Bryta upp med sambo (långt)

Oavsett varför det känns så jobbigt så gör det bara! Ingen ide att analysera varför det kånns som det gör. Mindre tanke mer handling 😊

Jag håller med!

@Utsikt Jag tror du kommer ha svårt för att hitta någon bra tidpunkt eller värka fram anledningar som du tror att han kan acceptera. Förmodligen kommer han inte acceptera att du gör slut men du både får och ska göra det ändå. Hans reaktioner får han ta hand om själv så tar du hand om dig. Du har inget ansvar varken för att ha en, i hans ögon, valid anledning att göra slut eller för att kratta för honom inför att du bryter upp.

Klart att jag förstår att man helst inte bara drar iväg från en partner utan att försöka förklara sig eller ge anledningar så att den andra förstår men det går inte om den andra personen är en omogen mansbebis. Då får man se till sig själv och bara dra.
 
@Utsikt Hur ser det ut med ekonomin, har ni var och en sitt eller gemensamma konton?

Ingen gemensam ekonomi, vi betalar allt 50/50 (eller, håller koll på vem som är skyldig vad i en kvittoapp). Jag såg för några månader sen till att få in hyra fram till september + lite extra för att inte behöva tjata om det "efter". Hellre att jag för tillbaka till honom då, som inte har något emot att göra det.
(Om någon undrade ifall detta är en helt ny tanke, ehm 🙄)

Jag håller med!

@Utsikt Jag tror du kommer ha svårt för att hitta någon bra tidpunkt eller värka fram anledningar som du tror att han kan acceptera. Förmodligen kommer han inte acceptera att du gör slut men du både får och ska göra det ändå. Hans reaktioner får han ta hand om själv så tar du hand om dig. Du har inget ansvar varken för att ha en, i hans ögon, valid anledning att göra slut eller för att kratta för honom inför att du bryter upp.

Klart att jag förstår att man helst inte bara drar iväg från en partner utan att försöka förklara sig eller ge anledningar så att den andra förstår men det går inte om den andra personen är en omogen mansbebis. Då får man se till sig själv och bara dra.
:bow:
Nä, precis. Finns nog inget som heter en bra tidpunkt, om inte båda är helt överens.
Kommer alltid kännas skit, men det är för något bättre.
 
Jahaja, komma här med vettiga råd som innebär att jag borde sluta älta och prata och ösa ur mig och faktiskt göra det istället. (Du har så rätt.)

--
Nåja. Nu vet jag inte om det tar en dag eller en vecka eller vad att komma till skott... Men hur gör man sen.
Han kommer såklart behöva tid att ens smälta vad som skett. Jag kan hitta ställen att bo på i några veckor om det skulle vara så, såklart hellre lite mindre.

Han kommer då vara på plats i vår lägenhet, ett (inte så vitt) andrahandskontrakt där jag står på kontraktet. Hyr av min bästa väninna. Så någon sort kommunikation blir nog nödvändig. Jag har en känsla av att han kommer packa det nödvändigaste och flyga till hem. (Hans första reaktion när detta ens kom på tal förra veckan var att han direkt reagerar med att extrahera sig från situationen. I detta fall bra.)

Är det något särskilt man ska tänka på?
Alla hans saker får jag ju antingen försöka frakta eller behålla/sälja. Ingen aning om han helst bara skiter i det och lämnar det som det är eller om det kommer komma krav på att jag köper loss de prylar vi köpt ihop. Men det är inte ett så stort problem. Hmm. Det är bara helt nytt, mitt första "vuxna" förhållande så jag vet inte så mycket haha.
--
Passa dig så du inte överanalyserar och överplanerar allt :D

HAN ÄR VUXEN. Hur hans bohag ska lösa sig kan han faktiskt tänka ut alldeles själv.

Ta din väska och flytta ut under några veckor. Han får vackert lösa sin situation själv. Du löser dina problem och han löser sina.
 
Manipulationen vill jag inte se (för jag tror inte den är uttänkt i förväg, alltså finns den inte, ahem), men medberoendet är galet. Det är så mycket codependency här. Och att jag tänkt i termer av medberoende i kanske ett år, kanske borde få mig att vakna till lite. Det kan vara ett kärleksfullt förhållande utan att vara bra.
Narcissister är så självcentrerade att när de ljuger och manipulerar ligger det inte helt uppe i det medvetna - nej, säger inte att de är omedvetna om det, men något i dem trycker undan det för att de vill tro på att allt är och alla tycker som de. Eftersom deras självbild är så skev så tror de på det de säger själva eftersom de så gärna vill att det ska vara så. Det är otäckt när man själv som utsatt för en sådan person ser ytan krackelera.
 
Mitt råd er gå nå.

slik manipulasjon er skadelig. Jeg fikk barn til slutt etter å ha blitt manipulert. Klarte til slutt å gå. Han var blid så lenge han trodde han kunne kontrollere meg. Så snudde han tvert, og ville ikke ha barna mer enn annenhver helg. Selv om det var han som hadde mast om å få barn.
Jeg fikk fine barn, men jeg har aldri ønsket meg noen barn.
Det var selvfølgelig mer enn dette, men ut fra min erfaring så bør du gå nå. Manipulative mennesker kan få deg til å gjøre de utroligste ting bare de får bruke lang nok tid.
 
Ingen gemensam ekonomi, vi betalar allt 50/50 (eller, håller koll på vem som är skyldig vad i en kvittoapp). Jag såg för några månader sen till att få in hyra fram till september + lite extra för att inte behöva tjata om det "efter". Hellre att jag för tillbaka till honom då, som inte har något emot att göra det.
(Om någon undrade ifall detta är en helt ny tanke, ehm 🙄)


:bow:
Nä, precis. Finns nog inget som heter en bra tidpunkt, om inte båda är helt överens.
Kommer alltid kännas skit, men det är för något bättre.
BRA att ni inte har gemensam ekonomi. Det gör ju det hela enklare rent praktiskt.

Och precis som du nog förstår så nej, så länge han inte vill så kommer "rätt tidpunkt" aldrig dyka upp - och han har redan sagt att han aldrig är den som lämnar ett förhållande. Alltså kommer det aldrig finnas rätt tidpunkt för honom.

Jag förstår fullt ut att han har bra sidor också och att de gör det svårare att lämna. Men alltså, alla människor, även galna massmördare, har bra sidor. Hade människor varit antingen goda eller onda så hade det varit oerhört mycket lättare att aldrig hamna i dåliga relationer, aldrig bli sviken, aldrig råka ut för våld inom relationer osv. Tyvärr sker sådant "överallt" hela tiden.

En av mina tidigare partners var en av de roligaste personer jag mött. Han var kvicktänkt och underhållande, kunde bjuda på sig själv, var kunnig inom många områden och pluggade något avancerat vid universitetet. Dessutom såg han bra ut och hade fin röst, och gillade hundar. Men, han var också oerhört svartsjuk av sig, hade universums största offerkofta och kunde öht inte hantera motgångar. Han ville ha allt perfekt enligt hans bild av perfektion och visste inte alls hur han skulle lösa något problem alls som dök upp, han tyckte det var bättre att jag gjorde det. Och det var klart att jag hjälpte honom, jag tyckte ju om honom! Det märktes dock snabbt att min hjälp inte räckte, det blev ändå aldrig bra och totalt sett så mådde jag sämre och sämre under tiden med honom, trots att vi ibland skrattade så vi grät och hade riktigt kul ihop. Till sist fick jag nog och bad honom dra åt helvete. Han påstod visserligen att han skulle ta livet av sig om jag dumpade honom, men jag gjorde det ändå, för att klara mig själv. Och jadå, han klarade sig finfint, gemensamma bekanta berättade efteråt lite om vad han pysslade med och det gick ingen nöd alls på honom. Tveklöst vid liv alltså.

Flera år senare hade jag hunnit träffa flertalet olika personer, attraktiva och roliga män men tja, jag var fullständigt ointresserad av någon riktigt nära relation och hade ingen som helst lust att vara någons projektledare eller någon som ska på något sätt alls passas in i en förutbestämd mall. Så råkade jag träffa killen som jag träffar nu. Också underbart rolig, kvicktänkt, välutbildad, löjligt snygg och tyckte om djur. Så långt var de ganska lika med andra ord. Men sedan skiljer de sig åt, för där exet valde att ha mig som "den som skulle lösa allt" så berättade killen jag träffar nu hur han på eget initiativ letat upp psykolog under en tid då livet var tufft, för att inte hamna i ett läge där andra belastas för hårt och för att faktiskt lösa de problem som dyker upp. Han utgår också från att vi bara missförstått varandra när vi väl blir tjuriga, inte som exet som direkt blev arg för att jag "var dum". Och när vi då missförstår varandra, då gör han sitt bästa för att reda ut det missförståndet innan vi blir arga, och ger mig fullt utrymme att vara ensam om så behövs. Dessutom hjälper han självmant till med vardagssysslor som inte på något sätt behöver vara gemensamma (tex håller koll på mina hundars vattenskålar, letar fästingar efter promenader, kokar tevatten åt mig eller lägger min mobil på ett ställe där jag faktiskt hittar den sedan...). Helt enkelt en respektfull och omtänksam person, mot alla. Och eftersom vi har gemensamma intressen och har otroligt lätt för att kommunicera så fungerar allting bara enkelt.

Jag vägrar tro att killen jag träffar nu är sådär jätteunik egentligen. Unik i mitt liv, absolut. Men om andra vågar lämna sina dåliga relationer så kan de i många fall också hitta någon som de passar utmärkt med. Det gäller bara att våga ta sig själv seriöst också, och att säga nej till de som försöker pressa in en i förutbestämda mallar eller önskebilder av perfekta liv.
 
Passa dig så du inte överanalyserar och överplanerar allt :D

HAN ÄR VUXEN. Hur hans bohag ska lösa sig kan han faktiskt tänka ut alldeles själv.

Ta din väska och flytta ut under några veckor. Han får vackert lösa sin situation själv. Du löser dina problem och han löser sina.

Vem, jag?? :cautious:

@Red_Chili Så jävla fint att läsa. Och så sjukt att komma på sig själv med att bli förvånad över att det kanske INTE är normen att vara extramamma och projektledare med allt :crazy:

Är hemma nu. I någon slags konstig blandning av att det är fint att se honom, att jag kan se fram emot en dag imorgon. Och att jag blir (sakta, men det händer ändå något) tryggare i mitt beslut.
Det här funkar inte. Det får bli med brev och dra, även om det suger, så suger alternativet mer.
Jag får ta och vänta med att komma över mitt "men stackars HONOM då" tills efteråt.
 
@Red_Chili Så jävla fint att läsa. Och så sjukt att komma på sig själv med att bli förvånad över att det kanske INTE är normen att vara extramamma och projektledare med allt :crazy:

Är hemma nu. I någon slags konstig blandning av att det är fint att se honom, att jag kan se fram emot en dag imorgon. Och att jag blir (sakta, men det händer ändå något) tryggare i mitt beslut.
Det här funkar inte. Det får bli med brev och dra, även om det suger, så suger alternativet mer.
Jag får ta och vänta med att komma över mitt "men stackars HONOM då" tills efteråt.
Ja alltså, när jag var mitt i förhållandet med exet så tänkte jag inte ens på hur mycket jag anpassade mig, för mig var det bara självklart att försöka hjälpa till och att göra mitt bästa för att han skulle må bra. Problemet var bara det att han inte gjorde lika mycket för mig... Jag försökte också göra slut genom att komma fram till det gemensamt några gånger. Han ville aldrig. En gång frågade jag varför han ville vara med mig. Hans svar blev ungefär "jag mår bra av det här, jag tycker det här, jag vill si och så, jag gillar blabla". Hela tiden "Jag, jag, jag". Inte en enda gång ett "VI gör roliga saker" eller något som tydde på att han ens hoppades att även jag skulle gilla något som han uppskattade. Hans fulla fokus var på honom och det blev tydligt där och då. Som tur var bodde vi inte ihop, men vi umgicks flitigt. På något sätt blev det att jag sa åt honom att det var dags för honom att gå hem, och när han var på väg ut så sa jag att jag aldrig ville se honom igen. Han gick, jag låste, jag vägrade sedan svara på alla hans kontaktförsök.

Ändå kunde jag inte tro att det skulle kunna dyka upp någon bättre, närmare relation med någon annan sedan. Då hade jag aldrig haft så kul med någon annan som jag hade haft med honom, och om man inte har kul, då vill jag inte umgås speciellt mycket. Med någon slags facit i hand kan jag säga att jag då inte hade en blekaste aning om hur bra det kunde vara. Jag hade inte varit med om det förut, så det var inte så lätt att föreställa sig direkt. Men, herregud så glad jag var åt att lämna exet. Och det räckte med att vi var ifrån varandra någon vecka för att allt skulle börja kännas enklare och bättre igen, även på punkter som jag inte hade hunnit tänka på som dåliga/jobbiga.
 
Ja alltså, när jag var mitt i förhållandet med exet så tänkte jag inte ens på hur mycket jag anpassade mig, för mig var det bara självklart att försöka hjälpa till och att göra mitt bästa för att han skulle må bra. Problemet var bara det att han inte gjorde lika mycket för mig... Jag försökte också göra slut genom att komma fram till det gemensamt några gånger. Han ville aldrig. En gång frågade jag varför han ville vara med mig. Hans svar blev ungefär "jag mår bra av det här, jag tycker det här, jag vill si och så, jag gillar blabla". Hela tiden "Jag, jag, jag". Inte en enda gång ett "VI gör roliga saker" eller något som tydde på att han ens hoppades att även jag skulle gilla något som han uppskattade. Hans fulla fokus var på honom och det blev tydligt där och då. Som tur var bodde vi inte ihop, men vi umgicks flitigt. På något sätt blev det att jag sa åt honom att det var dags för honom att gå hem, och när han var på väg ut så sa jag att jag aldrig ville se honom igen. Han gick, jag låste, jag vägrade sedan svara på alla hans kontaktförsök.

Ändå kunde jag inte tro att det skulle kunna dyka upp någon bättre, närmare relation med någon annan sedan. Då hade jag aldrig haft så kul med någon annan som jag hade haft med honom, och om man inte har kul, då vill jag inte umgås speciellt mycket. Med någon slags facit i hand kan jag säga att jag då inte hade en blekaste aning om hur bra det kunde vara. Jag hade inte varit med om det förut, så det var inte så lätt att föreställa sig direkt. Men, herregud så glad jag var åt att lämna exet. Och det räckte med att vi var ifrån varandra någon vecka för att allt skulle börja kännas enklare och bättre igen, även på punkter som jag inte hade hunnit tänka på som dåliga/jobbiga.

Åh, känner igen mig. Man hamnar liksom där även om den andra inte uttryckligen sagt "mamma mig" (såklart). Det behövs inte säger men det märks så väl på vad personen inte gör, överlåter på den andra och, ja, förväntar sig. Här det också så (även med att göra roliga saker) att om inte jag tar upp det, hittar alternativ och planerar så blir det liksom ingenting.. För att sen höra "men du och jag gör ju aldrig nånting!" om jag tex. struntar i att göra detta för oss och gör det med en vän istället. Men det blir så himla tråkigt när jag känner att jag är den enda som ska jobba för det. Eller när responsen när man väl kommer med alternativ är "jag bryr mig inte" "välj du" "allt låter bra". Ja men då kan vi lika gärna sitta på soffan då.
Ugh!

Nej det är väl det jag hoppas också.. Att jag helt enkelt inte vet. Singel sen jag var 19år innan detta förhållandet. Så det kan finnas bättre out there. Sedan lär det finnas en bättre match för honom out there också. Som faktiskt ÄR intresserad av giftemål, familj och att "progress in life".

--
Åh, kom hem igår och han har skrivit en låt. (musiker och låtskrivare förvisso, så det gör han ändå)
Men med text som "there'll be no goodbye for you and I", "there'll be no farewell because we're digging in." och så vidare om hur han bestämt sig för att det inte ska ta slut, för han vet vad riktig kärlek är osv (kommer inte ihåg texten exakt men ja).. Och för honom är det nog en kärlekslåt. Eller, det vet jag att det är. Men jag får mest panik. Vadå DU har bestämt att det inte är farväl? Va?
Också känslan av att om panik är känslan när ens partner sjunger om att han inte vill ge upp så finns det inte mycket att rädda.

Jo jag vet att jag redan sagt att jag bestämt mig och ska få tummen ur. Men aah.
Har svårt att sluta skriva under tiden :bag:
 
Åh, känner igen mig. Man hamnar liksom där även om den andra inte uttryckligen sagt "mamma mig" (såklart). Det behövs inte säger men det märks så väl på vad personen inte gör, överlåter på den andra och, ja, förväntar sig. Här det också så (även med att göra roliga saker) att om inte jag tar upp det, hittar alternativ och planerar så blir det liksom ingenting.. För att sen höra "men du och jag gör ju aldrig nånting!" om jag tex. struntar i att göra detta för oss och gör det med en vän istället. Men det blir så himla tråkigt när jag känner att jag är den enda som ska jobba för det. Eller när responsen när man väl kommer med alternativ är "jag bryr mig inte" "välj du" "allt låter bra". Ja men då kan vi lika gärna sitta på soffan då.
Ugh!

Nej det är väl det jag hoppas också.. Att jag helt enkelt inte vet. Singel sen jag var 19år innan detta förhållandet. Så det kan finnas bättre out there. Sedan lär det finnas en bättre match för honom out there också. Som faktiskt ÄR intresserad av giftemål, familj och att "progress in life".

--
Åh, kom hem igår och han har skrivit en låt. (musiker och låtskrivare förvisso, så det gör han ändå)
Men med text som "there'll be no goodbye for you and I", "there'll be no farewell because we're digging in." och så vidare om hur han bestämt sig för att det inte ska ta slut, för han vet vad riktig kärlek är osv (kommer inte ihåg texten exakt men ja).. Och för honom är det nog en kärlekslåt. Eller, det vet jag att det är. Men jag får mest panik. Vadå DU har bestämt att det inte är farväl? Va?
Också känslan av att om panik är känslan när ens partner sjunger om att han inte vill ge upp så finns det inte mycket att rädda.

Jo jag vet att jag redan sagt att jag bestämt mig och ska få tummen ur. Men aah.
Har svårt att sluta skriva under tiden :bag:
Vi är många som står och håller dig om ryggen.
Du står stark, vi är med dig.
 
Åh, känner igen mig. Man hamnar liksom där även om den andra inte uttryckligen sagt "mamma mig" (såklart). Det behövs inte säger men det märks så väl på vad personen inte gör, överlåter på den andra och, ja, förväntar sig. Här det också så (även med att göra roliga saker) att om inte jag tar upp det, hittar alternativ och planerar så blir det liksom ingenting.. För att sen höra "men du och jag gör ju aldrig nånting!" om jag tex. struntar i att göra detta för oss och gör det med en vän istället. Men det blir så himla tråkigt när jag känner att jag är den enda som ska jobba för det. Eller när responsen när man väl kommer med alternativ är "jag bryr mig inte" "välj du" "allt låter bra". Ja men då kan vi lika gärna sitta på soffan då.
Ugh!

Nej det är väl det jag hoppas också.. Att jag helt enkelt inte vet. Singel sen jag var 19år innan detta förhållandet. Så det kan finnas bättre out there. Sedan lär det finnas en bättre match för honom out there också. Som faktiskt ÄR intresserad av giftemål, familj och att "progress in life".

--
Åh, kom hem igår och han har skrivit en låt. (musiker och låtskrivare förvisso, så det gör han ändå)
Men med text som "there'll be no goodbye for you and I", "there'll be no farewell because we're digging in." och så vidare om hur han bestämt sig för att det inte ska ta slut, för han vet vad riktig kärlek är osv (kommer inte ihåg texten exakt men ja).. Och för honom är det nog en kärlekslåt. Eller, det vet jag att det är. Men jag får mest panik. Vadå DU har bestämt att det inte är farväl? Va?
Också känslan av att om panik är känslan när ens partner sjunger om att han inte vill ge upp så finns det inte mycket att rädda.

Jo jag vet att jag redan sagt att jag bestämt mig och ska få tummen ur. Men aah.
Har svårt att sluta skriva under tiden :bag:
Man får försöka ignorera det, låtar till trots. De försöker manipulera en på alla sätt. Riktigt obehagligt. Riktigt obehagligt att de ser det som kärlekslåtar också.

(Mitt ex skrev en låt med texten ”would you love me if I die” 🤮)
 
--
Åh, kom hem igår och han har skrivit en låt. (musiker och låtskrivare förvisso, så det gör han ändå)
Men med text som "there'll be no goodbye for you and I", "there'll be no farewell because we're digging in." och så vidare om hur han bestämt sig för att det inte ska ta slut, för han vet vad riktig kärlek är osv (kommer inte ihåg texten exakt men ja).. Och för honom är det nog en kärlekslåt. Eller, det vet jag att det är. Men jag får mest panik. Vadå DU har bestämt att det inte är farväl? Va?
Också känslan av att om panik är känslan när ens partner sjunger om att han inte vill ge upp så finns det inte mycket att rädda.

Jo jag vet att jag redan sagt att jag bestämt mig och ska få tummen ur. Men aah.
Har svårt att sluta skriva under tiden :bag:

Han låter så fiiiiiiin och omtänksam, som en som verkligen lyssnar och förstår dej :heart

JA JAG ÄR JÄTTESARKASTISK !!! 🤮🤮🤮🤮🤮
 
Man får försöka ignorera det, låtar till trots. De försöker manipulera en på alla sätt. Riktigt obehagligt. Riktigt obehagligt att de ser det som kärlekslåtar också.

(Mitt ex skrev en låt med texten ”would you love me if I die” 🤮)

Ja alltså.. Liksom här sitter du med en som senast dagen innan försökte bryta upp (även om det inte gick så bra) och sjunger om att du inte tänker låta det ta slut. Det ska väl bevisa hur mycket han älskar mig. Men så känns det inte. Mer "jag tänker inte låta detta ta slut och din åsikt spelar ingen roll". Åh!! Hur hamnade vi här??

@corzette Men visst? Jag kan vill ge upp bara sådär men HAN älskar mig faktiskt på RIKTIGT och kommer inte låta det ske. Vafan.

@Sleepy Jepp. Kommer inte vara stark nog annars. Och jag vill inte börja ogilla honom heller. Har hellre fina minnen och att vi avslutade i tid. Har brevet i väskan... Ska väl lägga till en rad om att jag kommer bo elsewhere ett tag.
 
Åh, kom hem igår och han har skrivit en låt. (musiker och låtskrivare förvisso, så det gör han ändå)
Men med text som "there'll be no goodbye for you and I", "there'll be no farewell because we're digging in." och så vidare om hur han bestämt sig för att det inte ska ta slut, för han vet vad riktig kärlek är osv (kommer inte ihåg texten exakt men ja).. Och för honom är det nog en kärlekslåt.

Men alltså, urk? Så otroligt sunkigt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Får lite kräks i munnen av det hela.

Håller tummarna för att du lämnar brevet och drar. Du kan göra det här. Keep your mind straight.
 
Du har inte ens ansvar för att göra slut på ett "snyggt sätt". Välj det sätt som funkar för dig baserat på vad du orkar, vad som är säkert. Det enda du har ansvar för är att ta hand om dig och fatta beslut som gör att du mår bra. Om ett brev gör jobbet så lämna över det!
 
Åh, känner igen mig. Man hamnar liksom där även om den andra inte uttryckligen sagt "mamma mig" (såklart). Det behövs inte säger men det märks så väl på vad personen inte gör, överlåter på den andra och, ja, förväntar sig. Här det också så (även med att göra roliga saker) att om inte jag tar upp det, hittar alternativ och planerar så blir det liksom ingenting.. För att sen höra "men du och jag gör ju aldrig nånting!" om jag tex. struntar i att göra detta för oss och gör det med en vän istället. Men det blir så himla tråkigt när jag känner att jag är den enda som ska jobba för det. Eller när responsen när man väl kommer med alternativ är "jag bryr mig inte" "välj du" "allt låter bra". Ja men då kan vi lika gärna sitta på soffan då.
Ugh!

Nej det är väl det jag hoppas också.. Att jag helt enkelt inte vet. Singel sen jag var 19år innan detta förhållandet. Så det kan finnas bättre out there. Sedan lär det finnas en bättre match för honom out there också. Som faktiskt ÄR intresserad av giftemål, familj och att "progress in life".

--
Åh, kom hem igår och han har skrivit en låt. (musiker och låtskrivare förvisso, så det gör han ändå)
Men med text som "there'll be no goodbye for you and I", "there'll be no farewell because we're digging in." och så vidare om hur han bestämt sig för att det inte ska ta slut, för han vet vad riktig kärlek är osv (kommer inte ihåg texten exakt men ja).. Och för honom är det nog en kärlekslåt. Eller, det vet jag att det är. Men jag får mest panik. Vadå DU har bestämt att det inte är farväl? Va?
Också känslan av att om panik är känslan när ens partner sjunger om att han inte vill ge upp så finns det inte mycket att rädda.

Jo jag vet att jag redan sagt att jag bestämt mig och ska få tummen ur. Men aah.
Har svårt att sluta skriva under tiden :bag:
Man inser ofta inte riktigt hur mycket projektledare man varit förrän efteråt heller. Det var inget större fel på mitt ex heller mer än att han tog absolut noll initiativ till allt markarbete hemma. Utan det var alltid "vi" måste göra si eller så dvs att han väntade på att jag skulle ordna så att det hände.

Jag insåg väl egentligen först när min nuvarande särbo på eget initiativ har satt i system att ordna hämtmat till oss när han själv inte känner för att laga mat istället för att förutsätta att jag ordnar det hur såna småsaker tär på en när man måste dra allting själv. Jag har flera gånger nästan börjat gråta för att jag blivit känslosam när han gjort vanliga vardagssaker för att han sett att det behövs eller för att han tror att jag skulle tycka om det och jag är normalt inte speciellt känslig :o
 
Åh, kom hem igår och han har skrivit en låt. (musiker och låtskrivare förvisso, så det gör han ändå)
Men med text som "there'll be no goodbye for you and I", "there'll be no farewell because we're digging in." och så vidare om hur han bestämt sig för att det inte ska ta slut, för han vet vad riktig kärlek är osv (kommer inte ihåg texten exakt men ja).. Och för honom är det nog en kärlekslåt. Eller, det vet jag att det är. Men jag får mest panik. Vadå DU har bestämt att det inte är farväl? Va?
Också känslan av att om panik är känslan när ens partner sjunger om att han inte vill ge upp så finns det inte mycket att rädda.
Jag tycker att hans text är riktigt otäck. Förstår verkligen att du får panik. Han säger att du inte får lämna honom. Du har ingen talan.
 
@Sleepy Jepp. Kommer inte vara stark nog annars. Och jag vill inte börja ogilla honom heller. Har hellre fina minnen och att vi avslutade i tid. Har brevet i väskan... Ska väl lägga till en rad om att jag kommer bo elsewhere ett tag.
Lägg till ett slutdatum när han ska vara utflyttad. Tex sista juni. (Gott om tid för en vuxen människa att hitta alternativt boende). Och acceptera inget ringande och messande och övertalande. Stå stark och välkommen ut på andra sidan.
 
Jag tycker att hans text är riktigt otäck. Förstår verkligen att du får panik. Han säger att du inte får lämna honom. Du har ingen talan.
Jepp. Jag tror det kryper fram hur, ja, rädd? han är för att det faktiskt ska hända nu när jag försökt få fram det också, och försvaret är att han inte tänker låta det hända. För då kan det inte ta slut!
Och sådant hoppas jag han pratar med någon om sen.

@Sleepy Smart. Jag tror inte heller att det kommer vara ett problem. Så sett är det skönt att det verkar som att det han helst vill i den situationen är att dra så fort som möjligt, och det blir väl hem till England då. Nu kan man ju aldrig utgå från något i en separation där ena inte vill, men jag hoppas.

Imorgon ska jag på tjejmiddag med mina absolut närmsta tjejkompisar. Vin kommer inmundigas och att lär komma fram, och det är nog skönt. Ingen återvändo.
Den ena har jag redan delat med mig av allt av, hon har varit en fantastisk och tålmodig stöttepelare. Andra är lite (mycket) hårdare (bra just nu) och kommer inte ha något tålamod med "ja men jag vill hitta rätt tiiid". ❤️
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Dethär är inte aktuellt förmig NU utan det är mest för OM det blir det i fram tiden. Men jag skulle jätte gärna vilja få tips om nån här...
Svar
11
· Visningar
550
Senast: Palermo
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 033
Senast: Whoever
·
Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
810
Senast: Crossline
·
Kropp & Själ Finns det någon här som har koll på hur det går till när man byter förnamn? Är det en krånglig process, hur lång tid tar det, behöver...
Svar
19
· Visningar
1 543
Senast: MML
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp