Jag tror att det här att vi inte tittar på hur andra ser ut, att vi inte kan förstå andras komplex det är lite som att (i en jag-är-inte-rasist-anda) säga att en inte ser hudfärg. Verkligen? Vilka andra hinder ger fin färgblindhet dig i vardagen?
Detta med komplex är inte så mycket en fråga om vad vi kan se och inte, vad vi lägger märke till och inte och mer en fråga om normer. Och dem som inte ser normerna och normtrycket blir såklart mer benägna att tro att det är individuella åsikter och svagheter, ett litet ”så tokigt att du känner dig ful när du inte alls är det” och så har det formulerats som en fråga om personlig inställning. Men om vi tittar på normtryck kring utseende (eller funktion, eller träning, eller alkoholbruk eller personlighetstyp eller sexuell läggning eller hudfärg) snarare än på utseendet eller beteendet/egenskaperna hos personerna som uppfattas deviera , då är det plötsligt mycket lätt att se hur det går till. Tycker jag. Att säga ”men inte är du ful” belyser precis problemet, barn får höra elaka saker trots att de inte är ”objektivt fula”, just för att någon med mer status identifierat en svag punkt; en sfär där personen kan anses inte duga trots att de objektivt inte kan ses som fula. Sedan finns dessutom samma problem för folk som uppenbart HAR ett extremt normbrytande utseende tex av medicinska skäl, olyckor, missbildningar eller annat. Inte gör samhällets domar mindre ont för dem för att det ur ett normativt perspektiv är ”objektivt korrekt” att de inte är normsnygga även om andra som genom livet erfarit att de bemötts som icke-normsnygga av vissa kan uppfattas ha normativt utseende. Problemet är utseendenormerna. Att säga att man inte ser folks utseende blir så konstigt. Om alla som sa så verkligen också agerade som om det de sa stämde, så skulle problemet med självhat vara mycket mindre. Den som säger att den inte ser andras utseende OCH inte heller ser sitt eget/har problem med relationen till sin egen kropp och utseende, den personen kan jag tro. Men om det finns problem med empati och medkänsla gentemot sig själv pga normer över huvud taget, så finns samhällets normtryck internaliserat i alla fall tror jag, oavsett hur lite vi tror att vi ser andras utseende. Det handlar inte om perception utan om socialt tryck.
Jag menar inte att alla går runt och dömer varandra, det tror jag verkligen inte. Men jag tror att de flesta är normstyrda men gentemot andra går det att kompensera hur normerna lärt oss agera med hjälp av intellektuell stringens och resonemang, men det kanske det inte gör gentemot en själv för, precis som flera redan påpekat så går det inte att känsloreglera med hjälp av intellektet (enkom) utan vi måste förstå ursprunget till de känslor som tar oss med storm/för oss bort från rationalitet och avbetinga det som formgivit dessa begränsningar, oavsett om det är att vårt utseende väcker hemska skamkänslor, om det handlar om att leva med funktionsnedsättning, om vi försöker ändra alkoholvanor bort från vår umgängeskrets norm eller vilka andra normbrott som helst. Bara för att jag tex har noll problem med att inte dricka i kretsar som dricker, så tänker inte jag att det är samma enkla ställningstagande för alla, vingar olika stark social känslighet generellt men också inom olika områden kan samma persons känslighet vara olika. Bara för att jag har privilegiet att ha växt ur mina utseendekomplex utan att aktivt ha jobbat med just dem (dock med annat) så utgår jag inte ifrån att det ska gå lika smidigt för andra. Var vi har våra individuella svagheter är olika och därför påverkar oss trycket av olika normer och olika dömande olika starkt men jag tror att om vi väl börjar navigera normbrott och vad det kräver av en människa att kunna må bra i sig själv även då vi bryter normer som för oss eller vår omgivning är viktiga, så tror jag vi kommer till samma typ av arbete med sig själv och att det handlar om självkännedom, empati och att ens grundläggande behov kan mötas. Tex är jbehovet av samhörighet otroligt grundläggande och där kan utseendenormer faktiskt utgöra ett reellt hot mot ett av våra mest grundläggande behov.
Förlåt att jag blir så oändligt långrandig! Jag tror bara att det är en fallgrop att säga att ingen lägge märke till utseende/hudfärg/genus/funktionsnedsättning för det finns mycket starka normer kring alla de, som framför allt de som inte möter normen aktivt måste jobba med att förhålla sig till medan de som följer just den normen har mindre jobb att lägga i just den sfären. Och någon som har stora komplex kring ett eget normbrott har sannolikt någon gång upplevt att även andra haft åsikter om det också.
Tex trodde jag inte funkofobin var så uttalad innan jag själv upplevde den. Hör det inte till diskriminerings själva karaktär? Folk som inte drabbas tycker inte den är så farlig. Och så blir den utsatta ännu mer ensam i sin utsatthet.
Problemet är inte utseendet, utan normen som skapat komplexet. Om vi tittar där blir det lättare att förstå komplex som kan sägas svårförståeliga om vi tittar på utseendet.
)
