Blackout

Jag skäms. Jag har glömt något som absolut inte får glömmas.

I onsdags lånade jag släpvagnen igen, så som jag gjort så många gånger förr. Den skulle lämnas tillbaka torsdag morgon. På torsdag kväll, när jag gick ut, så såg jag att min bil var parkerad där den inte brukar stå. Det var där jag hade parkerat den med släpvagnen dagen innan. Men jag kunde inte minnas att jag lämnat tillbaka släpvagnen. Släpvagnen var dock borta.

Det var som jag misstänkte. Jag hade glömt bort att lämna tillbaka släpvagnen och han som skulle ha den efter mig hade varit upprörd och sedan hade han varit här och hämtat den. Jag hade inte märkt något och inte ens kommit på det under hela dagen att släpvagnen skulle ha lämnats tillbaka på morgonen. När jag ringde och bad om ursäkt för det inträffade kände jag mig så otroligt misstänkliggjord, opålitlig och rätt och slätt som en dålig människa. Jag som alltid varit mån om att göra rätt kände mig som en skurk.

Jag skäms. Hur kunde jag glömma?

Har jag för mycket i skallen nu igen? Jag börjar misstänka det.

Jag tapetserade ju om i köket i somras och sen skulle jag måla alla dörrfoder och socklar. Efter en himla massa om och men köpte jag en linoljefärg. Sedan noterade jag att listerna var mer skadade än jag trott och bestämde mig för att köpa nya. Det var också ett projekt då bygghandeln lurade mig att köpa fel produkt för behandlingen av kvistarna på fodren. Sen har jag börjat göra tavelramar till mina broderier. Och på något sätt hoppas jag kunna gjuta lite plattor så jag kan börja lägga sådana utanför ena dörren i alla fall, men jag har fortfarande inte fått tag i en gjutform. Sen skulle jag vilja få mina lönnar beskurna då det ser förjävliga ut, vilket jag påbörjat men det är ett jäkla slit så jag har inte kommit så långt. Och mitt i alltihop har jag hittat möbler som jag köpt. Det var dessa jag körde i onsdags. Sen så har jag försökt organisera och möblera mitt hem. Och mitt i alltihop har jag försökt acceptera mitt kaos men det har jag nog ändå inte gjort för jag skäms trots allt när jag släpper in folk här och hela mitt hem är ett projekt med kaos överallt. (Jag tröstar mig lite med att jag i alla fall hade nydammsuget golv i kök och vardagsrum, med nytvättad duk på köksbordet och en skål med äpplen mitt på och inget mer.)

Har jag rört ihop det igen? Slutar hjärnan att funka för att jag gör saker? Eller varför kan inte hjärnan tjänstgöra som den ska? Jag kan liksom inte lita på min skalle längre.

 

[Gnist]

Men jag kommer ändå att förbli isolerad tack vare dem. Det är jag som får ta smällen.

För att du aktivt väljer det, ja.

Man kan också välja att vara sårbar, att låta folk komma en nära även fast det alltid finns en risk att de kommer att svika någon gång i framtiden. Så är det för oss alla.

 

[Magiana]

För att du aktivt väljer det, ja.

Man kan också välja att vara sårbar, att låta folk komma en nära även fast det alltid finns en risk att de kommer att svika någon gång i framtiden. Så är det för oss alla.

Fast jag går mer eller mindre under. Det är inte värt priset. Ångesten är fruktansvärd och jag blir sjuk av det.

 

[kryddelydd]

Men jag kommer ändå att förbli isolerad tack vare dem. Det är jag som får ta smällen.

Det där var ju inte särskilt reflekterat.
Det är inte på grund av din familj som du "förblir isolerad".
Det är i så fall ditt eget val, att hålla dig isolerad.
Om du, på grund av att din familj inte längre kontaktar dig (eller du dem, för den delen) väljer att inte vilja ha sociala kontakter så är det ju fortfarande ditt val men på lite sneda grunder.
Du straffar dig själv lite extra.

 

[Gnist]

Fast jag går mer eller mindre under. Det är inte värt priset. Ångesten är fruktansvärd och jag blir sjuk av det.

Det är ju inte som att du är ensam om att ha blivit så känslomässigt sviken av nära och kära, att det känns som att själen slits itu. Det har nog troligtvis de flesta människor råkat ut för nån gång faktiskt.

Oavsett, så är det ändå helt ditt val att isolera dig och inte släppa in någon nära. Ingen annan har gjort det valet åt dig.

 

[Magiana]

Det där var ju inte särskilt reflekterat.
Det är inte på grund av din familj som du "förblir isolerad".
Det är i så fall ditt eget val, att hålla dig isolerad.
Om du, på grund av att din familj inte längre kontaktar dig (eller du dem, för den delen) väljer att inte vilja ha sociala kontakter så är det ju fortfarande ditt val men på lite sneda grunder.
Du straffar dig själv lite extra.

Det är inte alls på sneda grunder. För mig är det standard att folk går ifrån mig. Och jag far så pass illa av det att jag slutar fungera. Att inte ha nära relationer är ren självbevarelsedrift

Det är ju inte som att du är ensam om att ha blivit så känslomässigt sviken av nära och kära, att det känns som att själen slits itu. Det har nog troligtvis de flesta människor råkat ut för nån gång faktiskt.

Oavsett, så är det ändå helt ditt val att isolera dig och inte släppa in någon nära. Ingen annan har gjort det valet åt dig.

Fast hur många blir så sjuka att hjärnan slutar funka och de måste sjukskrivas?

 

[Alexandra_W]

Men jag kommer ändå att förbli isolerad tack vare dem. Det är jag som får ta smällen.

Vill du kan du vrida precis allt till att bero på dig. Eller att låta människor fortsätta påverka dig. Eller isolera dig.

Men det är just de där negativa looparna och tankevurporna - vilka är typiska vid t ex depression - som det går att få hjälp att förändra och bli av med.

 

[Alexandra_W]

Fast jag går mer eller mindre under. Det är inte värt priset. Ångesten är fruktansvärd och jag blir sjuk av det.

Och just därför finns hjälp att få. För att få hjälp att ta sig ur det, och hjälp att inte hamna där igen.

 

[Alexandra_W]

Det är inte alls på sneda grunder. För mig är det standard att folk går ifrån mig. Och jag far så pass illa av det att jag slutar fungera. Att inte ha nära relationer är ren självbevarelsedrift

Fast hur många blir så sjuka att hjärnan slutar funka och de måste sjukskrivas?

Jättemånga. Hundratals och tusentals varje år. De allra allra flesta blir mellan mycket bättre och helt bra i slutänden.

 

[tuaphua]

Det är inte alls på sneda grunder. För mig är det standard att folk går ifrån mig. Och jag far så pass illa av det att jag slutar fungera. Att inte ha nära relationer är ren självbevarelsedrift


Fast hur många blir så sjuka att hjärnan slutar funka och de måste sjukskrivas?

Men att fyra personer lämnat, gör det det till standard? Eller till att resterande miljarder människor skulle agera likadant?

Om du kollar på andra likheter och olikheter bland människor, känns det då rimligt att alla övriga skulle agera exakt likadant som de få som ev själva har viss problematik som inte rör dig?

Du har ju själv sagt att din familj förmodligen har en del diagnoser. Diagnoser som kan krocka med de problem du har. Så att de inte förmår/förstår göra annat.
Det betyder ju inte att resten av oss inte kan hantera det.

Det finns ju enormt många som mår dåligt konstant eller i perioder som har relationer av olika slag med folk.
Du KAN ju få ha givande relationer och må bättre. Flera här har ju vittnat om att du är givande att umgås med.

Man matchar ju inte alltid med alla. Och jag vet att det är fruktansvärt jobbigt när man inte gör det med sin familj. Det betyder inte att det är fel på någon. Man bara är för olika i vissa fall. Då är det tur att man kan skapa sig en ny familj med vänner etc som man funkar med.

 

[Gnist]

Fast hur många blir så sjuka att hjärnan slutar funka och de måste sjukskrivas?

Oräkneliga.

Du är faktiskt inte det minsta lilla unik i att bli så sänkt av svek. Vissa gör som du. Ältar år ut och år in och väljer bort allt annat än ytlig kontakt med andra, men merparten går hellre vidare med livet än de hänger sig kvar i det förflutna och väljer att inte älta, att vara sårbara och släppa in andra nära sig igen, när de läkt.

 

[Magiana]

Och just därför finns hjälp att få. För att få hjälp att ta sig ur det, och hjälp att inte hamna där igen.

Det är rätt segt att få hjälp. Jag laddade ju ner appen Mindler då jag återremitterades till VC men inte fick svar. Jag har pratat med den psykologen 3 gånger nu. Mötena är bara en halvtimme långa så man hinner knappt börja innan man ska avsluta. Nu tycks vi vara överens om att terapi (kbt-inriktad) via appen inte är en väg för mig. Synd, för terapeuten kändes vettig. Vi ska ha ett möte till och prata om vägar vidare.

Efter det sista mötet med appens psykolog så fick jag veta att jag slutligen fått en tid hos kuratorn på VC. Dessvärre tror jag inte alls att en timmes samtal var tredje vecka kommer att ge något.

Egentligen borde min familj betala min terapi så jag kan gå privat. Farsan borde ta minst 60% av kostnaden.

Men det är ju bara önsketänkande.

Oräkneliga.

Du är faktiskt inte det minsta lilla unik i att bli så sänkt av svek. Vissa gör som du. Ältar år ut och år in och väljer bort allt annat än ytlig kontakt med andra, men merparten går hellre vidare med livet än de hänger sig kvar i det förflutna och väljer att inte älta, att vara sårbara och släppa in andra nära sig igen, när de läkt.

Jag har inte råd att vara sjukskriven gång på gång.

Att jag skulle läka känns som en utopi. Jag har levt med det här hela livet.

 

[Magiana]

Men att fyra personer lämnat, gör det det till standard? Eller till att resterande miljarder människor skulle agera likadant?

Om du kollar på andra likheter och olikheter bland människor, känns det då rimligt att alla övriga skulle agera exakt likadant som de få som ev själva har viss problematik som inte rör dig?

Du har ju själv sagt att din familj förmodligen har en del diagnoser. Diagnoser som kan krocka med de problem du har. Så att de inte förmår/förstår göra annat.
Det betyder ju inte att resten av oss inte kan hantera det.

Det finns ju enormt många som mår dåligt konstant eller i perioder som har relationer av olika slag med folk.
Du KAN ju få ha givande relationer och må bättre. Flera här har ju vittnat om att du är givande att umgås med.

Man matchar ju inte alltid med alla. Och jag vet att det är fruktansvärt jobbigt när man inte gör det med sin familj. Det betyder inte att det är fel på någon. Man bara är för olika i vissa fall. Då är det tur att man kan skapa sig en ny familj med vänner etc som man funkar med.

Ja, jag anser att det är standard när det är 100% av dem som stått mig nära. Så eftersom jag saknar erfarenhet av att andra agerar annorlunda är det det här jag räknar med.

 

[Hippocampus]

Men jag kommer ändå att förbli isolerad tack vare dem. Det är jag som får ta smällen.

Tack vare dig. Inte dem. Det låter som att du har hakat upp dig på din släkt. Det är där den stora knuten ligger. Du kan bestämma hur du ska förhålla dig till det. Bara du och ingen annan. Du har valt att reagera och agera som du gör. Det är jättehemskt att någon som man gillar vänder ryggen till. Oavsett anledning. Men man måste lära sig att förhålla sig till det. Min bror sa upp kontakten för många år sen. Han tyckte det gnälldes för mycket. Vad skulle jag göra åt det? Ingenting.. Åren gick och efter några år, när han skulle bli pappa valde han att återföra kontakten. Såklart var jag glad över det och det var han med. Men jag gick inte i dessa år och pratade ner mig själv eller honom för den delen. Han gjorde ett val, jag förhöll mig till det. Det är ingens fel.

 

[mandalaki]

Du beskriver det som hände den där julen om och om igen, på precis samma sätt. Din upplevelse är att din familj bara drog och det sårade dig djupt. Det är din upplevelse. Och jag är rätt säker på att din familj har en annan upplevelse och att ni skulle må bra av att reda ut den där sörjan. Ta fram trollet i ljuset.

Men: innan det tror jag att du måste göra upp med dig själv om din upplevelse, att kanske placera den i andra vinklar och försöka dämpa de där starka känslorna av svek och att de andra har sårat dig. Och det kan du nog bara göra med en rejäl omgång terapi. Men du behöver komma vidare från ”de lämnade mig jag blev sårad och pga mina tidigare erfarenheter så kan jag inte hantera att bli lämnad”.

 

[Alexandra_W]

Det är rätt segt att få hjälp. Jag laddade ju ner appen Mindler då jag återremitterades till VC men inte fick svar. Jag har pratat med den psykologen 3 gånger nu. Mötena är bara en halvtimme långa så man hinner knappt börja innan man ska avsluta. Nu tycks vi vara överens om att terapi (kbt-inriktad) via appen inte är en väg för mig. Synd, för terapeuten kändes vettig. Vi ska ha ett möte till och prata om vägar vidare.

Efter det sista mötet med appens psykolog så fick jag veta att jag slutligen fått en tid hos kuratorn på VC. Dessvärre tror jag inte alls att en timmes samtal var tredje vecka kommer att ge något.

Egentligen borde min familj betala min terapi så jag kan gå privat. Farsan borde ta minst 60% av kostnaden.

Men det är ju bara önsketänkande.


Jag har inte råd att vara sjukskriven gång på gång.

Att jag skulle läka känns som en utopi. Jag har levt med det här hela livet.

Nej det är inte lätt. Men det går. Man måste dock vara beredd att ta emot den. Har du någon medicinering?

Har du råd att må och fungera som du gör nu?

Du KAN välja att isolera dig etc. men du verkar inte göra det heller. Utan mer loopar runt runt och kan varken släppa hur det var då eller hur det är nu.

Du kommer aldrig någonsin vakna en dag och av dig själv släppt det som hänt. Du måste aktivt välja att göra det. Sen måste man ffa i början aktivt välja det om och om och om igen. Varje gång tankarna och känslorna börjar slira.

 

[Magiana]

Du beskriver det som hände den där julen om och om igen, på precis samma sätt. Din upplevelse är att din familj bara drog och det sårade dig djupt. Det är din upplevelse. Och jag är rätt säker på att din familj har en annan upplevelse och att ni skulle må bra av att reda ut den där sörjan. Ta fram trollet i ljuset.

Men: innan det tror jag att du måste göra upp med dig själv om din upplevelse, att kanske placera den i andra vinklar och försöka dämpa de där starka känslorna av svek och att de andra har sårat dig. Och det kan du nog bara göra med en rejäl omgång terapi. Men du behöver komma vidare från ”de lämnade mig jag blev sårad och pga mina tidigare erfarenheter så kan jag inte hantera att bli lämnad”.

Jag har försökt snacka med dem men de kommer bara med en massa förklaringar som ska rättfärdiga dem. Mig skiter de i. Mina syskon har inte ens försökt kontakta mig en enda gång sedan de drog.

Nej det är inte lätt. Men det går. Man måste dock vara beredd att ta emot den. Har du någon medicinering?

Har du råd att må och fungera som du gör nu?

Du KAN välja att isolera dig etc. men du verkar inte göra det heller. Utan mer loopar runt runt och kan varken släppa hur det var då eller hur det är nu.

Du kommer aldrig någonsin vakna en dag och av dig själv släppt det som hänt. Du måste aktivt välja att göra det. Sen måste man ffa i början aktivt välja det om och om och om igen. Varje gång tankarna och känslorna börjar slira.

Jag går på maxdos av en antidepressiv medicin. I förrgår (eller om det var i helgen) gjorde jag madrs-testet igen. Enligt denna är jag inte deprimerad längre. Ändå ser jag livet i grått.

I måndags gick jag upp på heltid. Igår var jag ganska produktiv. Idag är det sämre.

Jag försöker ju få terapi men det är en kamp.

 

[tuaphua]

Ja, jag anser att det är standard när det är 100% av dem som stått mig nära. Så eftersom jag saknar erfarenhet av att andra agerar annorlunda är det det här jag räknar med.

Men vill du må bättre kan du inte fortsätta som du gör.
Du är ju intelligent. Du måste ju rent logiskt kunna förstå att om din familj är lite speciell så kan det vara därför de drog.
Och du måste kunna förstå att 4 personers agerande inte är representativt för hur resten av världen är.

Om du vill må bättre måste du sluta vara som en gammal Jack Russel med ett ben. Ta in vad vi säger. Börja slå hål på alla dina destruktiva sanningar.
Rikta ditt jävla anamma till att ta dig ur skiten istället för att själv gräva gropen djupare och djupare.

Din hjärna kan inte skilja på om du tänker att du är värdelös, att alla kommer svika dig etc mot att andra säger det. Så sluta håll på och mata de tankarna och cementera dels din känsla av svek, din känsla av att vara oönskad och oälskad och att det är fel på någon.
Börja arbeta med att tänka på annat sätt.
Sätt dig och skriv ner varför alla dina negativa tankar inte håller. Leta fel på dem. Spela försvarsadvokat. Slå hål på skiten och sluta krossa dig själv. Du är värd bättre!

 

[Magiana]

Men vill du må bättre kan du inte fortsätta som du gör.
Du är ju intelligent. Du måste ju rent logiskt kunna förstå att om din familj är lite speciell så kan det vara därför de drog.
Och du måste kunna förstå att 4 personers agerande inte är representativt för hur resten av världen är.

Om du vill må bättre måste du sluta vara som en gammal Jack Russel med ett ben. Ta in vad vi säger. Börja slå hål på alla dina destruktiva sanningar.
Rikta ditt jävla anamma till att ta dig ur skiten istället för att själv gräva gropen djupare och djupare.

Din hjärna kan inte skilja på om du tänker att du är värdelös, att alla kommer svika dig etc mot att andra säger det. Så sluta håll på och mata de tankarna och cementera dels din känsla av svek, din känsla av att vara oönskad och oälskad och att det är fel på någon.
Börja arbeta med att tänka på annat sätt.
Sätt dig och skriv ner varför alla dina negativa tankar inte håller. Leta fel på dem. Spela försvarsadvokat. Slå hål på skiten och sluta krossa dig själv. Du är värd bättre!

Jag vet ju det, men det är svårt att få terapi. Jag fick ju inte gå kvar på allmänpsyk då jag ville byta psykolog och jag vet inte vilka andra alternativ jag har.

Det här känns omöjligt att göra själv.

 

[tuaphua]

Jag vet ju det, men det är svårt att få terapi. Jag fick ju inte gå kvar på allmänpsyk då jag ville byta psykolog och jag vet inte vilka andra alternativ jag har.

Det här känns omöjligt att göra själv.

Ursäkta om jag var hård. Men jag blir så ledsen över hur du behandlar dig själv. Och hur du begränsar dig och då undanhåller dig själv möjlighet till att må bättre.

Men om vi tex tar det här med släpvagnen som ett enklare start-objekt. Kan du inte med det tex börja försöka slå hål på de jobbiga känslorna kring det?

Du kan testa googla: "Utmana negativa automatiska tankar" om du inte har det.

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=2ahUKEwiQhaiQiaTdAhUF8ywKHacFBvIQjRx6BAgBEAU&url=http%3A%2F%2Ffriskfaktorer.blogg.se%2F2015%2Foctober%2Fdel-29-psykoterapeutiska-modeller-och-modern-psykoterapiforskning-2.html&psig=AOvVaw0HK5vA4AkZTWPOhfxQQoqq&ust=1536244017586979

Här finns arbetsblad man kan arbeta med:

https://www.carlbring.se/wp/wp-content/uploads/2013/09/E470532801.pdf

 

[tuaphua]

Ursäkta om jag var hård. Men jag blir så ledsen över hur du behandlar dig själv. Och hur du begränsar dig och då undanhåller dig själv möjlighet till att må bättre.

Men om vi tex tar det här med släpvagnen som ett enklare start-objekt. Kan du inte med det tex börja försöka slå hål på de jobbiga känslorna kring det?

Du kan testa googla: "Utmana negativa automatiska tankar" om du inte har det.

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=2ahUKEwiQhaiQiaTdAhUF8ywKHacFBvIQjRx6BAgBEAU&url=http%3A%2F%2Ffriskfaktorer.blogg.se%2F2015%2Foctober%2Fdel-29-psykoterapeutiska-modeller-och-modern-psykoterapiforskning-2.html&psig=AOvVaw0HK5vA4AkZTWPOhfxQQoqq&ust=1536244017586979

Här finns arbetsblad man kan arbeta med:

https://www.carlbring.se/wp/wp-content/uploads/2013/09/E470532801.pdf

https://goo.gl/images/GoNpTG