Så känner jag också ibland. Samtidigt gjorde jag själv en grej förra veckan som jag tänkte på i efterhand. Fick skjuts till affär av en vän (som skulle handla till sin familj) och min son frågade om han fick följa med. Vännen sa att det var ok och jag reflekterade inte mer över det och vi gick alla in i affären. Väl där insåg jag att det är så här vi INTE brukar göra och att sonen borde ha stannat ute.... Min son är 17 år och träffar min syster regelbundet, hon tar hela sin familj in i affären utan att bry sig, och min son tycker att jag är löjlig som varenda gång säger att han får vänta utanför, så självklart sa han själv inget om det när jag inte tänkte på det. Blev så arg på mig själv för att jag glömde mig där!Så där känner jag också, i våras var dom flesta väldigt försiktiga och noggranna och det kändes som att "vi gjorde det ihop". Nu på slutet känner jag mig istället ganska ensam i ensamheten och en smula idiotförklarad. Och den känslan upplever jag som jobbigare än restriktionerna i sig.
Skulle jag till exempel berätta för vänner eller arbetskamrater att mitt barn inte fått följa med in på en affär sedan i höstas och att vi alltid delar upp det så att det bara är en vuxen i familjen som far och handlar så skulle det med dom flesta bara lägra sig en obekväm tystnad. Så jag har slutat prata med folk om hur vi lever just nu.
Men annars är det faktiskt så att vi går in en och en i affärer här. Det finns ju ingen anledning att gå fler, behöver vi bärhjälp så funkar det att ta vid utomhus också. Barnen får inte heller umgås med kompisar något nämnvärt. Träffar de någon kompis så är det utomhus, tex på hundpromenad, inte hemma hos någon. Min dotter sa att nu när jag ska bli vaccinerad så kan hon efter det sova över hos en av kompisarna igen. Nej, var svaret, inte förrän tidigast efter sommaren eller så, då kan vi prata om det igen, men som det ser ut nu blir det inte att träffas hemma hos vänner.