Bukefalos 28 år!

Beröm och prestationer

Hur hade du hanterat att barnet kom hem och berättat om hur dåligt provet gick?

Jag tror personligen att det är galet att bara försöka trycka på det positiva ("det var ett bra försök") om barnet känner sig ledsen över att det gick skit. Jag tror att det är viktigt att man får känna alla känslor och att få stöttning i det. Passar det för stunden tror jag inte att det behöver vara fel att säga att barnet gjort ett gott försök.
Jag hade nog bara hållit med om att det var ju skit att det gick så dåligt på provet typ. Behöver man göra något mer? Hålla ett anförande om vikten av att studera väl så att du lyckas bättre nästa gång? Jag vet inte faktiskt, det beror nog på hur barnet reagerar själv.
 
  • Gilla
Reactions: Ray
Alltså, jag är generellt emot det här utdelning av beröm och straff som möss i labyrint ungefär, det blir väl ungefär som klickträning, en godisbit för rätt utfört beteende. Jag tror individer är mera komplexa än så faktiskt. Jag använder det själv ibland med mina barn och det funkar ju kortsiktigt, typ du får lördagsgodis om du städar ditt rum men långsiktigt vete katten alltså.
 
Jag hade nog bara hållit med om att det var ju skit att det gick så dåligt på provet typ. Behöver man göra något mer? Hålla ett anförande om vikten av att studera väl så att du lyckas bättre nästa gång? Jag vet inte faktiskt, det beror nog på hur barnet reagerar själv.
Den mest troliga anledningen till ett misslyckat prov, är väl att barnet faktiskt inte har gjort ett gott försök. Hur man hanterar det beror väl väldigt mycket på barnet självt och situationen. Om barnet tex inte trivs särskilt bra i skolan, är det kanske väldigt motigt för det att göra goda försök, och inte riktigt där hela problemets lösning finns, tex. Det måste ju vara en väldigt vanlig situation här i världen att det inte går särskilt bra i skolan; väldigt många ungdomar har ju inte alls självlysande betyg.
 
Varför hade du blivit besviken av ett grattis? Det har vi alltid sagt och barnen har då vetat att de har varit duktiga och att jag gläds med dem. Vad tycker du att man ska säga istället?
Jag tolkar det också som beröm, med reservation för att man med tonfall som kan få fina berömmande ord att verka som man inte är värd mer än kattskit.
 
Alltså, jag är generellt emot det här utdelning av beröm och straff som möss i labyrint ungefär, det blir väl ungefär som klickträning, en godisbit för rätt utfört beteende. Jag tror individer är mera komplexa än så faktiskt. Jag använder det själv ibland med mina barn och det funkar ju kortsiktigt, typ du får lördagsgodis om du städar ditt rum men långsiktigt vete katten alltså.
Mekanisk utdelning av beröm och straff lär inte funka i längden, det har du rätt i, men det gör inte dito bekräftelse. Det är inte orden som är det viktiga utan känslan och vad man verkligen menar.
 
Den mest troliga anledningen till ett misslyckat prov, är väl att barnet faktiskt inte har gjort ett gott försök. Hur man hanterar det beror väl väldigt mycket på barnet självt och situationen. Om barnet tex inte trivs särskilt bra i skolan, är det kanske väldigt motigt för det att göra goda försök, och inte riktigt där hela problemets lösning finns, tex. Det måste ju vara en väldigt vanlig situation här i världen att det inte går särskilt bra i skolan; väldigt många ungdomar har ju inte alls självlysande betyg.
En väldigt stor anledning till att man misslyckas är att man inte fått förutsättningarna, inte sällan så handlar det om förmågan att lära sig. Antingen så är det helt enkelt för svårt eller så har man inte fått rätt stöd. Har man svårt att förstå matten räcker det inte med att vara, älskad, bekräftad och man trivs med skolan, älskar läraren och verkligen försökt plugga in det.

I så fall kan det krävas extra resurser/byta ut läraren eller så är det helt enkelt för svårt. Detta är en vanlig förklaring om någon är duktig i matematik men usel i idrott eller engelska.
 
Petra Krantz Lindgren (bloggare, skrivit boken Med känsla för barns självkänsla) formulerar det tusen gånger bättre än vad jag kan, så jag citerar:

"
Jag tror också att barn behöver få höra att de är duktiga – om de blir bedömda. Om man blir bedömd av andra är det utan tvekan skönt att få en positiv bedömning då och då.

Men varför skall vi vuxna över huvud taget bedöma barnens prestationer? Barnen ritar för att det gillar att vara kreativa. De klättrar i träd och cyklar för att de behöver utmaning och rörelse. De lär sig att klä på sig för att de har en längtan att klara sig själva. Helt naturligt gläds de när de lyckas och sörjer när de misslyckas.

Genom att ständigt bedöma barnens prestationer blir de så småningom beroende av beröm som bekräftelse och därför frågar de också efter det: ”visst var jag duktig som lärde mig cykla idag mamma?” Men helt ärligt så tror jag att det skulle vara mycket mera vilsamt för dem om vi bara delade deras känslor – gladdes med dem när de var glada och sörjde med dem när de var ledsna – för bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ bedömning. Den lilla flickan som lär sig att cykla och får höra att hon är ”duktig” vet också precis vad hon är när hon kör i diket dagen därpå! Även om hennes föräldrar förstås inte säger det till henne så drar hon slutsatsen själv. Var hon duktig igår måste det ju betyda att hon är dålig idag.

Jag tror att den lilla flickan som lär sig cykla egentligen skulle gilla mer om hennes föräldrar deltog i hennes firande och intresserade sig för hennes upplevelse – istället för att recensera den: ”Grattis! Du cyklade själv älskling! Vad tänkte du när du märkte det!?” Nästa dag när hon kör i diket blir det bara ytterligare en upplevelse att dela: ”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”
Jag tror också att barn behöver få höra att de är duktiga – om de blir bedömda. Om man blir bedömd av andra är det utan tvekan skönt att få en positiv bedömning då och då.

Men varför skall vi vuxna över huvud taget bedöma barnens prestationer? Barnen ritar för att det gillar att vara kreativa. De klättrar i träd och cyklar för att de behöver utmaning och rörelse. De lär sig att klä på sig för att de har en längtan att klara sig själva. Helt naturligt gläds de när de lyckas och sörjer när de misslyckas.

Genom att ständigt bedöma barnens prestationer blir de så småningom beroende av beröm som bekräftelse och därför frågar de också efter det: ”visst var jag duktig som lärde mig cykla idag mamma?” Men helt ärligt så tror jag att det skulle vara mycket mera vilsamt för dem om vi bara delade deras känslor – gladdes med dem när de var glada och sörjde med dem när de var ledsna – för bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ bedömning. Den lilla flickan som lär sig att cykla och får höra att hon är ”duktig” vet också precis vad hon är när hon kör i diket dagen därpå! Även om hennes föräldrar förstås inte säger det till henne så drar hon slutsatsen själv. Var hon duktig igår måste det ju betyda att hon är dålig idag.

Jag tror att den lilla flickan som lär sig cykla egentligen skulle gilla mer om hennes föräldrar deltog i hennes firande och intresserade sig för hennes upplevelse – istället för att recensera den: ”Grattis! Du cyklade själv älskling! Vad tänkte du när du märkte det!?” Nästa dag när hon kör i diket blir det bara ytterligare en upplevelse att dela: ”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”"
 
Den mest troliga anledningen till ett misslyckat prov, är väl att barnet faktiskt inte har gjort ett gott försök. Hur man hanterar det beror väl väldigt mycket på barnet självt och situationen. Om barnet tex inte trivs särskilt bra i skolan, är det kanske väldigt motigt för det att göra goda försök, och inte riktigt där hela problemets lösning finns, tex. Det måste ju vara en väldigt vanlig situation här i världen att det inte går särskilt bra i skolan; väldigt många ungdomar har ju inte alls självlysande betyg.

Det beror nog på vad man menar med bra betyg också, med betygsinflationen nu så får väl kanske de flesta bra betyg? Så jag håller med om att det nog oftast är annat som felar än fallenhet och begåvning om betygen är dåliga. Åtminstone i grundskolan.

Däremot händer det förstås alla förr eller senare att man gör sitt bästa, och det ändå inte blev jättebra. Det är ju inte kul, förstås, och där skulle jag nog bara trösta barnet, helt enkelt - jag vet att du verkligen försökte, och ändå gick det inte. Vilket jäkla skit.

Jag tycker man kan få vara besviken en liten stund först, innan man tar nya tag och försöker vända det hela till något man kan lära sig av för att ta nya tag.

Min erfarenhet är nog annars att med nästan allting, så är det viktigare att man är trägen än begåvad, om man vill lyckas med något. Visst finns det de som är superbegåvade och trägna, men det är så oerhört ovanligt att man kommer väldigt långt med att vara trägen. Väldigt många som man uppfattar som begåvade är egentligen trägna, bara det att man själv bara ser resultatet, och tycker att oj vilken skarp person - men oftast handlar det mest om man har tränat sig till att tänka skarpt om något, man har lärt sig hantverket, så att säga. Trägen vinner, och alla misslyckas ibland. Bara det att de flesta inte pratar om sina misslyckanden, och sånt de inte fick.
 
Ang att cykla tror jag att jag var mer exalterad än barnet. Kolla du KAN ju! Wow vad häftigt- få se igen? Hur har du lärt dig det? Det är ju superbra! Och sedan kom såklart ett gud vad duktig du ät som lärt fig cykla...
Det är ju absolut så att jag bedömde att hon lärt sig cykla och att det är bra. Och när hon sedan trillar med cykeln så kan hon ju fortfarande cykla- alla trillar ibland.... Jag märkte inte att hon kände sig misslyckad och mindre bra för att det blev nån felstyrning eller så?
Kan kanske vara en annan sak att berömma en mätbar prestation som liksom finns kvar? Kan man cykla så kan man. Att bara vara en duktig tjej kan ju svänga och vara borta imorgon och det kan såklart skapa osäkerhet.
 
Petra Krantz Lindgren (bloggare, skrivit boken Med känsla för barns självkänsla) formulerar det tusen gånger bättre än vad jag kan, så jag citerar:

"
Jag tror också att barn behöver få höra att de är duktiga – om de blir bedömda. Om man blir bedömd av andra är det utan tvekan skönt att få en positiv bedömning då och då.

Men varför skall vi vuxna över huvud taget bedöma barnens prestationer? Barnen ritar för att det gillar att vara kreativa. De klättrar i träd och cyklar för att de behöver utmaning och rörelse. De lär sig att klä på sig för att de har en längtan att klara sig själva. Helt naturligt gläds de när de lyckas och sörjer när de misslyckas.

Genom att ständigt bedöma barnens prestationer blir de så småningom beroende av beröm som bekräftelse och därför frågar de också efter det: ”visst var jag duktig som lärde mig cykla idag mamma?” Men helt ärligt så tror jag att det skulle vara mycket mera vilsamt för dem om vi bara delade deras känslor – gladdes med dem när de var glada och sörjde med dem när de var ledsna – för bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ bedömning. Den lilla flickan som lär sig att cykla och får höra att hon är ”duktig” vet också precis vad hon är när hon kör i diket dagen därpå! Även om hennes föräldrar förstås inte säger det till henne så drar hon slutsatsen själv. Var hon duktig igår måste det ju betyda att hon är dålig idag.

Jag tror att den lilla flickan som lär sig cykla egentligen skulle gilla mer om hennes föräldrar deltog i hennes firande och intresserade sig för hennes upplevelse – istället för att recensera den: ”Grattis! Du cyklade själv älskling! Vad tänkte du när du märkte det!?” Nästa dag när hon kör i diket blir det bara ytterligare en upplevelse att dela: ”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”
Jag tror också att barn behöver få höra att de är duktiga – om de blir bedömda. Om man blir bedömd av andra är det utan tvekan skönt att få en positiv bedömning då och då.

Men varför skall vi vuxna över huvud taget bedöma barnens prestationer? Barnen ritar för att det gillar att vara kreativa. De klättrar i träd och cyklar för att de behöver utmaning och rörelse. De lär sig att klä på sig för att de har en längtan att klara sig själva. Helt naturligt gläds de när de lyckas och sörjer när de misslyckas.

Genom att ständigt bedöma barnens prestationer blir de så småningom beroende av beröm som bekräftelse och därför frågar de också efter det: ”visst var jag duktig som lärde mig cykla idag mamma?” Men helt ärligt så tror jag att det skulle vara mycket mera vilsamt för dem om vi bara delade deras känslor – gladdes med dem när de var glada och sörjde med dem när de var ledsna – för bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ bedömning. Den lilla flickan som lär sig att cykla och får höra att hon är ”duktig” vet också precis vad hon är när hon kör i diket dagen därpå! Även om hennes föräldrar förstås inte säger det till henne så drar hon slutsatsen själv. Var hon duktig igår måste det ju betyda att hon är dålig idag.

Jag tror att den lilla flickan som lär sig cykla egentligen skulle gilla mer om hennes föräldrar deltog i hennes firande och intresserade sig för hennes upplevelse – istället för att recensera den: ”Grattis! Du cyklade själv älskling! Vad tänkte du när du märkte det!?” Nästa dag när hon kör i diket blir det bara ytterligare en upplevelse att dela: ”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”"

Problemet är att alla exempel på hur man delar upplevelsen med sina barn istället för att berömma/kritisera innehåller just beröm och kritik. Ta det du citerar här:

”Grattis! Du cyklade själv älskling! Vad tänkte du när du märkte det!?”

och

”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”


Grattis är just att gratulera någon för att det gått bra, hur får man det till att inte berömma? Och hur roligt är det att bli tillfrågad hur det var att köra i diket när man gråtande kravlar sig upp? Tala om att strö salt i såren.
 
Petra Krantz Lindgren (bloggare, skrivit boken Med känsla för barns självkänsla) formulerar det tusen gånger bättre än vad jag kan, så jag citerar:

"
Jag tror också att barn behöver få höra att de är duktiga – om de blir bedömda. Om man blir bedömd av andra är det utan tvekan skönt att få en positiv bedömning då och då.

Men varför skall vi vuxna över huvud taget bedöma barnens prestationer? Barnen ritar för att det gillar att vara kreativa. De klättrar i träd och cyklar för att de behöver utmaning och rörelse. De lär sig att klä på sig för att de har en längtan att klara sig själva. Helt naturligt gläds de när de lyckas och sörjer när de misslyckas.

Genom att ständigt bedöma barnens prestationer blir de så småningom beroende av beröm som bekräftelse och därför frågar de också efter det: ”visst var jag duktig som lärde mig cykla idag mamma?” Men helt ärligt så tror jag att det skulle vara mycket mera vilsamt för dem om vi bara delade deras känslor – gladdes med dem när de var glada och sörjde med dem när de var ledsna – för bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ bedömning. Den lilla flickan som lär sig att cykla och får höra att hon är ”duktig” vet också precis vad hon är när hon kör i diket dagen därpå! Även om hennes föräldrar förstås inte säger det till henne så drar hon slutsatsen själv. Var hon duktig igår måste det ju betyda att hon är dålig idag.

Jag tror att den lilla flickan som lär sig cykla egentligen skulle gilla mer om hennes föräldrar deltog i hennes firande och intresserade sig för hennes upplevelse – istället för att recensera den: ”Grattis! Du cyklade själv älskling! Vad tänkte du när du märkte det!?” Nästa dag när hon kör i diket blir det bara ytterligare en upplevelse att dela: ”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”
Jag tror också att barn behöver få höra att de är duktiga – om de blir bedömda. Om man blir bedömd av andra är det utan tvekan skönt att få en positiv bedömning då och då.

Men varför skall vi vuxna över huvud taget bedöma barnens prestationer? Barnen ritar för att det gillar att vara kreativa. De klättrar i träd och cyklar för att de behöver utmaning och rörelse. De lär sig att klä på sig för att de har en längtan att klara sig själva. Helt naturligt gläds de när de lyckas och sörjer när de misslyckas.

Genom att ständigt bedöma barnens prestationer blir de så småningom beroende av beröm som bekräftelse och därför frågar de också efter det: ”visst var jag duktig som lärde mig cykla idag mamma?” Men helt ärligt så tror jag att det skulle vara mycket mera vilsamt för dem om vi bara delade deras känslor – gladdes med dem när de var glada och sörjde med dem när de var ledsna – för bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ bedömning. Den lilla flickan som lär sig att cykla och får höra att hon är ”duktig” vet också precis vad hon är när hon kör i diket dagen därpå! Även om hennes föräldrar förstås inte säger det till henne så drar hon slutsatsen själv. Var hon duktig igår måste det ju betyda att hon är dålig idag.

Jag tror att den lilla flickan som lär sig cykla egentligen skulle gilla mer om hennes föräldrar deltog i hennes firande och intresserade sig för hennes upplevelse – istället för att recensera den: ”Grattis! Du cyklade själv älskling! Vad tänkte du när du märkte det!?” Nästa dag när hon kör i diket blir det bara ytterligare en upplevelse att dela: ”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”"

Jag tänker att jag vill försöka undvika att säga sånt till mina barn som jag själv aldrig skulle vilja höra. Om jag och hästen t ex river halva banan när vi tävlar, och min mans reaktion blir "hoppsan du fick 20 fel! Hur var det att riva så mycket?" så skulle jag tycka han reagerade väldigt märkligt, och förmodligen fräsa ifrån "ja, vad fan tror du? Det känns som skit förstås! Vill du ha en ingående beskrivning av exakt hur dåligt det känns, eller kan du tänka dig att säga något lite mer stöttande och uppmuntrande?"

Jag ser inte att de enda alternativen när barnet cyklar i diket är ingenting, fråga hur det känns att misslyckas, eller säga du är misslyckad. Andra alternativ skulle kunna vara att säga "Aj, stackars dig, slog du dig?" Eller "men det var ändå bra att du försökte, prova igen" eller "kom ska jag visa, jag såg varför du välte". Beroende på situation och person, då.

En person som i alla situationer hela tiden bara var intresserad av hur jag känner skulle jag tycka verkade lite halvknäpp borderline psykopatisk, ungefär som att jag i den personens ögon var en intressant labbråtta i en experimentstudie av den mänskliga artens känsloliv.
 
Problemet är att alla exempel på hur man delar upplevelsen med sina barn istället för att berömma/kritisera innehåller just beröm och kritik. Ta det du citerar här:

”Grattis! Du cyklade själv älskling! Vad tänkte du när du märkte det!?”

och

”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”


Grattis är just att gratulera någon för att det gått bra, hur får man det till att inte berömma? Och hur roligt är det att bli tillfrågad hur det var att köra i diket när man gråtande kravlar sig upp? Tala om att strö salt i såren.

Kritiken kan jag hålla med om. Där är det nog lämpligare att trösta och fråga om man fick ont och sen, om barnet vill, fundera på vad som hände. T.ex om barnet tittar bakåt och styr ner i diket kan det ju vara bra att tänka på framöver för nästa gång styr man in i en mötande bil eller nåt.

Däremot känns det som att om man säger "åh vad du är duktig!" i stället för "vad roligt att du fick alla rätt på provet!" blir det mer som en bedömning med att säga "åh vad du är duktig". Lite som att jag som förälder sätter poäng på barnets prestation på provet. Det är min egen känsla kring det hela och som någon skrev är det lite nedlåtande, i min mening. Min mamma kunde göra segertecken och säga vad roligt och allt möjligt men jag kan inte minnas att jag hörde " vad duktig" och det är definitivt ingenting jag lidit av. Att både jag och mamma var glada över resultatet räckte fint för mig. Betyget hade jag redan fått av läraren :p
 
Jag försöker dock alltid att undvika att berömma utseende. Har barnet en ny jacka försöker jag välja mina ord. "Oj, har du en ny jacka? Den ser väldigt varm och skön ut!" istället för "Oj vilken fin ny jacka du har". Fast det är svårt. Man är så otroligt inrutad i att man ska ge folk komplimanger om deras utseende. Väldigt tråkigt.

Jo jag med, i alla fall för flickor. Jag försöker komma ihåg att berömma utseendet för min son, ingen annan gör det speciellt ofta. Det är ganska tråkigt att det knappt ens finns kläder där en pojke kan klä upp sig utan att se utklädd ut (kostym och liten V-ringad ärmlös tröja). piké och rena jeans är enda möjligheten som jag sett, medan flickor kan se ut som att de ska på barnkalas varteviga dag.

Men samtidigt måste jag säga att min mamma körde samma sak, hon råkade tycka att jag var söt (vilken mamma gör inte det) men att jag inte borde bry mig om det/gå omkring och tycka jag var söt/göra mig förmer el dyl. Så tja hon sa aldrig någonting positivt om mitt utseende ever. Jag trodde jag såg förfärlig ut och började störtgråta och sprang till läraren när en pojke sagt att jag var söt -"han hånar mig för att jag är ful". Så jag skulle inte rekommendera det som princip för ett eget barn faktiskt.

Kan man inte bara vara lite mellanmjölkigt mittemellan? Klaga, gnälla, berömma, säga duktig och fråga om känslor. (Man lär nog göra fel i någonting ändå, vem har haft perfekta föräldrar?) Det känns som att jag läst för många artiklar och tänker för mycket på vad jag säger så till slut låter ingenting spontant (utom när man blir arg och skäms efteråt).
 
Senast ändrad:
Jag tolkar det också som beröm, med reservation för att man med tonfall som kan få fina berömmande ord att verka som man inte är värd mer än kattskit.

Jo så är det ju. Tonfallet och hur man ser ut när man säger något betyder ofta mer än orden i sig. Det är ju därför det så ofta blir fel med skriven text.
 
Kritiken kan jag hålla med om. Där är det nog lämpligare att trösta och fråga om man fick ont och sen, om barnet vill, fundera på vad som hände. T.ex om barnet tittar bakåt och styr ner i diket kan det ju vara bra att tänka på framöver för nästa gång styr man in i en mötande bil eller nåt.

Däremot känns det som att om man säger "åh vad du är duktig!" i stället för "vad roligt att du fick alla rätt på provet!" blir det mer som en bedömning med att säga "åh vad du är duktig". Lite som att jag som förälder sätter poäng på barnets prestation på provet. Det är min egen känsla kring det hela och som någon skrev är det lite nedlåtande, i min mening. Min mamma kunde göra segertecken och säga vad roligt och allt möjligt men jag kan inte minnas att jag hörde " vad duktig" och det är definitivt ingenting jag lidit av. Att både jag och mamma var glada över resultatet räckte fint för mig. Betyget hade jag redan fått av läraren :p

För mig är det sak samma i vilket sätt man berömmer. Det är beröm och en värdering av prestationen. Du säger väl rimligen inte "vad roligt att du fick så få poäng på provet!".

Klart det finns mer eller mindre bra sätt att berömma, men då bör man diskutera det och inte försöka få det till att det inte är beröm och bedömning att uttrycka sig positivt om något. Det är väldigt få gånger beröm innefattar ett betyg när det kommer från föräldrar i vilket fall som helst.
 
Jag blir förövrigt som fullt vuxen glad både att höra att jag är duktig och jag gör något bra, duktig används ibland även om vuxna åtminstone hör jag det regelbundet riktad mot diverse åldrar. Den dagen man slutar att uppskatta beröm är det något som är allvarligt fel.

Ja jag blir också glad av det! Hade ett par bekanta som alltid sa till varandra att de var duktiga när de städat köket och lagat mat osv, det lät lite roligt. Men när man testat så blir i alla fall jag bara glad! -vad duktig du var som städade köket från ens man känns som lite glans på diskbänken av ett städat kök så att säga.

Eller från fyraåringen, mamma kan du göra det här? -Braaaa! mamma!
 
Ja jag blir också glad av det! Hade ett par bekanta som alltid sa till varandra att de var duktiga när de städat köket och lagat mat osv, det lät lite roligt. Men när man testat så blir i alla fall jag bara glad! -vad duktig du var som städade köket från ens man känns som lite glans på diskbänken av ett städat kök så att säga.

Eller från fyraåringen, mamma kan du göra det här? -Braaaa! mamma!
Så länge folk menar de de säger och det inte är ironiskt förstås :)
 
Så länge folk menar de de säger och det inte är ironiskt förstås :)
Såklart, det är lite av den jobbigaste varianten av ironi att råka ut för :) men vi är ganska slarviga så det är inte så självklart med glänsande kök och hängd tvätt att man behöver riskera att det är ironi. (även om frekvensen faktiskt ökar när det är uppskattat).
 
För mig är det sak samma i vilket sätt man berömmer. Det är beröm och en värdering av prestationen. Du säger väl rimligen inte "vad roligt att du fick så få poäng på provet!".

Klart det finns mer eller mindre bra sätt att berömma, men då bör man diskutera det och inte försöka få det till att det inte är beröm och bedömning att uttrycka sig positivt om något. Det är väldigt få gånger beröm innefattar ett betyg när det kommer från föräldrar i vilket fall som helst.
Mycket möjligt att jag uppfattar saker fel när folk ger mig beröm, vet inte riktigt vad jag skulle göra åt det, om jag vill göra något åt det. Jag känner att jag överlever ganska bra utan att höra " duktig" till höger och vänster. Om någon i stället för att säga "bra jobbat" eller "vad duktig du är som sorterar papper" säger "vad skönt att du sorterade de här papperna, det blev väldigt lätt att hitta nu" eller "vilket bra system det blev i pärmarna!" blir jag glad. Min sambo berättade idag att de var nöjda med hans prestationer på jobbet. För mig ligger det illa i munnen att säga "vad duktig du är!" till min partner i det läget, det hade jag nog kunnat använda till någon där jag egentligen inte bryr mig så mycket. Jag säger hellre " vad roligt att de tyckte så! Vad glad jag blir!" och följer upp med något som passar för stunden (t.ex någon fråga i ämnet som jag på riktigt är intresserad av) för det är precis så jag känner. Det har inte ens slagit mig att han kanske vill att jag säger "vad duktig du är!" i stället. Dessutom blir det svårare att förmedla känslor i det tycker jag. Det är jättekul att han är uppskattad på jobbet och till viss del är det ju något vi delar. Vi underlättar ju båda för varandra vilket märks på våra jobb även om det är vi som individer som presterar. "Duktigheten" ser han på sina lönespecar och eventuella bonusar. Gör han något som imponerar på mig (är inte alls insatt i vad han gör på jobbet och han får inte säga så mycket om det) ger jag uttryck för det i stället. "Wow, hur gjorde du det där?" eller "vilken bra grej!". Sen kan jag även, apropå ingenting, säga att jag är glad och stolt över honom för olika saker.
 
Jag reagerade mycket i början av dagislivet på att det var klänningar till höger och vänster och väldigt tjejigt för tjejerna och massa bråk om kläder som inte var fina nog.
Nu har det faktiskt stabiliserats och jag tänker lite att det ät positivt att få känna sig "fin" och stolt. Jag blir såklart glad om någon ärligt berömmer mitt utseende och det blir barn oxå. Kan det kanske finnas negativt i att inte få beröm ibland för utseende? Det är ju viktigt att kunna vara nöjd med hur man ser ut?
Håller annars med och ogillar all märkeshysteri och perfektionism. Blir mindre laddat ju äldre man blir dock känner jag. Utseende betyder mindre och mindre och det gör ju att man är mer nöjd med sig själv.

Ja alltså jag säger inte man aldrig får berömma för prestation eller utseende, utan att det är värt att tänka på. Det är lätt hänt att ett barn t.ex. på dagis för höra tio gånger om dagen hur fin hon är i håret, hur fina skor/kläder hon har. Sen finns det de barn som aldrig får höra det, eftersom de aldrig har nya "fina" kläder, men de hör hur kompisen får komplimanger dagligen.

Så jag tänker att det finns många orsaker till att tänka efter.
 

Liknande trådar

Småbarn Jag har en dotter som är snart 6 år (början av sommaren) som är väldigt känslig. Det var, och är, även jag. Så jag kan känna igen mig i...
Svar
7
· Visningar
1 032
Senast: Praefatio
·
Småbarn Vi har sökt vård både på jourcentral, akuten och kommer sannolikt behöva söka oss till VC nästa vecka om symtomen inte släpper - men är...
2 3
Svar
49
· Visningar
4 621
Senast: Blyger
·
Småbarn Huuuuur har du fått ditt barn att vilja äta sånt? Vår unge åt allt fram till typ 2 år. Nu är det bara barnmat typ pannkakor, hamburgare...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 250
  • Artikel
Dagbok Hej! Som de flesta här säkert känner till vid det här laget är jag mamma till @EmmaFilippa som brukar skriva mycket här och som känner...
2 3 4
Svar
64
· Visningar
8 563

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp