Blackout

Jag skäms. Jag har glömt något som absolut inte får glömmas.

I onsdags lånade jag släpvagnen igen, så som jag gjort så många gånger förr. Den skulle lämnas tillbaka torsdag morgon. På torsdag kväll, när jag gick ut, så såg jag att min bil var parkerad där den inte brukar stå. Det var där jag hade parkerat den med släpvagnen dagen innan. Men jag kunde inte minnas att jag lämnat tillbaka släpvagnen. Släpvagnen var dock borta.

Det var som jag misstänkte. Jag hade glömt bort att lämna tillbaka släpvagnen och han som skulle ha den efter mig hade varit upprörd och sedan hade han varit här och hämtat den. Jag hade inte märkt något och inte ens kommit på det under hela dagen att släpvagnen skulle ha lämnats tillbaka på morgonen. När jag ringde och bad om ursäkt för det inträffade kände jag mig så otroligt misstänkliggjord, opålitlig och rätt och slätt som en dålig människa. Jag som alltid varit mån om att göra rätt kände mig som en skurk.

Jag skäms. Hur kunde jag glömma?

Har jag för mycket i skallen nu igen? Jag börjar misstänka det.

Jag tapetserade ju om i köket i somras och sen skulle jag måla alla dörrfoder och socklar. Efter en himla massa om och men köpte jag en linoljefärg. Sedan noterade jag att listerna var mer skadade än jag trott och bestämde mig för att köpa nya. Det var också ett projekt då bygghandeln lurade mig att köpa fel produkt för behandlingen av kvistarna på fodren. Sen har jag börjat göra tavelramar till mina broderier. Och på något sätt hoppas jag kunna gjuta lite plattor så jag kan börja lägga sådana utanför ena dörren i alla fall, men jag har fortfarande inte fått tag i en gjutform. Sen skulle jag vilja få mina lönnar beskurna då det ser förjävliga ut, vilket jag påbörjat men det är ett jäkla slit så jag har inte kommit så långt. Och mitt i alltihop har jag hittat möbler som jag köpt. Det var dessa jag körde i onsdags. Sen så har jag försökt organisera och möblera mitt hem. Och mitt i alltihop har jag försökt acceptera mitt kaos men det har jag nog ändå inte gjort för jag skäms trots allt när jag släpper in folk här och hela mitt hem är ett projekt med kaos överallt. (Jag tröstar mig lite med att jag i alla fall hade nydammsuget golv i kök och vardagsrum, med nytvättad duk på köksbordet och en skål med äpplen mitt på och inget mer.)

Har jag rört ihop det igen? Slutar hjärnan att funka för att jag gör saker? Eller varför kan inte hjärnan tjänstgöra som den ska? Jag kan liksom inte lita på min skalle längre.

 

[Magiana]

Fast om hon låtit glad i tonen men ändå inte "förlåtit" dig, vad det nu är att ens förlåta, är det så mycket bättre? Man ska inte döma folk utefter deras tonläge i telefon när man inte har en aning om hur deras dag och liv är, ibland orkar man inte låta positiv och glad helt enkelt. Antagligen hade hon redan glömt bort den händelsen när ni la på luren, släpvagnen var hämtat och saker och ting löste ju sig iallafall. Ibland är man tankspridd helt enkelt och majoriteten av människor förstår att alla inte alltid är perfekta och släpper det och går vidare.

Jag förväntade mig inte några glada toner, men önskade att hon på något sätt hade bekräftat min ursäkt. Nu upplevde jag henne bara som tvär från början till slut.

Kan man inte möta kunder där de är, så kanske man inte ska ha kundkontakter. Jag har lite kundkontakt i mitt jobb och även om jag mår dåligt så ska ju det inte gå ut över kunderna. Jag klistrar helt enkelt på ett leende där jag sitter i telefonen.

 

[bettysmatte]

Jag förväntade mig inte några glada toner, men önskade att hon på något sätt hade bekräftat min ursäkt. Nu upplevde jag henne bara som tvär från början till slut.

Kan man inte möta kunder där de är, så kanske man inte ska ha kundkontakter. Jag har lite kundkontakt i mitt jobb och även om jag mår dåligt så ska ju det inte gå ut över kunderna. Jag klistrar helt enkelt på ett leende där jag sitter i telefonen.

Tycker mig ha läst att du beskriver dig själv som "surkärring", "motvallskärring" och liknande. Då tänker man att du själv också skulle kunna bemöta sådana beteenden, om de används mot dig någon gång? Eller är det bara du som får vara sur ibland? Jag skulle vilja säga att det är YTTERST mänskligt att reagera/överreagera då och då.

 

[Snowball]

Jag förväntade mig inte några glada toner, men önskade att hon på något sätt hade bekräftat min ursäkt. Nu upplevde jag henne bara som tvär från början till slut.

Kan man inte möta kunder där de är, så kanske man inte ska ha kundkontakter. Jag har lite kundkontakt i mitt jobb och även om jag mår dåligt så ska ju det inte gå ut över kunderna. Jag klistrar helt enkelt på ett leende där jag sitter i telefonen.

Fast alla är inte perfekta jämnt och har man en riktigt dålig dag där det ena bekymret efter det andra ramlat över en så kan det vara svårt att låta supertrevlig.
Om du tycker att hon inte ska ha kundkontakter då bör du väl informera hennes chef om hur illa bemött du kände dig.
Men alla kan göra fel

 

[kryddelydd]

Fast jag bad om ursäkt tusen gånger om och hon fortsatte att låta bister i tonen. Jag har svårt att ta sånt. Jag vill ju inte att folk ska vara sura på mig men jag kunde ju inte göra det ogjort.

Du har bett om ursäkt - fine.
Personen har säkert glömt händelsen vid det här laget, även om hon valde att inte kvittra jätteglatt direkt. Det verkar helt OK.

släpp det.

 

[Raderad medlem 6459]

Kan man inte möta kunder där de är, så kanske man inte ska ha kundkontakter.

Och kan man inte komma ihåg att lämna tillbaka släp kanske man inte ska hyra sådana? Eller vad? Jag är inte förvånad över att du går så hårt åt dig själv när du gör fel för du går precis lika hårt åt andra. Det är ett väldigt energikrävande och olyckligt förhållningssätt tror jag.

Folk gör fel. Du gör fel ibland. Andra gör fel ibland. Ibland är man superbra, ibland är man helt okej och ibland har man en riktigt kass jäkla dag. Det är okej.

 

[MiaMia]

Jag förväntade mig inte några glada toner, men önskade att hon på något sätt hade bekräftat min ursäkt. Nu upplevde jag henne bara som tvär från början till slut.

Hela ideen med att "bekräfta en ursäkt" är helt främmande för mig i den typen av sammanhang.
Enstaka praktisk miss + sporadisk obekant människa + denne är i yrkesroll

Annat om man har en mer omfattande relation med någon och det handlar om saker som har potential att skada förtroende och relationlångsiktigt. Men då är det ju helt annan typ av ursäkt också.

 

[Magiana]

Tycker mig ha läst att du beskriver dig själv som "surkärring", "motvallskärring" och liknande. Då tänker man att du själv också skulle kunna bemöta sådana beteenden, om de används mot dig någon gång? Eller är det bara du som får vara sur ibland? Jag skulle vilja säga att det är YTTERST mänskligt att reagera/överreagera då och då.

Men aldrig i helvete att jag skulle vara sur mot någon som ber om ursäkt och är ångerfull.

Och kan man inte komma ihåg att lämna tillbaka släp kanske man inte ska hyra sådana? Eller vad? Jag är inte förvånad över att du går så hårt åt dig själv när du gör fel för du går precis lika hårt åt andra. Det är ett väldigt energikrävande och olyckligt förhållningssätt tror jag.

Folk gör fel. Du gör fel ibland. Andra gör fel ibland. Ibland är man superbra, ibland är man helt okej och ibland har man en riktigt kass jäkla dag. Det är okej.

Fast jag gör aldrig såna fel normalt sett. Knappt andra fel heller. Jag är ju så jävla noga jämt.

Kassa dagar har jag haft många av så det vet jag hur det är. I de mest extrema fallen har jag sjukskrivit mig. Men det har aldrig gått ut över kunderna.

 

[Magiana]

Alla här sitter och säger att jag gör fel när jag reagerar som jag gör.

Hela jag är ju ett stort fel.

Att jag får veta att jag reagerar fel här hjälper ju inte alls mot den ångest jag känner inför att göra fel. Jag har ju tidigare blivit "bestraffad" ganska hårt när jag gjort fel. Eller rättare sagt, mina fel har lett till svåra konsekvenser jag inte kunnat stå ut med.

 

[Raderad medlem 6459]

Men @Magiana vad vill du att vi ska säga? "Bra att du är arg på dig själv, du är helt värdelös som glömde en sån viktig sak!"? Det kommer aldrig att hända, för din ilska mot dig själv är orimlig och oproportionerlig.

Det jag försöker säga till dig är: Du är oerhört hård mot dig själv och mot andra och det verkar inte funka särskilt bra för dig. Du blir arg på dig själv och du blir arg och besviken på andra. Det förhållningssättet kanske vore nåt att jobba på?

 

[Alexandra_W]

Alla här sitter och säger att jag gör fel när jag reagerar som jag gör.

Hela jag är ju ett stort fel.

Att jag får veta att jag reagerar fel här hjälper ju inte alls mot den ångest jag känner inför att göra fel. Jag har ju tidigare blivit "bestraffad" ganska hårt när jag gjort fel. Eller rättare sagt, mina fel har lett till svåra konsekvenser jag inte kunnat stå ut med.

Den som ”bestraffar” dig hårdast vid fel verkar vara du själv? Vad kan hända om du är lite snäll mot dig själv?

Jag upptäckte att jag gjort en ganska stor miss på jobbet. Jag glömde ett moment som är obligatoriskt. Jag hoppade över det i ren glömska. Det är olikt mig.

Men jag har inte anklagat mig själv, skällt på mig själv eller liknande. Alla gör misstag ibland. För det mesta går de att ordna upp. Och även om de inte går att ordna upp så är det sällan världens ungergång eller slutet på karriären.

 

[mandalaki]

Hela jag är ju ett stort fel.

Varianter på det har i alla fall jag sett dig skriva många gånger. Det verkar inte spela så stor roll vad andra säger eller gör mot dig, du placerar dig själv i Jag är ett stort fel-hörnet så fort du får en chans.

Det där är en knut inuti DIG. Det människor gör mot dig kan inte lösa den knuten, den måste lösas inifrån.

 

[tuaphua]

Alla här sitter och säger att jag gör fel när jag reagerar som jag gör.

Hela jag är ju ett stort fel.

Att jag får veta att jag reagerar fel här hjälper ju inte alls mot den ångest jag känner inför att göra fel. Jag har ju tidigare blivit "bestraffad" ganska hårt när jag gjort fel. Eller rättare sagt, mina fel har lett till svåra konsekvenser jag inte kunnat stå ut med.

Jag tror du måste inse att allt inte är så svartvitt. Och att du måste aktivt resonera mot de känslor som hör hemma i din uppväxt. Nu är du ju vuxen och drabbas inte av samma återverkning.
Jag förstår helt och fullt hur det är att känna saker som beror på tidigare trauma.
Men att resignera och tycka att "så här är jag/livet/etc" förstår jag inte.
Det går ju att ändra sånt och styra om sitt liv. Det är aldrig för sent.

Om du nu i såna här situationer tex är rädd för vad som ska ske om du tex glömt lämna släpet:
Kan du då inte rent logiskt och vuxet resonera med lilla Magiana? Du har väl kanske tyvärr inte fått den hjälpen som liten, av vuxna, att lära dig sunda reaktioner och händelseförlopp kring att gör fel/misstag/inte vara perfekt etc.
Då får man själv som vuxen försöka jobba så som man borde jobbat mot dig som liten.
Du kan tex skriva ner alla skäl som är emot att något hemsk kommer ske pga släp-missen. Och läsa dem om och om igen om det behövs.
De skäl du känner talar för att släpmissen nu ska göra så du får lida i all evighet kan du också skriva ner och hitta motargument till. Och upprepa och upprepa. Läs gärna högt! Det hjärnan hör tillräckligt ofta blir sant sas.

Du är inte ett stort fel! Det är det vi andra försöker få dig att förstå. Du har haft det tufft som fasen! Men du kan bryta mönstret. Att vi säger att du kan det är ju inte för att vi tror att du är felprogrammerad och körd. Utan för att vi tror på dig! Men vi tror också att du är för hård mot dig själv och sätter krokben för dig själv.

 

[Sirap]

Det folk reagerar på här är ju inte att du gjort fel i sig, utan att du inte kan släppa att du gjort fel. Det är ingen som är hård mot dig för att du gjort själva felet - det man reagerar på är att du gör en så stor grej av det och är så hård mot dig själv.

 

[Magiana]

Jag tror du måste inse att allt inte är så svartvitt. Och att du måste aktivt resonera mot de känslor som hör hemma i din uppväxt. Nu är du ju vuxen och drabbas inte av samma återverkning.
Jag förstår helt och fullt hur det är att känna saker som beror på tidigare trauma.
Men att resignera och tycka att "så här är jag/livet/etc" förstår jag inte.
Det går ju att ändra sånt och styra om sitt liv. Det är aldrig för sent.

Om du nu i såna här situationer tex är rädd för vad som ska ske om du tex glömt lämna släpet:
Kan du då inte rent logiskt och vuxet resonera med lilla Magiana? Du har väl kanske tyvärr inte fått den hjälpen som liten, av vuxna, att lära dig sunda reaktioner och händelseförlopp kring att gör fel/misstag/inte vara perfekt etc.
Då får man själv som vuxen försöka jobba så som man borde jobbat mot dig som liten.
Du kan tex skriva ner alla skäl som är emot att något hemsk kommer ske pga släp-missen. Och läsa dem om och om igen om det behövs.
De skäl du känner talar för att släpmissen nu ska göra så du får lida i all evighet kan du också skriva ner och hitta motargument till. Och upprepa och upprepa. Läs gärna högt! Det hjärnan hör tillräckligt ofta blir sant sas.

Du är inte ett stort fel! Det är det vi andra försöker få dig att förstå. Du har haft det tufft som fasen! Men du kan bryta mönstret. Att vi säger att du kan det är ju inte för att vi tror att du är felprogrammerad och körd. Utan för att vi tror på dig! Men vi tror också att du är för hård mot dig själv och sätter krokben för dig själv.

Det jag ser kommer att hända efter släpmissen är att jag inte får låna släpet igen och att folk ska börja tala illa om mig och bli elaka. I alla fall är det min ryggmärgsreaktion.

Och nyligen fick jag ju lära mig att om jag mår dåligt så vill ingen ha med mig att göra. Då får jag sitta i min ensamhet, helt utesluten ur all gemenskap. Utfryst. Jag kände mig straffad för att jag inte orkade hålla ihop och blev en belastning för min omgivning.

 

[tuaphua]

Det jag ser kommer att hända efter släpmissen är att jag inte får låna släpet igen och att folk ska börja tala illa om mig och bli elaka. I alla fall är det min ryggmärgsreaktion.

Och nyligen fick jag ju lära mig att om jag mår dåligt så vill ingen ha med mig att göra. Då får jag sitta i min ensamhet, helt utesluten ur all gemenskap. Utfryst. Jag kände mig straffad för att jag inte orkade hålla ihop och blev en belastning för min omgivning.

Kan du sätta dig och bemöta dina såna här sanningar? Även om du nu inte tror på de motargumenten så är det ju ett första sätt att lära dig tänka och då även känna annorlunda.
Det är skitsvårt, I know! Men inte omöjligt alls.
Jag tror det är toppen att sätta sig ner och skriva ner alla, alla tänkbara skäl till varför de saker som du är orolig över, mår dåligt över etc inte stämmer.

I terapi kan man ju få göra det med terapeuten, man får hjälp att vrida och vända på saker, lära sig hur man "har ihjäl" sina invanda och destruktiva tankar. Nu har du ingen terapeutkontakt som jobbar så. Då är i mina ögon enda valet du har att själv börja slå hål på alla de här "sanningarna" som skadar dig.

Jag kan ju säga om ovan två exempel:
Hade någon glömt släpkärra de lånat av mig och bett om ursäkt hade jag släppt det. Vissa blir sura och släpper det sen. Alla håller inte oförrätter lääänge. De flesta gör det faktiskt inte. SPeciellt inte kring en så här trivial sak.

Ang att ingen vill ha med dig att göra om du mår dåligt är ju inte heller sant. Det var ett par personer som lämnade. Och vi vet inte varför. Och vi vet inte att alla hade gjort detsamma.

Det går inte att säga att alla personer ska uppföra sig som de få du är van vid uppfört sig illa.

Jag är helt övertygad att du med din kämparglöd kan greja att vända de här tankarna och känslorna. Men då måste du sluta klamra dig fast vid saker som hänt. Det är en stor sorg att gå igenom(har själv ingen kontakt med min mamma och förstår den biten, sorgen om en riktig och fungerande familj).

Jag hoppas så innerligt att du ska få må bättre. Men vill man ha förändring kan man inte köra på på samma vis. Här måste du nog aktivt arbeta med hur du tänker för att inte fastna i destruktivitet som skadar dig i onödan.

 

[Magiana]

Kan du sätta dig och bemöta dina såna här sanningar? Även om du nu inte tror på de motargumenten så är det ju ett första sätt att lära dig tänka och då även känna annorlunda.
Det är skitsvårt, I know! Men inte omöjligt alls.
Jag tror det är toppen att sätta sig ner och skriva ner alla, alla tänkbara skäl till varför de saker som du är orolig över, mår dåligt över etc inte stämmer.

I terapi kan man ju få göra det med terapeuten, man får hjälp att vrida och vända på saker, lära sig hur man "har ihjäl" sina invanda och destruktiva tankar. Nu har du ingen terapeutkontakt som jobbar så. Då är i mina ögon enda valet du har att själv börja slå hål på alla de här "sanningarna" som skadar dig.

Jag kan ju säga om ovan två exempel:
Hade någon glömt släpkärra de lånat av mig och bett om ursäkt hade jag släppt det. Vissa blir sura och släpper det sen. Alla håller inte oförrätter lääänge. De flesta gör det faktiskt inte. SPeciellt inte kring en så här trivial sak.

Ang att ingen vill ha med dig att göra om du mår dåligt är ju inte heller sant. Det var ett par personer som lämnade. Och vi vet inte varför. Och vi vet inte att alla hade gjort detsamma.

Det går inte att säga att alla personer ska uppföra sig som de få du är van vid uppfört sig illa.

Jag är helt övertygad att du med din kämparglöd kan greja att vända de här tankarna och känslorna. Men då måste du sluta klamra dig fast vid saker som hänt. Det är en stor sorg att gå igenom(har själv ingen kontakt med min mamma och förstår den biten, sorgen om en riktig och fungerande familj).

Jag hoppas så innerligt att du ska få må bättre. Men vill man ha förändring kan man inte köra på på samma vis. Här måste du nog aktivt arbeta med hur du tänker för att inte fastna i destruktivitet som skadar dig i onödan.

Jo, det känns onekligen svårt. Även om jag försöker komma med motargument till varför det inte stämmer, så kommer den andra delen av mig att förklara varför det stämmer. Det blir ett internt krig.

Det var inte bara ett par personer som lämnade mig. Det var 4 stycken inom loppet av ett år. Jag vet ungefär varför i 3 av fallen. Och med det så fanns det exakt noll personer kvar i min omedelbara närhet. 100% av alla som stod mig nära gick ifrån mig. När så många gör samma sak inom så kort tid så är det så klart att jag letar efter felet hos mig själv. Det går liksom inte att avfärda genom att tycka att de andra var klena eller nåt.

 

[Alexandra_W]

Jo, det känns onekligen svårt. Även om jag försöker komma med motargument till varför det inte stämmer, så kommer den andra delen av mig att förklara varför det stämmer. Det blir ett internt krig.

Det var inte bara ett par personer som lämnade mig. Det var 4 stycken inom loppet av ett år. Jag vet ungefär varför i 3 av fallen. Och med det så fanns det exakt noll personer kvar i min omedelbara närhet. 100% av alla som stod mig nära gick ifrån mig. När så många gör samma sak inom så kort tid så är det så klart att jag letar efter felet hos mig själv. Det går liksom inte att avfärda genom att tycka att de andra var klena eller nåt.

Fast vet du. Det går visst att avfärda. Fyra personer var förvisso kanske alla som stod dig så nära. Men fyra personer är rent allmänt några personer. Och under ett års tid kan många saker hända - som inte beror på eller har med dig att göra - som gör att människor förändras eller gör andra val.

Det är bra att ha ett visst mått av självkritik. Men det blir skevt och även att tillmäta sig själv överdriven betydelse om man tolkat allt andra gör som kopplat till eller beroende på en själv.

Om vi tar släpkärran och ditt värsta scenario. Så det finns andra kärror att låna. Och människor som talar illa om en för man glömmer lämna en kärra i tid och sen ber uppriktigt om ursäkt är inga människor man har någon anledning att ha i sina liv ändå.

 

[Magiana]

Fast vet du. Det går visst att avfärda. Fyra personer var förvisso kanske alla som stod dig så nära. Men fyra personer är rent allmänt några personer. Och under ett års tid kan många saker hända - som inte beror på eller har med dig att göra - som gör att människor förändras eller gör andra val.

Det är bra att ha ett visst mått av självkritik. Men det blir skevt och även att tillmäta sig själv överdriven betydelse om man tolkat allt andra gör som kopplat till eller beroende på en själv.

Om vi tar släpkärran och ditt värsta scenario. Så det finns andra kärror att låna. Och människor som talar illa om en för man glömmer lämna en kärra i tid och sen ber uppriktigt om ursäkt är inga människor man har någon anledning att ha i sina liv ändå.

Ja, det finns andra kärror att låna men då måste jag åka betydligt längre för att både hämta och lämna. Denna finns bara 5 minuter hemifrån, den andra jag vet finns 20-25 minuter hemifrån.

Folk som pratar skit om en kan lätt få med sig andra. Det har hänt mig och konsekvensen av det blev att jag blev av med jobbet. Förvisso fick jag skadestånd för det, men jag fick även återfall i panikångest som sedan förföljde mig i åratal.

3 av dessa personer som gick gjorde det samtidigt. Det är väldigt svårt att tänka sig att det berodde på något annat än just mig.

 

[Snowball]

Men angående släpkärran så vet du redan nu att du inte får låna den igen? Jag förstår att du förutsätter det värsta men det kanske redan är glömt?

 

[Magiana]

Men angående släpkärran så vet du redan nu att du inte får låna den igen? Jag förstår att du förutsätter det värsta men det kanske redan är glömt?

Nej, jag vet inte det. Men jag känner att det nog kan bli jobbigt att åka dit igen.