Bebisbubbla och föräldraskapets baksidor (utbruten från Det här med att skaffa/inte skaffa barn)

[DarkInNight]

Kan skriva spaltmeter om mina graviditetsproblem, förlossningsskador och problem med barnen under deras första fem - sex år, det hände så mycket elände och jag blev så trasig både fysiskt och psykiskt att det påverkar mig dagligen och i resten av mitt liv.

Älskar mina skruttungar ändå

 

[Voeux]

Samma här första 3,5-4 månaderna, fast jag hade inga problem alls med min kropp men tyckte ändå det var väldigt jobbigt så kan knappt föreställa mig att dessutom ha ont själv!

Vi sa det för ett par veckor sen bara (dottern blir 5 månader idag), att det känns som att det är nu det börjar på nåt sätt, det roliga! Nu när hon mestadels är glad, börjar skratta när vi busar med henne osv. Då blir ju de små gnälliga stunderna plötsligt inte alls lika krävande på nåt sätt.

Håller helt med om detta. Hon är 5 månader och 1 vecka nu, och livet med henne nu och för några månader sedan är som natt och dag.

 

[YorkWann]

Håna bäst du vill, bryr mig inte. Plus att jag har haft det skitenkelt med mitt barn så nått rätt har jag ju gjort

Men menar du på allvar att de som uttrycker föräldraskapet som tufft och svårt gör fel?

 

[Anna]

Jag hade förväntat mig att det skulle vara MYCKET jobbigare.
Men jag har ett barn som sover jättebra och är allmänt nöjd. Har släpat med henne på allt möjligt sen hon föddes.
Jag är helt övertygad om att vi haft en jävla tur helt enkelt.

Sen har vi haft vår beskärda del av krångel både innan, under förlossningen och efter, så allt har verkligen inte varit rosenrött.

Jag hade förväntat mig att det var helt andra saker jag skulle tycka var jobbiga än de som faktiskt varit jobbiga! Bajsblöjor och kräk överallt och konstant tvättande och sånt. Det har verkligen inte rört mig i ryggen (förutom när jag fått storkräk i håret när det varit nytvättat och jag varit på väg ut på något då men jag hade ju blivit lika stressad om det var hallonsylt. Lärde mig snabbt att aldrig klä på mig på överkroppen förrän jag var precis på väg ut genom dörren ). Föreställde mig också en massa problem efter förlossningen som inte uppstod, skönt nog.

Och vi har också haft tur, förutom koliken och de första veckorna när hon inte gick upp i vikt då. Och det räknas faktiskt knappt idag.

 

[julgrisen]

Jag hade förväntat mig att det var helt andra saker jag skulle tycka var jobbiga än de som faktiskt varit jobbiga! Bajsblöjor och kräk överallt och konstant tvättande och sånt. Det har verkligen inte rört mig i ryggen (förutom när jag fått storkräk i håret när det varit nytvättat och jag varit på väg ut på något då men jag hade ju blivit lika stressad om det var hallonsylt. Lärde mig snabbt att aldrig klä på mig på överkroppen förrän jag var precis på väg ut genom dörren ). Föreställde mig också en massa problem efter förlossningen som inte uppstod, skönt nog.

Och vi har också haft tur, förutom koliken och de första veckorna när hon inte gick upp i vikt då. Och det räknas faktiskt knappt idag.

Så är det för mig också, de saker jag oroat mig för är inte alls så jobbiga som jag trodde, det är andra saker som jag inte ens tänkt på eller som jag trott skulle gå galant som är det svåra och jobbiga.

 

[TinyWiny]

Ja vem vet, nästa kanske är riktigt jävla jobbig tror iofs inte vi vill ha fler så kanske slipper uppleva det. Är himla lyxigt med bara ett barn.

Så kan det säkert bli. Hur lätta/svåra barn man har har väldigt lite med föräldraskap att göra. Visst är endel föräldrar skräp och får det enklaste barn att bli jobbigt precis som att endel ryttare kan få den mest harmoniska häst att balla ur fullständigt men på det stora hela är nog föräldraskapsskills inte det som gör ett barn svårt eller enkelt.

Jag har två barn. Det ena sov hela nätter från 10 dagars ålder, 12 timmar varje natt. Åt i fem minuter och sov sedan igen fram till fem månaders ålder då hen började vara mer vaken dagtid men sov fortfarande 2-3 timmar på både för och eftermiddag plus då 12 timmar varje natt. Hen har alltid varit enkel att ha med att göra, aldrig några problem av större art. Mitt andra barn skulle ammas en gång i timmen på nätterna tills hen blev 15 månader. Sov max 20 minuter på dagen och efter tre månaders ålder sov hen inte på dagtid alls. Amningen tog minst en timme varje gång förutom kvällstid då det tog fyra timmar minst. Ett "enkelt barn" och ett "svårt barn" kanske?
Andra hade säkert tyckt att barnet som sov hela nätter nästan direkt hade varit jättejobbigt eftersom hen krävde att bli buren i bärsele hela dagarna fram till ungefär 8 månaders ålder men mig bekom det inte alls. Barnet som aldrig sov var väldigt bra på att sysselsätta sig själv tidigt, var tidig med att sitta, krypa och gå medans det andra barnet kröp först som nio månaders, gick som ettåring och pratade fem ords meningar som sjutton månaders. Vi är olika. Barn är olika och att klappa sig på bröstet och säga "jag har iallafall gjort något rätt" handlar mer om att trampa ner andra som redan ligger än ens föräldraförmåga.

Mina föräldrar var fullkomligt bottenskrap. De gjorde absolut inget rätt. Jag blev varken knarkare eller kriminell för det. Båda mina barn är vuxna nu och båda är framgångsrika inom sina gebit. Jag skulle aldrig i livet påstå att det innebär att jag "har gjort något rätt". Det är deras driv, nyfikenhet och viljan att jobba hårt för det de vill ha som har fört dem dit de är. Inte mitt föräldraskap.

 

[Lingon]

Så kan det säkert bli. Hur lätta/svåra barn man har har väldigt lite med föräldraskap att göra. Visst är endel föräldrar skräp och får det enklaste barn att bli jobbigt precis som att endel ryttare kan få den mest harmoniska häst att balla ur fullständigt men på det stora hela är nog föräldraskapsskills inte det som gör ett barn svårt eller enkelt.

Jag har två barn. Det ena sov hela nätter från 10 dagars ålder, 12 timmar varje natt. Åt i fem minuter och sov sedan igen fram till fem månaders ålder då hen började vara mer vaken dagtid men sov fortfarande 2-3 timmar på både för och eftermiddag plus då 12 timmar varje natt. Hen har alltid varit enkel att ha med att göra, aldrig några problem av större art. Mitt andra barn skulle ammas en gång i timmen på nätterna tills hen blev 15 månader. Sov max 20 minuter på dagen och efter tre månaders ålder sov hen inte på dagtid alls. Amningen tog minst en timme varje gång förutom kvällstid då det tog fyra timmar minst. Ett "enkelt barn" och ett "svårt barn" kanske?
Andra hade säkert tyckt att barnet som sov hela nätter nästan direkt hade varit jättejobbigt eftersom hen krävde att bli buren i bärsele hela dagarna fram till ungefär 8 månaders ålder men mig bekom det inte alls. Barnet som aldrig sov var väldigt bra på att sysselsätta sig själv tidigt, var tidig med att sitta, krypa och gå medans det andra barnet kröp först som nio månaders, gick som ettåring och pratade fem ords meningar som sjutton månaders. Vi är olika. Barn är olika och att klappa sig på bröstet och säga "jag har iallafall gjort något rätt" handlar mer om att trampa ner andra som redan ligger än ens föräldraförmåga.

Mina föräldrar var fullkomligt bottenskrap. De gjorde absolut inget rätt. Jag blev varken knarkare eller kriminell för det. Båda mina barn är vuxna nu och båda är framgångsrika inom sina gebit. Jag skulle aldrig i livet påstå att det innebär att jag "har gjort något rätt". Det är deras driv, nyfikenhet och viljan att jobba hårt för det de vill ha som har fört dem dit de är. Inte mitt föräldraskap.

Otroligt klokt inlägg!

 

[skiesabove]

Själv tyckte jag småbarnstiden var enkel och faktiskt enbart rolig. Det blir svårare när barnet blir äldre - små barn små problem, stora barn stora problem. Problem med kompisar, oron man för evigt bär på, för att inte tala om tonårens existensiella ångest som en förälder inte kan lösa med mat och att kittlas..... För mig är allt absolut utan tvekan värt det, men att se bebis/småbarnsåldern som det tuffa, stämmer inte alltid.

För mig har det blivit lättare och lättare, dottern är nu 7. Jag kan inte föreställa mig att hon kommer skrikandes klänga på mig dygnet runt som 15-åring, så jag ser mest fram emot att vi kommer kunna prata om mer och mer intressanta saker ju äldre hon blir .

Bebistiden för mig var nattsvart, och jag hade suicidiala tankar emellanåt (ignorerades av vården trots försök till att få hjälp). Jag sov kanske som mest 3 timmar i sträck första 1,5 åren.

Så fort språket började sitta så lättade det betydligt. Jag lärde henne lite TAKK redan när hon var 6 månader, och är väldigt tacksam för att jag gjorde det. Då kunde hon åtminstone tydligt säga hungrig, kiss, bajs, titta istället för att bara vråla.

Jag har uppfostrat enligt "nära föräldraskapstänk", burit i sjal, långtidsammat, och jag kan säga att jag är för det mesta chockad över hur hennes jämnåriga beter sig. Alla gånger folk har sagt "det där funkar inte, du är för snäll, hon blir bortskämd"... Nä. Det funkar visst. Det är ju deras ungar som blivit totalt oförskämda och saknar hyfs, inte min.

 

[clusia]

För mig har det blivit lättare och lättare, dottern är nu 7. Jag kan inte föreställa mig att hon kommer skrikandes klänga på mig dygnet runt som 15-åring, så jag ser mest fram emot att vi kommer kunna prata om mer och mer intressanta saker ju äldre hon blir .

Bebistiden för mig var nattsvart, och jag hade suicidiala tankar emellanåt (ignorerades av vården trots försök till att få hjälp). Jag sov kanske som mest 3 timmar i sträck första 1,5 åren.

Så fort språket började sitta så lättade det betydligt. Jag lärde henne lite TAKK redan när hon var 6 månader, och är väldigt tacksam för att jag gjorde det. Då kunde hon åtminstone tydligt säga hungrig, kiss, bajs, titta istället för att bara vråla.

Jag har uppfostrat enligt "nära föräldraskapstänk", burit i sjal, långtidsammat, och jag kan säga att jag är för det mesta chockad över hur hennes jämnåriga beter sig. Alla gånger folk har sagt "det där funkar inte, du är för snäll, hon blir bortskämd"... Nä. Det funkar visst. Det är ju deras ungar som blivit totalt oförskämda och saknar hyfs, inte min.

Jag tycker också det blir lättare och lättare. Första 2 åren och bebistiden tyckte jag var väldigt påfrestande men nu när barnet är 5 är det väl lättsamt. Använder mig också av nära föräldraskap och jag tror verkligen det gynnat våran relation. Idag har vi en väldigt oproblematisk tillvaro.

 

[Otherside]

För mig har det blivit lättare och lättare, dottern är nu 7. Jag kan inte föreställa mig att hon kommer skrikandes klänga på mig dygnet runt som 15-åring, så jag ser mest fram emot att vi kommer kunna prata om mer och mer intressanta saker ju äldre hon blir .

Bebistiden för mig var nattsvart, och jag hade suicidiala tankar emellanåt (ignorerades av vården trots försök till att få hjälp). Jag sov kanske som mest 3 timmar i sträck första 1,5 åren.

Så fort språket började sitta så lättade det betydligt. Jag lärde henne lite TAKK redan när hon var 6 månader, och är väldigt tacksam för att jag gjorde det. Då kunde hon åtminstone tydligt säga hungrig, kiss, bajs, titta istället för att bara vråla.

Jag har uppfostrat enligt "nära föräldraskapstänk", burit i sjal, långtidsammat, och jag kan säga att jag är för det mesta chockad över hur hennes jämnåriga beter sig. Alla gånger folk har sagt "det där funkar inte, du är för snäll, hon blir bortskämd"... Nä. Det funkar visst. Det är ju deras ungar som blivit totalt oförskämda och saknar hyfs, inte min.

Min är också långtidsammad och buren ständigt och jämt och har vuxit upp till en otroligt empatisk, vänlig och jättesmart ung kvinna. Vi kan prata om precis allt, och då menar jag ALLT! Så, nåt måste jag ha gjort rätt, tänker jag. Men - det jag tänker på är "faror" som blir större och otrevligare när bebisen vuxit upp till tonåring. Min hade en jobbig period med dels en väldigt kontrollerande kompis, dels en dito kille. Där kände jag att det behövdes andra verktyg som mamma än att krama bebisen och ge den mat. Det var tufft. JÄTTEtufft ett tag. På en ny och annan nivå.

Men jag var otroligt lyckligt lottad som fick en bebis som inte hade en enda skriknatt någonsin. Jag hör andras berättelser och tackar universum för min tur.

 

[skiesabove]

Min är också långtidsammad och buren ständigt och jämt och har vuxit upp till en otroligt empatisk, vänlig och jättesmart ung kvinna. Vi kan prata om precis allt, och då menar jag ALLT! Så, nåt måste jag ha gjort rätt, tänker jag. Men - det jag tänker på är "faror" som blir större och otrevligare när bebisen vuxit upp till tonåring. Min hade en jobbig period med dels en väldigt kontrollerande kompis, dels en dito kille. Där kände jag att det behövdes andra verktyg som mamma än att krama bebisen och ge den mat. Det var tufft. JÄTTEtufft ett tag. På en ny och annan nivå.

Men jag var otroligt lyckligt lottad som fick en bebis som inte hade en enda skriknatt någonsin. Jag hör andras berättelser och tackar universum för min tur.

Ja, det känns redan jobbigt i mammahjärtat, det där med kompisar som inte är snälla. Hon är snäll-naiv, empatisk, inkännande, kan otroligt mycket fakta, leker och har roligt med kompisarna... Men det märks redan att en del i gruppen börjat med "spelet". Den där statustävlingen. Hon fattar den inte, inte jag heller, och hon kommer förmodligen inte förstå det med åldern heller.

Jag hoppas att jag hinner rusta henne med mycket trygghet och självförtroende innan tonåren, så att hon kanske tar mindre illa upp än vad jag gjorde under de åren. För jag vet ju, att det kan bli ganska nasty om man har otur med många som håller på så i klassen...

 

[vemsomhelst123]

Det lät som att du antog att vi som tycker att är enkelt ljög helt enkelt. Jag kan känna att många överdriver sitt föräldraskap/med sina barn. Så jäkla svårt är det inte.

Fast vi som haft det plättlätt har ju heller inte haft det plättlätt. Mitt barn blir 3 i sommar och jag minns spädbarnstiden som ”lätt” hon sov bra och amningen funkade, jag började jobba efter 8 veckor. När jag läser mina inlägg här om den tiden var det inte plättlätt. Tror du kommer till samma insikt om du ser tillbaka. Det är slitningar i relationen, en omställning av livet och den kan man ta olika bra.

 

[BernT]

Fast vi som haft det plättlätt har ju heller inte haft det plättlätt. Mitt barn blir 3 i sommar och jag minns spädbarnstiden som ”lätt” hon sov bra och amningen funkade, jag började jobba efter 8 veckor. När jag läser mina inlägg här om den tiden var det inte plättlätt. Tror du kommer till samma insikt om du ser tillbaka. Det är slitningar i relationen, en omställning av livet och den kan man ta olika bra.

Nä faktiskt inte, vi hade det enkelt och smidigt faktiskt. Hade jag behållt hästen hade det nog däremot inte varit kul. Nu sålde jag inte hästen pga bebis utan för att jag var döless men hade jag velat behålla min häst hade det blivit stressigt att hinna va i stallet 3-4 timmar om dagen och ha en liten bebis tror jag, för jag hade ju då velat ge både barnet och hästen full uppmärksamhet och det går ju inte. Kul att det är så svårt för vissa att acceptera att nån inte tyckte bebistiden var svår och jobbig, jag tyckte det var mysigt och så himla chill. Sova till 10, gå och gymma, ut och promenera, se på serier osv. Bara ha det SÅ lugnt, det var himla trevligt. Tycker inte det var en jätteomställning heller, den största omställningen var att jag inte jobbade mer än varannan helg (började jobba efter typ 6 veckor) vilket var jättechill för nån som är van att jobba mycket.

Men vill man tro att alla tycker det är hemskt och jobbigt och blaha så får man väl tycka det. Bara roligt att nån annan ska berätta för mig hur jag upplevde något givande liksom. Toodeloo.

 

[PathOfClovers]

Nä faktiskt inte, vi hade det enkelt och smidigt faktiskt. Hade jag behållt hästen hade det nog däremot inte varit kul. Nu sålde jag inte hästen pga bebis utan för att jag var döless men hade jag velat behålla min häst hade det blivit stressigt att hinna va i stallet 3-4 timmar om dagen och ha en liten bebis tror jag, för jag hade ju då velat ge både barnet och hästen full uppmärksamhet och det går ju inte. Kul att det är så svårt för vissa att acceptera att nån inte tyckte bebistiden var svår och jobbig, jag tyckte det var mysigt och så himla chill. Sova till 10, gå och gymma, ut och promenera, se på serier osv. Bara ha det SÅ lugnt, det var himla trevligt. Tycker inte det var en jätteomställning heller, den största omställningen var att jag inte jobbade mer än varannan helg (började jobba efter typ 6 veckor) vilket var jättechill för nån som är van att jobba mycket.

Men vill man tro att alla tycker det är hemskt och jobbigt och blaha så får man väl tycka det. Bara roligt att nån annan ska berätta för mig hur jag upplevde något givande liksom. Toodeloo.

Det är ju inte det faktum att du tyckte bebistiden var chili folk har svårt att acceptera, utan att du insinuerar att det var så smidigt för att du/ni gjorde "något rätt" som andra misslyckats med.

 

[BernT]

Det är ju inte det faktum att du tyckte bebistiden var chili folk har svårt att acceptera, utan att du insinuerar att det var så smidigt för att du/ni gjorde "något rätt" som andra misslyckats med.

Jag har skrivit att vi gjort något rätt. Något rätt för VÅRT BARN.

 

[PathOfClovers]

Jag har skrivit att vi gjort något rätt. Något rätt för VÅRT BARN.

"Plus att jag har haft det skitenkelt med mitt barn så nått rätt har jag ju gjort"

Denna mening tolkas på ett helt annat sätt, iallafall av mig.

 

[BernT]

"Plus att jag har haft det skitenkelt med mitt barn så nått rätt har jag ju gjort"

Denna mening tolkas på ett helt annat sätt, iallafall av mig.

Ja för det står ju verkligen att jag menar alla barn i hela världen. Jag bryr mig noll om vad andra gör med sina barn. Men med vårt barn har vi uppenbarligen gjort något rätt. Så nu kan du sluta bry dig och svara.

 

[PathOfClovers]

Ja för det står ju verkligen att jag menar alla barn i hela världen. Jag bryr mig noll om vad andra gör med sina barn. Men med vårt barn har vi uppenbarligen gjort något rätt.

Så bra att vi som reagerat bara verkar ha misstolkat dig då!

 

[Imogen]

Ja för det står ju verkligen att jag menar alla barn i hela världen. Jag bryr mig noll om vad andra gör med sina barn. Men med vårt barn har vi uppenbarligen gjort något rätt. Så nu kan du sluta bry dig och svara.

Det är ju jättebra att du aldrig har menat något annat än att du har gjort NÅGOT rätt med ditt barn. Alla har nog gjort något rätt med sina barn.

Men faktum är att du återkommande under åren i trådar där olika problem diskuterats har meddelat att ”det där är inget problem för oss eftersom jag är så duktig”. Det kanske inte har varit din avsikt, men oavsett så är det så det har uppfattats.

Det kan ju då vara en idé att fundera hur man uttrycker sig om man ständigt missuppfattas. Även om man själv har rätt och alla andra fattar fel så blir det ju problematiskt på ett diskussionsforum.

Eller om det inte var en missuppfattning, vad det tillför.

 

[BernT]

Det är ju jättebra att du aldrig har menat något annat än att du har gjort NÅGOT rätt med ditt barn. Alla har nog gjort något rätt med sina barn.

Men faktum är att du återkommande under åren i trådar där olika problem diskuterats har meddelat att ”det där är inget problem för oss eftersom jag är så duktig”. Det kanske inte har varit din avsikt, men oavsett så är det så det har uppfattats.

Det kan ju då vara en idé att fundera hur man uttrycker sig om man ständigt missuppfattas. Även om man själv har rätt och alla andra fattar fel så blir det ju problematiskt på ett diskussionsforum.

Eller om det inte var en missuppfattning, vad det tillför.

Du vet att man får ha olika åsikter va.