Läste tråden om vigselring, och har dessutom sett orimligt mycket bröllopsbilder i sociala medier nu i maj och juni, vilket har fått mig att fundera. Själv har jag inte nerver för ett eventuellt framtida bröllop, jag kan inte ens planera en kräftskiva utan att förvandlas till en odräglig perfektionist och dessutom får jag ångest på uppstyrda tillställningar så jag får smita undan på toaletten och ta några djupa andetag. Så tänker jag - har alla som gifter sig verkligen nerver av stål?
Det här med att lägga en väldigt stor summa pengar på en dag, jag skulle blir nervös över att allt inte skulle bli bra. Tänk om det inte blir som man tänkt sig? Tänk om man själv, eller ens partner, inte mår på topp den dagen. Tänk om det blir ett antiklimax, var det bara det här? Tänk om det efterlämnar en tomhet, något som många drömt om sen barnsben och så var det plötsligt över?
Det här med att alla ska titta på en, jag blir svettig bara av tanken att klä upp mig till tänderna och sedan gå ner längst en altargång medan alla betraktar en och så ska man le mot alla som dagens prinsessa. För att inte tala om det där med att möta upp brudgummen som ska stå med ryggen emot för att sedan dokumentera hans reaktion. Vilken himla press! Det finns ju ingen annan "rätt" reaktion än att tycka att man är det vackraste bruden i hela världen och så ska man köra det skådespelet.
Tänk om man inte ser glad, lycklig, kär och tacksam ut nog. Finns det ens en gräns för hur glad, lycklig, kär och tacksam man ska se ut på sitt bröllop? Även om man känner så, så kan det ju vara svårt att uttrycka ibland. Framför allt med alla ögon på sig. Jag tänker också pressen på festdeltagarna att leverera tal, se glada ut, styra möhippa/svensexa, visa stort intresse för bröllopet i förväg och bidra till att ge brudparet den bästa dagen i sina liv.
Nu vet jag att det finns tusen sätt att gifta sig på om man nu vill bli ett par rent juridiskt, och att alla förhoppningsvis väljer det som passar dem själva. Men jag är bara nyfiken på hur ni tänker kring ovan frågor. Ni som är gifta och ni som inte är det. Jag skulle kunna skriva en uppsats om saker kring bröllop som ger mig ångest bara av tanken, men för att inte låta som ett fullkomligt nervvrak så sammanfattar jag det bara med - är det inte väldigt mycket press, och hur klarar folk av det? Jag är genuint nyfiken, för även om jag förstår att jag själv har ovanligt svårt att klara av dylika tillställningar så måste det ju påverka även den stabilaste.
