dubbeldagar men det är sällan det får gehör.

Däremot är vi i vårt hushåll 100% i bebisbubblan. Och varför skulle vi inte vara det? Vi ville så gärna ha barn och nu är hon här och är helt fantastisk och då vill vi ju fokusera på henne, vara med henne. Vi kör inte alls på som vanligt för livet är inte som vanligt. Nu är vi tre personer, varav en har helt andra behov och preferenser än vi andra. Så det är ju en förändring helt klart. Vi ligger inte på stranden och solar och badar nu på sommaren, vi håller oss där det är svalt och funkar för vår bebis. Absolut inte en uppoffring, men en förändring. Hon följer glatt med när vi är i väg på saker men vi måste ju ha ett helt annat tänk nu i och med att hon ska vara med.

Jag vet inte om det underlättat för oss att vi var väldigt inställda på att allt skulle vara jättetufft och att allt därför känns lättare i jämförelse. Eller om det är för att vi har en harmonisk och nöjd bebis. Eller om det är för att vi faktiskt dragit ned på tempot, AW:s, resor och annat och istället ger vår dotter och vår familj den tid och energi som behövs. Men oavsett så är jag förvånad över att det inte är den misär och det hemska tuffa liv som jag tycker att de allra flesta föräldrar beskriver. När jag får frågan "höhö får ni sova nåt då?" och jag svarar ja, vi sover bra, så blir ju folk först paffa och sen sura (!). Det verkar störa liksom, man ska GNÄLLA och tycka att det är så hemskt och jobbigt verkar det som.

Jag tycker att det låter lite tråkigt när jag ser hur de med äldre barn skriver om hur barnen förut minsann inte var en sån stor grej, man skaffade barn och livet rullade på. Det är ju en jättestor grej att få barn! Varför ska det inte få ta plats och göra avtryck i ens liv? Varför ska målsättningen vara att är som innan, att inget förändras?

 

[miumiu]

Jag vet inte om det underlättat för oss att vi var väldigt inställda på att allt skulle vara jättetufft och att allt därför känns lättare i jämförelse. Eller om det är för att vi har en harmonisk och nöjd bebis. Eller om det är för att vi faktiskt dragit ned på tempot, AW:s, resor och annat och istället ger vår dotter och vår familj den tid och energi som behövs. Men oavsett så är jag förvånad över att det inte är den misär och det hemska tuffa liv som jag tycker att de allra flesta föräldrar beskriver. När jag får frågan "höhö får ni sova nåt då?" och jag svarar ja, vi sover bra, så blir ju folk först paffa och sen sura (!). Det verkar störa liksom, man ska GNÄLLA och tycka att det är så hemskt och jobbigt verkar det som.

Jag tycker att det låter lite tråkigt när jag ser hur de med äldre barn skriver om hur barnen förut minsann inte var en sån stor grej, man skaffade barn och livet rullade på. Det är ju en jättestor grej att få barn! Varför ska det inte få ta plats och göra avtryck i ens liv? Varför ska målsättningen vara att är som innan, att inget förändras?

Jag tror absolut att det kan kännas provocerande när man själv kanske får sova 3h/natt, att höra om andra som cashar in goda 8h+ varje natt. Precis som att det kan kännas provocerande om man själv delar föräldraskapet med någon som inte vill ta sitt ansvar. Jag hade ju som sagt en unge som sov och jag har full förståelse för att det kändes orättvist för tex min kusin vars jämgamla barn sov max 30 min i sträck det första halvåret...

Håller lite med om att det finns nånting lite "fult" i att låta barnen ta plats dock. Tror det är 70-talist generationen med självständighetsidealet som har bidragit till detta till stor del. Det är lite finare att multitaska barn med allt annat man har på agendan, och man ska absolut inte gnälla över att barnen stjäl tid/uppmärksamhet från andra livsuppdrag utan det är barnen som ska fogas in i det övriga livet helt friktionsfritt.

 

[gulakatten]

Jag tror absolut att det kan kännas provocerande när man själv kanske får sova 3h/natt, att höra om andra som cashar in goda 8h+ varje natt. Precis som att det kan kännas provocerande om man själv delar föräldraskapet med någon som inte vill ta sitt ansvar. Jag hade ju som sagt en unge som sov och jag har full förståelse för att det kändes orättvist för tex min kusin vars jämgamla barn sov max 30 min i sträck det första halvåret...

Ja. Jag har en vän vars barn fortfarande vaknar 4-5 gånger per natt. Barnet är 7 månader. Jag skulle aldrig babbla på om hur bra dottern sover till henne, inte heller till mammorna i mammagruppen vars barn sover dåligt. Det känns bara onödigt och elakt. Men om någon frågar mig så svarar jag ju ärligt. Att man väntade sig ett negativt svar får ju stå för den som ställde frågan tänker jag.

 

[tanten]

Jag tycker att det låter lite tråkigt när jag ser hur de med äldre barn skriver om hur barnen förut minsann inte var en sån stor grej, man skaffade barn och livet rullade på. Det är ju en jättestor grej att få barn! Varför ska det inte få ta plats och göra avtryck i ens liv? Varför ska målsättningen vara att är som innan, att inget förändras?

Klart livet förändras! Det är väl ingen målsättning att livet ska vara som förut?
Olika föräldrar gör olika och tänker olika. För egen del var jag/vi helt inställda på att saker skulle förändras. Men de förändrades mindre än vi trott. Vi blev ju tre.

 

[Teilani]

Vill också tillägga att ens egna förväntningar spelar in i hur jobbigt det blir. Tror man, som jag, att livet ska kunna rulla på som vanligt. Att jag ska kunna ta långa barnvagnspromenader och dricka kaffe med mina vänner som jobbar i närheten. Att det ”bara är att ta med henne”, och framför allt, att jag skulle bli den föräldern som är så glad och tacksam över henne att jag aldrig skulle klaga. Ja, då blir fallet förbaskat långt kan jag erkänna. Verkligheten kom och plöjde över som ett tåg, och utöver det har jag fått göra upp med min självbild. Den där aktiva, älskande, evigt tacksamma mamman jag trodde att jag skulle vara har inte dykt upp ännu. Jag vet inte riktigt vem jag är helt plötsligt.

Det är lite som att ta bilen från A till Ö. Förväntar man sig en trafikfri motorväg och att komma fram en viss tid blir varje hinder och omväg väldigt stressande. Är man beredd på att det kan ta allt från en timme till hela dagen och det kan bli väg X, Y eller Z, har laddat upp med snacks och en bra podd så blir ju resan betydligt enklare. Eller, åtminstone, upplevs så.

Jag delar din upplevelse att vissa saker inte alls blev som man tänkt sig. Min unge vägrade vagn, att kunna ställa honom jämte ridbanan och ta några varv fanns inte på kartan. Att jag gick upp en massa i vikt under graviditeten, och därför inte hade samvete att sitta på nån häst på flera månader hjälpte inte heller. Viktuppgången var ju dessutom ”mitt eget fel”, för det är ju väldigt bestämt hur mycket man får lov att gå upp i vikt. Kommer man över så är man ju dum och dålig.

Barnet sov inte, kan räkna antalet hela nätter på ena handens fingrar fram till 2 års ålder, sen började det äntligen vända lite. Mellan 1 och 2 sov jag och maken i skift, för att få iaf 4 timmar ostört. I efterhand är det väldigt svårt att minnas hur tusan vi överlevde.
Så mycket skuldkänslor över att inte vara superglad över sin fina bebis och skutta runt på rosa moln som jag har haft.

Att man får omvädera sitt liv och sin självbild är kanske självklart för många, men exakt hur mycket det kan diffa vet man inte förrän efteråt. Och det är en sorgeprocess att säga hejdå till den man varit tidigare, innan man kan komma vidare och acceptera hur det faktiskt blev, och känna glädje över det man har istället för det man förlorat.

 

[julgrisen]

Klart man glömmer, annars skulle ju folk inte skaffa fler Jag vet flera som har mer än ett barn och drabbats av fullkomlig panik när de kommer in på förlossningen för andra eller tredje gången, för först då kommer minnet tillbaks kring vad som väntar. Nu är ju min förlossning och amning väldigt nära i tid men jag vet redan att jag förträngt. Jag minns knappt hur det kändes att vara höggravid, och första två månaderna med henne känns ytterst dimmiga när jag försöker tänka på det.

Så är det verkligen! Mina barn är 20 månader och jag tycker typ hela första året är nån slags dimma nu när jag tänker på det. Jag har en kompis som fick barn samtidigt som mig och första gången vi sågs efter förlossningen berättade hon om hur hemskt det varit, hur ont hon haft och att hon aldrig någonsin skulle få barn igen. Två veckor senare sågs vi igen och då hade hon precis sagt till sin man ”jag hade inte ont alls under hela förlossningen, är inte det fantastiskt?” .

 

[Voeux]

Jag tycker att den här diskussionen är jätteintressant! Har själv nyligen fått barn och känner inte igen mig i beskrivningar om uppoffringar och att allt är så hemskt. Däremot känner jag absolut igen mig i prat om bebisbubbla!

Jag har inte sett särskilt mycket med min dotter som en uppoffring - jag ville ju ha barn och var då medveten om de konsekvenser och förändringar det skulle innebära. Att jag blev förlöst med akut kejsarsnitt och nu har ont i ryggen och är allmänt svag i kroppen är för mig inte på något vis en uppoffring utan en konsekvens av att jag själv ville ha barn. Jag har inte "offrat" mig, jag har valt att skaffa barn med allt vad det innebär. Jag går heller inte och bär nätterna i ända utan har en dotter som sover bra och sover hon inte bra så är vi två personer som delar på det ansvaret. Många gånger tycker jag att mammor kan vara fast i ett sådant martyrskap - bilden av den självuppoffrande kvinnan som i stort lidande ensam tar hand om barnen. För mig känns det främmande och hade jag riskerat att hamna i den sitsen så hade jag alltså hellre avstått barn. Många barn som beskrivs som krävande låter för mig som helt vanliga ungar och att problemet istället ligger på att det bara är en förälder som tar hand om barnet, istället för två som hjälps åt. Jag brukar föreslå dubbeldagar men det är sällan det får gehör.

Däremot är vi i vårt hushåll 100% i bebisbubblan. Och varför skulle vi inte vara det? Vi ville så gärna ha barn och nu är hon här och är helt fantastisk och då vill vi ju fokusera på henne, vara med henne. Vi kör inte alls på som vanligt för livet är inte som vanligt. Nu är vi tre personer, varav en har helt andra behov och preferenser än vi andra. Så det är ju en förändring helt klart. Vi ligger inte på stranden och solar och badar nu på sommaren, vi håller oss där det är svalt och funkar för vår bebis. Absolut inte en uppoffring, men en förändring. Hon följer glatt med när vi är i väg på saker men vi måste ju ha ett helt annat tänk nu i och med att hon ska vara med.

Jag vet inte om det underlättat för oss att vi var väldigt inställda på att allt skulle vara jättetufft och att allt därför känns lättare i jämförelse. Eller om det är för att vi har en harmonisk och nöjd bebis. Eller om det är för att vi faktiskt dragit ned på tempot, AW:s, resor och annat och istället ger vår dotter och vår familj den tid och energi som behövs. Men oavsett så är jag förvånad över att det inte är den misär och det hemska tuffa liv som jag tycker att de allra flesta föräldrar beskriver. När jag får frågan "höhö får ni sova nåt då?" och jag svarar ja, vi sover bra, så blir ju folk först paffa och sen sura (!). Det verkar störa liksom, man ska GNÄLLA och tycka att det är så hemskt och jobbigt verkar det som.

Jag tycker att det låter lite tråkigt när jag ser hur de med äldre barn skriver om hur barnen förut minsann inte var en sån stor grej, man skaffade barn och livet rullade på. Det är ju en jättestor grej att få barn! Varför ska det inte få ta plats och göra avtryck i ens liv? Varför ska målsättningen vara att är som innan, att inget förändras?

Jag tolkar dina inlägg ofta som att om man har en partner som tar ansvar och tar ut dubbla föräldradagar så kommer allt bli frid och fröjd. En kan ju tycka att mödraskapet är tungt även tillsammans med en ansvarstagande partner. Jag kan tycka att det känns lite provocerande, att höra att en är martyr och fast i ett ensamt föräldraskap så fort man andas att det är tungt. Vi är två föräldrar på ett helt normalt barn och jag kan likväl tycka att det är väldigt tufft. Att allt är hemskt tror jag ingen har skrivit dock, men att det är tufft. Likväl som att folk måste ha förståelse för att vissa upplever det som enkelt, så tror jag du måste ha förståelse för att alla problem inte grundar sig i en frånvarande partner. Man kan vara två trötta föräldrar.

 

[Pilot]

Ja. Jag har en vän vars barn fortfarande vaknar 4-5 gånger per natt. Barnet är 7 månader. Jag skulle aldrig babbla på om hur bra dottern sover till henne, inte heller till mammorna i mammagruppen vars barn sover dåligt. Det känns bara onödigt och elakt. Men om någon frågar mig så svarar jag ju ärligt. Att man väntade sig ett negativt svar får ju stå för den som ställde frågan tänker jag.

Jag hade en kollega med ett barn med diabetes, hon har fått stiga upp på nätterna för att kolla blodsockret och lär nog göra det till barnet är "nästan" vuxet.

 

[gulakatten]

Jag tolkar dina inlägg ofta som att om man har en partner som tar ansvar och tar ut dubbla föräldradagar så kommer allt bli frid och fröjd. En kan ju tycka att mödraskapet är tungt även tillsammans med en ansvarstagande partner. Jag kan tycka att det känns lite provocerande, att höra att en är martyr och fast i ett ensamt föräldraskap så fort man andas att det är tungt. Vi är två föräldrar på ett helt normalt barn och jag kan likväl tycka att det är väldigt tufft. Att allt är hemskt tror jag ingen har skrivit dock, men att det är tufft. Likväl som att folk måste ha förståelse för att vissa upplever det som enkelt, så tror jag du måste ha förståelse för att alla problem inte grundar sig i en frånvarande partner. Man kan vara två trötta föräldrar.

Absolut! Men jag menar alltså det jag ofta får beskrivet för mig är en vardag där mamman är väldigt, väldigt ensam. Och det är det jag reagerar på. Man är den som bär, vaggar, tröstar, nattar, matar (ofta av ett väldigt naturligt skäl, dvs att man ammar), tar föräldraledighet, inte får sova etc. Dvs det jag får beskrivet för mig är INTE två trötta föräldrar som hjälps åt, utan en mamma som ensamt kämpar. Och så måste det ju inte vara.

Det jag får beskrivet för mig är ju också det som överensstämmer med i princip all tillgänglig statistik gällande föräldraledighet, hur män vs kvinnor mår efter att de fått barn, etc. Det är alltså inte bara i min värld det ser ut såhär utan vi vet att det generellt i samhället finns dessa tendenser och problem.

Jämställt föräldraskap löser såklart inte alla problem och det kan ju ändå vara snortufft att ha barn. Men det bör ju i de flesta fall vara lättare att vara två om det, än att vara ensam.

Edit: Oj, såg nu att du syftade på fler inlägg än det du svarade på. Nej, jag tror inte att allt blir frid och fröjd. Men jag tror absolut att det blir lättare. Om man har en rygg som känns som att den är bruten på två (jag till exempel) ÄR det lättare om jag har en partner som också bär och tröstar än om jag ska göra det helt själv. Du har ju exempelvis beskrivit en otroligt tuff tillvaro med smärtproblematik och ångest i kombination med ett barn som kräver lite mer. Att jag då tipsade om dubbeldagar var ju för att jag tänkte att det vore lättare för dig om ni är två - inte för att problemen automatiskt försvinner. Jag har alltså svarat dig angående de praktiska problemen du beskrivit, inget annat. Sen att man kan ha känslomässiga utmaningar (trivs jag med mammarollen, är det här vad jag trodde, etc) det är ju en annan grej såklart!

Jag hade en kollega med ett barn med diabetes, hon har fått stiga upp på nätterna för att kolla blodsockret och lär nog göra det till barnet är "nästan" vuxet.

Ja, så kan det ju bli. Man kan ju få barn med särskilda behov på olika vis. Tufft att ta själv!

 

[Voeux]

Absolut! Men jag menar alltså det jag ofta får beskrivet för mig är en vardag där mamman är väldigt, väldigt ensam. Och det är det jag reagerar på. Man är den som bär, vaggar, tröstar, nattar, matar (ofta av ett väldigt naturligt skäl, dvs att man ammar), tar föräldraledighet, inte får sova etc. Dvs det jag får beskrivet för mig är INTE två trötta föräldrar som hjälps åt, utan en mamma som ensamt kämpar. Och så måste det ju inte vara.

Det jag får beskrivet för mig är ju också det som överensstämmer med i princip all tillgänglig statistik gällande föräldraledighet, hur män vs kvinnor mår efter att de fått barn, etc. Det är alltså inte bara i min värld det ser ut såhär utan vi vet att det generellt i samhället finns dessa tendenser och problem.

Ja, så kan det ju bli. Man kan ju få barn med särskilda behov på olika vis. Tufft att ta själv!

Det är jättevanligt, absolut, men jag vet också att det är det svaret jag fått från dig nästan oavsett vad jag skrivit på föräldraforumet. Trots att jag delat med mig av ganska lite om hur vi fördelar ansvaret. Om jag trodde att det skulle bli enklare om vi gjorde annorlunda så skulle vi såklart göra det, vi har löpande dialog hela tiden om vårt föräldraskap och övrigt som hushåll. Om nåt så kan jag uppleva det som ännu en sak man inte gör bra nog - man är inte jämställd nog i andras ögon, trots stor ansträngning. Det är jätteviktigt att lyfta, och prata om, men det är också viktigt att inte skamma de som gör annorlunda val än en själv.

 

[gulakatten]

@Voeux Jag har ingen insyn i din relation alls och tror inte heller att jag läst särskilt ingående inlägg om det? Jag har bara sett inlägg där du verkat må dåligt och då tipsat om att man kan ta dubbeldagar i en tråd. Fler användare har gjort det. Jag kan inte se att det är att tjata om att ni inte är bra nog. Jag har överhuvudtaget inte diskuterat dig i tråden förrän du svarade mig, utan svarade på @Gnist s inlägg om offer och bebisbubbla. Att du tog inlägget personligt (?) får du nog fundera över själv och inte lägga på mig.

Sen tänker jag också att det måste vara okej att jag beskriver hur vi gör. Det är inte kritik mot andra, det är inte menat som nån uppmaning till andra om att vara mer jämställda (även om jag personligen skulle önska att vi levde i en mer jämställd värld). Vi lever som vi vill, andra gör som de vill. Jag tänker inte låta bli att svara i trådar för att vårt sätt att hantera vårt föräldraskap eventuellt skaver för andra .

 

[Ems]

Ja. Jag har en vän vars barn fortfarande vaknar 4-5 gånger per natt. Barnet är 7 månader. Jag skulle aldrig babbla på om hur bra dottern sover till henne, inte heller till mammorna i mammagruppen vars barn sover dåligt. Det känns bara onödigt och elakt. Men om någon frågar mig så svarar jag ju ärligt. Att man väntade sig ett negativt svar får ju stå för den som ställde frågan tänker jag.

Jag tror att det är just detta som är provocerande. Att det på något vis skulle vara ovanligt jobbigt att en 7-månaders bebis vaknar 4-5 ggr per natt. Och att det endast är sömnbrist som räknas som någon slags objektivt godkänd jobbighetsfaktor. Om jag skulle berätta vad som var jobbigt med min första bebis så skulle hans dåliga sömnen komma ganska långt ner på listan, och så tror jag det är för många. Det jobbiga (för mig) var hur mitt tålamod, min kreativitet, min självbild och min ork utmanas flera hundra gånger om dagen. Att behöva stå ut med att det ibland brister och jag inte alls är den föräldern jag önskar att jag skulle vara. Att ligga vaken på nätterna och fundera på hur jag imorgon ska kunna bemöta mitt barn på ett bra sätt. Då blir det liksom provocerande att man befinner sig så långt ifrån varandra på jobbighetslistan när det samtidigt av många ses som att man delar upplevelsen av att ha fått barn.

Och jag vill också lägga till att det självklart är så att olika saker är svåra för olika människor. Men jag har också haft en enkel bebis och det är liksom världsdelar ifrån. Så det kan ju också vara så att de som haft en enkel tid med sina barn har haft enkla barn, punkt.

 

[gulakatten]

Jag tror att det är just detta som är provocerande. Att det på något vis skulle vara ovanligt jobbigt att en 7-månaders bebis vaknar 4-5 ggr per natt. Och att det endast är sömnbrist som räknas som någon slags objektivt godkänd jobbighetsfaktor.

Oj, nu har du nog missförstått mig. Min vän beskriver deras sömnsituation som ett helvete - hennes ord, inte mina. Oavsett om det är vanligt eller inte så är det jobbigt för henne och då kommer jag inte sitta och orera över hur bra vi sover. Inte heller till den ensamstående mamman som kom till vår mammagruppsträff och grät över att dottern ville äta en gång i timmen nattetid helt plötsligt. Det var så jag menade. Givetvis är inte sömnbrist det enda som kan vara tufft utan om du läser mitt första inlägg så handlade detta om sömnen om de frågor jag får ute - de flesta säger "höhö får ni sova nåt då?". En användare svarade varför det kunde anses vara provocerande att ens barn sover bra och då förklarade jag att jag inte drar upp det, okänsligt, hur som helst.

Så du verkar som sagt ha missat hur sömnfaktorn kom upp i den här diskussionen .

 

[Voeux]

@Voeux Jag har ingen insyn i din relation alls och tror inte heller att jag läst särskilt ingående inlägg om det? Jag har bara sett inlägg där du verkat må dåligt och då tipsat om att man kan ta dubbeldagar i en tråd. Fler användare har gjort det. Jag kan inte se att det är att tjata om att ni inte är bra nog. Jag har överhuvudtaget inte diskuterat dig i tråden förrän du svarade mig, utan svarade på @Gnist s inlägg om offer och bebisbubbla. Att du tog inlägget personligt (?) får du nog fundera över själv och inte lägga på mig.

Sen tänker jag också att det måste vara okej att jag beskriver hur vi gör. Det är inte kritik mot andra, det är inte menat som nån uppmaning till andra om att vara mer jämställda (även om jag personligen skulle önska att vi levde i en mer jämställd värld). Vi lever som vi vill, andra gör som de vill. Jag tänker inte låta bli att svara i trådar för att vårt sätt att hantera vårt föräldraskap eventuellt skaver för andra .

Jag tog upp det eftersom jag ofta tolkar dina svar till mig som att min partner borde göra mer. Trots att jag som sagt sällan nämnt honom eller vår uppdelning. När du nu i denna tråd tar upp jämställd föräldraskap så delger jag mina tankar om detta. Nu skrev du ju dock inte om hur ni gör utan du skrev om andra kvinnor som är fast i ett martyrskap och deras frånvarande partners, i en tråd där bland annat jag själv delat med mig av att det är tufft. Det är det jag reagerar på, inte hur ni gör.

 

[AgentCarter]

Vuxna/stora barn innebär inte att vi som föräldrar är dementa..

Varför inte bara acceptera att för en del är/var inte graviditet, barnafödande och livet med barn "bubbla, misär och uppoffring"?

Mina barn, som nu alltså har små barn själva just nu har helt normala liv, som inte helt och konstant snurrar runt barnen och utan de där stora uppoffringarna som andra känner att de gör.

Frågan är nog också vilket kön dina barn tillhör? Även i ett bra förhållande så glider livet på mer vanligt för fadern (i ett hetroförhållande) rent krasst.

Kl
Jag har min tvåa nu, 10 år mellan barnen. Ettan var hemsk, kolik och jag var deprimerad fram till han var en 2/3 år. Men han var med på ALLT, hundträning, stallet, kompisgäng, vi gick mil varje dag. Bröt även svanskotan med honom utöver mycket bristningar. Men han fick hänge med, var en ganska oengagerad (ännu mer deprimerad) far.

Tvåan nu är egentligen superlätt, sover bra, ammar utan problem och fadern är engagerad. Jag kommer fan inte utanför dörren för det, ungen vägrar sova i vagn (fick byta till sittdel som 1,5 månaders för att jag ens skulle kunna komma ut till trädgården). Eftersom hon inte tycker om vagn kommer jag inte iväg till stallet, hon skriker och är bara tyst om sambon går konstant. Blir verkligen lugnt och avslappnad tid.... Helammar så är inte bara att lämna, hon ammar ungefär en gång i timmen. Enda stället hon sover dagtid är på mig.

Stalltiden är noll, stressen nu när hästarna går på bete för att det kommer försvåra ännu mer är extrem. Hästen är helt i kläm, får noll och ingenting och varit så i snart ett år. Har ett kraftigt diskbråck som varit i snart ett år, blir inte bättre av att bära på ungen.

Sambon kan träna 7 dagar i veckan, åka på sina aktiviteter och leva hyfsat som vanligt (drar hela hushållsarbetet självklart och tar det han kan) men det är inte ens en tiondel av det jag behöver lägga på bebis. Och den här är lätt och jag mår bra.

Jag ser det som att jag ger två år av mitt liv nu för bebis, gör mig ingenting men det är sanningen. Jag kommer dessutom vilja ha minst en till för att ha barn är otroligt roligt och givande enligt mig. Älskar att se dem växa upp och att se den utvecklingen. Men jag har det jävligt mycket jobbigare än min sambo, så enkelt är det.

Jag älskar mina barn, men den ena tog mitt psyke och jag blev aldrig den samma som innan och tvåan tar all min tid och min kropp.

 

[Ems]

Oj, nu har du nog missförstått mig. Min vän beskriver deras sömnsituation som ett helvete - hennes ord, inte mina. Oavsett om det är vanligt eller inte så är det jobbigt för henne och då kommer jag inte sitta och orera över hur bra vi sover. Inte heller till den ensamstående mamman som kom till vår mammagruppsträff och grät över att dottern ville äta en gång i timmen nattetid helt plötsligt. Det var så jag menade. Givetvis är inte sömnbrist det enda som kan vara tufft utan om du läser mitt första inlägg så handlade detta om sömnen om de frågor jag får ute - de flesta säger "höhö får ni sova nåt då?". En användare svarade varför det kunde anses vara provocerande att ens barn sover bra och då förklarade jag att jag inte drar upp det, okänsligt, hur som helst.

Så du verkar som sagt ha missat hur sömnfaktorn kom upp i den här diskussionen .

Nej jag menade det mest som ett exempel, borde varit tydligare. Kontentan var att för mig har mitt ena barn utmanat varenda cell i min kropp medan mitt andra barn mest känts som att leka mamma pappa barn, och då inser man hur totalt olika föräldraskapet kan te sig.

Det frustrerande, för mig, är inte att andra barn sover väl, utan hur det aldrig kommer gå för någon med ett enkelt barn att fullt ut förstå hur jobbigt det kan vara. Sen låter dina erfarenheter med hånskratt inte särskilt trevligt och bidrar ju heller knappast till någon förståelse, men som förälder som upplever det som jobbigt möts man med ganska många ”hur svårt kan det vara?” så det kanske finns viss uppdämd frustration.

 

[Gnist]

Frågan är nog också vilket kön dina barn tillhör? Även i ett bra förhållande så glider livet på mer vanligt för fadern (i ett hetroförhållande) rent krasst.

Mina barn är uppfostrade likadant, helt ocurlade och en av varje kön har barn i dagsläget.

I sonens fall, så är det han som tar mest ansvar för kidsen, han som gör mest i hushållet och han som roddar det tyngsta lasset i kombo med att han jobbar och är en gamer..

Av de två i det hetroförhållandet, så är det alltså inte för honom som livet glider på likadant som innan kidsen anlände.

I dottens fall så är det hyfsat bra fördelat, båda har jobb och båda drar sitt strå till hushållsstacken.