Bryta upp med sambo (långt)

Utsikt

Trådstartare
Back again..

Det är lite oklart vad jag vill med tråden, vet att det bara är jag som kan bestämma för mig själv till syvende och sist men... Buke brukar vara kloka och det känns som att det hjälper både att skriva av sig och kanske få lite input från människor "utanför".

Förra veckan fick jag äntligen, slutgiltigt ur mig till sambon att jag inte vill ha barn.
Någonsin, alls. Inte 80% säker på att jag inte ville, som tidigare, utan det finns inte på kartan.

Jag har ju tänkt på detta nästan varje dag nu i ett halvår, och har nog bearbetat det mycket mer än vad han har. I mitt huvud innebär detta att vi inte kan fortsätta vara ett par.

Han har hela tiden talat om barn och familj som något av det viktigaste i hans liv. Att han inte kan föreställa sig att bli gammal utan att ha bildat familj. Nu när jag säger detta, att det kommer inte på några villkor bli med mig, börjar han säga att han inte riktigt vet, att han kanske ändrar sig. Att det inte är bråttom för honom att komma fram till om han verkligen vill ha barn eftersom han ändå inte vill ha barn "nu".

Själv ser jag inga framtidsutsikter för oss. Även om jag älskar honom och bryr mig om honom, så har jag det inte i mig att gå runt och känna som att jag tagit bort hans möjligheter att bilda familj.

Vet att det är mycket för min egen skull, det är ju egentligen upp till honom att bestämma över sitt liv, men någonstans måste jag väl också få bestämma hur jag ska ställa mig till det. Om jag vill, eller ens kan, tro på att han plötsligt skulle ändra hela sin inställning. Samt att jag inte heller känner att jag orkar ge det 1-5 år av osäkerhet tills han ~bestämt sig~, för att sedan gå igenom detta igen.

Han har dessutom sen detta (förvisso inte ens en vecka sedan ännu), både sagt att han "självklart respekterar hur jag känner", för att i samma diskussion framhålla att "men man kan aldrig säga HELT säkert hur framtiden blir, du kan väl förklara alla dina skäl till att inte vilja ha barn mer ingående, och det finns ju hormoninjektioner man kan ta, så kanske du ändrar dig ändå?".
Så för mig känns det mest som att han absolut vill ha barn, men vill hitta sätt att få förhållandet att fungera ett tag till.

Jag ser inte möjligheten för det, är jag galen?
(Ändå satt jag där, i stundens hetta, som en feg idiot, och sa att jag älskar honom ju och visst skulle vilja fortsätta försöka med vårt förhållande.. Förvisso så älskar jag honom, och det kanske skulle gå att rädda oss OM det inte vore för detta, men jag kan liksom inte ignorera denna fråga när jag försöker se en framtid ihop...)

Egentligen vet jag nog vad jag vill. Men hur GÖR man? Vad väntar man in i en sånhär situation?
Han har redan sagt att att han inte gör slut i förhållanden, punkt. Så han är alltid den som är villig att försöka lite till. Han förstår inte heller varför två människor skulle avsluta en relation som är ( i det mesta andra) bra.

Medan jag själv mycket hellre ser ett avslut innan allt är dåligt, bittert och spänt. Med andra ord är det jag som kommer få vara bad guy. Få höra att jag inte älskar honom tillräckligt, att jag ger upp, att jag vill kasta bort allt vi har och de fyra år vi varit tillsammans.

Sitter också och känner att jag borde haft guts nog att få fram detta redan förra veckan när vi pratade, när han frågade om jag ville försöka annars kunde jag göra slut på en gång. Men jag fick inte fram det. Har så dåligt samvete känner att jag nu lurat honom. Även om jag också tänkt och tänkt sedan dess och det är ett så stort beslut att jag också behöver komma fram till vad jag vill och att jag är redo?

Det känns som att jag aldrig kan förklara för honom hur detta känns som en omöjlig ekvation för mig, även om han skulle säga att han ändrat sig.

Svårt och så mycket känslor. :sorry:
 
@Utsikt: Alltså, vad?! Tycker han att ta hormoner för att vilja få barn är en bra idé?!

Spring åt andra hållet fort som f-n skulle jag säga. Att han "aldrig gör slut" är så omoget att det finns inte.

Ja jag kan säga att jag fick inte ens fram en respons på det för jag vara bara... chockad?
Jo, det var samma dag som diskussionen och han hade inte direkt haft lång tid på sig att processa det hela.
Men det känns som att ALLT han säger enbart visar på att han INTE respekterar hur jag känner angående barn. Att jag är 'skyldig honom' (inte exakt hans ord, mer min känsla) att utförligt beskriva exakt varför jag inte vill, så att man.. jag vet inte, kan bestämma om anledningarna duger?

Det är fine att han inte kan acceptera att inte vilja ha barn. Men jävligt tungt att jag ändå ska vara den som drar hela beslutslasset, för det 'är inte så akut för honom att bestämma sig'. Kanske inte, men ska jag orka gå med den ångesten tills dess då? Tror inte det. (Lätt att skriva här, svårare när man sitter där. Men bevisar kanske ytterligare för mig själv att jag bestämt mig.)

Tanken slog mig med. Vad skönt att alltid vara den som kan säga "men JAG älskade iaf tillräckligt mycket för att försöka", "JAG gav iaf inte upp".
 
Förstår jag dig rätt om han alltså tycker att du skall ta hormoninjektioner så att du plötsligt skall vilja ha barn? Trots att du uttryckligen sagt att du inte vill ha några? Det är ju milt sagt oerhört tondövt och respektlöst av honom gentemot dig, för att inte säga rent utsagt helt förjävligt.

Vad är det som får dig att tveka? Att du inte vet var du ska börja?
 
Vänta lite. Han "gör aldrig slut i förhållanden"? Han vill att du ska ta hormoner för att bli bebissugen? Ding dong, varningsklockorna klämtar!

Det viktiga här är vad DU vill. Dvs inte ha en framtid med honom.

Och ja, det är trist att göra slut efter fyra år, men tristare att göra slut efter fjorton år. Han inser väl att han haft jävlig tur som fått en partner och vill inte släppa taget och därför klamrar sig fast.

Såhär kan du lägga upp avslutet:

"Jag vill ge dig chansen att få en framtid med en partner som är på samma bana som du gällande familjeliv. Jag kan tyvärr inte ge dig det. Tack för den här tiden tillsammans, men vi är inte ihop längre."

Sedan: BOIII BYEEE
 
Förstår jag dig rätt om han alltså tycker att du skall ta hormoninjektioner så att du plötsligt skall vilja ha barn? Trots att du uttryckligen sagt att du inte vill ha några? Det är ju milt sagt oerhört tondövt och respektlöst av honom gentemot dig, för att inte säga rent utsagt helt förjävligt.

Vad är det som får dig att tveka? Att du inte vet var du ska börja?

Det vara "bara en möjlighet, men du vet, det kan ju gå". Ehm..

Det är nog mycket det, att jag inte vet hur jag ska börja. Hur jag ska sätta mig ned och ta steget.
Särskilt nu när jag, i stundens feghet, sagt att försöka vill jag ju. Men å andra sidan tänker jag och utvärderar det hela tiden, hur jag skulle må om jag försökte. Och det är ju det jag måste ta beslut på. För jag tror inte jag skulle må så bra, det gör jag ju inte nu heller, av känslan att en av oss ska ändra sig så i grunden som detta skulle kräva.

Sedan är jag så väl medveten om hur mycket skuld som kommer ligga på mig när det sker, etc, och det känns såklart jävligt motigt att veta att det väntar. Även om det inte är jätteoväntat när bara en person önskar avsluta.
 
Vänta lite. Han "gör aldrig slut i förhållanden"? Han vill att du ska ta hormoner för att bli bebissugen? Ding dong, varningsklockorna klämtar!

Det viktiga här är vad DU vill. Dvs inte ha en framtid med honom.

Och ja, det är trist att göra slut efter fyra år, men tristare att göra slut efter fjorton år. Han inser väl att han haft jävlig tur som fått en partner och vill inte släppa taget och därför klamrar sig fast.

Såhär kan du lägga upp avslutet:

"Jag vill ge dig chansen att få en framtid med en partner som är på samma bana som du gällande familjeliv. Jag kan tyvärr inte ge dig det. Tack för den här tiden tillsammans, men vi är inte ihop längre."

Sedan: BOIII BYEEE

Red flag alert, ja så är det. Detta är hans första förhållande som kanske inte slutar i eld och lågor. Så då låter jag det hellre vara det, än att vänta tills det BLIR ett helvete. Det känns som den vuxna saken att göra, även om jag ärligt kan säga att jag har känslor för honom - så finns det ingen lycklig framtid här.

Väl skrivet! Det är exakt så jag känner.
Tror jag är mycket nervös att jag inte ska kunna stå på mig med det bara. Att jag ska börja gräva ned mig i ursäkter och onödiga förklaringar. Försöker hitta i mig att jag är mogen att ta beslutet för oss båda, och mig själv, även om vi kanske skulle kunna ha ett till "okej år". Men hur mycket ångest och dåligt samvete skulle inte byggas upp då?

Vet också att en dramastorm väntar när det väl sker. Jag ska vara stark nog stå på mig igenom den, på något sätt.
Har iaf vänner att vara hos, som mycket väl vet vad jag känner. Han måste flytta tillbaka till England etc vilket såklart gör det ljusår jobbigare. Men också på något sätt lättare. Avstånd kommer iaf finnas.

(Det är oklart varför jag fortfarande försöker få in "OM det tar slut" när jag skriver om det här, har ju tydligt bestämt mig. Men det är så svårt att ta tjuren vid hornen.)
 
Alltså hur han hanterar ditt val att inte vilja skaffa barn är ju helt rubbat. Hormoninjektioner?:eek:För att vilja något du inte vill? Neeej!

Om vi nu låtsas att han skulle ha hanterat ditt val bra så är det fortfarande ok att känna att man inte vill vara med någon som drömmer om annat liv/saker/etc än en själv.

Jag var sambo med en jättefin man som jag älskade. Men jag ville efter några år inte leva som vi gjort tidigare. Jag ville tex inte bo i centrala Sthlm. Medans han absolut inte skulle trivts på landet. Jag gjorde slut trots att mitt hjärta gick sönder och att han ville "ändra sig". Jag vill inte vara den som gör att någon avstår sina drömmar och riskerar bli bitter.
Jag tycker ändå det var ett nice beslut för oss båda i det långa loppet. Även om han inte tyckte det då och även om det gjorde jätteont.
Så hade det varit så att ni bara velat olika saker så är det skäl nog. Man utvecklas ju en del genom livet och kan ändra åsikter. Du har inte lurat någon genom att nu landat i ditt beslut.

Jag hade haft väldigt svårt att leva med någon som försöker få in mig i ett liv jag inte mår bra av. Och det känns ju som det är det han gör mot dig med att föreslå hormoninjektioner etc för att få det liv HAN vill ha. Det är inte kärlek i mina ögon. Det är för hans egen vinning.
 
@Utsikt Du behöver en plan. Prata med en vän som du kan få stanna hos ett tag. Bestäm en dag och tid denne ska hämta dig. Packa väska och sen max en timme innan så talar du om för sambon att du bestämt dig. Nu är det över. Du vill separera. That's it. Det är färdigtänkt. Du flyttar ut ett tag så han kan planera. Tala om när du förväntar dig att han ska vara utflyttad (dra inte ut på det en dag mer än nödvändigt). Sen ringer det på dörren och så drar du. Done.

Off you go.
 
Alltså hur han hanterar ditt val att inte vilja skaffa barn är ju helt rubbat. Hormoninjektioner?:eek:För att vilja något du inte vill? Neeej!

Om vi nu låtsas att han skulle ha hanterat ditt val bra så är det fortfarande ok att känna att man inte vill vara med någon som drömmer om annat liv/saker/etc än en själv.

Jag var sambo med en jättefin man som jag älskade. Men jag ville efter några år inte leva som vi gjort tidigare. Jag ville tex inte bo i centrala Sthlm. Medans han absolut inte skulle trivts på landet. Jag gjorde slut trots att mitt hjärta gick sönder och att han ville "ändra sig". Jag vill inte vara den som gör att någon avstår sina drömmar och riskerar bli bitter.
Jag tycker ändå det var ett nice beslut för oss båda i det långa loppet. Även om han inte tyckte det då och även om det gjorde jätteont.
Så hade det varit så att ni bara velat olika saker så är det skäl nog. Man utvecklas ju en del genom livet och kan ändra åsikter. Du har inte lurat någon genom att nu landat i ditt beslut.

Jag hade haft väldigt svårt att leva med någon som försöker få in mig i ett liv jag inte mår bra av. Och det känns ju som det är det han gör mot dig med att föreslå hormoninjektioner etc för att få det liv HAN vill ha. Det är inte kärlek i mina ögon. Det är för hans egen vinning.

Ja alltså.. Ja, vad ska man säga. Samtidigt som han säger att han respekterar mitt val och han kanske kan ändra sig. Känns lite som att "om jag älskar dig tillräckligt mycket för att kanske ändra mig så borde du göra likadant tillbaka" och så är man i samma sits ändå.
Dvs någon måste förändra sig radikalt från det den egentligen vill.
Och jag vägrar. Både för hans del och för min egen del.

"Jag vill inte vara den som gör att någon avstår sina drömmar och riskerar bli bitter."
Exakt! DET kan jag inte leva med.
Och det är väl så. Jag "älskar honom inte tillräckligt" för att vänta fem år till och se om någon blev bitter eller ej.
(Alternativt, jag älskar mig själv tillräckligt mycket för att inte vänta och se.)

Det är såklart jag önskar att han skulle förstå och också se detta som det som skulle bli bäst i långa loppet.
Men jag måste nog inse att dit kan vi inte plötsligt komma. Och inte heller av att jag fortsätter bete mig/låtsas som att det kommer bli bättre om vi ger det mer tid.

Även om jag ångrar att jag gav honom falska förhoppningar nu och vet att jag kommer få höra om det... Så blir det ju inte bättre av att det går 1-2 månader till.

@Sleepy Du har rätt. Ska försöka. Undrar om jag kan få mer knuff av att faktiskt bestämma med en vän. De har ju också rätt att vara förberedda på att jag kommer. Ska prata mer med min psykolog imorgon också.
 
Ja alltså.. Ja, vad ska man säga. Samtidigt som han säger att han respekterar mitt val och han kanske kan ändra sig. Känns lite som att "om jag älskar dig tillräckligt mycket för att kanske ändra mig så borde du göra likadant tillbaka" och så är man i samma sits ändå.
Dvs någon måste förändra sig radikalt från det den egentligen vill.
Och jag vägrar. Både för hans del och för min egen del.

"Jag vill inte vara den som gör att någon avstår sina drömmar och riskerar bli bitter."
Exakt! DET kan jag inte leva med.
Och det är väl så. Jag "älskar honom inte tillräckligt" för att vänta fem år till och se om någon blev bitter eller ej.
(Alternativt, jag älskar mig själv tillräckligt mycket för att inte vänta och se.)

Det är såklart jag önskar att han skulle förstå och också se detta som det som skulle bli bäst i långa loppet.
Men jag måste nog inse att dit kan vi inte plötsligt komma. Och inte heller av att jag fortsätter bete mig/låtsas som att det kommer bli bättre om vi ger det mer tid.

Även om jag ångrar att jag gav honom falska förhoppningar nu och vet att jag kommer få höra om det... Så blir det ju inte bättre av att det går 1-2 månader till.

@Sleepy Du har rätt. Ska försöka. Undrar om jag kan få mer knuff av att faktiskt bestämma med en vän. De har ju också rätt att vara förberedda på att jag kommer. Ska prata mer med min psykolog imorgon också.
Jag tycker det är ok att kompromissa om vilken färg man har på soffan eller vilka tapeter som ska vara i köket. Barn eller inte barn är en för stor fråga för att kompromissa om...
 
Ja alltså.. Ja, vad ska man säga. Samtidigt som han säger att han respekterar mitt val och han kanske kan ändra sig. Känns lite som att "om jag älskar dig tillräckligt mycket för att kanske ändra mig så borde du göra likadant tillbaka" och så är man i samma sits ändå.
Dvs någon måste förändra sig radikalt från det den egentligen vill.
Och jag vägrar. Både för hans del och för min egen del.

"Jag vill inte vara den som gör att någon avstår sina drömmar och riskerar bli bitter."
Exakt! DET kan jag inte leva med.
Och det är väl så. Jag "älskar honom inte tillräckligt" för att vänta fem år till och se om någon blev bitter eller ej.
(Alternativt, jag älskar mig själv tillräckligt mycket för att inte vänta och se.)

Det är såklart jag önskar att han skulle förstå och också se detta som det som skulle bli bäst i långa loppet.
Men jag måste nog inse att dit kan vi inte plötsligt komma. Och inte heller av att jag fortsätter bete mig/låtsas som att det kommer bli bättre om vi ger det mer tid.

Även om jag ångrar att jag gav honom falska förhoppningar nu och vet att jag kommer få höra om det... Så blir det ju inte bättre av att det går 1-2 månader till.

@Sleepy Du har rätt. Ska försöka. Undrar om jag kan få mer knuff av att faktiskt bestämma med en vän. De har ju också rätt att vara förberedda på att jag kommer. Ska prata mer med min psykolog imorgon också.
Det här med att du till synes har ändrat dig, eller att du inte sa något när du hade en chans förut:
Det här är en så stor fråga så det är inte alls konstigt, eller fel, att efter lite extra tankeverksamhet komma fram till ett beslut som man inte hade kommit fram till innan. Det är ju liksom det största beslutet en kan ta, typ. Det handlar inte om ifall ni ska gå ut på krogen till helgen eller inte och du har ändrat dig. Det handlar om andra människor. Det är BRA att ha tänkt igenom det ordentligt innan.

Heja dig. Du kommer ut på andra sidan, även om det kommer att vara jobbigt.
 
Jag tycker det är ok att kompromissa om vilken färg man har på soffan eller vilka tapeter som ska vara i köket. Barn eller inte barn är en för stor fråga för att kompromissa om...

Exakt så. Jag vet att det kan fungera i vissa fall. Men jag tycker inte vi är där, och jag är inte villig att göra det.

Det här med att du till synes har ändrat dig, eller att du inte sa något när du hade en chans förut:
Det här är en så stor fråga så det är inte alls konstigt, eller fel, att efter lite extra tankeverksamhet komma fram till ett beslut som man inte hade kommit fram till innan. Det är ju liksom det största beslutet en kan ta, typ. Det handlar inte om ifall ni ska gå ut på krogen till helgen eller inte och du har ändrat dig. Det handlar om andra människor. Det är BRA att ha tänkt igenom det ordentligt innan.

Heja dig. Du kommer ut på andra sidan, även om det kommer att vara jobbigt.

Tack för perspektiv :heart
Och det sista, för det är så svårt att tro på ibland. Men det GÖR man ju.
Även om det måste få göra ont ett tag ❤️
 
@Utsikt
1. Han verkar inte mogen nog att ha barn. Ens om du ville ha barn så låter han som ett högst olämpligt fadersmaterial.
2. Han är ett respektlöst psyko som föreslår hormoninjektioner för att få dig att vilja ha barn. O_oO_oO_o
3. Du behöver inte ange ett skäl för att göra slut. Nike-slogan funkar faktiskt: just do it. Du vill ju inte längre.
 
@Utsikt
1. Han verkar inte mogen nog att ha barn. Ens om du ville ha barn så låter han som ett högst olämpligt fadersmaterial.
2. Han är ett respektlöst psyko som föreslår hormoninjektioner för att få dig att vilja ha barn. O_oO_oO_o
3. Du behöver inte ange ett skäl för att göra slut. Nike-slogan funkar faktiskt: just do it. Du vill ju inte längre.

Tanken har slagit mig. Skulle jag genom ett underverk ändra mig, så är det inte honom jag vill ha barn med.
För jag behöver inte projektleda två barn. Vi har haft fyra väldigt fina år, men det är talande att jag inte kan se oss tillsammans om ett. Det gör inte de andra åren dåliga, osv.

Ja det är ju så, även om man gärna vill förklara sig, rättfärdiga och få den andra personen att förstå (och allra helst säga "absolut, du har rätt, det blir bäst så", men det lär inte ske. Knappast heller om jag drar ut på det). Snarare en fälla för mig själv.

---
Sedan, vad konstiga tankar det dyker upp. "Nej, gud, jag kan ju inte göra något förrän vi ätit burgare på den där stranden.".. eller "men nu hann vi inte hälsa på hans kompis i USA". Ledsen kära hjärna, men det kommer inte plötsligt dyka upp ett bra tillfälle att avsluta efter att vi bara gjort nååågra fina saker till ihop. Det kommer bara kännas falskt och jobbigt ändå.
(sorry, peptalk till mig själv)
 
3. Du behöver inte ange ett skäl för att göra slut. Nike-slogan funkar faktiskt: just do it. Du vill ju inte längre.

Det här är verkligen så sant. Sen kan jag tycka att har man levt ihop förtjänar partnern att få en förklaring, men "Det känns inte bra längre" är liksom en god nog anledning. Börjar man leta praktiska saker som att X eller Y inte fungerar så kan en klängig partner lätt hålla sig fast och hitta på (mindre bra) lösningar, och beskylla en för att man inte ens försöker när man säger nej till dessa dåliga lösningar. "Det känns inte rätt länge", "Jag vill inte längre" eller "Jag känner inte samma sak längre" är svårare att argumentera emot och det kan vara en bra sak.
 
Alltså... hormoninjektioner för att vilja ha barn? Det är lika absurt som att du skulle be honom att sterilisera sig. Lika självklart som att du inte skulle be honom göra det, lika självklart borde det vara för honom att respektera ditt beslut.

Ja, jag har verkligen aldrig hört något så dumt.

TS - äkta kärlek är att vilja se en annan människa lycklig, oavsett om det gynnar en själv eller inte. Att styra en annan människa från sin egen vilja mot sin egen är allt annat än kärlek. Släpp honom, och låt honom hitta en person som vill samma saker som han. Det kommer gynna er båda.
 
Det här är verkligen så sant. Sen kan jag tycka att har man levt ihop förtjänar partnern att få en förklaring, men "Det känns inte bra längre" är liksom en god nog anledning. Börjar man leta praktiska saker som att X eller Y inte fungerar så kan en klängig partner lätt hålla sig fast och hitta på (mindre bra) lösningar, och beskylla en för att man inte ens försöker när man säger nej till dessa dåliga lösningar. "Det känns inte rätt länge", "Jag vill inte längre" eller "Jag känner inte samma sak längre" är svårare att argumentera emot och det kan vara en bra sak.

Precis, det är nog lite där jag är rädd att trassla in mig. Förväntar mig liksom redan beskyllningar för att inte ens försöka, och ur hans synvinkel är det väl så. Någonstans måste gränsen ändå dras för vad man är villig att göra.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Dethär är inte aktuellt förmig NU utan det är mest för OM det blir det i fram tiden. Men jag skulle jätte gärna vilja få tips om nån här...
Svar
11
· Visningar
550
Senast: Palermo
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 030
Senast: Whoever
·
Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
810
Senast: Crossline
·
Kropp & Själ Finns det någon här som har koll på hur det går till när man byter förnamn? Är det en krånglig process, hur lång tid tar det, behöver...
Svar
19
· Visningar
1 541
Senast: MML
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp