- Svar: 1
- Visningar: 261
Idag hittade jag styrka att skriva mitt första "riktiga" dagboksinlägg om min resa till läkning.
Jag kommer aldrig att vara varken privat eller detaljerad - för att skydda min egen integritet, men också för att jag inte vill hänga ut någon av de personer som har varit inblandade i att skada mig. Att göra någon illa (oavsett vad personen har orsakat mig) skulle inte ge mig något. Det skulle bara gör mig ännu mer olycklig. "Eye for an eye makes the whole world blind" - Mahatma Gandhi.
Kort sammanfattning av mitt liv. Jag har varit utsatt för extremt allvarliga och framför allt långvariga trauman. Men det allra värsta är att det har tagit många år att få rätt hjälp. Vården har svikit mig gång på gång - på sätt som är chockerande. Ni känner inte mig. Men jag försöker alltid att göra det bästa av situationer och aldrig gnälla i onödan. Det är inte det minsta konstruktivt att skylla på andra för att slippa ta sitt ansvar och "göra sin del av arbetet". Men tyvärr har jag blivit överkörd av en ångvält gång på gång, trots att jag gjort "min del" och betydligt mer än så! De saker jag har varit med om i vården har varit lika illa som mina grundtrauman.
Men äntligen har jag hittat både en läkare och en psykolog som lyssnar på mig och verkar förstå mig och vilken typ av hjälp jag behöver. Det är fortfarande väldigt nytt, så jag vågar (av erfarenhet) inte ropa hej ännu. Men det finns äntligen hopp!
Min sommar har hittills varit oerhört tuff. Men idag hände något som gav mig en ny gnista till att kämpa vidare, hur smärtsam kampen än är. En speciell händelse idag blev ett kvitto på att jag kanske har gjort ett bättre jobb i sommar än jag trott.
Jag kommer aldrig att vara varken privat eller detaljerad - för att skydda min egen integritet, men också för att jag inte vill hänga ut någon av de personer som har varit inblandade i att skada mig. Att göra någon illa (oavsett vad personen har orsakat mig) skulle inte ge mig något. Det skulle bara gör mig ännu mer olycklig. "Eye for an eye makes the whole world blind" - Mahatma Gandhi.
Kort sammanfattning av mitt liv. Jag har varit utsatt för extremt allvarliga och framför allt långvariga trauman. Men det allra värsta är att det har tagit många år att få rätt hjälp. Vården har svikit mig gång på gång - på sätt som är chockerande. Ni känner inte mig. Men jag försöker alltid att göra det bästa av situationer och aldrig gnälla i onödan. Det är inte det minsta konstruktivt att skylla på andra för att slippa ta sitt ansvar och "göra sin del av arbetet". Men tyvärr har jag blivit överkörd av en ångvält gång på gång, trots att jag gjort "min del" och betydligt mer än så! De saker jag har varit med om i vården har varit lika illa som mina grundtrauman.
Men äntligen har jag hittat både en läkare och en psykolog som lyssnar på mig och verkar förstå mig och vilken typ av hjälp jag behöver. Det är fortfarande väldigt nytt, så jag vågar (av erfarenhet) inte ropa hej ännu. Men det finns äntligen hopp!
Min sommar har hittills varit oerhört tuff. Men idag hände något som gav mig en ny gnista till att kämpa vidare, hur smärtsam kampen än är. En speciell händelse idag blev ett kvitto på att jag kanske har gjort ett bättre jobb i sommar än jag trott.
Varje hjärta värmer lika mycket. Tack fina ni! 
