- Svar: 140
- Visningar: 17 225
Jag kommer emellanåt på mig själv med att ta en titt om min dotter @EmmaFilippa skrivit något här. Detta trots att jag mycket väl vet att hon inte kommer att göra det, i vilket fall inte på länge. Hon har till och med givit mig inloggningsuppgifterna till hennes "konto", så att jag ska kunna kolla och eventuellt vidarebefodra om någon skrivit till henne. Trots det kan jag inte släppa den delen i mitt undermedvetna som vill hålla koll på vad hon skriver. Det är knepigt hur hjärnan fungerar.
Att skriva här var väldigt betydelsefullt för Emma, inte minst för att hon hoppades på att andra kunde lära sig något av att hon berättade om sina erfarenheter. Jag tror också i grunden att det är bra att berätta om vad man varit med om, och att vara öppen och normalisera psykisk ohälsa. Därför tänker jag göra ett försök med en egen "dagbok".
När jag gick in på Bukefalos i dag möttes jag av en "nyhet" om Frida Boisen och hennes dotter Tilda, som berättar väldigt öppet om sin kamp. Jag läste i artikeln att Fridas mamma tagit sitt liv, och att hennes pappa avrått henne från att prata om det med Tilda.
Artikeln i sig var sorglig, hemsk, och hoppfull. Jag hoppas att jag och Emma en dag kommer till en punkt där vi kan prata om den svåra perioden som något vi tagit oss igenom. Jag såg också många likheter till mitt eget liv, och mitt egna mörker som jag burit mestadels i tystnad. Det inspirerade mig till att "en gång för alla" dela med mig till en vidare publik. Det här är annars något jag knappt nämner utanför närmsta familjen och nära vänner.
När jag var 19 år begick min far självmord. Jag och min tre år äldre syster hade uträttat några ärenden, och när vi kom hem hittade vi honom. Min syster såg honom först. Hon försökte att skydda mig från att behöva se, men jag såg mer än vad jag önskar att jag hade behövt se.
Min pappa var alkoholist. Som barn minns jag honom som en fin och bra pappa. Han var talangfull i köket och lade tidigt grunden för mitt matintresse. Han lekte mycket med mig och min syster, och han uppmuntrade tidigt mitt hästintresse. Någon gång tog dock alkoholen över allt mer, och den pappa jag minns från barndomen fanns inte längre kvar. Hans dåliga samvete gjorde att jag med tiden kunde titulera mig hästägare. Jag minns att jag under största delen av mina tonår var arg, så arg. Jag tyckte att pappa svek sin familj, och stallet blev min tillflyktsort.
När pappa dog var han djupt deprimerad. På den tiden pratade man inte så mycket om psykisk ohälsa och om självmord. Utan att jag riktigt tänkte på det, började jag bära runt på en skam och en känsla av att det var något vi inte skulle prata om. Först nu har jag insett att jag ställt till det för Emma, på grund av vad jag burit med mig. Fram tills alldeles nyligen pratade vi aldrig om morfar. Emma visste att morfar var sjuk, att han var en alkoholist, och att han tog sitt liv när jag var ung.
Vad jag nyligen har fått veta, och som grämer mig något fruktansvärt, är att Emma i flera år varit livrädd. Hon har varit livrädd för att "bli som morfar", och hon har känt det som att hennes liv varit förutbestämt, att hon ska "gå i morfars fotspår". Hon har hört andra berätta om alkohol som något människor som mår mycket dåligt kan ta till, för att glömma och för att i stunden slippa de mörkaste känslorna. Trots att Emma redan mycket tidigt bestämde sig för att inte dricka alkohol, har det gjort henne rädd för att hon ska bli alkoholist, hon också. Bli som morfar. När Emma under tonåren mått allt sämre, har hon tänkt att det var så det började för morfar, och att det "är meningen" att hon ska sluta som morfar
Det är först nu nyligen, när Emma är nästan 17 år, som jag fått reda på det här. Först nu har jag insett hur oerhört fel det blivit, trots att jag naturligtvis bara viljat skydda henne från det mörka och svåra. Vad jag insett, och vad jag hoppas att ni som läser kan ta med er, är att barn förtjänar att få veta sanningen. Självklart ska vi inte ge dem alla onödigt beskrivande detaljer. Men att göra som jag gjort, att undvika att prata om min far av rädsla för att släppa fram mina egna dåligt bearbetade känslor inför Emma, är inte rätt. I stället för att skydda henne, har jag omedvetet delat med mig av mitt trauma.
Nu vet Emma att hennes morfar var oändligt mycket mer. Hon vet att vår kärlek för djur kommer från morfar, likaså intresset för matlagning och bakning. Hon vet att morfar skulle ha älskat henne oändligt mycket, om han hade fått chansen att träffa henne, och att han hade varit så oerhört stolt. Det här har även hjälpt mig att läka en del kring min far. Genom att prata med Emma, höra hennes rädslor och tankar, och förklara allt ur ett vuxet perspektiv, förstår jag både min far och mitt 19-åriga jag bättre. Jag känner faktiskt att jag nu, äntligen, har förlåtit min far för att han lämnade oss.
Att skriva här var väldigt betydelsefullt för Emma, inte minst för att hon hoppades på att andra kunde lära sig något av att hon berättade om sina erfarenheter. Jag tror också i grunden att det är bra att berätta om vad man varit med om, och att vara öppen och normalisera psykisk ohälsa. Därför tänker jag göra ett försök med en egen "dagbok".
När jag gick in på Bukefalos i dag möttes jag av en "nyhet" om Frida Boisen och hennes dotter Tilda, som berättar väldigt öppet om sin kamp. Jag läste i artikeln att Fridas mamma tagit sitt liv, och att hennes pappa avrått henne från att prata om det med Tilda.
Artikeln i sig var sorglig, hemsk, och hoppfull. Jag hoppas att jag och Emma en dag kommer till en punkt där vi kan prata om den svåra perioden som något vi tagit oss igenom. Jag såg också många likheter till mitt eget liv, och mitt egna mörker som jag burit mestadels i tystnad. Det inspirerade mig till att "en gång för alla" dela med mig till en vidare publik. Det här är annars något jag knappt nämner utanför närmsta familjen och nära vänner.
När jag var 19 år begick min far självmord. Jag och min tre år äldre syster hade uträttat några ärenden, och när vi kom hem hittade vi honom. Min syster såg honom först. Hon försökte att skydda mig från att behöva se, men jag såg mer än vad jag önskar att jag hade behövt se.
Min pappa var alkoholist. Som barn minns jag honom som en fin och bra pappa. Han var talangfull i köket och lade tidigt grunden för mitt matintresse. Han lekte mycket med mig och min syster, och han uppmuntrade tidigt mitt hästintresse. Någon gång tog dock alkoholen över allt mer, och den pappa jag minns från barndomen fanns inte längre kvar. Hans dåliga samvete gjorde att jag med tiden kunde titulera mig hästägare. Jag minns att jag under största delen av mina tonår var arg, så arg. Jag tyckte att pappa svek sin familj, och stallet blev min tillflyktsort.
När pappa dog var han djupt deprimerad. På den tiden pratade man inte så mycket om psykisk ohälsa och om självmord. Utan att jag riktigt tänkte på det, började jag bära runt på en skam och en känsla av att det var något vi inte skulle prata om. Först nu har jag insett att jag ställt till det för Emma, på grund av vad jag burit med mig. Fram tills alldeles nyligen pratade vi aldrig om morfar. Emma visste att morfar var sjuk, att han var en alkoholist, och att han tog sitt liv när jag var ung.
Vad jag nyligen har fått veta, och som grämer mig något fruktansvärt, är att Emma i flera år varit livrädd. Hon har varit livrädd för att "bli som morfar", och hon har känt det som att hennes liv varit förutbestämt, att hon ska "gå i morfars fotspår". Hon har hört andra berätta om alkohol som något människor som mår mycket dåligt kan ta till, för att glömma och för att i stunden slippa de mörkaste känslorna. Trots att Emma redan mycket tidigt bestämde sig för att inte dricka alkohol, har det gjort henne rädd för att hon ska bli alkoholist, hon också. Bli som morfar. När Emma under tonåren mått allt sämre, har hon tänkt att det var så det började för morfar, och att det "är meningen" att hon ska sluta som morfar
Det är först nu nyligen, när Emma är nästan 17 år, som jag fått reda på det här. Först nu har jag insett hur oerhört fel det blivit, trots att jag naturligtvis bara viljat skydda henne från det mörka och svåra. Vad jag insett, och vad jag hoppas att ni som läser kan ta med er, är att barn förtjänar att få veta sanningen. Självklart ska vi inte ge dem alla onödigt beskrivande detaljer. Men att göra som jag gjort, att undvika att prata om min far av rädsla för att släppa fram mina egna dåligt bearbetade känslor inför Emma, är inte rätt. I stället för att skydda henne, har jag omedvetet delat med mig av mitt trauma.
Nu vet Emma att hennes morfar var oändligt mycket mer. Hon vet att vår kärlek för djur kommer från morfar, likaså intresset för matlagning och bakning. Hon vet att morfar skulle ha älskat henne oändligt mycket, om han hade fått chansen att träffa henne, och att han hade varit så oerhört stolt. Det här har även hjälpt mig att läka en del kring min far. Genom att prata med Emma, höra hennes rädslor och tankar, och förklara allt ur ett vuxet perspektiv, förstår jag både min far och mitt 19-åriga jag bättre. Jag känner faktiskt att jag nu, äntligen, har förlåtit min far för att han lämnade oss.
