Jag har inte varit den flitiga med att ta cellprover. Senast gjorde jag det 2019 och det visade ingenting.
Där emellan har jag varit gravid två gånger. Efter graviditet 1 gjorde jag självtest som visade att hade HPV 18. 1,5 år senare gjorde jag nu för några veckor sedan ett vanligt cellprov som nu visar att det finns förändringar, måttliga till svåra.
Och jag dör inombords. För mig känns det nattsvart nu. Varför jag? Jag som hatar läkare. Jag som inte vill bli petad på. Som undviker all kontakt med sjukvården som möjligt går. I mitt huvud har jag redan cancer och allt är kört. Och jag vet inte heller hur jag ska förmå mig till att gå på kommande undersökning. Kanske kommer jag inte klara att gå dit när allt kommer omkring.
2025 var bortsett från min sons ankomst ett riktigt skitår. Människor dog. Djur dog. Skit på jobbet. Stress. Mamma fick diagnosen spridd obotlig lungcancer. Efter det året går min hjärna direkt till katastrof. Ikväll har jag gråtit i flera timmar. Igår med.
Jag känner mig äcklad av mig själv. Smittad av HPV. Fint. Jag är äcklad på min sambo, tänk om det är han som gett mig skiten? Idag känner jag att jag aldrig mer vill ha sex med honom av den anledningen.
En helt ologisk känsla bland alla andra. Plötsligt tappade jag sugen för allt sommaren har att erbjuda, min hjärna kommer upptas av ångest över beskedet, och ångest över kommande undersökning.
Är det någon som vill dela med sig av erfarenheter? Hur lång tid tog kolposkopin? Blev ni bra? Är jag rädd i onödan?
Hjälp mig reda i mitt så annars klara sinne