Cellförändringar

[Stålvilja]

Jag har inte varit den flitiga med att ta cellprover. Senast gjorde jag det 2019 och det visade ingenting.

Där emellan har jag varit gravid två gånger. Efter graviditet 1 gjorde jag självtest som visade att hade HPV 18. 1,5 år senare gjorde jag nu för några veckor sedan ett vanligt cellprov som nu visar att det finns förändringar, måttliga till svåra.

Och jag dör inombords. För mig känns det nattsvart nu. Varför jag? Jag som hatar läkare. Jag som inte vill bli petad på. Som undviker all kontakt med sjukvården som möjligt går. I mitt huvud har jag redan cancer och allt är kört. Och jag vet inte heller hur jag ska förmå mig till att gå på kommande undersökning. Kanske kommer jag inte klara att gå dit när allt kommer omkring.

2025 var bortsett från min sons ankomst ett riktigt skitår. Människor dog. Djur dog. Skit på jobbet. Stress. Mamma fick diagnosen spridd obotlig lungcancer. Efter det året går min hjärna direkt till katastrof. Ikväll har jag gråtit i flera timmar. Igår med.

Jag känner mig äcklad av mig själv. Smittad av HPV. Fint. Jag är äcklad på min sambo, tänk om det är han som gett mig skiten? Idag känner jag att jag aldrig mer vill ha sex med honom av den anledningen.

En helt ologisk känsla bland alla andra. Plötsligt tappade jag sugen för allt sommaren har att erbjuda, min hjärna kommer upptas av ångest över beskedet, och ångest över kommande undersökning.

Är det någon som vill dela med sig av erfarenheter? Hur lång tid tog kolposkopin? Blev ni bra? Är jag rädd i onödan?

Hjälp mig reda i mitt så annars klara sinne

 

[Islandshästryttare]

Jag har inga egna erfarenheter men vill först skicka en stor kram om du vill ha den. Förstår att det är skrämmande och jättetufft. Jag tycker du ska vända dig till mottagningen du fick beskedet ifrån eller dit remiss gått och be om stöttning. Kurator är väldigt bra på att hjälpa en reda i tankarna har jag själv märkt sedan jag blev sjuk i april (i något helt annat än detta)

Jag tycker också att du så fort du får kallellse till undersökningen höra av dig till mottagningen och berätta om din rädsla och dina känslor för undersökningen. Då får de möjlighet att stötta dig på rätt sätt. De är säkerligen inte ovana vid situationer med rädda patienter. Skriv på 1177 om det känns enklare än att ringa och prata. De flesta mottagningar brukar man kunna skicka meddelande till.

 

[Kakis]

Jag hade förändringar förra året, jag avskyr verkligen att gå till gynekologen så när jag var tvungen att göra kolposkopin kändes det allt annat än roligt. Jag kom till en jättetrevlig gynekolog som verkligen lyssnade på att jag tyckte det var obehagligt, och sa att om det inte funkar skriver hon remiss till sjukhuset så får man sövas eller få lugnande där (kommer ej ihåg vilket av det det var). Kolposkopin tog längre tid än ett vanligt cellprov men jag kommer inte ihåg exakt hur länge, gynekologen pratade hela tiden för att hålla mig distraherad vilket var bra. Sen efter ett par veckor fick jag meddelande om att de förändringar jag hade antagligen skulle läkas av kroppen så man ska se på nästa prov om de finns kvar.

Man vet ju inte om man bär på HPV så hur skulle din sambo kunna veta det? Och väldigt många bär på det. I den yngre generationen kommer det ju bli bättre då de vaccineras. Jag frågade gynekologen om vaccination när man är äldre och hon menade på att så länge jag var i mitt fasta förhållande fanns det ingen mening att vaccinera sig men om jag skulle bli singel igen tyckte hon jag skulle göra det.

 

[Halfrek]

HPV kan ligga vilande i evigheter så behöver inte betyda att du fått det nu precis. Jag har haft svåra förändringar, sista steget innan cancer enligt gyn. Gjorde då först en kolposki och sen en konisering och var fri från förändringar i över tio år. Kolposki gjorde jag i år efter att de återkommit. Det tar lite längre tid än vanligt cellprov men är inte värre direkt.

Hoppas det löser sig! Är ett skit att behöva vänta på resultat och undersökningar.

 

[Tystnatt]

HPV är otroligt vanligt. Jag tror källor brukar säga att uppemot 80 procent av alla sexuellt aktiva får någon typ någon gång. Om man har haft sex med mer än en person (som också haft sex med någon tidigare) är det ju jättesvårt att veta av vem och när man blivit smittad. Kondom är inte 100%-igt skydd heller. HPV kan ju också ligga latent i flera år, så att cellförändringar dyker upp nu säger ju ingenting om när du blivit smittad. Det kan ta 10 tals år från smittotillfället och cellförändringar.

Jag har haft allvarliga cellförändringar för några år sedan. Kolposkopi och konisering var inga problem, jag hade samtal med läkare inför och fick extra stöd under ingreppen pga. olika anledningar. Inte bekvämt men det gick bra. Senaste provtagningen visade ingen HPV och jag är tillbaka i vanliga rullarna för cellprov.

 

[julgrisen]

Jag hade också cellförändringar för några år sedan, kanske runt tio år sen. Jag minns bara koniseringen, och att gynekologen var väldigt fin och att jag fick ett bra stöd. Efter det fick jag ta cellprov oftare ett tag och fick även ta det på plats under pandemin vilket var skönt. Men jag är noga med mina cellprov efter detta, jag minns precis att jag också med en gång tänkte att jag redan hade cancer, men allt gick toppen och var inte alls så otäckt som jag tänkte mig.

 

[Blyger]

Jag har gjort snurran ett varv eller två med konisering och fått lugnande och varit jättetydlig med hur jobbigt jag tyckte det var. Orkar inte skriva så mycket men alla i vården var väldigt fina.

 

[Otherside]

Dottern har precis fått tid för kolposkopi, det känns jobbigt, men det är ju ett förebyggande ingrepp, lite som när man tar bort cellförändringar i ansiktet så de inte så småningom ev utvecklas till cancer. Det är inte cancer nu!

Dottern (26) vaccinerades som yngre men det täcker inte alla varianter av HPV.

Oron gäller mest om de måste ta bort mycket så livmodertappen försvagas vilket kan ge problem vid graviditet. Men även det kan man få hjälp med då de är medvetna om det.

 

[Unafraid]

Jag har cellförändringar. Ingen aning om "var" de kommer ifrån, men har efter analys fått veta att de är ofarliga.

 

[LadyCovergirl]

Jag har haft det. Minns inte exakt när men det måste ha varit någon gång 2012-2015. Gjorde kolposkopi och konisering.
Ingetdera något bekymmer. Minns jag rätt gjordes båda under jobblunchen och jag gick således tillbaka till jobbet efteråt.

När jag gångerna därefter tagit cellprov har resultatet varit UA.

 

[Seaside]

Jag hade måttliga cellförändringar 2013 som brändes bort med laser under lätt narkos (jag var sövd i ca 15 min). Det var första gången jag sövdes men det gick jättebra och jag hade inte ont efteråt. Jag var borta från jobbet en dag. Cellförändringarna har inte kommit tillbaka.

 

[Zoya]

Jag hade spridda svåra cellförändringar (stadie 4) och HPV18 (visade det sig) 2018. Det gjordes en konisering men prover efteråt visade att de inte fick bort allt. Jag propsade då på att de skulle ta bort allt på mig (istället för att bara göra en ny konisering) dvs äggstockar, livmoder osv och det pga att både min mamma och min moster dog ganska unga i äggstockscancer. Efter mycket om och men fick jag igenom det och jag opererades tidigt 2019. Täta prover efteråt har visat att HPV är borta och inga fler cellförändringar har uppstått.

Jag förstår hur du känner dig för jag fick mitt besked bara en månad efter att min pappa hastigt avled till följd av en massiv hjärtinfarkt så jag var rätt skör redan som det var. Jag hade enorm dödsångest och allt som hände då fick mig att gå in i väggen helt. Att ha sex var helt otänkbart. Jag var så enormt äcklad av min kropp som gjorde så här mot mig. Mitt tips är att fråga om du kan få prata med kurator på sjukhuset eller genom företagshälsan om sådan erbjuds via ditt jobb. Det hjälpte mig väldigt mycket.

 

[Angel]

Skulle säga att din reaktion är rätt normal, vården har som vanligt attityden att sjukdomar som drabbar kvinnor inte är så jobbiga att hantera för patienten, trots rätt stor påfrestning. Till skillnad mot många här hade jag en vidrig upplevelse av kolposkopin och hela vårdkedjan och de satans breven. Såpass att jag sen vägrade bli koniserad utan valde fler cellprov i stället som uppföljning och det läkte ut av sig själv i stället. Dock hade jag annan hpv än 16/18 och hade jag varit något år yngre hade den normala processen varit att avvakta så det var rätt hög sannolikhet att det skulle självläka när jag läste på en del innan.
Idag mår jag bra och det är inte ens något jag mår speciellt dåligt av längre när jag tänker på det.

 

[Stålvilja]

Jag hade spridda svåra cellförändringar (stadie 4) och HPV18 (visade det sig) 2018. Det gjordes en konisering men prover efteråt visade att de inte fick bort allt. Jag propsade då på att de skulle ta bort allt på mig (istället för att bara göra en ny konisering) dvs äggstockar, livmoder osv och det pga att både min mamma och min moster dog ganska unga i äggstockscancer. Efter mycket om och men fick jag igenom det och jag opererades tidigt 2019. Täta prover efteråt har visat att HPV är borta och inga fler cellförändringar har uppstått.

Jag förstår hur du känner dig för jag fick mitt besked bara en månad efter att min pappa hastigt avled till följd av en massiv hjärtinfarkt så jag var rätt skör redan som det var. Jag hade enorm dödsångest och allt som hände då fick mig att gå in i väggen helt. Att ha sex var helt otänkbart. Jag var så enormt äcklad av min kropp som gjorde så här mot mig. Mitt tips är att fråga om du kan få prata med kurator på sjukhuset eller genom företagshälsan om sådan erbjuds via ditt jobb. Det hjälpte mig väldigt mycket.

Min väninna är gynekolog och hon har försökt trösta och lugna så mycket det går, men katastrofhjärnan är ändå påkopplad. Hon fick ta del av min journal och hon säger att jag förmodligen kommer erbjudas behandling direkt på plats..

Men som du också skriver, jag känner mig så skör redan. All min energi har gått åt till barnen och min sjuka mamma i ett helt år. Om ett par veckor ska jag återgå till jobbet också efter mammaledigheten och allt är bara ångest

Min syster hade också svåra förändringar, som jag med verkar ha, i hennes fall tog de också bort allt - men det var tydligen för att hon fick konstiga cystor mm också. Skönt att du är bra idag

 

[Tonto]

Jag har haft, visserligen milda, förändringar sedan 2022 och gått varje år och gjort kolposkopi, dom försvinner inte men har inte blivit värre. Ska gå i år igen såklart och göra kolposkopi. Det är typ som cellprov men gör mer ont då dom ofta klipper bort bitar för biopsi, cellprov så skrapar dom ju bara lite. Men det går jättesnabbt.

 

[Tonto]

Dottern har precis fått tid för kolposkopi, det känns jobbigt, men det är ju ett förebyggande ingrepp, lite som när man tar bort cellförändringar i ansiktet så de inte så småningom ev utvecklas till cancer. Det är inte cancer nu!

Dottern (26) vaccinerades som yngre men det täcker inte alla varianter av HPV.

Oron gäller mest om de måste ta bort mycket så livmodertappen försvagas vilket kan ge problem vid graviditet. Men även det kan man få hjälp med då de är medvetna om det.

Kolposkopi är inget förebyggande ingrepp, man kollar på livmodertappen med förstoringsglas och eventuellt så tar man biopsi.

 

[vemsomhelst123]

Jag har inte varit den flitiga med att ta cellprover. Senast gjorde jag det 2019 och det visade ingenting.

Där emellan har jag varit gravid två gånger. Efter graviditet 1 gjorde jag självtest som visade att hade HPV 18. 1,5 år senare gjorde jag nu för några veckor sedan ett vanligt cellprov som nu visar att det finns förändringar, måttliga till svåra.

Och jag dör inombords. För mig känns det nattsvart nu. Varför jag? Jag som hatar läkare. Jag som inte vill bli petad på. Som undviker all kontakt med sjukvården som möjligt går. I mitt huvud har jag redan cancer och allt är kört. Och jag vet inte heller hur jag ska förmå mig till att gå på kommande undersökning. Kanske kommer jag inte klara att gå dit när allt kommer omkring.

2025 var bortsett från min sons ankomst ett riktigt skitår. Människor dog. Djur dog. Skit på jobbet. Stress. Mamma fick diagnosen spridd obotlig lungcancer. Efter det året går min hjärna direkt till katastrof. Ikväll har jag gråtit i flera timmar. Igår med.

Jag känner mig äcklad av mig själv. Smittad av HPV. Fint. Jag är äcklad på min sambo, tänk om det är han som gett mig skiten? Idag känner jag att jag aldrig mer vill ha sex med honom av den anledningen.

En helt ologisk känsla bland alla andra. Plötsligt tappade jag sugen för allt sommaren har att erbjuda, min hjärna kommer upptas av ångest över beskedet, och ångest över kommande undersökning.

Är det någon som vill dela med sig av erfarenheter? Hur lång tid tog kolposkopin? Blev ni bra? Är jag rädd i onödan?

Hjälp mig reda i mitt så annars klara sinne

Jag har gjort konisering och fortsätter gå på kolposkopi varje år sen 2019, min kropp läker inte ut hpv men förändringarna har blivit lindrigare. Det är inte obehagligt men snart är jag så gammal att jag hellre vill ta bort allt för att slippa. Kolposkopi går snabbt, som någon annan skrev, görs på lunchen. Cellprov och kolposkopi känns ungefär lika mycket.

 

[Stålvilja]

Jag har gjort konisering och fortsätter gå på kolposkopi varje år sen 2019, min kropp läker inte ut hpv men förändringarna har blivit lindrigare. Det är inte obehagligt men snart är jag så gammal att jag hellre vill ta bort allt för att slippa. Kolposkopi går snabbt, som någon annan skrev, görs på lunchen. Cellprov och kolposkopi känns ungefär lika mycket.

Vad tråkigt att det inte vill läka ut! Tycker beskrivningarna över hur lång tid ingreppen tar är så olika när man söker, allt från 10-30 minuter.. För mig känns det viktigt att ha lite koll på sån fakta innan, hur lång tid skulle du säga att både kolposkopi och konsiering tar?

 

[Angel]

Vad tråkigt att det inte vill läka ut! Tycker beskrivningarna över hur lång tid ingreppen tar är så olika när man söker, allt från 10-30 minuter.. För mig känns det viktigt att ha lite koll på sån fakta innan, hur lång tid skulle du säga att både kolposkopi och konsiering tar?

Att det tar olika lång tid är inte konstigt. Proceduren inkluderar att lägga ättiksyra för att markera de områden som är skadade. Sen tas oftast biopsier för att kunna utvärdera närmare och hur många som behövs beror förstås på vad de hittar. Nuförtiden verkar de flesta ha vett nog att bedöva innan biopsierna och då måste bedövningen hinna verka och det tar lite olika lång tid. Sen kan man blöda en del efter och då blodstillas det . En halvtimme är betydligt närmare i tid än tio minuter. Jag har aldrig haft ont av cellprov men kolposkopin och biopsierna behövde jag stanna hemma dagen efter för. Och jag är en sån som "aldrig" är hemma från jobbet. Visserligen upplevde jag det betydligt värre psykiskt men det var ordentligt obehagligt även fysiskt. Så tycker tyvärr inte att det var jämförbart med cellprov ur den aspekten.

 

[tanten]

Jag hade förändringar förra året, jag avskyr verkligen att gå till gynekologen så när jag var tvungen att göra kolposkopin kändes det allt annat än roligt. Jag kom till en jättetrevlig gynekolog som verkligen lyssnade på att jag tyckte det var obehagligt, och sa att om det inte funkar skriver hon remiss till sjukhuset så får man sövas eller få lugnande där (kommer ej ihåg vilket av det det var). Kolposkopin tog längre tid än ett vanligt cellprov men jag kommer inte ihåg exakt hur länge, gynekologen pratade hela tiden för att hålla mig distraherad vilket var bra. Sen efter ett par veckor fick jag meddelande om att de förändringar jag hade antagligen skulle läkas av kroppen så man ska se på nästa prov om de finns kvar.

Man vet ju inte om man bär på HPV så hur skulle din sambo kunna veta det? Och väldigt många bär på det. I den yngre generationen kommer det ju bli bättre då de vaccineras. Jag frågade gynekologen om vaccination när man är äldre och hon menade på att så länge jag var i mitt fasta förhållande fanns det ingen mening att vaccinera sig men om jag skulle bli singel igen tyckte hon jag skulle göra det.

HPV är väl samma som kondylom?
Jsg hade vårtor när jag var ung. Aldrig tänkt att de skulle leda vidare till något farligt. Många hade dem.

Ofta är det svårt att korrekt värdera faror. Vilket ger hjärnspöken. När jag gick igenom min cancerbehandling frågade folk om jag inte var rädd. Nej - min läkare sa efter operationen att jag var frisk och behandlingen var för att jag inte skulle bli sjuk igen.
Brukade fråga folk om de inte var rädda att vara ute ocjh köra vill i dåligt väder en lördagskväll. Risken att skadas är nog betydligt större då.

Jag må vara allmänt obrydd. Men att hjälpa hjärnspökena att sansa sig är aldrig fel.