Beröm och prestationer

[TinyWiny]

Angående begreppet "duktig flicka" då vet jag inte om jag gillar att man på det sättet problematiserar flickors och kvinnors ambition och strävan att prestera bra. Samma begrepp finns inte när det gäller pojkar/män som lyckas i skolan och karriären.

När jag exempelvis löptränar och springer lopp så försöker jag prestera och få bra tider.

Jag vill gärna uppmuntra mina barn att prestera bra i skolan så att de har möjlighet att (om de vill) få roliga, utvecklande och välbetalda jobb exempelvis.

Att ha "duktig flicka" syndrom innebär inte att man problematiserar en strävan efter att prestera bra. Det handlar om att man känner att man måste vara bäst i allt i alla lägen. Något som ingen kan vara. Det handlar alltså inte alls om att uppmuntra sina barn till att göra sina läxor och att läsa på till prov utan att om även om du kommer hem med alla rätt på provet så borde det varit bättre. Du borde fått en guldstjärna också även om läraren aldrig delar ut guldstjärnor. Kommer du hem med 4,9 i snittbetyg så är det dåligt oavsett hur mycket du har kämpat för du borde fått 5,0 i betyg. (Nu pratar jag alltså om det gamla betygssystemet där 5 var det bästa man kunde få, 3 var medel och 1 dåligt.)

Jag tycker iallafall att jag mår mycket bättre nu när jag kan kämpa och göra mitt bästa och vara nöjd med det än hur jag mådde tidigare när ingenting någonsin var bra nog.

 

[Kattennizze]

Duktig är något man är, inte något man gjort. Det jag försöker få fram är att jag vill akta mig för att berömma på ett sånt att min dotter kan få för sig att jag bara tycker att hon är en bra och älskvärd människa när hon är på ett visst sätt.

Mina föräldrar har försökt sitt bästa för att ge mig bekräftelse gällande annat än prestationer också - men det som fastnade var att jag får beröm när jag är "duktig" och skäll när jag inte är det. Dom har aldrig försökt pusha mig på något onormalt sätt att prestera, men det har jag själv gjort i jakt på mer bekräftelse. Min lillebror som varken är tävlingsmänniska eller "boksmart" har inte alls haft samma problem. Han har däremot haft en del komplex för att han inte kunde vara som sin "duktiga" storasyster, bland annat så började han inte tycka om att läsa böcker föränn nu i vuxen ålder - när han insåg att han inte alls var dålig på att läsa (baserat på inget annat än att han läste långsammare än mig).

Duktig för mig är nedlåtande. Jag undviker väldigt gärna ordet duktig, det låter inget bra i mina öron, ungefär som oj vad duktig du är som kunde hälla upp mjölken själv till ditt kaffe, det skulle jag ju aldrig säga till mina arbetskollega och därför vill jag inte heller säga det till mina barn.

 

[Kattennizze]

Men varför är det bra att få beröm för att man har ansträngt sig, men inte för att man har lyckats?

Under grundskoletiden fick jag tex bra resultat på nästan allting, oftast utan nämnvärd ansträngning. Jag minns en gång då en käck lärare berömde mig för att jag hade förberett mig så väl inför provet. Det var bara det, att det hade jag inte.

Sen tycker jag för all del inte man "behöver" så mycket beröm om provet har gått bra och man har fått högt betyg. Det är ju beröm i sig. Då är det ju betydligt svårare att hitta bra sätt att uppmuntra dem som det inte gick så bra för. De kanske ansträngde sig som fan, men det hjälpte inte. Varför skulle de må bättre av att få beröm för ansträngningen - det kan väl lika väl kännas som att man berömmer en felsatsning?

Och framförallt känns det så jäkla falskt, att få beröm för att man ansträngde sig och så gick det åt skogen ändå....nej det skulle bara kännas jäkligt krystat bara och så fel. Det skulle kännas som om nån lärt sig hur en skolbok hur man ska säga till misslyckade elever inte att läraren själv egentligen tyckte det.

 

[Kattennizze]

T ex i mitt jobb arbetar jag en hel del med invandrarkvinnor som det så fint heter, och där har jag märkt att jag väldigt lätt hamnar i fällen att berömma hur duuuuuuktiga dom är. Kvinnor som flytt från krig och elände och är vuxna sedan länge. Pinsamt är vad det är, av mig alltså.

 

[Hallonsoda]

Ett barn som växer upp i en familj där hen får höra att hen är älskad varje dag behöver aldrig fundera på om hen duger. Varken för sina föräldrar eller för någon annan. Barnet vet att det duger och att det är älskat. Skulle barnet istället enbart bli uppskattat vid prestationer så blir det prestationer som blir det viktiga.

Jag håller inte alls med om att en känsla av att man är älskad/duger hemma gör att man tänker att man duger i andra miljöer med andra människor? För mig var det inte alls så - mamma och pappa var väldigt kärleksfulla och månade om mig, men skolan var hemsk. Fast visst, skolan skulle visserligen säkert varit ännu pissigare om jag inte haft bra föräldrar. Deras kärlek kunde dock inte alls skydda mig mot insikten om min egen värdelöshet i skolsammanhang. Annars håller jag med dig i stort.

 

[Amha]

Och framförallt känns det så jäkla falskt, att få beröm för att man ansträngde sig och så gick det åt skogen ändå....nej det skulle bara kännas jäkligt krystat bara och så fel. Det skulle kännas som om nån lärt sig hur en skolbok hur man ska säga till misslyckade elever inte att läraren själv egentligen tyckte det.

Hur hade du hanterat att barnet kom hem och berättat om hur dåligt provet gick?

Jag tror personligen att det är galet att bara försöka trycka på det positiva ("det var ett bra försök") om barnet känner sig ledsen över att det gick skit. Jag tror att det är viktigt att man får känna alla känslor och att få stöttning i det. Passar det för stunden tror jag inte att det behöver vara fel att säga att barnet gjort ett gott försök.

 

[Ray]

själv är jag allergisk mot översvallande beröm... Tycker inte det känns ärligt utan liksom lite amerikaniserat. Precis som folk som slänger ur sig att de älskar varandra hela tiden..
och jag förstår att det är för att jag är uppväxt i en typiskt svensk och dessutom norrlänsk familj där man får beröm när man imponerat storligen och annars är man sparsam med sånt... Jag har aldrig känt mig oälskad eller så utan mest det att jag har svårt att ta översvallande personer.

 

[Amha]

själv är jag allergisk mot översvallande beröm... Tycker inte det känns ärligt utan liksom lite amerikaniserat. Precis som folk som slänger ur sig att de älskar varandra hela tiden..
och jag förstår att det är för att jag är uppväxt i en typiskt svensk och dessutom norrlänsk familj där man får beröm när man imponerat storligen och annars är man sparsam med sånt... Jag har aldrig känt mig oälskad eller så utan mest det att jag har svårt att ta översvallande personer.

Ungefär som att döpa om varandra till älskling? får alltid för mig att det betyder att relationen är kass bakom stängda dörrar

 

[Ray]

Ungefär som att döpa om varandra till älskling? får alltid för mig att det betyder att relationen är kass bakom stängda dörrar

Men precis. ..

 

[Lobelia]

Duktig för mig är nedlåtande. Jag undviker väldigt gärna ordet duktig, det låter inget bra i mina öron, ungefär som oj vad duktig du är som kunde hälla upp mjölken själv till ditt kaffe, det skulle jag ju aldrig säga till mina arbetskollega och därför vill jag inte heller säga det till mina barn.

Jag skulle aldrig berömma en kollega för att kunna hälla upp mjölk över huvudtaget. Där är det inte ordet som spökar utan snarare så tolkas beröm av saker man förväntas kunna utan och innan negativt, skulle jag fått det berömet hade jag varit mycket undrande och nte ett dugg smickrad.

Duktig använder jag exempelvis om kompisar i stallet om deras ridförmåga, i synnerhet om hela ekipaget. Det är också vanligt i sammanhang som, "Lisa är duktig på datorer" eller "Pär är duktig korsord", men visst ordet används oftast av vuxna om eller till barn eller djur, men så gott som alltid i rent positiv bemärkelse och som med många ord får det en negativ klang m det används ironiskt.

 

[majola]

Så tack betyder inte "vad duktig du är"?

Det bror väl lite på, tänker jag (om det nu är mitt "tack för att du dukade" det handlar om). Om mitt barn har kämpat med att få till duken - vi har nästan bara duk om det kommer gäster och inte ens då alltid, så han har inte direkt övning på det - och den sedan ligger slätt och fint så kan jag absolut berömma den prestationen. Om dukningen däremot bestod i att bära några tallrikar till bordet så är det för en fyraåring ingen jätteprestation i sig (själva bärandet) och det skulle jag väl inte berömma, men däremot tacka för hjälpen. När barnet för första gången hjälper till att bära tallrikar så är det säkert i sig en prestation som förtjänar beröm.

(Kan vi bortse från frågan om barn öht ska berömmas för att de hjälper till/medarbetar i hushållet?..)

I övrigt så tenderar jag nog till att hålla med dem som skriver att det inte är svart eller vitt. Jag har svårt att föreställa mig att det blir ett stort problem om ett barn får beröm för prestationer, så länge det bekräftas som person också. Och jag tänker som Diskurs när hon skriver att det faktiskt finns en poäng med att peppa bra prestationer också, t ex i skolan.

På samma sätt har jag helt ärligt svårt att förstå ett sunt mått av komplimanger för utseende/kläder etc skulle vara skadligt. Om ett barn (eller en vuxen!) bara för höra positiva kommentarer om sitt utseende och aldrig för personlighet eller prestationer - ja, då blir det säkert galet. Men annars har jag svårt att se att det skulle leda till långfristiga skador om ett barn får höra "har du en ny jacka, vad fin den är!" eller "vilken snygg frisyr du har, har du varit hos frisören?"

 

[TinyWiny]

Jag håller inte alls med om att en känsla av att man är älskad/duger hemma gör att man tänker att man duger i andra miljöer med andra människor? För mig var det inte alls så - mamma och pappa var väldigt kärleksfulla och månade om mig, men skolan var hemsk. Fast visst, skolan skulle visserligen säkert varit ännu pissigare om jag inte haft bra föräldrar. Deras kärlek kunde dock inte alls skydda mig mot insikten om min egen värdelöshet i skolsammanhang. Annars håller jag med dig i stort.

Om du inte hade känt dig älskad av dina föräldrar så hade du aldrig ens reflekterat över att skolan var hemsk för det hade varit det naturliga för dig att livet är hemskt. Självklart kan inte föräldrarnas kärlek skydda någon i skolan men själva vetskapen om att man duger och är älskad i något sammanhang är värdefull. Dina föräldrar kanske gjorde vad de kunde för att skolan skulle vara mindre hemsk för dig? Bara det är mycket värt.

 

[Hallonsoda]

Om du inte hade känt dig älskad av dina föräldrar så hade du aldrig ens reflekterat över att skolan var hemsk för det hade varit det naturliga för dig att livet är hemskt. Självklart kan inte föräldrarnas kärlek skydda någon i skolan men själva vetskapen om att man duger och är älskad i något sammanhang är värdefull. Dina föräldrar kanske gjorde vad de kunde för att skolan skulle vara mindre hemsk för dig? Bara det är mycket värt.

Jo, det var nog det jag menade med att skolan förmodligen skulle varit än mer pissig om jag inte haft mina föräldrar i ryggen. Jag reagerade snarast emot "Ett barn som växer upp i en familj där hen får höra att hen är älskad varje dag behöver aldrig fundera på om hen duger". Den grundtryggheten tror jag tyvärr aldrig att endast ett bra föräldraskap kan ge, för de aspekter av livet som föräldrar inte kan se har ett alltför stort inflytande i barnets liv. Bara för att man dugt på en plats, med sin familj, så behöver man inte alls duga annars. Å andra sidan trivs jag fint med sakernas tillstånd nu som vuxen, och vägen dit hade nog varit bra mycket svårare utan den självklarheten jag ändå känner och känner i grunden.

 

[em-pirre]

Men annars har jag svårt att se att det skulle leda till långfristiga skador om ett barn får höra "har du en ny jacka, vad fin den är!" eller "vilken snygg frisyr du har, har du varit hos frisören?"

Jag tänker att jag inte vill att samhället ska fortsätta vara så himla utseendefixerat. Jag vill inte att fyraåringar ska känna att de måste se snygga ut för att duga.

 

[TinyWiny]

Jo, det var nog det jag menade med att skolan förmodligen skulle varit än mer pissig om jag inte haft mina föräldrar i ryggen. Jag reagerade snarast emot "Ett barn som växer upp i en familj där hen får höra att hen är älskad varje dag behöver aldrig fundera på om hen duger". Den grundtryggheten tror jag tyvärr aldrig att endast ett bra föräldraskap kan ge, för de aspekter av livet som föräldrar inte kan se har ett alltför stort inflytande i barnets liv. Bara för att man dugt på en plats, med sin familj, så behöver man inte alls duga annars. Å andra sidan trivs jag fint med sakernas tillstånd nu som vuxen, och vägen dit hade nog varit bra mycket svårare utan den självklarheten jag ändå känner och känner i grunden.

Det tror jag. Mitt ena barn blev allvarligt mobbat i skolan. Såpass allvarligt att hen var hemma ifrån skolan ett helt läsår eftersom de inte kunde garantera hens säkerhet. Hen visste ändå att hen dög alldeles utmärkt precis som hen var och att det inte var hen det var fel på.

Du har en grund och det var vad jag syftade på. Ett barn som aldrig har fått känna sig sett och älskat har inte den grunden. Att veta att föräldrarna älskar en oavsett vad spelar väldigt stor roll för ett barn. Faktiskt spelar det störst roll av alla men det kanske kan vara svårt att förstå när man har tagit kärleken förgivet? Att veta motsatsen, dvs. att föräldrarna inte älskar sitt barn, skadar ett barn enormt mycket mer än mobbning i skolan någonsin kan göra. Att föräldrarna älskar barnet är själva förutsättningen för att barnet ska överleva. Utan kärleken ifrån föräldrarna blir barnet övergivet och det är långt ifrån alla barn som klarar det. Att bli mobbad i skolan kan knappast jämföras med det. Såpass mycket psykologi har jag läst att jag kan dra den slutsatsen även utan mina egna erfarenheter. Det känns nästan förmätet att ens tro att man kan jämföra att skolan var tuff med att ha föräldrar som avskyr och skiter fullständigt i en.

 

[Hallonsoda]

Det tror jag. Mitt ena barn blev allvarligt mobbat i skolan. Såpass allvarligt att hen var hemma ifrån skolan ett helt läsår eftersom de inte kunde garantera hens säkerhet. Hen visste ändå att hen dög alldeles utmärkt precis som hen var och att det inte var hen det var fel på.

Du har en grund och det var vad jag syftade på. Ett barn som aldrig har fått känna sig sett och älskat har inte den grunden. Att veta att föräldrarna älskar en oavsett vad spelar väldigt stor roll för ett barn. Faktiskt spelar det störst roll av alla men det kanske kan vara svårt att förstå när man har tagit kärleken förgivet? Att veta motsatsen, dvs. att föräldrarna inte älskar sitt barn, skadar ett barn enormt mycket mer än mobbning i skolan någonsin kan göra. Att föräldrarna älskar barnet är själva förutsättningen för att barnet ska överleva. Utan kärleken ifrån föräldrarna blir barnet övergivet och det är långt ifrån alla barn som klarar det. Att bli mobbad i skolan kan knappast jämföras med det. Såpass mycket psykologi har jag läst att jag kan dra den slutsatsen även utan mina egna erfarenheter. Det känns nästan förmätet att ens tro att man kan jämföra att skolan var tuff med att ha föräldrar som avskyr och skiter fullständigt i en.

Det var inte min mening att låta förmäten, och självklart kan jag inte relatera till hur det är att växa upp med helt kärlekslösa föräldrar. Jag tror vi kanske värderar ord olika, för mig är upplevelsen att duga en frihet från ständig vilja att få fly hem eller åtminstone gömma sig på toa, att slippa associerad insomna, osv. Men för mig var ju det där situationsbundet, och för det mesta trodde jag inte att livet skulle vara avskyvärt.

 

[Ray]

Jag tänker att jag inte vill att samhället ska fortsätta vara så himla utseendefixerat. Jag vill inte att fyraåringar ska känna att de måste se snygga ut för att duga.

Jag reagerade mycket i början av dagislivet på att det var klänningar till höger och vänster och väldigt tjejigt för tjejerna och massa bråk om kläder som inte var fina nog.
Nu har det faktiskt stabiliserats och jag tänker lite att det ät positivt att få känna sig "fin" och stolt. Jag blir såklart glad om någon ärligt berömmer mitt utseende och det blir barn oxå. Kan det kanske finnas negativt i att inte få beröm ibland för utseende? Det är ju viktigt att kunna vara nöjd med hur man ser ut?
Håller annars med och ogillar all märkeshysteri och perfektionism. Blir mindre laddat ju äldre man blir dock känner jag. Utseende betyder mindre och mindre och det gör ju att man är mer nöjd med sig själv.

 

[westernsuzie]

Jag har nog rätt avslappnad inställning till beröm/bekräftelse. Säger det jag tänker när jag tänker det helt enkelt Kan bli allt från "Åh va duktig du är" eller "Vad du är SÖT!" typ till "Vilken fantastiskt tjej du är, smart, envis och påhittig! Mamma älskar dig massor!" Tror nog att jag täcker in de flesta typer av beröm och bekräftelse, vet inte om allt är pedagogiskt perfekt eller så, men samtidigt tror jag att andemeningen går fram när det är spontant och kommer från hjärtat så att säga

Kan för övrigt säga att jag hade blivit galet sårad om mina föräldrar inte hade berömt mig utan sagt typ "Åh grattis!" när jag pluggat som tusan och fått alla rätt på ett prov när jag gick i skolan. Och visst gjorde berömmet att jag ansträngde mig ännu mer nästa gång så länge man inte låter barnet tro att det är värdelöst om det misslyckas tror inte jag att det är fel att berömma för prestationer, för det är klart man vill att barnet ska försöka och anstränga sig. Vad skulle det bli för värld om folk inte försökte och ansträngde sig?

 

[TinyWiny]

Jag har nog rätt avslappnad inställning till beröm/bekräftelse. Säger det jag tänker när jag tänker det helt enkelt Kan bli allt från "Åh va duktig du är" eller "Vad du är SÖT!" typ till "Vilken fantastiskt tjej du är, smart, envis och påhittig! Mamma älskar dig massor!" Tror nog att jag täcker in de flesta typer av beröm och bekräftelse, vet inte om allt är pedagogiskt perfekt eller så, men samtidigt tror jag att andemeningen går fram när det är spontant och kommer från hjärtat så att säga

Kan för övrigt säga att jag hade blivit galet sårad om mina föräldrar inte hade berömt mig utan sagt typ "Åh grattis!" när jag pluggat som tusan och fått alla rätt på ett prov när jag gick i skolan. Och visst gjorde berömmet att jag ansträngde mig ännu mer nästa gång så länge man inte låter barnet tro att det är värdelöst om det misslyckas tror inte jag att det är fel att berömma för prestationer, för det är klart man vill att barnet ska försöka och anstränga sig. Vad skulle det bli för värld om folk inte försökte och ansträngde sig?

Varför hade du blivit besviken av ett grattis? Det har vi alltid sagt och barnen har då vetat att de har varit duktiga och att jag gläds med dem. Vad tycker du att man ska säga istället?

 

[Sar]

Jag tänker att jag inte vill att samhället ska fortsätta vara så himla utseendefixerat. Jag vill inte att fyraåringar ska känna att de måste se snygga ut för att duga.

Och jag tänker att även en 4-åring ska få bekräftelse när den har ansträngt sig extra för att göra sig snygg ( vår 4-åring var på kalas igår, hade valt sin egen outfit -slips- och försökt kamma igenom lockarna och kände sig toppenläcker, en känsla jag gärna bekräftar)