Blod är inte tjockare än alla dessa tårar.

Inser att detta nog passar bättre i dagboken. Jag har brutit kontakten med min mor, igen. Senast var för 1½ år sedan och då pratade vi inte under flera månader. Sen fick jag för mig att ringa ingen, jag kommer faktiskt inte ihåg varför och sedan dess har det varit som "vanligt". Vi pratade aldrig om det hela, ingenting blev löst.

Den gången var första gången jag gjorde slog i saken, men inte första gången tanken blev tänkt. Kommer ihåg många bussturer då jag suttit och försökt hitta orden till ett brev som förklarade hur mycket hon sårat mig under min uppväxt, hur hon fortfarande kan göra mig så otroligt illa. Under åren som gått har jag valt att berätta med ord istället.

Jag har inte barn men jag vill föreställa mig att en mamma skulle gå sönder av att höra hur stor skada hennes ord gjort hennes dotter. Jag har aldrig fått en ursäkt. Jag har blivit fått bekräftat att mina känslor är giltiga, något som betyder något. Jag har fått förklaringar, att det var för mitt eget bästa, bortförklaringar, att det bara var på skämt och att det är min egen skuld, jag då hur har jag betett mig mot henne.

Jag tänker inte påstå att jag är perfekt. Jag kan inte kommunicera med henne på ett vuxet sätt längre, de slutar bara med att jag skriker. Men hon hör ändå inte. Min bror säger att han förstår hur jag känner men att han ändå tror att vi kommer ångra oss och skulle må bättre av att ha kontakt. Jag undrar om ingen i den här familjen ser mig som en vuxen människa kapabel att fatta egna beslut.

 

[fickan]

Jag följer singeltråden i det tysta och har läst vad du skrivit om din mor där. Utifrån det tycker jag att du gör klokt att säga upp kontakten även om det såklart är ett jobbigt beslut. Man måste vara rädd om sitt eget mående.

 

[TinyWiny]

Det är verkligen ett dubbelt svek att inte erkänna när man har gjort fel. Förklara varför det blev som det blev och stå för sina misstag är så mycket mer läkande för alla. Ingen är perfekt och alla gör fel och misstag men det får man också stå för. Man får säga förlåt istället för att skylla på andra. Endel är helt enkelt inte kapabla till att vara föräldrar. De skadar sina barn genom sina tillkortakommande. De fortsätter såra och göra illa istället för att vara ödmjuka och erkänna sina misstag. Kanske är det ett försvar, kanske är det ett skydd för att inte gå under själva av insikten vad de har gjort men det ger dem inte rätten att förminska och förringa och göra sina barn än mer illa.

Att ångra sig, tja, vad finns det att ångra? Det är ju inte du som borde stå för det du har gjort och ibland är det bättre att släppa destruktiva relationer än att fortsätta såras även om det är ens föräldrar det handlar om.

 

[Mia_R]

Jag tycker din mor har någon sorts diagnos, det låter inte helt normalt som hon uppför sig. Inte för att det gör det lättare för dig eller är någon sorts förklaring eller ursäkt. Jag tror att det bästa för dig är att bryta kontakten även om det är känslomässigt tungt, men att ständigt bli så sårad av någon som borde göra sitt yttersta för dig och älska dig för den du är skadar värre.

 

[Viva]

Tack för alla svar. Idag känns det som en lättnad att inte behöva oroa mig för elaka kommentarer. Sen är det såklart också tråkigt, hon är min mamma och allt är absolut inte dåligt. Hon brukar alltid ställa upp praktiskt. Kör oss till träningar, hjälpt till att tapetsera, tittar efter bröllopsklänningar när jag inget hittat, varit hundvakt när hon varit här och jag verkligen behövt hjälp. Det är bara det känslomässiga som inte riktigt fungerar.

Hon skrev igår ungefär att: "Du säger ofta vad du tycker om jag blir inte arg för det. Synd att vi inte kan prata med varandra utan att tänka på att jag ev. ska säga något olämpligt". Ingen ursäkt för att hon sagt något olämpligt utan tråkigt att jag måste bli ledsen när hon säger något olämpligt. Sen kan jag inte minnas när jag någonsin kritiserat hur hon väljer att leva sitt liv men jag misstänker att det hon menar "när jag säger vad jag tycker om hur hon behandlar mig". Dessutom har hon fel. Jag tänker hela tiden på vad jag vågar säga till henne eftersom jag vet hur hon är.

För många år sedan hoppade jag av Universitetet. Det låg massor med prestationsångest i grunden. Jag var så rädd att misslyckas att jag inte vågade försöka Jag var väldigt ledsen, jag grät när jag berättar detta för min mamma. Jag kände mig så värdelös som inte klarade av skolan. Min mamma säger: Vill du veta vad jag tycker? Och jag svarar att Nej, faktiskt inte. För jag vet ju att det inte kommer vara kärleksfullt, det kommer inte vara stötande. Hon säger: Du sitter för mycket framför datorn.

 

[the_connemara]

 

[nightcrawler]

Känner så väl igen mej. Jag bröt aldrig med min mamma men jag borde kanske ha gjort det. Hon var verkligen två personer i en och den dåliga sidan blev bara värre med åren. Hon kunde vara världens bästa mamma ena dagen och nästa dag så var man inte värd att pissa på ens. Otroligt egoistisk. Så man undrade ibland om hon bara låtsades vara snäll. Vet inte om hon skulle ha klassats som narcisist men det var nog inte långt ifrån. Dom sista åren var hon bedrövlig. Antagligen begynnande demens åxå. Nu är mamma borta sen ett år och jag sörjer verkligen det som var bra och det som kunde varit bra. Känns så orättvist när jag ser vilka förhållanden mina syskon har till sina barn och mina vänner har till sina föräldrar. Så jag känner verkligen med dej. Kram

 

[tuaphua]

Jag bröt med min mamma för några veckor sen. Hon har brutit förr och jag orkade inte med alla utbrott och hot om att bryta kontakten, flytta utomlands etc för att jag var en för dålig dotter.
Nu sista gången så kom ett sånt utbrott där jag skuldbelades och hon skulle bryta för att aldrig höras av igen. Det utbrottet kom kl 22.30 innan en jobbdag där hon vet att jag jobbat så mkt att jag har fått lite hjärtproblem, yrsel och är helt slut. Och mitt brott den här fgången var att jag inte svarat på ett mess hon skickat, utan frågor. Jag glömde det iom så himla mkt att göra och att jag inte mår bra.

Så nu kände jag att nu räcker det. Jag har levt med det här hela livet och jag tror alltid hon ska blivit bättre varje gång hon vill tillbaks i mitt liv. Och sen blir jag så himla ledsen varje gång hon får sina utbrott och försvinner.
Jag orkar inte mer. Trots att hon givetvis har fina sidor med och har gett mig mycket.
Men det kostar för mycket. Och jag verkar ju inte kunna ge henne det hon behöver heller. Så att vi är blod känns inte som ett bra nog skäl till att fortsätta en relation som inte fungerar - alls.
Nu kan väl båda sörja det bra och hoppet om vad man liksom velat ha. Och gå vidare.
Att vara fast i träsket där man inte förstår varann tror jag bara är osunt.

Så jag hoppas att du nu kan läka och gå vidare.
Man kan skapa sig sin egen familj av vänner, partner etc..
Förstår hur jävla tufft det är! Men iaf för mig tror jag det på sikt blir bra.
Jag ser ingen idé i att försöka få min mamma att förstå mig. Och jag kommer inte förstå henne. Vi lever liksom i helt paralella världar känner jag. Normalt kan man ju förstå och acceptera även om man tycker olika. Men det är helt omöjligt här.
Har du en sån relation skulle jag nog inte försöka få mamma att förstå. Jag hade jobbat med att släppa det utan henne inblandning sas. Med psykolog om så måste.

Kram till dig!

 

[dobbis]

Jag har inte pratat med min mamma på 20 år,att hon fött mig ger henne inga fördelar,dåliga förhållanden ska man avbryta .

 

[Viva]

Jag bröt med min mamma för några veckor sen. Hon har brutit förr och jag orkade inte med alla utbrott och hot om att bryta kontakten, flytta utomlands etc för att jag var en för dålig dotter.
Nu sista gången så kom ett sånt utbrott där jag skuldbelades och hon skulle bryta för att aldrig höras av igen. Det utbrottet kom kl 22.30 innan en jobbdag där hon vet att jag jobbat så mkt att jag har fått lite hjärtproblem, yrsel och är helt slut. Och mitt brott den här fgången var att jag inte svarat på ett mess hon skickat, utan frågor. Jag glömde det iom så himla mkt att göra och att jag inte mår bra.

Så nu kände jag att nu räcker det. Jag har levt med det här hela livet och jag tror alltid hon ska blivit bättre varje gång hon vill tillbaks i mitt liv. Och sen blir jag så himla ledsen varje gång hon får sina utbrott och försvinner.
Jag orkar inte mer. Trots att hon givetvis har fina sidor med och har gett mig mycket.
Men det kostar för mycket. Och jag verkar ju inte kunna ge henne det hon behöver heller. Så att vi är blod känns inte som ett bra nog skäl till att fortsätta en relation som inte fungerar - alls.
Nu kan väl båda sörja det bra och hoppet om vad man liksom velat ha. Och gå vidare.
Att vara fast i träsket där man inte förstår varann tror jag bara är osunt.

Så jag hoppas att du nu kan läka och gå vidare.
Man kan skapa sig sin egen familj av vänner, partner etc..
Förstår hur jävla tufft det är! Men iaf för mig tror jag det på sikt blir bra.
Jag ser ingen idé i att försöka få min mamma att förstå mig. Och jag kommer inte förstå henne. Vi lever liksom i helt paralella världar känner jag. Normalt kan man ju förstå och acceptera även om man tycker olika. Men det är helt omöjligt här.
Har du en sån relation skulle jag nog inte försöka få mamma att förstå. Jag hade jobbat med att släppa det utan henne inblandning sas. Med psykolog om så måste.

Kram till dig!

Kram själv! Det låter otroligt jobbigt att ha det på det där sättet. Lite är annorlunda med min mamma, lite känner jag igen. Som det där att man ändå hoppas att nu, den här gången ska det bli bättre. Och nej, vi förstår tydligen inte varandra. Jag berättar hur det hon säger sårar mig, hur ledsen jag blir, hur ont det gör och hon svarar med att det är bara jag som säger så (det är inte sant men jag tänker inte dra in saker som sagts i förtroende i våra samtal) och att jag tolkar allt hon säger som något sårande och att det är en tråkig attityd.

Jag önskar bara att hon kunde tänka efter lite före. Hon har såklart en favorit av oss barn, och det är inte jag då. Så hon kan exempelvis säga att i jul kan du inte komma hem för då kommer din bror (brors fru är hundrädd). Bara det att jag har ett jobb som innebär att jag aldrig kommer hem över jul, jag jobbar, jag har inte spenderat de senaste 4 jularna hemma. Och som enskild företeelse är det såklart ingen stor grej men om och om igen.

 

[Viva]

Jag har inte pratat med min mamma på 20 år,att hon fött mig ger henne inga fördelar,dåliga förhållanden ska man avbryta .

@dobbis: Skickat dig ett Pm om du missat det.