B
Blixtra
Ja, ni som läste min övertidstråd och peppade mig- TACK
, dagen efter kom det igång helt av sig självt
!
Som sagt jag var rädd för att bli igångsatt då dessa förlossningar ngt. oftare slutar i akutsnitt. Den 24/7 skulle jag till Östra-KK var det bestämt, då hade jag och bebis gjort 42+0.
Men.
23/7 kl 4.30 fick jag värkar i sömnen, ville inte vakna då jag haft en jobbig natt med mycket mardrömmar, och tänkte i sömnen att detta var en jobbig dröm vad ONT det gör. Insåg strax därefter att jag har VÄRKAR *jippie*, det har satt igång av sig självt i grevens tid
!
Upp ur sängen, borstar tänderna och tvättar mig, ner ringer morfar som skulle komma och passa 1½åringen, ringer förlossningen och de hade tack och lov plats för oss, vi hade tidigare blivit rekomenderade att åka till ett sjukhus tio mil bort pga. personalbrist under semestertider på "vårat" sjukhus. Jag hade ju haft kraftiga förvärkar i säkert en månads tid och dessutom omföderska med tätt mellan barnen, så jag var orolig att det skulle gå så fort att vi inte skulle hinna till förlossningen.
Upp igen väcker pappan säger att det är dags-äntligen. Morfar kommer och vi åker in, kl. är då runt 05.00-måndag morg.
Har relativt smärtsamma värkar under bilresan, men helt ok. från och till bara en minut mellan. Väl inne på förlossningen är jag öppen ca 4cm. Vi får ett rum. Jag vandrar av och ann vill stå upp för att hjälpa bebis ner, då han ligger högt. Har min TENS på hela tiden och det är helt okej.
Dock går det ganska segt, och jag öppnar mig långsamt. bebis står efter ett par timmar fortfarande högt och jag var öppen ca 6cm. De beslutar att ta hål så att vattnet går i förhoppningen om att bebis ska sjunka ner och med hjälp av tyngden då hjälpa mig att öppna mig mer och snabbare. Mycket vatten var det, ett eget litet SPA där inne i värmen.
Bebis sjunker trots allt inte ner. Får värkstimulerande dropp, och AJ helvete vad ont det börjar att göra. Går in i mig själv och tänker bara att det är BRA, nu kommer han ut snabbare osv.
Får riktiga problem med min främre fog som värker så att jag har svårt att ta mig ur sängen eller ligga kvar för den delen, känns som om ngn. står och sågar i fogen med motorsåg, konstant.
Får spinalbedövning, som egentligen inte tar så bra. Känner fortfarande värkarna men inte fogen. Vilket faktiskt är okej. Står på knä och lutar magen mot ryggen av sängen. ANDAS lustgas-skönt.
Öppen 8cm, värkstimulernade dropp höjs. Och PANG så gör det vansinigt ont igen (pga droppet), men jag fokuserar på att bebis ska ut. BM ringer på narkosläkaren så att jag ska få EDA, när de väl kommer ner så har jag fått krystvärkar och EDA hinns inte med.
Bebis står fortfarande HÖGT och jag får en lång krystväg ut. Föder utan bedövning fram en jättefin kille på 53cm och 4190gram (över ett kilo mer än storebrorsan!!). Kl är då 16.41, så tolv timmar tog det, mot 27timmar sist.
Jag sprack en del, vilket inte heller var så farligt. Sist blev jag klipp.
Summa sumarum, jag har fött fram en fin kille som vägde ganska mycket helt utan bedövning. Vilket faktiskt var positivt. Jag kände själv att jag hade MYCKER mer att ge i krytsvärkarna när jag var obedövad. Jag var betydligt starkare och kände bebisens väg ut. Det var heller inte farligt att spricka som jag gjorde, det är ju ngt. man annars funderar på.
Dock kunde bm inte sy på de ställena jag spruckit på utom ett, där gick å andra sidan det inte att lägga annan bedövning än sylocainspray.
Bebisen var mycket medtagen även denna gången. Han var livlös och fick sättas igång så de sprang iväg med honom. Efter en minut kom en BM in och sa "han skriker, han skriker", då drog jag en lättnandens suck!
Jag hade 4olika BM under mitt pass, alla var på sitt sätt mycket bra! Den sista var en äldre tant och hon hade erfarenhet det märktes, inget onödigt. Hon ingav resepekt men också mycket kunnighet, jag kände mig så trygg.
Precis som sist så känner man sig som ett lejon efteråt, min bebis passa er, annars så biter jag huvudet av dig
!
Men det finns fortafarande funderingar kring hur jag ser ut i bäckenet, då bebisarna har så svårt att sjunka ner. Det tar lång tid och de är mycket medtagna efteråt. Trång är jag nog inte, även denna klumpen kom ju ut, men kanske en annorlunda form på det.
Jag ser postivit på förlossningen, ont gjorde det men man överlever. Under förlossningen så kom jag och sambon fram till att det räcker med två, det är ju så jobbigt att föda barn. 12 timmar efter förlossningen tänker jag att det var ju spännande det kan jag göra igen
....
Underverket sover, äter och bajsar
, vilken skillnad mot ettan som hade så ont i magen och skrek dygnet runt! Det är inte helt fel att bära den i 41+6 de är så mycket mer färdiga och mogna då. Desutom kan jag säga att det är värkarna som gör ont, inte hur stor bebis är. En bebis på 2kg gör också ont att VÄRKA fram.
Bilder kommer.

Som sagt jag var rädd för att bli igångsatt då dessa förlossningar ngt. oftare slutar i akutsnitt. Den 24/7 skulle jag till Östra-KK var det bestämt, då hade jag och bebis gjort 42+0.
Men.
23/7 kl 4.30 fick jag värkar i sömnen, ville inte vakna då jag haft en jobbig natt med mycket mardrömmar, och tänkte i sömnen att detta var en jobbig dröm vad ONT det gör. Insåg strax därefter att jag har VÄRKAR *jippie*, det har satt igång av sig självt i grevens tid

Upp ur sängen, borstar tänderna och tvättar mig, ner ringer morfar som skulle komma och passa 1½åringen, ringer förlossningen och de hade tack och lov plats för oss, vi hade tidigare blivit rekomenderade att åka till ett sjukhus tio mil bort pga. personalbrist under semestertider på "vårat" sjukhus. Jag hade ju haft kraftiga förvärkar i säkert en månads tid och dessutom omföderska med tätt mellan barnen, så jag var orolig att det skulle gå så fort att vi inte skulle hinna till förlossningen.
Upp igen väcker pappan säger att det är dags-äntligen. Morfar kommer och vi åker in, kl. är då runt 05.00-måndag morg.
Har relativt smärtsamma värkar under bilresan, men helt ok. från och till bara en minut mellan. Väl inne på förlossningen är jag öppen ca 4cm. Vi får ett rum. Jag vandrar av och ann vill stå upp för att hjälpa bebis ner, då han ligger högt. Har min TENS på hela tiden och det är helt okej.
Dock går det ganska segt, och jag öppnar mig långsamt. bebis står efter ett par timmar fortfarande högt och jag var öppen ca 6cm. De beslutar att ta hål så att vattnet går i förhoppningen om att bebis ska sjunka ner och med hjälp av tyngden då hjälpa mig att öppna mig mer och snabbare. Mycket vatten var det, ett eget litet SPA där inne i värmen.
Bebis sjunker trots allt inte ner. Får värkstimulerande dropp, och AJ helvete vad ont det börjar att göra. Går in i mig själv och tänker bara att det är BRA, nu kommer han ut snabbare osv.
Får riktiga problem med min främre fog som värker så att jag har svårt att ta mig ur sängen eller ligga kvar för den delen, känns som om ngn. står och sågar i fogen med motorsåg, konstant.
Får spinalbedövning, som egentligen inte tar så bra. Känner fortfarande värkarna men inte fogen. Vilket faktiskt är okej. Står på knä och lutar magen mot ryggen av sängen. ANDAS lustgas-skönt.
Öppen 8cm, värkstimulernade dropp höjs. Och PANG så gör det vansinigt ont igen (pga droppet), men jag fokuserar på att bebis ska ut. BM ringer på narkosläkaren så att jag ska få EDA, när de väl kommer ner så har jag fått krystvärkar och EDA hinns inte med.
Bebis står fortfarande HÖGT och jag får en lång krystväg ut. Föder utan bedövning fram en jättefin kille på 53cm och 4190gram (över ett kilo mer än storebrorsan!!). Kl är då 16.41, så tolv timmar tog det, mot 27timmar sist.
Jag sprack en del, vilket inte heller var så farligt. Sist blev jag klipp.
Summa sumarum, jag har fött fram en fin kille som vägde ganska mycket helt utan bedövning. Vilket faktiskt var positivt. Jag kände själv att jag hade MYCKER mer att ge i krytsvärkarna när jag var obedövad. Jag var betydligt starkare och kände bebisens väg ut. Det var heller inte farligt att spricka som jag gjorde, det är ju ngt. man annars funderar på.
Dock kunde bm inte sy på de ställena jag spruckit på utom ett, där gick å andra sidan det inte att lägga annan bedövning än sylocainspray.
Bebisen var mycket medtagen även denna gången. Han var livlös och fick sättas igång så de sprang iväg med honom. Efter en minut kom en BM in och sa "han skriker, han skriker", då drog jag en lättnandens suck!
Jag hade 4olika BM under mitt pass, alla var på sitt sätt mycket bra! Den sista var en äldre tant och hon hade erfarenhet det märktes, inget onödigt. Hon ingav resepekt men också mycket kunnighet, jag kände mig så trygg.
Precis som sist så känner man sig som ett lejon efteråt, min bebis passa er, annars så biter jag huvudet av dig
Men det finns fortafarande funderingar kring hur jag ser ut i bäckenet, då bebisarna har så svårt att sjunka ner. Det tar lång tid och de är mycket medtagna efteråt. Trång är jag nog inte, även denna klumpen kom ju ut, men kanske en annorlunda form på det.
Jag ser postivit på förlossningen, ont gjorde det men man överlever. Under förlossningen så kom jag och sambon fram till att det räcker med två, det är ju så jobbigt att föda barn. 12 timmar efter förlossningen tänker jag att det var ju spännande det kan jag göra igen
Underverket sover, äter och bajsar
Bilder kommer.
Senast ändrad av en moderator: