Bebisbubbla och föräldraskapets baksidor (utbruten från Det här med att skaffa/inte skaffa barn)

[FeatherCloud]

Vuxna/stora barn innebär inte att vi som föräldrar är dementa..

Varför inte bara acceptera att för en del är/var inte graviditet, barnafödande och livet med barn "bubbla, misär och uppoffring"?

Mina barn, som nu alltså har små barn själva just nu har helt normala liv, som inte helt och konstant snurrar runt barnen och utan de där stora uppoffringarna som andra känner att de gör.

Jag accepterar att en del inte tycker det är jobbigt, jag skrev som sagt att jag inte ville förringa någons åsikt. Däremot reagerade jag eftersom flera i tråden velat ha det till en generationsfråga eller att "de flesta" minsann har det lätt. Jag tycker nog man ska vara väldigt försiktig med att uttala sig om hur "folk" hanterar att få barn. Alla, både barn och föräldrar är olika med olika förutsättningar, men grattis till dig och dina barn om ni haft det lätt (det är ju dock inte något gigantiskt urval)

Och det är knappast konstigt att konstatera att hjärnan glömmer en del av det jobbigaste, det är verkligen inte att likställa demens...

 

[TinyWiny]

Det är jättevanligt, absolut, men jag vet också att det är det svaret jag fått från dig nästan oavsett vad jag skrivit på föräldraforumet. Trots att jag delat med mig av ganska lite om hur vi fördelar ansvaret. Om jag trodde att det skulle bli enklare om vi gjorde annorlunda så skulle vi såklart göra det, vi har löpande dialog hela tiden om vårt föräldraskap och övrigt som hushåll. Om nåt så kan jag uppleva det som ännu en sak man inte gör bra nog - man är inte jämställd nog i andras ögon, trots stor ansträngning. Det är jätteviktigt att lyfta, och prata om, men det är också viktigt att inte skamma de som gör annorlunda val än en själv.

Dessutom, om man nu är ensam förälder så lägger man på den föräldern än tyngre börda om man som utomstående tjatar om att båda föräldrarna kan vara hemma och båda ska göra det och detta för vad ska man göra åt det? Skylla sig själv? Skamma sig själv för att man är så korkad att man trodde att den där jämställda mannen man valde att skaffa barn med skulle fortsätta så och inte göra en helomvändning?!

Jag tycker att man ska vara väldigt försiktig och framförallt lyhörd för att inte klampa runt som en elefant i en porslinsaffär. Föräldraskap är känsligt, känslomässigt och för att folk anser sig ha rätt att döma andra föräldrar, och det som är lätt för en är svårt för någon annan. Jag gick t ex. i skolan från mitt äldsta barn var tre till tretton månader. Trots att omgivningen visste det fick jag höra att jag skulle sluta dumma mig och gå och lägga mig när bebisen sov. Nu sov ju inte min bebis så särskilt mycket, max en timme i taget på natten, sedan skulle hen amma och 20 minuter om dagen fram till tre månader när hen slutade sova på dagtid helt. Så, även om jag hade varit föräldraledig hade det inte blivit så mycket sömn men ändå skulle det tryckas in hur dum jag var. Det är alltid kvinnornas fel. Alltid de som ska skammas oavsett vad. Kan vi inte bara sluta med det.

 

[Hedinn]

Jag accepterar att en del inte tycker det är jobbigt, jag skrev som sagt att jag inte ville förringa någons åsikt. Däremot reagerade jag eftersom flera i tråden velat ha det till en generationsfråga eller att "de flesta" minsann har det lätt. Jag tycker nog man ska vara väldigt försiktig med att uttala sig om hur "folk" hanterar att få barn. Alla, både barn och föräldrar är olika med olika förutsättningar, men grattis till dig och dina barn om ni haft det lätt (det är ju dock inte något gigantiskt urval)

Och det är knappast konstigt att konstatera att hjärnan glömmer en del av det jobbigaste, det är verkligen inte att likställa demens...

Alltså, halvvägs in i min graviditet hade jag helt förträngt hur dåligt jag mådde de tre första månaderna, då jag låg på soffan med konstant illamående och spydde. Bara några få veckor efter att de släppt sa jag att ”så illa var det ju inte” och fick en blick från min sambo som sa att han hade en helt annan uppfattning.

Samma sak nu, min son är knappt 6 månader och minnet av den första månadens brutala sömnbrist är redan extremt blekt. Amningskrånglet likaså. Det positiva tar mycket större plats. Jag kan liksom inte tänka mig att jag om 20 år kommer sitta med uppfattningen att det var jobbigt med bebis, för på det stora hela har det inte varit det, men det har absolut funnits riktigt jobbiga delar. Det har ju liksom inget med dåligt minne att göra, utan hur hjärnan fungerar.

 

[BernT]

Oj, jag känner ungefär ingen som har kunnat leva normalt och haft barn utan kolik/mjölkallergi/dålig nattsömn osv
De har alla varit totalt utmattade och några har sagt att om de hade vetat skulle de aldrig skaffat barn och de uttrycker en önskan om att kunna "lämna tillbaka" barnet även om de älskar det. Sen har det ju blivit bättre allt eftersom barnen växer men de har ungefär allihopa också haft svåra kriser i sina förhållanden just pga all skit de fått dras med.

Gud känner inte alls igen mig. Vi kunde leva som vanligt med barn. Ingen bubbla heller, men ungen sov hela nätterna från start. Så jag tror mycket beror på det. Sen funkade amning utan problem, hade det krånglat minsta lilla hade jag skippat det.

 

[Voeux]

Dessutom, om man nu är ensam förälder så lägger man på den föräldern än tyngre börda om man som utomstående tjatar om att båda föräldrarna kan vara hemma och båda ska göra det och detta för vad ska man göra åt det? Skylla sig själv? Skamma sig själv för att man är så korkad att man trodde att den där jämställda mannen man valde att skaffa barn med skulle fortsätta så och inte göra en helomvändning?!

Jag tycker att man ska vara väldigt försiktig och framförallt lyhörd för att inte klampa runt som en elefant i en porslinsaffär. Föräldraskap är känsligt, känslomässigt och för att folk anser sig ha rätt att döma andra föräldrar, och det som är lätt för en är svårt för någon annan. Jag gick t ex. i skolan från mitt äldsta barn var tre till tretton månader. Trots att omgivningen visste det fick jag höra att jag skulle sluta dumma mig och gå och lägga mig när bebisen sov. Nu sov ju inte min bebis så särskilt mycket, max en timme i taget på natten, sedan skulle hen amma och 20 minuter om dagen fram till tre månader när hen slutade sova på dagtid helt. Så, även om jag hade varit föräldraledig hade det inte blivit så mycket sömn men ändå skulle det tryckas in hur dum jag var. Det är alltid kvinnornas fel. Alltid de som ska skammas oavsett vad. Kan vi inte bara sluta med det.

Ja, så är det verkligen. Jag har sagt till min karl att jag inte kommer spendera en sekund på att tjata på honom att ta sitt ansvar som pappa och man. Det är upp till honom om han vill vara en närvarande och jämställd förälder, eller om han vill att hon ska föredra sin mamma hela sin barndom samtidigt som jag bär hela familjen på mina axlar. Han får tänka till både en och två gånger hur han vill ha det, vilket exempel han vill sätta för henne och vilken make han vill vara till mig. Mig bekommer det inte att hålla på att tjöta på nån karl, jag har varken tid eller energi att bära hela jämställdhetsfrågan på mina axlar just nu. Nu är detta inte ett problem för oss men så har diskussionen gått. Som skrivits tidigare är det enklare att vara ensam än att ha mansbebis, så lägg frågan om jämställt föräldraskap där den hör hemma - hos männen.

 

[Kilauea]

Alltså, halvvägs in i min graviditet hade jag helt förträngt hur dåligt jag mådde de tre första månaderna, då jag låg på soffan med konstant illamående och spydde. Bara några få veckor efter att de släppt sa jag att ”så illa var det ju inte” och fick en blick från min sambo som sa att han hade en helt annan uppfattning.

Samma sak nu, min son är knappt 6 månader och minnet av den första månadens brutala sömnbrist är redan extremt blekt. Amningskrånglet likaså. Det positiva tar mycket större plats. Jag kan liksom inte tänka mig att jag om 20 år kommer sitta med uppfattningen att det var jobbigt med bebis, för på det stora hela har det inte varit det, men det har absolut funnits riktigt jobbiga delar. Det har ju liksom inget med dåligt minne att göra, utan hur hjärnan fungerar.

Det fetade: så tror jag med. Ungarnas mormor säger ibland "sådär minns jag inte att ni höll på". Och det är nog precis så, man minns inte.

Jag minns att det gjorde ont med värkstorm på förlossningen, men inte hur ont.

För övrigt: jag älskar våra ungar och även om vi levt på "som vanligt" så visst har livet ändrats. Man behöver släppa saker akut ibland när ena säger att han behöver hjälp att kissa tex. Eller när lilla kliver i badbaljan. Då vill vi ju finnas precis intill för säkerhets skull.
Visst är nätter med lite sömn skitjobbigt. Och visst kan jag få gråa hår av storas frågor och prövningar. Men jag skulle aldrig vilja ha det ogjort. Dom är verkligen mitt allt. En kärlek jag inte visste att jag kunde ha (och då är jag en som definitivt ser mina djur som familj) .

 

[em-pirre]

Gud känner inte alls igen mig. Vi kunde leva som vanligt med barn. Ingen bubbla heller, men ungen sov hela nätterna från start. Så jag tror mycket beror på det. Sen funkade amning utan problem, hade det krånglat minsta lilla hade jag skippat det.

Ja men det är ju självklart att alla inte känner igen sig?

 

[BernT]

Ja men det är ju självklart att alla inte känner igen sig?

Fast du verkar ju tro/tycka att det ska vara jobbigt? Eftersom du tyckte att @Voeux var ärlig? Vi som tyckte det var plättlätt är också ärliga.

 

[em-pirre]

Fast du verkar ju tro/tycka att det ska vara jobbigt? Eftersom du tyckte att @Voeux var ärlig? Vi som tyckte det var plättlätt är också ärliga.

Ja? Jag förstår inte alls vad du far efter?

Min poäng är att jättemånga tycker det är så viktigt att visa att det är jättenkelt och det blir lite av en grej. Sen blir det ännu svårare för de som har det jobbigt eftersom det visas en bild av det @Voeux beskrev med kaffe med vänner och promenader och att "bara ta med" barnet överallt.

Jag uppskattar voeux svar eftersom det är jobbigt att vara ärlig och berätta att man tycker att nåt är svårt samtidigt som andra tycker att det är busenkelt och att "nutidens kvinnor" gör det så svårt för sig

 

[BernT]

Ja? Jag förstår inte alls vad du far efter?

Min poäng är att jättemånga tycker det är så viktigt att visa att det är jättenkelt och det blir lite av en grej. Sen blir det ännu svårare för de som har det jobbigt eftersom det visas en bild av det @Voeux beskrev med kaffe med vänner och promenader och att "bara ta med" barnet överallt.

Jag uppskattar voeux svar eftersom det är jobbigt att vara ärlig och berätta att man tycker att nåt är svårt samtidigt som andra tycker att det är busenkelt och att "nutidens kvinnor" gör det så svårt för sig

Det lät som att du antog att vi som tycker att är enkelt ljög helt enkelt. Jag kan känna att många överdriver sitt föräldraskap/med sina barn. Så jäkla svårt är det inte.

 

[em-pirre]

Det lät som att du antog att vi som tycker att är enkelt ljög helt enkelt. Jag kan känna att många överdriver sitt föräldraskap/med sina barn. Så jäkla svårt är det inte.

Va, nej?

Men vad då "så jäkla svårt är det inte". Vad vill du med den kommentaren, så jäkla elakt!

 

[BernT]

Va, nej?

Men vad då "så jäkla svårt är det inte". Vad vill du med den kommentaren, så jäkla elakt!

Haha va? Det är ett konstaterande, man måste inte göra det svårt för sig med tusen aktiviteter etc. Låt barnets behov styra så blir det enkelt.

 

[em-pirre]

Haha va? Det är ett konstaterande, man måste inte göra det svårt för sig med tusen aktiviteter etc. Låt barnets behov styra så blir det enkelt.

Men du måste väl ändå inse att barn har olika behov?

Jag har I mitt jobb träffat mammor med föelossningsdepression, psykos och allmän utmattning pga barn som aldrig sover.

En bekant till mig hade en dotter som sov HÖGST 15 minuter i taget i elva månader. Mamman fick till sist lägga in sig på psyk.

 

[BernT]

Men du måste väl ändå inse att barn har olika behov?

Jag har I mitt jobb träffat mammor med föelossningsdepression, psykos och allmän utmattning pga barn som aldrig sover.

En bekant till mig hade en dotter som sov HÖGST 15 minuter i taget i elva månader. Mamman fick till sist lägga in sig på psyk.

Men det är ju inte något som drabbar alla utan extrema undantag. Och då är ju något fel, då är man ju sjuk och ska självklart få hjälp.

 

[Voeux]

Låt barnets behov styra så blir det enkelt.

Ja men att jag inte tänkt på det, TACK!

 

[em-pirre]

En syster till mitt ex grät och sa att hon ville lämna tillbaka barnet. Barnet hade kolik och den enda som lyckades få ungen tyst i nån minut var mamman. De vandrade omkring typ 24/7 med en gallskrikande unge. Och dö var båda föräldrarna hemma och gjorde 50/50

 

[em-pirre]

Ja men att jag inte tänkt på det, TACK!

Ja gör det inte svårare än det är hördu!

 

[BernT]

Ja gör det inte svårare än det är hördu!

Håna bäst du vill, bryr mig inte. Plus att jag har haft det skitenkelt med mitt barn så nått rätt har jag ju gjort

 

[em-pirre]

Håna bäst du vill, bryr mig inte. Plus att jag har haft det skitenkelt med mitt barn så nått rätt har jag ju gjort

Ibland undrar jag om du bara trollar.

 

[BernT]

Ibland undrar jag om du bara trollar.

Haha nä. Man får tycka olika vet du.