Bli av med utseendekomplex?

[gammalek]

Jag har inte läst den själv, men har kompisar som lovordar den: Lev med din kropp – om acceptans och självkänsla” (Natur & Kultur). Skriven av Ghaderi och Parling.

 

[cassiopeja]

Har du gått i terapi för att bearbeta?

Jag har testat terapi men har inte upplevt att enbart samtal funkar för mig (det lyckas inte bryta skammen utan bara aktivera den ännu mer), så jag behöver nog hitta nåt annat format. Har dock fått en idé efter att jag skrev den här tråden som jag ska kolla upp.

Igår kväll tog jag fram foton på mig och tittade på dem, och skamstormen som slår till är ju helt vidrig, jag känner bara hat och panik.... Det känns inte som att logik kan bryta igenom den känslostormen. Men jag har väl bara inte hittat rätt angreppssätt än.

 

[Tantan]

Jag har på något sätt inte energi till att bry mig om vad andra tycker om mitt utseende längre. Jag avskyr att fotas men det kan man ju som vuxen undvika rätt lätt. Jag undvek att bada i många år för att jag inte orkade känslorna kring baddräkt. Nu är jag äldre och på alla sätt i sämre form än vad jag var som 20-30 men jag mår bättre. Jag blev ett antal år rätt överviktig men det intressanta är ju att eftersom jag alltid sett mig själv som tjock så gjorde det varken till eller från. Jag har numer ett ansikte, om folk ogillar det får de väl titta åt en annat håll. Jag är på något sätt mindre upptagen av mig själv, om det låter begripligt? Jag klär mig så jag trivs, och jag är nog mer bekväm i att vara 40+ än 20 på alla vis. Det jag uppfattat som normtryck är mindre med åren, att vara ”snygg” är inte så intressant.

 

[cassiopeja]

Jag upplever att samma typ av "träning" som den med speglarna funkar vad gäller bild och film också.

Jag tyckte det var oerhört jobbigt att se mig själv på bild eller film men har turen att det var/ är så pass "lite" att jag oftast kan bestämma mig för att vara med för att bota mig ifrån det liksom.

Frågar någon "får jag ta en bild?" så skyndar jag mig att svara "Ja, självklart" fast olusten kryper i kroppen. Det blir lättare och lättare men det är lång väg kvar...

Jag har "tur i oturen" att jag är hyfsat fotogenisk - i rätt vinkel och med rätt min så kan foton av mig se mycket bättre ut än jag gör i verkligheten, så om jag bara får möjlighet att vända min fotogeniska sida till så har jag inga större problem med att vara med på bild. Men om jag fotograferas från andra vinklar och i andra situationer - eller ve och fasa filmas - då är det verkligen fruktansvärt för mig att se bilderna!

Jag hade en (i övrigt ) jättegullig kollega som tog kort på mig lite i tid och otid och skickade dem stolt till mig med jätteglada kommentarer om hur vacker hon tyckte att jag var och hur fina bilder hon fått, och varje gång höll jag på att avlida av skamtsunamis. I början funderade jag på om hon var cynisk men jag kom fram till att hon förmodligen såg nåt helt annat än jag i dessa bilder.... Men jag hade verkligen jättesvårt att spela artig och tacksam då!

 

[cassiopeja]

Jag har på något sätt inte energi till att bry mig om vad andra tycker om mitt utseende längre. Jag avskyr att fotas men det kan man ju som vuxen undvika rätt lätt. Jag undvek att bada i många år för att jag inte orkade känslorna kring baddräkt. Nu är jag äldre och på alla sätt i sämre form än vad jag var som 20-30 men jag mår bättre. Jag blev ett antal år rätt överviktig men det intressanta är ju att eftersom jag alltid sett mig själv som tjock så gjorde det varken till eller från. Jag har numer ett ansikte, om folk ogillar det får de väl titta åt en annat håll. Jag är på något sätt mindre upptagen av mig själv, om det låter begripligt? Jag klär mig så jag trivs, och jag är nog mer bekväm i att vara 40+ än 20 på alla vis. Det jag uppfattat som normtryck är mindre med åren, att vara ”snygg” är inte så intressant.

Jag har i hela mitt liv trott och hoppats att jag skulle nå till det förhållningssättet när jag blev gammal! Men tydligen är jag inte tillräckligt gammal än....

 

[Inte_Ung]

Jag har i hela livet skämts väldigt mycket över mitt utseende eftersom jag ser konstig ut och enligt våra samhällsideal anses som ful

Efter att ha behövt några dagar för att komma över den här chocken, så skall jag nu försöka att svara.

Jag har alltid ansett att du är helt smasching snygg.
Och kan verkligen inte relaterat till din egen uppfattning om ditt utseende.
Din kollega tyckte nog om att ta vackra bilder av dig.
Bilderna måste ha varit helt fantastiska.

Därför blir jag så ledsen över att du inte själv kan glädjas över ditt fina utseende.
Det är faktiskt oändligt sorgligt.

 

[Red_Chili]

När jag var yngre så kunde jag knappt gå och handla mat i närmsta lilla mataffär utan rejäl ångest, jag ville helt enkelt inte visa mig bland folk just för att jag, enligt mig själv såg så vidrigt ful ut.

Idag har jag inga problem alls med mitt utseende (eller ja, jag fastnar ogärna på bild när andra fotograferar, men annars inga problem). Jag har inga bekymmer med att klä mig hur som helst ute bland folk, gå runt ofixad, traska runt näck hemma (var även helt avslappnad med det när jag hade sambo), kan visa mig på strand/simhall i bikini osv. Det är SÅ skönt.

Det som förändrade allt för mig var lite tvärt emot vad många tipsat om här i tråden.
Jag började undvika speglar. Jag såg till att aldrig heller ställa mig på en våg. Sedan kanske 15 år tillbaka är den enda spegeln i mitt hem den som finns i badrummet.

När jag inte längre kunde se mig själv så blev jag tvungen att fokusera på hur kroppen istället känns. Jag började äta mat som känns bra rent fysiskt att äta, klä mig i sådant som var bekvämt och som jag tyckte såg bra ut (utan att egentligen ha någon större koll på hur det såg ut när kläderna väl var på mig) osv. Tack vare hundarna och min adhd så rör jag på mig mycket om dagarna. Jag började fokusera på att uppleva saker. Känna hur skönt livet är när jag kan gå i skogen och njuta av naturen, känna hur kul det är att åka vattenrutschkanor i badhuset, känna mig stolt över hur jag klarade av utmaningar på klätterväggen...

Jag har också varit noga med att aldrig följa diverse influensers på sociala medier, kollar ingenting om "mode och skönhet" online osv. Vill jag ha stil-inspiration så går jag till någon klädbutik och kollar, eller tittar på människor ute på stan som klär sig intressant och tar inspiration från dem.

Allt det har gjort att jag dels slipper så mycket som möjligt av vanlig utseendehets och alla normer kring hur man "bör" se ut. Jag slipper se hur "perfekta" folk är online, utan ser istället riktiga människor ute på stan. Och så får jag känna att min kropp är bra. Den fungerar. Jag är så lyckligt lottad att fysiskt vara i bra skick och kunna göra allt jag vill så sett. Jag kan LEVA istället för att bara hålla mig vid liv och försöka se ut på ett visst sätt.

Och mitt i allt det, när jag till sist började känna mig bekväm med mig själv, då blev det inte heller några direkta bekymmer att se mig själv i en spegel eller på bild. "Jahapp, det är visst sådär jag ser ut" blev mitt konstaterande. Eftersom jag trivs så bra i min välfungerande kropp så har det på något vis blivit så att när jag ser mig själv så tänker jag att det är väl så en bra kropp ser ut, istället för att börja med att tänka på utseendet och därefter försöka få till någon slags funktion.

För att dra en parallell till hundarna:
Uppfödaren till min yngsta hunds pappa hade länge ett underbart citat på sin hemsida. Det stod:
"The function of the Saluki is not to be beautiful.
He is beautiful because of his function.
His function is to be a HUNTER."

Så försöker jag tänka om människor och människokroppar också Kanske låter lite luddigt, men för mig fungerar det tankesättet.

 

[gammalek]

När jag var yngre så kunde jag knappt gå och handla mat i närmsta lilla mataffär utan rejäl ångest, jag ville helt enkelt inte visa mig bland folk just för att jag, enligt mig själv såg så vidrigt ful ut.

Idag har jag inga problem alls med mitt utseende (eller ja, jag fastnar ogärna på bild när andra fotograferar, men annars inga problem). Jag har inga bekymmer med att klä mig hur som helst ute bland folk, gå runt ofixad, traska runt näck hemma (var även helt avslappnad med det när jag hade sambo), kan visa mig på strand/simhall i bikini osv. Det är SÅ skönt.

Det som förändrade allt för mig var lite tvärt emot vad många tipsat om här i tråden.
Jag började undvika speglar. Jag såg till att aldrig heller ställa mig på en våg. Sedan kanske 15 år tillbaka är den enda spegeln i mitt hem den som finns i badrummet.

När jag inte längre kunde se mig själv så blev jag tvungen att fokusera på hur kroppen istället känns. Jag började äta mat som känns bra rent fysiskt att äta, klä mig i sådant som var bekvämt och som jag tyckte såg bra ut (utan att egentligen ha någon större koll på hur det såg ut när kläderna väl var på mig) osv. Tack vare hundarna och min adhd så rör jag på mig mycket om dagarna. Jag började fokusera på att uppleva saker. Känna hur skönt livet är när jag kan gå i skogen och njuta av naturen, känna hur kul det är att åka vattenrutschkanor i badhuset, känna mig stolt över hur jag klarade av utmaningar på klätterväggen...

Jag har också varit noga med att aldrig följa diverse influensers på sociala medier, kollar ingenting om "mode och skönhet" online osv. Vill jag ha stil-inspiration så går jag till någon klädbutik och kollar, eller tittar på människor ute på stan som klär sig intressant och tar inspiration från dem.

Allt det har gjort att jag dels slipper så mycket som möjligt av vanlig utseendehets och alla normer kring hur man "bör" se ut. Jag slipper se hur "perfekta" folk är online, utan ser istället riktiga människor ute på stan. Och så får jag känna att min kropp är bra. Den fungerar. Jag är så lyckligt lottad att fysiskt vara i bra skick och kunna göra allt jag vill så sett. Jag kan LEVA istället för att bara hålla mig vid liv och försöka se ut på ett visst sätt.

Och mitt i allt det, när jag till sist började känna mig bekväm med mig själv, då blev det inte heller några direkta bekymmer att se mig själv i en spegel eller på bild. "Jahapp, det är visst sådär jag ser ut" blev mitt konstaterande. Eftersom jag trivs så bra i min välfungerande kropp så har det på något vis blivit så att när jag ser mig själv så tänker jag att det är väl så en bra kropp ser ut, istället för att börja med att tänka på utseendet och därefter försöka få till någon slags funktion.

För att dra en parallell till hundarna:
Uppfödaren till min yngsta hunds pappa hade länge ett underbart citat på sin hemsida. Det stod:
"The function of the Saluki is not to be beautiful.
He is beautiful because of his function.
His function is to be a HUNTER."

Så försöker jag tänka om människor och människokroppar också Kanske låter lite luddigt, men för mig fungerar det tankesättet.

Det här tror jag också på. Jag kollar inte heller i speglar längre. Det är så befriande.

 

[cassiopeja]

Efter att ha behövt några dagar för att komma över den här chocken, så skall jag nu försöka att svara.

Jag har alltid ansett att du är helt smasching snygg.
Och kan verkligen inte relaterat till din egen uppfattning om ditt utseende.
Din kollega tyckte nog om att ta vackra bilder av dig.
Bilderna måste ha varit helt fantastiska.

Därför blir jag så ledsen över att du inte själv kan glädjas över ditt fina utseende.
Det är faktiskt oändligt sorgligt.

Oj, tack!
Jag tycker ju också att det är sorgligt...
Tidigare i mitt liv hade jag en fruktansvärt hård inre kritiker. När jag nån gång klagade på mig själv så var det en vän som hörde det och som sa: "Du är nu elak mot en människa som jag tycker mycket om, och det gör mig väldigt ledsen." De orden gick rakt in i mig och blev starten till att jag började behandla mig själv bättre och öva på självmedkänsla.
Tyvärr har jag inte kommit åt mitt utseendekomplex än, men nu börjar jag bli riktigt trött på att dras med det...

 

[Red_Chili]

Oj, tack!
Jag tycker ju också att det är sorgligt...
Tidigare i mitt liv hade jag en fruktansvärt hård inre kritiker. När jag nån gång klagade på mig själv så var det en vän som hörde det och som sa: "Du är nu elak mot en människa som jag tycker mycket om, och det gör mig väldigt ledsen." De orden gick rakt in i mig och blev starten till att jag började behandla mig själv bättre och öva på självmedkänsla.
Tyvärr har jag inte kommit åt mitt utseendekomplex än, men nu börjar jag bli riktigt trött på att dras med det...

Vad som också kan vara värt att fundera på, är varför utseendet skulle spela roll? Nu har jag ingen aning om hur du ser ut, men OM det är så att du är ful, vad gör det? På riktigt alltså. Är det fotomodellsdrömmar som går förlorade? Folk på stan kommer med 99,9% säkerhet inte lägga ens en sekund på att reflektera över ditt utseende på ett negativt sätt. Om potentiella vänner/partners väljer bort dig pga ditt utseende så är det ändå inte personer som är värda att lägga energi på, inte vänner utan ytliga skitstövlar.

Visst kan det vara trevligt att vila ögonen på något estetiskt tilltalande, men inte är det som att man påverkas negativt av att någon annan inte är snygg. Jag tvivlar starkt på att du går runt ute, håller ögonen öppna efter "fula personer" och sedan låter deras utseende påverka dig negativt när du hittat dem? Mer troligt fokuserar du på att ta dig från punkt a till punkt b, se till att få olika ärenden uträttade och eventuellt notera om någon/något ser ovanligt trevligt ut. Så fungerar de allra flesta.

 

[monster1]

Oj, tack!
Jag tycker ju också att det är sorgligt...
Tidigare i mitt liv hade jag en fruktansvärt hård inre kritiker. När jag nån gång klagade på mig själv så var det en vän som hörde det och som sa: "Du är nu elak mot en människa som jag tycker mycket om, och det gör mig väldigt ledsen." De orden gick rakt in i mig och blev starten till att jag började behandla mig själv bättre och öva på självmedkänsla.
Tyvärr har jag inte kommit åt mitt utseendekomplex än, men nu börjar jag bli riktigt trött på att dras med det...

Min senaste terapi handlade just om det du beskriver nu, att ändra sin inre dialog. Att sluta säga dumma saker om sig själv. Saker man aldrig skulle säga till någon annan om någon annan.
Det finns olika sorters terapi och de flesta idag är kbt baserade, dvs man för övningar och läxor att göra hemma, det är inte bara att prata. Tex så är ju många av de övningar som föreslås här övningar som mycket väll skulle kunna vara en del av KBT. Fördelen med att ha en professionell behandlare är ju att de kan portionera ut övningarna i lagom nivå och hittar rätt övningar för dig. Det är också bra att veta att för det mesta när man påbörjar en terapi behandling så är de första tillfällena rätt vedervärdiga för då går man bara igenom problemet för att behandlaren ska förstå hur hen ska lägga upp terapin. Så i stort sett är man bara inne och petar i såret och drar upp jobbiga grejer, det är först senare när man får övningar (som inte sällan känns idiotiska) som det börjar bli bättre. Sen tar det ju tid, en livstid av ett beteende och tankemönster byts ju inte ut på ett par besök hos en terapeut. Det du får av terapeuten är verktyg att arbeta med, lite som att träna för en instruktör. Man får veta vad man behöver göra för att det ska blir bättre, man går hem, man övar, man kommer tillbaka och säger att det inte lyckas så bra när man försöker hemma själv, man får instruktioner om hur man hanterar de problemen, man övar lite till. TIlls man kan verktyget så bra att man får fortsätta träna utan instruktör/terapeut resten av sitt liv.

 

[Inte_Ung]

Tidigare i mitt liv hade jag en fruktansvärt hård inre kritiker. När jag nån gång klagade på mig själv så var det en vän som hörde det och som sa: "Du är nu elak mot en människa som jag tycker mycket om, och det gör mig väldigt ledsen."

Det var väldigt klokt sagt.
Och det här är väl litet i samma påse.
Du påstår att något som jag tycker är vackert skulle vara fult.
Och det gör ju mig ledsen.
Dels för att det ifrågasätter min goda smak för vackra ting.
Men också för att du inte kan se det vackra.

Om du försöker att se på dig själv genom mina ögon?
Kan det vara en väg framåt?

 

[MacGyver 2.0]

När jag växte upp tyckte jag att jag var skitful och såg helknepig ut så jag undvek speglar, numera är det nån vilt främmande gubbe som stirrar på mig genom badrumsspegeln.

Så länge jag inte skrämmer hästar i sken och barn i gråt genom mitt utseende är det safe, vi kan inte hjälpa hur vi är hopsatta och utsidan säger inte ett smack om vad som finns på insidan, utsidan är bara yta och helt ointressant och förresten har vi ju träffats och ful, nää inte på en fläck.

 

[Enya]

Det här tror jag också på. Jag kollar inte heller i speglar längre. Det är så befriande.

Jag är likadan och kollar inte heller i speglar. För mig blev avsaknaden av att se mig i tid och otid lättare för då slipper jag ständigt triggas av hur jag ser ut. Som liten och tonåring fick jag höra hur ful jag var, men som tur är säger inte vuxna det så ofta till mig och jag tänker på att jag skiter fullständigt i människor som anser att jag är ful när jag har en utmärkt personlighet- för mig är det ju den som är det viktiga. Numera "ser jag bara ut" liksom så det har nog hjälpt att inte ha foton och speglar till hands, precis som du.

 

[cassiopeja]

Om du försöker att se på dig själv genom mina ögon?
Kan det vara en väg framåt?

Jag misstänker att mitt eget utseende har blivit någon slags trigger för ångestliknande skam hos mig, och i grund och botten har det nog inget att göra med hur jag faktiskt ser ut. Tyvärr känns det som att andras positiva åsikter om mitt utseende inte når igenom. Om jag försöker titta på bilder av mig själv med intentionen att se något positivt eller vackert, så drunknar de intentionerna i den häftiga skamvåg som tar över hela mig. Jag rår inte på den.

 

[MacGyver 2.0]

Den dan jag inte ser min egen spegelbild och inte kan greppa kranen i handfatet, då skulle jag börja fundera över vad som hänt och då spelar nog inte utseendet nån roll misstänker jag.

 

[skiesabove]

Jag misstänker att mitt eget utseende har blivit någon slags trigger för ångestliknande skam hos mig, och i grund och botten har det nog inget att göra med hur jag faktiskt ser ut. Tyvärr känns det som att andras positiva åsikter om mitt utseende inte når igenom. Om jag försöker titta på bilder av mig själv med intentionen att se något positivt eller vackert, så drunknar de intentionerna i den häftiga skamvåg som tar över hela mig. Jag rår inte på den.

Jag tänker att det är det du behöver gräva i. Inte försöka med att KBT-brainwasha dig själv om en åsikt (jag är ful vs jag är inte ful), det rår inte på något så starkt som SKAM.

Så, varför kommer det en skamvåg när du ser ditt yttre? Vad har det för rötter? Kan du minnas några händelser som startade det hela?

Och vad skulle kunna vara motmedlet till skammen?

(Dom här frågorna kan ta år att besvara, och arbetet går i cirklar och spiraler)

 

[tanten]

Jag antar att jag ser rätt ordinär ut.

Men det har inte något riktigt samband med skammen över mitt utseende. Jag är väldigt lik en släkting som jag hatade högt och rent. Släktingen var också rejält fet vilket har gett aversion mot fetma. Noterar direkt om någon gått upp i vikt Eftersom jag numera bara har ett bröst så noterar jag direkt andra kvinnors bröst. Inte helt friskt det heller.

Allt är hjärnspöken. Och även om jag vet varför så verkar det inte vara möjligt att göra någonting åt.

 

[MacGyver 2.0]

Jag tänker att det är det du behöver gräva i. Inte försöka med att KBT-brainwasha dig själv om en åsikt (jag är ful vs jag är inte ful), det rår inte på något så starkt som SKAM.

Så, varför kommer det en skamvåg när du ser ditt yttre? Vad har det för rötter? Kan du minnas några händelser som startade det hela?

Och vad skulle kunna vara motmedlet till skammen?

(Dom här frågorna kan ta år att besvara, och arbetet går i cirklar och spiraler)

Jag vet iallafall vad som startade min "utseendeskam", det var farsan/narcissisten/"den perfekte mannen" som var roten till att jag upplevde mig som ful och att jag aldrig dög men detta lade jag bakom mig när jag lämnade stan och flyttade ut på landet för gott, djuren dömde iallafall inte mig pga. utseendet och ingen annan heller och hittills har jag aldrig hört en kossa kommentera mitt utseende.

 

[Skojamindoja]

Jag har också haft komplex för ganska mycket i mitt utseende. Både det vanliga viktrelaterade, men i mitt fall handlade det inte från början så mycket om utseende och vad andra tyckte, utan det grundades främst i att jag var livrädd för att växa ur min B-ponny så jag ville vara så liten som möjligt så att jag aldrig skulle hamna där. Sen var jag extremt underviktig som barn. Mina kompisar brukade klä på mig dockkläder och brukade bära runt på mig, en stor del av min identitet blev liksom "hon den lilla", så när jag blev mer "normal" fick jag nog någon slags identitetskris.

Sen finns det andra saker som jag har komplex för, som grundar sig i att andra har kommenterat det. Dels så, just eftersom jag var så mager, så var vuxentänderna sjukt framträdande när jag var liten och fick därför omedelbart öknamnet Kaninen. De är dessutom missfärgade efter en medicinrelaterad biverkning som jag fick som spädbarn, men som märktes först på de permanenta tänderna. Jag försöker därför i så stor utsträckning som möjligt inte visa tänderna och ler alltid med stängd mun eller håller för munnen med handen. Ögonbrynen var en annan sak som jag fick slängd på mig. Jag var väldigt ljus som barn, nästan vithårig, men jag har min svarthåriga pappas färger runt ögonen och hade därför tjocka, svarta ögonbryn. Någon sa att de var buskiga som morfars (han hade riktiga kvastar) och någon sa att jag inte passade ihop med mitt eget utseende, att det inte såg normalt ut med så svarta ögonbryn till så vitt hår, så jag har notoriskt plockat, plockat, plockat för att få bort dem. Jag noppar hår all vaken tid, typ.

Kan även skriva under på det här med att se sig själv på bild. Om det är en selfie, så den är tagen i en bra vinkel och jag får möjlighet att granska den själv ser det helt okej ut. Jag tycker även jag ser helt okej ut i spegeln. Däremot om någon annan tar en bild på mig... Jag vill dö så fort någon har tagit ett foto, det stämmer inte alls med den bilden jag har av hur jag ser ut jämfört med selfies och spegeln. Man vill be om ursäkt till alla människor man nånsin träffat för att man ser så grotesk ut. Avskyr när folk tar bild och dessutom taggar en på sociala medier.

Jag försöker jobba med mig själv och acceptera hur jag ser ut. Jag kan åtminstone vara och bada med folk jag är bekväm med utan att skämmas nu. Men att gå till en badstrand med massa folk tar fortfarande emot. Jag försöker också intala mig att folk kanske ser spegelbilden och inte den förfärliga "andra tar ett foto av mig"-versionen.

Sen tänker jag att man kanske, jag också, ska tänka att vad gör det om en person tycker att man ser ful ut? Det är ett par personer som kommenterat mina tänder, ett par har kommenterat ögonbrynen. Men majoriteten av alla människor jag träffat har varken kommenterat ögonbryn eller tänder, och har tydligen velat vara med mig ändå. Mina ögon söker sig alltid som målsökande torpeder till folks tänder bara för att jag har komplex för mina egna, men jag springer ju inte runt och kommenterar folks tänder för det (de flesta har ju snygga eller helt normala tänder). Men det finns ju tusen andra kroppsdelar på både mig själv och andra som jag inte närstuderar, så jag tänker att de flesta tänker förmodligen inte på mina tänder heller.