Dags att ge upp nu?

[TinyWiny]

Sv: Dags att ge upp nu?

Planen var att rida honom fullt ut och trappa ner lagom till operation. Låta honom vila tills jag är uppe på benen utan kryckor och sen jobba lätt från marken och sen bygga på från ryggen i takt med att foten blir bättre. En långsiktig plan i små steg.
Men nu vill jag inte, jag vill kasta ut kryckorna genom fönstret, gömma mig under en filt och inte titta åt en häst på tio år

Vet du. Det är helt okej att känna så. Ligg där under filten tills du har legat färdigt där och när du har legat färdigt så fattar du ett beslut om hur du ska göra med hästen. Det är ju inte hästens fel att det blev som det blev men han lär inte fara illa av att lufsa i hagen ett tag. Det kunde lika gärna varit att du snavade på en sten eller en trottoarkant. Nu var det hästen som var inblandad och därför känner du som du känner och det är fullt förståeligt. Jag blev också rädd när jag hade blivit så illa biten den där olycksaliga dagen för snart tolv år sedan. Nu hade jag visserligen ingen egen häst då så jag behövde ju egentligen inte ta något så slutgiltigt beslut men ändå.
Jag är så glad för att min dotter red så att jag fick följa med och hålla mig lite i bakgrunden men att hon ändå behövde lite hjälp då och då (hon var nio år när olyckan hände). Jag är också väldigt glad över att min forna kollega tvingade upp mig på en häst igen några år efter olyckan trots att jag menade att jag ju inte kunde rida med bara en hand. Tack vare henne har jag mina två guldklimpar i stallet nu. Det hade jag inte haft annars och trots att min kropp fullkomligt har rasat sedan dess så vägrar jag ens tänka tanken på att göra mig av med hästarna. Skulle jag göra det så hade jag inte haft något att gå upp till längre. Även om jag är väldigt sjuk så har jag ändå samma behov som alla andra av att vara behövd och det behovet uppfyller hästarna. Även om jag inte kan rida som förr och även om det numera bara blir fem minuters ridning då och då så är det så värt att kunna titta ut genom fönstret och se dem stå där och putsa på varandra eller att bara få gå ut och pussa på en mjuk mule och krama en varm hästhals.

Det stora är inte att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall.
Ta den tid du behöver och res dig sen igen.

 

[lil-sis]

Sv: Dags att ge upp nu?

Det är väl om man ser till vad som hänt inte ett dugg konstigt att du har tappat hästlusten (just nu).

Ingenting av vad du ville och hoppades går att göra just nu. Dina framtidsplaner har kullkastats totalt.

Klart att det känns bajsigt just nu.

Och det kanske fortsätter göra det. Eller så går det över.

Men sälj inte Kakan just nu. Är du snäll. Att hitta DEN hästen igen om du får tillbaka ridlusten är ju inte alls lätt.

 

[Wembley]

Sv: Dags att ge upp nu?

Först av allt vill jag ge en STOOOR styrke-kram till dig!

Förstår att du känner dig rädd, skakad och uppgiven efter alla tråkiga skador. Det är inte fel att vilja sluta med ridningen. Men du kanske ska vila i detta ett tag, låta Kakan vila och känna efter hur det verkligen känns, kanske kommer längtan tillbaka? Då har du din drömhäst kvar. Om inte sälj och gör något helt annat, något som du drömt om länge men inte gjort/eller haft råd med för att du lagt allt på din häst.

Jag kan känna igen mig själv lite i dig. Har också alltid varit en person som rest mig upp och skakat av mig gruset och fortsatt. Har skadat mig mer eller mindre allvarligt genom åren (allvarligaste incidenten en bäckenfraktur). För tre år sedan blev det många avfallningar på kort tid med skador och smärta. Så har det fortsatt. En illa tilltygad lårmuskel som tog ett halvår, ett fall på nacken som tog flera månader, en axelled som värker än och nu senast i helgen en landning på huvud och nacke igen Herregud jag kunde ha brutit nacken för andra gången

Det är såklart att alla trauman föder osäkerhet och med osäkerheten försämras min sits, det märker jag. Inte bara det motivationen och lusten att fortsätta försvinner också. Det tar ju en jäkla tid att läka sig! Jag gick till och med i ett forum på FB om ridrädsla i veckan, för jag är så på gränsen. Fast jag vill, vill så gärna. Igår tvingade jag ut mig själv på en sandbana och galopperade med vänner och hoppade över tunnor. Och jag kom på mig själv med att vara så lycklig! och det kändes bra, fastän nacken värkte. Förvisso bröt jag inget denna gång, men det är lätt att bli rädd. Dock är jag på gott och ont inte rädd för smärtan och tyvärr ganska rejält smärttålig.

Vad jag vill säga med detta långa inlägg är att mitt sätt att övervinna rädslan är att konfrontera den. När jag gjort det stärker jag mig själv och blir motiverad och lugn igen. Det fungerar kanske inte för dig, men ge dig tid att läka, tid att landa och vila. Du behöver inte fatta ett beslut idag. Lev i nuet och ta hand om DIG ett tag!

Många kramar och all lycka! Från den eviga marksynaren som varit mycket nära att ge upp flera gånger

 

[lady_vip]

Sv: Dags att ge upp nu?

Men sälj inte Kakan just nu. Är du snäll. Att hitta DEN hästen igen om du får tillbaka ridlusten är ju inte alls lätt.

Lite så tänker jag också. Att du inte ska agera så blixtsnabbt och istället vänta lite. Du har ju ändå plockat hit honom ända från Irland för att han ska vara din drömhäst.

 

[Gwaeron]

Sv: Dags att ge upp nu?

Jag vet inte. Det lockar inte i nuläget iaf. Jag är en allt eller inget person.

Först och främst, trist med olyckan. Jag vet precis hur det är att vara rädd, men ha hittat en häst som man verkligen litar på och så kommer ett bakslag.

Men det funkar inte att resonera i termer som "jag är en allt eller inget person". I det här läget finns inget allt. Du får helt enkelt sätta dig ner och ta en rejäl funderare på vad du vill och bryta ner det dels i mindre delar och både långsiktigt och kortsiktigt.

Tex. vad vill du under din läkningsperiod, foder, låna ut, longera, promenera, borsta, whatever. Vad som känns minst dåligt för dig i den här situationen är dessutom praktiskt taget omöjligt för andra att råda dig i. Man kan på sin höjd bidra med egna erfarenheter men i slutändan är det ändå Ditt liv med eller utan häst det handlar om.

I det långa loppet är det också en fråga om hur mycket du är villig att kämpa med din rädsla för att kunna göra olika saker.
Jag personligen är väldigt rädd och har fysiska problem som gör att jag skall undvika att falla av. Så jag har skurit bort hoppning, bralliga hästar och uteridning med folk som inte har koll. Jag tycker helt enkelt inte att det är värt besväret att ha totalpanik två veckor i förväg för att hoppa tre språng på ett 20cm högt hinder.

I ditt fall handlar det då om att utvärdera vad du är rädd för, i vilken utsträckning du är rädd och huruvida du tycker det är värt besväret att ta tag i det. Det finns ju trots allt en gräns för hur rädd man kan vara och fortfarande få ut nånting av det i slutändan.
När jag gick och fick hjälp med min rädsla för några år sedan fick jag göra en uppskattning på hur positivt det skulle kännas att göra vad det nu gällde om rädslan inte fanns där. Sen ska man uppskatta hur stor rädslan är i jämförelse och se om det blir tillräckligt mycket positivt kvar för att det skall vara värt det.


Som en sidonot kan jag berätta om att ungefär en gång vartannat år får jag ett ryck och bestämmer mig för att "börja hoppa" (galoppera över en bom på marken mellan två hinderstöd). Bokade upp mig på en hopplektion senast det hände och ägnade 40 minuter åt att just galoppera i ultrarapid över en ensam bom på marken med hjärtklappning och panik rakt igenom allt. Höll på att svimma när tränaren la en till bom precis bakom den första, breddhinder?!
När lektionen var slut hade jag gjort typ fyra språng på ett 20cm högt hinder och ett halvår senare är jag fortfarande enormt stolt över mina senaste prestationer som hoppryttare Så den gången var det värt det!
Är man beredd att satsa mot sin rädsla får man gå ner så långt ner att det känns rimligt att våga prova och bara se hur det funkar. Är det för jobbigt så är det och du ska inte skämmas över att sätta gränser för vad du vill eller orkar göra.

Att vara skadad psykiskt är inte särskilt annorlunda mot att vara fysiskt skadad. I början får man hålla sig helt still och sen kan man börja med mindre rörelser och öka försiktigt.

Har ingen aning om det här blev nåt användbart men man kan ju alltid försöka! Lycka till och krya på dig!

 

[Wembley]

Sv: Dags att ge upp nu?

Klokt skrivet!

 

[Bison]

Sv: Dags att ge upp nu?

Åkte ut till stallet med min man idag och hälsade på Kakan för första gången sen olycka. Han gnäggade och gnäggade och gnäggade när jag ropade på honom, lilla hjärtat

 

[lady_vip]

Sv: Dags att ge upp nu?

Naw, lilla gubben

 

[caballus]

Sv: Dags att ge upp nu?

Åkte ut till stallet med min man idag och hälsade på Kakan för första gången sen olycka. Han gnäggade och gnäggade och gnäggade när jag ropade på honom, lilla hjärtat

Han undrade säkert vart du har hållt hus

 

[mackan]

Sv: Dags att ge upp nu?

Du ska se att det löser sig ang vad du själv känner /vill och hela biten . Finns ljus efter mörker .....

 

[Vimsan]

Sv: Dags att ge upp nu?

Oj, det där kunde ha varit min röntgenbild efter att jag åkte i backen.
Det är lite mer än fyra år sen å även om jag fortfarande har ont av foten (speciellt nu när jag är extra tung) så skulle jag aldrig kunna lägga av med hästar. Man kan bryta benet i en trappa eller när man cyklar....

 

[pulkaskurk]

Sv: Dags att ge upp nu?

Naaw goa Kakan, han har ju saknat sin mamma

 

[Ponnytant]

Sv: Dags att ge upp nu?

Kl. Vad mycket klokhet som finns här på Buke. Hade lite glömt det.

 

[Bison]

Sv: Dags att ge upp nu?

Så tänkte jag med första gången. Men jag har haft tre frakturer på två år...

 

[Vimsan]

Sv: Dags att ge upp nu?

Hum... Ja det är klart. Har också haft tre frakturer men med 10 års mellanrum!
Du får dricka mer mjölk, det ger ju starka ben

 

[ISABEL]

Sv: Dags att ge upp nu?

Med facit i hand.
Säkerhetsstigbyglar, att glömma dra sadelgjorden, lös hund som jagar hästar.
Alla dessa tre olyckor hade kunnat undvikas med normalt säkerhetstänk.
Den enda jag ser som "sånt som händer" är den med rådjuret.

Håller med! Förstår verkligen inte poängen med att ha lösa hundar på ridbanan, i stall eller ridhus.

 

[mackan]

Sv: Dags att ge upp nu?

Ja lösa hundar i närheten av ridbana är ett oskick och otroligt dumt ur säkerhetsaspekt , det har diskuterats i många trådar och jag håller med .

Däremot så är det just denna typ av inlägg som gör att jag tycker oerhört synd om varenda person som väljer att skriva inlägg på buke när de mår otroligt dåligt och det skedda redan har skett , utan att förstå konsekvenserna .

Stort misstag att skriva om ngt man mår dåligt över öht på buke . Tragiskt men sant . Jag som varit här länge ser ingen som varit här länge öht skriva ngt personligt , av just den anledningen . Eftersom sociala media är vad det är , lägger jag ingen vikt i det konstaterandet i sig utan konstaterar bara faktum .

 

[Bison]

Sv: Dags att ge upp nu?

Väldigt nödvändigt inlägg.

Var stod det att hunden var lös på ridbanan?
Poängen med tråden var heller inte själva olyckan utan att frakturen slogs upp så lätt. Som jag skrivit innan, det kan likagärna fara ut en hare framför fötterna när vi är ute och galopperar.

 

[Shudde]

Sv: Dags att ge upp nu?

Jag kände så med skidåkningen och fotbollen när jag låg under kniven 3:e gången på 2 år, (4:e sammanlagt). Och jag la av. Efter 2 år saknade jag det och provade igen men insåg att hobbynivå inte var något för mig, så jag slutade helt. Saknar det inte ett dugg.

Skillnaden med hästarna är ju att man måste/kan definiera vad man vill sluta med, man behöver ju inte rida för att hålla på med hästar.

Jag förstår fullt ut om du väljer att sluta helt, det är kämpigt med häst och jag som inte har haft alls lika mkt otur som du funderar ofta på om det inte vore enklare att vara utan, ha råd och tid att göra annat och slippa kalla tidiga morgnar. Så mkt slit så ska det vara roligt också.

 

[Poisonous]

Sv: Dags att ge upp nu?

Väldigt nödvändigt inlägg.

Var stod det att hunden var lös på ridbanan?
Poängen med tråden var heller inte själva olyckan utan att frakturen slogs upp så lätt. Som jag skrivit innan, det kan likagärna fara ut en hare framför fötterna när vi är ute och galopperar.

"Allt gick super tills ena hunden for iväg efter Kakan precis i landningen efter ett hinder"
Antingen var hunden lös eller så hade personen som hade hunden i koppel ingen koll.

I övrigt, det är för jävligt att få skador, det gör ont, man blir osäker osv.
Jag vet.
Jag åkte av med buller o bång och tänjde ut alla ledband på utsidan av foten upp till vaden på högerfot.
Tejpad, bandagerad och kryckor, satt på hästen två veckor senare och hoppade utan stigbyglar för det gjorde för ont att ha dem.
Åkte av igen, landade på fötterna, hästen ryckte bakåt och jag tog ett steg framåt och trampar snett. Exakt samma skada fast på vänsterfoten? Vad är oddsen liksom?
Sen var det inte roligt längre. Det gjorde ont vid väderombyte, trampade snett ofta, fick inte samma stabilitet i sadeln. Jag la av.
Efter ett år var jag tillbaka, och mer taggad än någonsin.
3 av mina hästar dog inom två år. Varav en var mitt hjärtas häst. Han var min guldklimp.
Nu har jag lagt av igen, det är inte roligt med konstant värk.
Det ska va roligt att ha häst och det ska va roligt att va i stallet.

Men min tanke är, låna ut Kakan till någon du litar på, för du vet aldrig om/när du får en nytädning och då kanske du inte har någon möjlighet att få tillbaka honom.
Att ha rätt häst är värt så oerhört mycket mer än ridningen i sig. Hellre rätt häst och skritta resten av livet än fel och vinna tävlingar, det vet du ju.
Släpp inte kakan!