Sorry för långt inlägg.
Min älskade kisse och den mest fantastiska varelse jag någonsin fått lära känna fick somna in i somras.
Jag bor inte hemma och kissen fick stanna hos min mor då jag flyttat runt och varit student ett antal år.
Träffade honom ungefär 2-4ggr/år när jag åkte hem och från att ha varit pigg och glad så var han helt plötsligt ointresserad av sina favoritleksaker. För mig som såg honom så sällan så märkte jag också att han började magra av lite. Han fick också någon slags konstig hosta som bara märktes ibland.
In till veterinären, som sa att han hade fyra ruttnande tänder som var tvungna att bli utdragna och att hostan nog berodde på det, men att det skulle bli bättre. Det blev inte bättre, så kontakt med veterinären igen vid återbesök för att kolla till tänderna varav hon sa "men vad konstigt att hostan inte försvunnit". Inget att oroa sig för tyckte hon, "det försvinner efter ett tag."
In till veterinär efter någon månad för att kisse ser väldigt dålig ut och hostan inte är borta. Får en ny tid en vecka efter. Inget tal om att lägga in även fast han vägde drygt 3kg av sina tidigare 5kg.
Vad som mötte mig när jag kom hem till min mor var en helt utmärglad katt, som inte orkade någonting, åt inte och drack inte. Min pratglada kille orkade bara stryka kinden mot min hand, men knappt ens det. När vi åkte in akut på jourtid så sa veterinären att "Tyvärr kan vi inte göra något på jouren, åk hem och åk till eran vanliga veterinär imorgon." Jag grät i bilen på vägen dit och trodde att han skulle dö ifrån mig innan han skulle hinna få hjälp, och så blir vi hemskickade sådär och tillsagda att TVINGA i honom mat om han inte äter.
Vilket vi gjorde och det mår jag dåligt över fortfarande. Stackarn
Tillbaka dagen därpå till hans vanliga veterinär, som tror att det kommer från magen eftersom han hade illaluktande andedräkt och inte åt eller drack. Min kisse läggs in för dropp och intensivvård. Enligt veterinären var min katt inte så dålig sist han såg honom för en vecka sedan, en sån här katt skickar man inte hem. Hostan blir iallafall "sekundär" och något som får utredas senare tycker han. Sen helt plötsligt ändrar han sig och tycker att vi kan ta en röntgenplåt på lungorna när hans familj ändå är där och kan hjälpa till. Assistenten får ta om plåt efter plåt eftersom kontrasten inte är nog bra och man ser inte lungorna nog tydligt.
Efter det åker läggs han in och vi åker hemåt. 10min senare ringer veterinären och säger att "Jag är ledsen, men det finns inget vi kan göra. Han har tumörer i hela buken, som är vätskefylld och det finns knappt någon lungvävnad kvar. Det bästa vi kan göra för honom är att låta honom somna in".
Det var alltså inte kontrasten det var fel på, det var det att det nästan inte fanns några lungor kvar
Han fick somna in samma dag.
Det är svårt att förklara för folk som inte har djur, men för mig är det precis samma sorg som om en person i min närhet gått bort. Satt med honom i famnen så länge jag kunde, och efter att han var borta satt vi kvar med honom länge tills det kändes som
För att inte tala om skulden. Min mor för att hon varit sjuk och inte haft tid och energi för honom, och såklart inte haft energi till att bråka med veterinären. Jag för att jag lämnat honom hos min mor på "kollo" i så många år, tillsammans med min mammas energiknippe till hund, som stal "hans tid" och uppmärksamhet.
Varför tvingade vi inte veterinären att kolla upp honom ordentligt under alla turer vi varit där? Varför gjordes inget tidigare? Vad hade hänt om inte veterinären som genom en slump röntgade honom till slut? Kan man lita på veterinärer?
Var det en slump att min mor blev diagnosticerad med cancer, i precis samma veva som han började dålig?
Från bekanta har jag fått höra att tumörer i buken kan vara ärftligt hos orientaliska raser. En bekants katt fick gå vidare vid 8års ålder efter att ha haft precis samma problem. Min älskade katt var 12år.
Behövde väl mest bara skriva av mig lite, det känns fortfarande som ett SÅR i min själ att han är borta.
Är det någon som varit med om liknande eller träffade vi på ovanligt ignoranta veterinärer, som trots upprepade besök för "hosta" inte gjorde en röntgen förrän efter ett HALVÅR?
Till saken hör också att jag inte varit hemma på nästan ett år i somras, pga studier utomlands. Det var en ren slump att jag kom precis när han mådde som sämst och fick somna in. Vilket jag såklart är oerhört tacksam för. Hade inte känts rätt att inte ha fått vara med, men jag känner mig så otroligt SKYLDIG och ledsen för att han fick lida så innan han fick hjälp
Min älskade kisse och den mest fantastiska varelse jag någonsin fått lära känna fick somna in i somras.
Jag bor inte hemma och kissen fick stanna hos min mor då jag flyttat runt och varit student ett antal år.
Träffade honom ungefär 2-4ggr/år när jag åkte hem och från att ha varit pigg och glad så var han helt plötsligt ointresserad av sina favoritleksaker. För mig som såg honom så sällan så märkte jag också att han började magra av lite. Han fick också någon slags konstig hosta som bara märktes ibland.
In till veterinären, som sa att han hade fyra ruttnande tänder som var tvungna att bli utdragna och att hostan nog berodde på det, men att det skulle bli bättre. Det blev inte bättre, så kontakt med veterinären igen vid återbesök för att kolla till tänderna varav hon sa "men vad konstigt att hostan inte försvunnit". Inget att oroa sig för tyckte hon, "det försvinner efter ett tag."
In till veterinär efter någon månad för att kisse ser väldigt dålig ut och hostan inte är borta. Får en ny tid en vecka efter. Inget tal om att lägga in även fast han vägde drygt 3kg av sina tidigare 5kg.
Vad som mötte mig när jag kom hem till min mor var en helt utmärglad katt, som inte orkade någonting, åt inte och drack inte. Min pratglada kille orkade bara stryka kinden mot min hand, men knappt ens det. När vi åkte in akut på jourtid så sa veterinären att "Tyvärr kan vi inte göra något på jouren, åk hem och åk till eran vanliga veterinär imorgon." Jag grät i bilen på vägen dit och trodde att han skulle dö ifrån mig innan han skulle hinna få hjälp, och så blir vi hemskickade sådär och tillsagda att TVINGA i honom mat om han inte äter.
Vilket vi gjorde och det mår jag dåligt över fortfarande. Stackarn
Tillbaka dagen därpå till hans vanliga veterinär, som tror att det kommer från magen eftersom han hade illaluktande andedräkt och inte åt eller drack. Min kisse läggs in för dropp och intensivvård. Enligt veterinären var min katt inte så dålig sist han såg honom för en vecka sedan, en sån här katt skickar man inte hem. Hostan blir iallafall "sekundär" och något som får utredas senare tycker han. Sen helt plötsligt ändrar han sig och tycker att vi kan ta en röntgenplåt på lungorna när hans familj ändå är där och kan hjälpa till. Assistenten får ta om plåt efter plåt eftersom kontrasten inte är nog bra och man ser inte lungorna nog tydligt.
Efter det åker läggs han in och vi åker hemåt. 10min senare ringer veterinären och säger att "Jag är ledsen, men det finns inget vi kan göra. Han har tumörer i hela buken, som är vätskefylld och det finns knappt någon lungvävnad kvar. Det bästa vi kan göra för honom är att låta honom somna in".
Det var alltså inte kontrasten det var fel på, det var det att det nästan inte fanns några lungor kvar
Han fick somna in samma dag.
Det är svårt att förklara för folk som inte har djur, men för mig är det precis samma sorg som om en person i min närhet gått bort. Satt med honom i famnen så länge jag kunde, och efter att han var borta satt vi kvar med honom länge tills det kändes som
För att inte tala om skulden. Min mor för att hon varit sjuk och inte haft tid och energi för honom, och såklart inte haft energi till att bråka med veterinären. Jag för att jag lämnat honom hos min mor på "kollo" i så många år, tillsammans med min mammas energiknippe till hund, som stal "hans tid" och uppmärksamhet.
Varför tvingade vi inte veterinären att kolla upp honom ordentligt under alla turer vi varit där? Varför gjordes inget tidigare? Vad hade hänt om inte veterinären som genom en slump röntgade honom till slut? Kan man lita på veterinärer?
Var det en slump att min mor blev diagnosticerad med cancer, i precis samma veva som han började dålig?
Från bekanta har jag fått höra att tumörer i buken kan vara ärftligt hos orientaliska raser. En bekants katt fick gå vidare vid 8års ålder efter att ha haft precis samma problem. Min älskade katt var 12år.
Behövde väl mest bara skriva av mig lite, det känns fortfarande som ett SÅR i min själ att han är borta.
Är det någon som varit med om liknande eller träffade vi på ovanligt ignoranta veterinärer, som trots upprepade besök för "hosta" inte gjorde en röntgen förrän efter ett HALVÅR?
Till saken hör också att jag inte varit hemma på nästan ett år i somras, pga studier utomlands. Det var en ren slump att jag kom precis när han mådde som sämst och fick somna in. Vilket jag såklart är oerhört tacksam för. Hade inte känts rätt att inte ha fått vara med, men jag känner mig så otroligt SKYLDIG och ledsen för att han fick lida så innan han fick hjälp
