BornAgain
Trådstartare
Min lille pyssling försvann och det går inte utan hund. I hjärtat bor små släta podengo, i drömmarna finns jakthundar och hjärnan säger att en (rätt) kelpie borde sitta som en smäck (och jag har fått hjälp härifrån om jag skulle gå den vägen).
Jag har ett jobb med beredskap. Jag måste också ha hundpassning ett par dagar i veckan. Jag bor själv. Det innebär att de mest högoktaniga djuren inte riktigt finns på kartan.
Jag går 8-10 km per dag. Jag hänger med hundmänniskor 3-4 dagar i veckan. Jag åker runt i Sverige med mina kompisar och tävlar och tränar nosework. Fram tills i maj i år körde jag och Pysslingen släpharen någon dag i veckan när underlaget så tillät. Vi spårade. Körde agility och senare hoopers.
Nu har jag fått erbjudande från Hundstallet om en chihuahua-ish tik. Jag har beskrivit vad jag vill ha av en hund. Nu ska jag få träffa djuret och i samband med det bestämma om jag vill ha henne. När jag och Släkting köpte Pysslingen åkte vi och hälsade på. Vi träffade hans syster, mamma och mormor. Vi åkte hem och diskuterade. Nu ska jag sitta där med en liten varelse och känna efter: är detta min hund? Tänk om det inte känns rätt? Hon kommer inte med hem då - det är nog bäst för alla parter. Dels kommer det kännas i hjärtat att dissa någon som är närvarande, dels har Hundstallet lagt ned jobb.
Racing försvinner från kartan likaså utställning. Träna kan vi sannolikt göra - vi kommer nog inte att kunna vinna. Hon blir nog en större chihuahua-ish så hon kommer att kunna köra gungan i agility och lär ändå hamna i x-small. Små hundar har ett handikapp i noseworken (men det är nästan lika illa för en podengo) men där går vårt tränningsgäng åt två håll - väldigt seriösa och mindre seriösa. Jag tror inte att jag kan hålla jämna steg tävlingsmässigt med de seriösa oavsett hund, men vi kan hänga med på träningar och som hejjarklack. Och det blir ju lättare med en mindre, mer okomplicerad hund.
Blir benen och tålamodet för korta för spårskogen får vi väl bli experter på hårda spår i parkeringsgarage (Pysslingen brukade sitta i bilen när jag handlade och då kunde jag lägga ett spår)
Hon kan vara en Podengo friend även om hon inte är en Podengo - så jag måste inte tappa mina hundmänniskor utanför brukshundklubb-världen.
De stora plusen är att det är lättare att fixa ett bra liv åt en små-skit. Hon kan rasa av sig på gräsmattan utanför. Jag kan göra äventyrsbanor i lägenheten. Jag har två familjer som kan ställa upp som hundvakter. Jag har grannar som kan lösa kriser. Och hon lär ha mindre jakt än en bra podengo, vilket gör det lättare att hitta hundpassning
Men tänk om hon inte har någon motor! (å andra sidan finns den risken hos en podengo också. Där kan samma kull ge både en kärnkraftsreaktor och en soffkudde)
Jag har ett jobb med beredskap. Jag måste också ha hundpassning ett par dagar i veckan. Jag bor själv. Det innebär att de mest högoktaniga djuren inte riktigt finns på kartan.
Jag går 8-10 km per dag. Jag hänger med hundmänniskor 3-4 dagar i veckan. Jag åker runt i Sverige med mina kompisar och tävlar och tränar nosework. Fram tills i maj i år körde jag och Pysslingen släpharen någon dag i veckan när underlaget så tillät. Vi spårade. Körde agility och senare hoopers.
Nu har jag fått erbjudande från Hundstallet om en chihuahua-ish tik. Jag har beskrivit vad jag vill ha av en hund. Nu ska jag få träffa djuret och i samband med det bestämma om jag vill ha henne. När jag och Släkting köpte Pysslingen åkte vi och hälsade på. Vi träffade hans syster, mamma och mormor. Vi åkte hem och diskuterade. Nu ska jag sitta där med en liten varelse och känna efter: är detta min hund? Tänk om det inte känns rätt? Hon kommer inte med hem då - det är nog bäst för alla parter. Dels kommer det kännas i hjärtat att dissa någon som är närvarande, dels har Hundstallet lagt ned jobb.
Racing försvinner från kartan likaså utställning. Träna kan vi sannolikt göra - vi kommer nog inte att kunna vinna. Hon blir nog en större chihuahua-ish så hon kommer att kunna köra gungan i agility och lär ändå hamna i x-small. Små hundar har ett handikapp i noseworken (men det är nästan lika illa för en podengo) men där går vårt tränningsgäng åt två håll - väldigt seriösa och mindre seriösa. Jag tror inte att jag kan hålla jämna steg tävlingsmässigt med de seriösa oavsett hund, men vi kan hänga med på träningar och som hejjarklack. Och det blir ju lättare med en mindre, mer okomplicerad hund.
Blir benen och tålamodet för korta för spårskogen får vi väl bli experter på hårda spår i parkeringsgarage (Pysslingen brukade sitta i bilen när jag handlade och då kunde jag lägga ett spår)
Hon kan vara en Podengo friend även om hon inte är en Podengo - så jag måste inte tappa mina hundmänniskor utanför brukshundklubb-världen.
De stora plusen är att det är lättare att fixa ett bra liv åt en små-skit. Hon kan rasa av sig på gräsmattan utanför. Jag kan göra äventyrsbanor i lägenheten. Jag har två familjer som kan ställa upp som hundvakter. Jag har grannar som kan lösa kriser. Och hon lär ha mindre jakt än en bra podengo, vilket gör det lättare att hitta hundpassning
Men tänk om hon inte har någon motor! (å andra sidan finns den risken hos en podengo också. Där kan samma kull ge både en kärnkraftsreaktor och en soffkudde)
..
beroende på blandning och personlighet kan det ju vara en superkäck hund som hade funkat jättebra. Min lillkille älskar att jobba och kan pinna på hur länge som helst (i rätt väder).
