Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?
Jag ringde upp och frågade vad det stod i labbsvaret, där har de ju redan kommit fram till en grad, px tar de för att dubbelkolla. Jobbar inom vården och har sysslat en del med just patologi så är lite "miljöskadad" och ville veta exakt vad de hittat. Hoppades på grad 1 såklart, men tji fick jag.
Men hur vet du vilken grad det är om du är kallad till ett andra test?
Jag ringde upp och frågade vad det stod i labbsvaret, där har de ju redan kommit fram till en grad, px tar de för att dubbelkolla. Jobbar inom vården och har sysslat en del med just patologi så är lite "miljöskadad" och ville veta exakt vad de hittat. Hoppades på grad 1 såklart, men tji fick jag.
Hur vet du att de flesta har grad 1? Jag hade iallafall allvarliga cellförändringar. De tog inte ens om provet utan opererade mig omgående. Jag tänkte inte ens tanken på att det kunde vara cancer förren min klantiga mamma kom med kommentaren, -det måste ju inte vara cancer... Självklart är det inte cancer svarade jag. Det är cellförändringar.
Jag antog det eftersom jag läst på och sett hur många som får besked om att de har cellförändringar och hur många av dessa de släpper, och de släpper i regel bara ettorna. Finns flödesscheman att studera för den som är intresserad. I övrigt önskar jag att jag kunde ta det så lugnt som du gjorde, det var strongt av dig.
Man behöver inte dramatisera livet i onödan. Även jag har haft släkt och andra som stått mig nära som har dött i cancer men för den sakens skull så skulle jag aldrig komma på tanken att strunta i en behandling bara för att det kan leda till cancer om man inte får behandling. Då får man faktiskt bita ihop och ta emot den behandlingen som finns att få. Jag har blivit fruktansvärt illa behandlad inom sjukvården (och blir fortfarande eftersom jag har en så ovanlig och allvarlig diagnos som de flesta läkare inte har hört talas om och därför av någon anledning negligerar vilket gör att jag far mycket illa) så jag vet absolut vad du pratar om men för den sakens skull så kan man inte strunta i viktiga saker.
Fast här missade du hela min poäng med inlägget. Nånsin hört uttrycket droppen som fick bägaren att rinna över? För mig kändes det exakt så när jag fick brevet. Att stoppa ner familjen i familjegraven med så korta intervall att gravstenen inte fanns på plats för att den var på omgravyr, att fara ut och in på sjukhus stup i kvarten och ändå hålla masken på jobbet, att ta mediciner varje dag som man inte tål, plus all annan skit som jag inte tänker dra här.. det blev för mycket nu. Jag tror alla har en gräns, för en del dras den rätt tidigt av olika orsaker (hur ofta har vi inte sett trådar här inne med TS som funderar på självmord? Hur ofta är "huvudorsaken" något man själv tänker att javisst DET hade jag hoppat framför tåget för.. snarare är det ofta ett "jag orkar inte mer" som uppges som orsaken. Det blev för mycket, man ser ingen mening, allt går emot en osv.
Det är en sak att "strunta i viktiga saker", det är en annan sak att känna att det kommer hela förbannade tiden något nytt, att när man överlevt ett hinder kommer ett till, att se livet passera medan man sitter i en sjuksäng. Hade jag inte haft annat i bagaget hade jag säkert haft en helt annan inställning än vad jag har nu.
Jag tycker också att du överdriver. Hade det varit riktigt bråttom så hade du inte behövt vänta i fem veckor utan blivit kallad akut. Koniseringen görs normalt under narkos och är helt odramatisk. Du får väl fråga hur de gör på just din klinik och isåfall kräva att få bli sövd. Du får väl förklara att det inte är något som är förhandlingsbart ifrån din sida.
Läs ordentligt, de har semesterstängt och gav mig första lediga tiden därefter. Jag ringde därför sjukhuset som jag inte egentligen vill gå till, och fick tid inom en vecka. Självklart krävde jag att få bli sövd, det fick jag också. Överdriver får stå för dig, det är min upplevelse jag drar här, inte din. Jag har ingen aning om vad du har för grundsjukdom och har sett dig skriva om dina krämpor i många trådar här, det har aldrig fallit mig in att ifrågasätta det oavsett om du hade sett ut att vara pigg som en lärka om jag träffat dig. Skulle du säga till någon med panikångest att de överdriver? För de har verkligen inget fysiskt att vara rädda för, det är enbart ångest, men nog fasen lider de.
Jag VILL inte må skit, jag vill också kunna rycka på axlarna åt det här och inte se mormors cancerplågade uppenbarelse framför mig när de pratar att det "bara är cellförändringar än", hennes startade också där. Men den här dödsångesten som bara golvade mig, den varvat med den här uppgivenheten, jag har inget försvar mot det..![]()
Varför du skulle gå till psykolog för dina cellförändringar förstår jag inte riktigt?
Jag besvarade Lycantrophes inlägg, det var inte min idé.