Hur mår du, karamellen? Har du haft din telefontid?
Du har varit väldigt tveksam till att ta emot mer hjälp, med motiveringen att någon annan behöver den mer. Nu befinner du dig på en nattsvart botten, där det enda som hjälper lite är att planera din egen begravning. Kan du acceptera att hjälpen är till för dig nu? Att du desperat behöver den där platsen som du tänkt att någon annan behöver mer?
Jag önskar att jag kunde krama om dig. Du kämpar och kämpar och kämpar. Jag ser dig, vi ser dig. Vi ser din kamp, vi ser hur utmattad du är. Vi ser också hur otroligt långt du har kommit, hur mycket du reflekterar och tänker och funderar. Alltmedan kroppen kämpar för att bli fri. Jag är så tacksam för att du ventilerar dina tankar här, så du slipper bära dem helt själv.
Du är inte vid mållinjen än, det är en bra bit kvar, men du passerar delmål efter delmål i rasande fart. Det låter på dig som att du är så slut nu att du vill lägga dig ner och ge upp. Det är helt okej att lägga sig ner en stund! Men ge upp ska du inte göra, karamellen. Du är ingen person som ger upp, det märker vi ju. Däremot är du mänsklig, som alla oss andra, och behöver hjälp för att orka resa dig igen och kämpa vidare. Det är inte konstigt. Alla superhjältar behöver en sidekick när de bekämpar superskurken.
