Dags att ta farväl?

[Qwuanto]

Får varna för ett långt inlägg.. Behöver skriva av mig och samtidigt få råd från andra hundägare..
Har en jack russel tik som är 12,7 år gammal. Hon är mitt hjärta och kärlek och vi hänger ihop jämt.. Min bästa vän, med andra ord! Hon har inte haft ett helt lätt liv.. När hon var fem år blev hon plötsligt väldigt dålig- från en timme till den andre! Hon blåste upp buken och skakade. Efter någon timme, när jag såg att det inte avtog, åkte jag akut till veterinär. De var helt fokuserade på magen och klämde, tittade, gjorde skikt-röntgen osv. de kunde inte se vad som var fel och valde att lägga in henne. Jag sa hela tiden till dem att jag inte trodde att det var magen, utan frågade om det inte kunde vara ryggen som var felet? Nej, de trodde de absolut inte.. Efter fem dagar fick jag hämta hem min tjej, tillsammans med smärtstillande medicin och kramplösande- då de fortfarande var säkra på att det var någon form av kolik. Det var dagen före julafton och hela familjen var förstås glada över att få fira jul med lilla S! Men hon var ju inte bra.. Jag ringde igen och sa att det inte kändes rätt, att det inte kunde vara magen.. -Ge det lite tid, sa dem Medicinen kommer snart göra henne bättre.. Den natten låg jag på golvet och sov med henne, hon visade tydlig smärta. Kl 4 på julaftons morgon kunde hon inte röra sig-hon var förlamad. Ilfart till veterinär, där de nu snabbt konstaterade att det var diskbråck. Hon blev akut opererad och efter följde en lång period av rehab. Jag fick ta tjänstledigt för att vara hemma och passa lilla S, vi hade sjukgymnastik och fick träna på att kissa och gå igen. Lilla S visade tydligt att hon ville kämpa och blev faktiskt riktigt bra tillslut! Hon har sedan levt ytterligare 6 år som en pigg och glad hund!
För ca 7 månader sedan började vi märka en förändring hos henne. Hon blev mer vinglig, tappade ofta bakdelen när hon sprang och fick mindre spänst. Hon tappade muskulatur baktill och började dricka mycket. Jag åkte in till veterinär och hon blev grundligt undersökt. Efter ultraljud kunde de konstatera att hennes ena binjure var kraftigt förstorad, troligtvis pga en tumör. De trodde även att hon hade fått ett mindre diskbråck med. Vad gör man åt detta, frågade jag? Inget- blev svaret. Vi kan inte operera då det är för riskfyllt. Då lilla S ändå var ganska pigg och glad bestämde vi oss för att avvakta och jag bad även min man att säga till mig om han såg att hon inte längre var lycklig (jag var rädd att jag skulle ha svårt att se det själv.. ibland blundar man för det uppenbara..) De senaste veckorna har hon druckit kopiösa mängder vatten och buken ser väldigt svullen ut. Det blev ett nytt besök till veterinären och det konstaterades då att hon har fått Cushings. lilla s har den senaste tiden varit väldigt orolig, hon vägrar att lämna min sida ens för en sekund.. Hon vill sällan gå ut på promenad och stannar ofta och skakar. Hon ser ledsen och orolig ut Dock finns det stunder då hon springer och hämtar sin leksak och vill leka och skiner solen så kan hon vilja gå en promenad med glädje, men det har gått längre och längre period mellan gångerna under denna hösten.. När jag åkte till veterinären var jag ganska inställd på att vi kanske behöver låta henne somna in.. När vet. konstaterade Cushings, frågade jag om de inte tyckte att det kanske var dags att ta farväl istället? Det finns medicin mot detta, blev svaret. Så jag hämtade ut medicinen och hon har nu fått den i två dagar. I går blev hon jättedålig Hon skakade i hela bakkroppen, kunde knappt hålla balansen, ville nästan krypa in under skinnet på mig och ville kissa typ var 30:e minut. Lilla S har alltid varit väldigt matglad, men nu ville hon inte heller äta. Jag ringde till vet och frågade om det kunde vara biverkningar på medicinen. Han jag pratade med var väldigt osäker, men trodde att det kunde vara det. De ville att vi skulle åka in med henne och lägga in henne för observation. Denna gång vägrade jag.. Hon har det bättre hos mig, när de ändå inte skulle kunna ge henne något för att lindra biverkningarna. Jag har varit vaken hela natten med henne nu och på morgonen var hon lite hungrig och åt, för att strax kräkas upp allt igen. Jag vill inte utsätta henne för mer undersökningar och om hon inte tål medicinen mot Cushings förstår jag att det ända rätta är att låta henne somna in.. Det svåra är, tycker jag, att det känns som att veterinärerna vill prova det ena efter det andra istället för att säga rent ut till mig att det mest humana vore att låta henne somna in.. Hur mycket skall hon behöva utstå?? Det är inte lätt att ta beslut om att låta henne somna in, jag känner mig som en jävla bödel.. Hon är min bästa vän och jag älskar henne! Vill verkligen ta rätt beslut!

 

[Malibu_Stacy]

Det låter som att det rätta är att låta henne somna in.
Jättejobbigt när ens älskade vän är så sjuk - men nu är hon sjuk i flera sjukdomar och gammal och har problem trots medicinering.

Du kan alltid åka till en annan veterinär för att låta henne somna in om det känns jobbigt! Jag är dock övertygad om att ingen kommer ifrågasätta ditt beslut även på din vanliga klinik.

 

[tanten]

Det svåra är, tycker jag, att det känns som att veterinärerna vill prova det ena efter det andra istället för att säga rent ut till mig att det mest humana vore att låta henne somna in.. Hur mycket skall hon behöva utstå?? Det är inte lätt att ta beslut om att låta henne somna in, jag känner mig som en jävla bödel.. Hon är min bästa vän och jag älskar henne! Vill verkligen ta rätt beslut!

Beslutet är inte lätt men jag anser för egen del att man måste bestämma vem man värnar.

Är det mina känslor jag skyddar genom att låta hunden leva med smärta/sjukdom/åldersbesvär. Eller bedömer jag att hunden har ett värdigt och bra liv och det är för hundens egen del jag väntar med avlivning? Vem väger tyngst, djuret eller djurägaren?

Veterinärer är inga domare. Det är djurägaren som bestämmer. Veterinärer kan ge alternativ och berätta om behandlingar och status. Men BESLUTET är alltid djurägarens. Ansvaret likaså.

Jag kanske är hjärtlös, men jag tar hellre bort ett rätt friskt djur med ett fortfarande rätt bra liv än låter djuret blir trött och sjukt.

Jag lever själv med sjukdom och anser inte att det är rätt för mina djur att leva vidare om jag bedömer att det livet inte kommer att vara värdigt.

 

[BornAgain]

Får varna för ett långt inlägg.. Behöver skriva av mig och samtidigt få råd från andra hundägare..
Har en jack russel tik som är 12,7 år gammal. Hon är mitt hjärta och kärlek och vi hänger ihop jämt.. Min bästa vän, med andra ord! Hon har inte haft ett helt lätt liv.. När hon var fem år blev hon plötsligt väldigt dålig- från en timme till den andre! Hon blåste upp buken och skakade. Efter någon timme, när jag såg att det inte avtog, åkte jag akut till veterinär. De var helt fokuserade på magen och klämde, tittade, gjorde skikt-röntgen osv. de kunde inte se vad som var fel och valde att lägga in henne. Jag sa hela tiden till dem att jag inte trodde att det var magen, utan frågade om det inte kunde vara ryggen som var felet? Nej, de trodde de absolut inte.. Efter fem dagar fick jag hämta hem min tjej, tillsammans med smärtstillande medicin och kramplösande- då de fortfarande var säkra på att det var någon form av kolik. Det var dagen före julafton och hela familjen var förstås glada över att få fira jul med lilla S! Men hon var ju inte bra.. Jag ringde igen och sa att det inte kändes rätt, att det inte kunde vara magen.. -Ge det lite tid, sa dem Medicinen kommer snart göra henne bättre.. Den natten låg jag på golvet och sov med henne, hon visade tydlig smärta. Kl 4 på julaftons morgon kunde hon inte röra sig-hon var förlamad. Ilfart till veterinär, där de nu snabbt konstaterade att det var diskbråck. Hon blev akut opererad och efter följde en lång period av rehab. Jag fick ta tjänstledigt för att vara hemma och passa lilla S, vi hade sjukgymnastik och fick träna på att kissa och gå igen. Lilla S visade tydligt att hon ville kämpa och blev faktiskt riktigt bra tillslut! Hon har sedan levt ytterligare 6 år som en pigg och glad hund!
För ca 7 månader sedan började vi märka en förändring hos henne. Hon blev mer vinglig, tappade ofta bakdelen när hon sprang och fick mindre spänst. Hon tappade muskulatur baktill och började dricka mycket. Jag åkte in till veterinär och hon blev grundligt undersökt. Efter ultraljud kunde de konstatera att hennes ena binjure var kraftigt förstorad, troligtvis pga en tumör. De trodde även att hon hade fått ett mindre diskbråck med. Vad gör man åt detta, frågade jag? Inget- blev svaret. Vi kan inte operera då det är för riskfyllt. Då lilla S ändå var ganska pigg och glad bestämde vi oss för att avvakta och jag bad även min man att säga till mig om han såg att hon inte längre var lycklig (jag var rädd att jag skulle ha svårt att se det själv.. ibland blundar man för det uppenbara..) De senaste veckorna har hon druckit kopiösa mängder vatten och buken ser väldigt svullen ut. Det blev ett nytt besök till veterinären och det konstaterades då att hon har fått Cushings. lilla s har den senaste tiden varit väldigt orolig, hon vägrar att lämna min sida ens för en sekund.. Hon vill sällan gå ut på promenad och stannar ofta och skakar. Hon ser ledsen och orolig ut Dock finns det stunder då hon springer och hämtar sin leksak och vill leka och skiner solen så kan hon vilja gå en promenad med glädje, men det har gått längre och längre period mellan gångerna under denna hösten.. När jag åkte till veterinären var jag ganska inställd på att vi kanske behöver låta henne somna in.. När vet. konstaterade Cushings, frågade jag om de inte tyckte att det kanske var dags att ta farväl istället? Det finns medicin mot detta, blev svaret. Så jag hämtade ut medicinen och hon har nu fått den i två dagar. I går blev hon jättedålig Hon skakade i hela bakkroppen, kunde knappt hålla balansen, ville nästan krypa in under skinnet på mig och ville kissa typ var 30:e minut. Lilla S har alltid varit väldigt matglad, men nu ville hon inte heller äta. Jag ringde till vet och frågade om det kunde vara biverkningar på medicinen. Han jag pratade med var väldigt osäker, men trodde att det kunde vara det. De ville att vi skulle åka in med henne och lägga in henne för observation. Denna gång vägrade jag.. Hon har det bättre hos mig, när de ändå inte skulle kunna ge henne något för att lindra biverkningarna. Jag har varit vaken hela natten med henne nu och på morgonen var hon lite hungrig och åt, för att strax kräkas upp allt igen. Jag vill inte utsätta henne för mer undersökningar och om hon inte tål medicinen mot Cushings förstår jag att det ända rätta är att låta henne somna in.. Det svåra är, tycker jag, att det känns som att veterinärerna vill prova det ena efter det andra istället för att säga rent ut till mig att det mest humana vore att låta henne somna in.. Hur mycket skall hon behöva utstå?? Det är inte lätt att ta beslut om att låta henne somna in, jag känner mig som en jävla bödel.. Hon är min bästa vän och jag älskar henne! Vill verkligen ta rätt beslut!

Jag känner med dig.

För en månad sedan tog jag farväl av min Prinsessa - hon hade tumörer i mjälte/njure och många av de symptom du beskriver känner jag igen. Drickandet och kissandet och aptiten som kom och gick. Det hör till mitt livs största och värsta beslut. Tiden mellan beslutet och när veterinären kom (vi lät henne somna hemma) var oerhört jobbig. Jag kände mig också som en jävla bödel. Särskilt som vi gick och tog adjö av många av hennes vänner (som i vissa fall tyckte att vi gick händelserna i förväg). Ända in i slutet fanns glädje. Innan veterinären kom hade vi varit ute med hennes älskade fotbollar. Samtidigt kände jag att jag inte kunde vänta tills det inte fanns något kvar för henne här i den här världen. Och många av hennes hälsoproblem under det sista halvåret var tumörer som rent fysiskt tryckte på inre organ. Det hade gått att med vård köpa ytterligare lite tid - men det hade varit väldigt dyr tid. Och det var hon, som jag älskade, som hade fått betala.

Vi hade en bra veterinär som tog sig tid att sitta med oss och ytterligare en gång gå igenom varför det var rätt beslut.

Jag tror att du känner vad som är rätt beslut. Vad finns att vinna med ytterligare vård (det brukar veterinärer kunna redogöra för) - väg det mot hur mycket det kostar er.

PS jag sörjer fortfarande med en häftighet som förvånar och förskräcker mig. Jag skulle ge min arm för en enda hunddag till, men i slutändan hade jag inte tagit beslutet var det hon som hade fått betala. Min värld är inte hel, men hon lider inte längre.

 

[Milosari]

Jag tycker man måste skilja på livskvalitet och överlevnadsinstinkt. Jag har aldrig någonsin sett ett djur ge upp helt och hållet utan de flesta djur kan trots stora smärtor ha stunder där de ser glada ut. De verkar ha en förmåga att blockera smärtor på ett sätt som vi människor inte kan. Men att leva med stora besvär är inte att ha god livskvalitet när man är hund. De kan inte be om mer smärtlindring när de behöver det, de kan inte finna andra glädjeämnen i livet än att "vara hund".

Jag tycker det låter som att det är väldigt mycket dags för din hund att somna in, att det är ganska akut. Så jag hade ringt veterinären redan idag. Det enda du kan göra för henne nu är att förkorta lidandet, och det tycker jag man är skyldig sin hund efter att den har gett så mycket glädje under så många år.

Därmed inte sagt att det är lätt. Det är fruktansvärt! Men det är priset vi får betala för alla de fina åren vi får tillsammans med våra fyrbenta, och det är ändå värt det i slutändan.

 

[Qwuanto]

Tack för svar, det känns skönt att höra att det var "rätt beslut" att låta henne somna in (även om jag önskar av hela mitt hjärta att jag sluppit göra det..) Lilla Stina fick somna in idag Herregud vad det känns tomt utan henne.. Saknar henne så att det känns som att hela kroppen skall gå sönder.. Som "BornAgain" skrev; "min värld känns inte längre hel"

 

[Milosari]

Tack för svar, det känns skönt att höra att det var "rätt beslut" att låta henne somna in (även om jag önskar av hela mitt hjärta att jag sluppit göra det..) Lilla Stina fick somna in idag Herregud vad det känns tomt utan henne.. Saknar henne så att det känns som att hela kroppen skall gå sönder.. Som "BornAgain" skrev; "min värld känns inte längre hel"

Jag beklagar . Men jag lovar att det kommer kännas bättre efter ett tag. Framförallt så slipper du ångesten över att ha väntat för länge. Det är en liten tröst att ens hund slapp bli ännu sämre.

 

[dpmatte]

Beklagar, tänker på er. Det var nog skönast för henne även om det är tufft för dig/er.

Jag har varit i en liknande situation och då sa veterinären att du kommer säkert att märka när hunden inte vill längre. Jag var rädd att missa, men det gjorde jag inte. Han ville inte heller gå rundor och inte äta. Jag fick åka till ett annat ställe än det vanliga med honom när det var dags och där tyckte man att man kunde behandla så kunde jag få behålla honom ett par månader till. Nej, sa jag. Jag vill inte att han ska plågas med det sin allra sista tid. Så han fick somna då. Det är snart 15 år sedan nu och jag saknar den hunden fortfarande trots att jag har 3 andra nu.

 

[Jenka]

Beklagar

 

[BornAgain]

Beklagar

Du gjorde rätt mot din vän - även om det just nu är en klen tröst. Kom ihåg att man får sörja

 

[AraSlei]

Beklagar

 

[fryckan]

Fy vad tråkigt, beklagar så mycket

 

[cirkus]

Tack för svar, det känns skönt att höra att det var "rätt beslut" att låta henne somna in (även om jag önskar av hela mitt hjärta att jag sluppit göra det..) Lilla Stina fick somna in idag Herregud vad det känns tomt utan henne.. Saknar henne så att det känns som att hela kroppen skall gå sönder.. Som "BornAgain" skrev; "min värld känns inte längre hel"

jag beklagar din sorg - det är tungt nu, men du ska veta att du fattade rätt beslut. När det inte längre finns alternativet bli frisk och att prognosen är bara att djuret blir sämre är beslutet rätt men ändå blytungt.

 

[Lejonelle]

Bra beslut. Du satte din väns välbefinnande först och tog det svåraste beslut en djurägare kan ställas inför.
Det gör ont och tomheten är svår att uthärda men det var rätt beslut. Din hund har det bra nu.

 

[Springer]

Rätt beslut. Även jag var nyligen i en liknande situation då min hund inte skulle få ett värdigt liv. Det känns förskräckligt tomt och tårar kommer då och då, men jag vet att det går över med tiden. heart

 

[prinsessfeminist]

Får varna för ett långt inlägg.. Behöver skriva av mig och samtidigt få råd från andra hundägare..
Har en jack russel tik som är 12,7 år gammal. Hon är mitt hjärta och kärlek och vi hänger ihop jämt.. Min bästa vän, med andra ord! Hon har inte haft ett helt lätt liv.. När hon var fem år blev hon plötsligt väldigt dålig- från en timme till den andre! Hon blåste upp buken och skakade. Efter någon timme, när jag såg att det inte avtog, åkte jag akut till veterinär. De var helt fokuserade på magen och klämde, tittade, gjorde skikt-röntgen osv. de kunde inte se vad som var fel och valde att lägga in henne. Jag sa hela tiden till dem att jag inte trodde att det var magen, utan frågade om det inte kunde vara ryggen som var felet? Nej, de trodde de absolut inte.. Efter fem dagar fick jag hämta hem min tjej, tillsammans med smärtstillande medicin och kramplösande- då de fortfarande var säkra på att det var någon form av kolik. Det var dagen före julafton och hela familjen var förstås glada över att få fira jul med lilla S! Men hon var ju inte bra.. Jag ringde igen och sa att det inte kändes rätt, att det inte kunde vara magen.. -Ge det lite tid, sa dem Medicinen kommer snart göra henne bättre.. Den natten låg jag på golvet och sov med henne, hon visade tydlig smärta. Kl 4 på julaftons morgon kunde hon inte röra sig-hon var förlamad. Ilfart till veterinär, där de nu snabbt konstaterade att det var diskbråck. Hon blev akut opererad och efter följde en lång period av rehab. Jag fick ta tjänstledigt för att vara hemma och passa lilla S, vi hade sjukgymnastik och fick träna på att kissa och gå igen. Lilla S visade tydligt att hon ville kämpa och blev faktiskt riktigt bra tillslut! Hon har sedan levt ytterligare 6 år som en pigg och glad hund!
För ca 7 månader sedan började vi märka en förändring hos henne. Hon blev mer vinglig, tappade ofta bakdelen när hon sprang och fick mindre spänst. Hon tappade muskulatur baktill och började dricka mycket. Jag åkte in till veterinär och hon blev grundligt undersökt. Efter ultraljud kunde de konstatera att hennes ena binjure var kraftigt förstorad, troligtvis pga en tumör. De trodde även att hon hade fått ett mindre diskbråck med. Vad gör man åt detta, frågade jag? Inget- blev svaret. Vi kan inte operera då det är för riskfyllt. Då lilla S ändå var ganska pigg och glad bestämde vi oss för att avvakta och jag bad även min man att säga till mig om han såg att hon inte längre var lycklig (jag var rädd att jag skulle ha svårt att se det själv.. ibland blundar man för det uppenbara..) De senaste veckorna har hon druckit kopiösa mängder vatten och buken ser väldigt svullen ut. Det blev ett nytt besök till veterinären och det konstaterades då att hon har fått Cushings. lilla s har den senaste tiden varit väldigt orolig, hon vägrar att lämna min sida ens för en sekund.. Hon vill sällan gå ut på promenad och stannar ofta och skakar. Hon ser ledsen och orolig ut Dock finns det stunder då hon springer och hämtar sin leksak och vill leka och skiner solen så kan hon vilja gå en promenad med glädje, men det har gått längre och längre period mellan gångerna under denna hösten.. När jag åkte till veterinären var jag ganska inställd på att vi kanske behöver låta henne somna in.. När vet. konstaterade Cushings, frågade jag om de inte tyckte att det kanske var dags att ta farväl istället? Det finns medicin mot detta, blev svaret. Så jag hämtade ut medicinen och hon har nu fått den i två dagar. I går blev hon jättedålig Hon skakade i hela bakkroppen, kunde knappt hålla balansen, ville nästan krypa in under skinnet på mig och ville kissa typ var 30:e minut. Lilla S har alltid varit väldigt matglad, men nu ville hon inte heller äta. Jag ringde till vet och frågade om det kunde vara biverkningar på medicinen. Han jag pratade med var väldigt osäker, men trodde att det kunde vara det. De ville att vi skulle åka in med henne och lägga in henne för observation. Denna gång vägrade jag.. Hon har det bättre hos mig, när de ändå inte skulle kunna ge henne något för att lindra biverkningarna. Jag har varit vaken hela natten med henne nu och på morgonen var hon lite hungrig och åt, för att strax kräkas upp allt igen. Jag vill inte utsätta henne för mer undersökningar och om hon inte tål medicinen mot Cushings förstår jag att det ända rätta är att låta henne somna in.. Det svåra är, tycker jag, att det känns som att veterinärerna vill prova det ena efter det andra istället för att säga rent ut till mig att det mest humana vore att låta henne somna in.. Hur mycket skall hon behöva utstå?? Det är inte lätt att ta beslut om att låta henne somna in, jag känner mig som en jävla bödel.. Hon är min bästa vän och jag älskar henne! Vill verkligen ta rätt beslut!

Jag har läst "allt" om cushings den senaste tiden. Detta pga jag misstänker att vår snart12-åriga dvärgschnauzer har det.

Jag har dock läst om biverkningar av medicinen (och har man otur kan hunden må mycket sämre än innan) och valt att sticka huvudet i sanden och inte utreda saken vidare.

Vår hund dricker inte mer än normalt och han verkar inte må dåligt ännu. Det enda jag ser är hans lite svullna buk och att han är tunnhårig på vissa delar av kroppen.

När jag pratade med veterinären sist, så sade hon att hon tyckte att jag skulle avvakta om han verkar må dåligt, och då i så fall fatta beslut om jag dels vill göra alla tester och sedan prova att medicinera. Hon tryckte en del på att medicinen är ganska kostsam (ca 1500 kronor i månaden) och kan vara svår att ställa in, men man kan prova och se hur det går.

Efter att ha läst på en del, så verkar en del hundar svarat riktigt bra på medicin mot cushings, men en del beskriver det du säger - att hunden fått ångest och mått riktigt dåligt.

Jag hoppas att du kan kontakta veterinären och be att möjligen få prova en annan medicin, eller att du också kan trösta dig med att du nu gjort allt i din makt för din vän. Hon är ingen ungdom och ingen människa som läser ditt inlägg kan någonsin tvivla på din kärlek för henne.

Stor kram från mig!

 

[prinsessfeminist]

Beslutet är inte lätt men jag anser för egen del att man måste bestämma vem man värnar.

Är det mina känslor jag skyddar genom att låta hunden leva med smärta/sjukdom/åldersbesvär. Eller bedömer jag att hunden har ett värdigt och bra liv och det är för hundens egen del jag väntar med avlivning? Vem väger tyngst, djuret eller djurägaren?

Veterinärer är inga domare. Det är djurägaren som bestämmer. Veterinärer kan ge alternativ och berätta om behandlingar och status. Men BESLUTET är alltid djurägarens. Ansvaret likaså.

Jag kanske är hjärtlös, men jag tar hellre bort ett rätt friskt djur med ett fortfarande rätt bra liv än låter djuret blir trött och sjukt.

Jag lever själv med sjukdom och anser inte att det är rätt för mina djur att leva vidare om jag bedömer att det livet inte kommer att vara värdigt.

Hm. Instämmer, men det är så mycket lättare sagt än gjort.
Det är alltid lättare att se vad andra skall eller bör göra, men när man står där själv...

Jag kan inte ens skriva om det utan att skärmen grumlas av mina tårar.

Sorgen är kärlekens pris, så är det verkligen.

 

[prinsessfeminist]

Får varna för ett långt inlägg.. Behöver skriva av mig och samtidigt få råd från andra hundägare..
Har en jack russel tik som är 12,7 år gammal. Hon är mitt hjärta och kärlek och vi hänger ihop jämt.. Min bästa vän, med andra ord! Hon har inte haft ett helt lätt liv.. När hon var fem år blev hon plötsligt väldigt dålig- från en timme till den andre! Hon blåste upp buken och skakade. Efter någon timme, när jag såg att det inte avtog, åkte jag akut till veterinär. De var helt fokuserade på magen och klämde, tittade, gjorde skikt-röntgen osv. de kunde inte se vad som var fel och valde att lägga in henne. Jag sa hela tiden till dem att jag inte trodde att det var magen, utan frågade om det inte kunde vara ryggen som var felet? Nej, de trodde de absolut inte.. Efter fem dagar fick jag hämta hem min tjej, tillsammans med smärtstillande medicin och kramplösande- då de fortfarande var säkra på att det var någon form av kolik. Det var dagen före julafton och hela familjen var förstås glada över att få fira jul med lilla S! Men hon var ju inte bra.. Jag ringde igen och sa att det inte kändes rätt, att det inte kunde vara magen.. -Ge det lite tid, sa dem Medicinen kommer snart göra henne bättre.. Den natten låg jag på golvet och sov med henne, hon visade tydlig smärta. Kl 4 på julaftons morgon kunde hon inte röra sig-hon var förlamad. Ilfart till veterinär, där de nu snabbt konstaterade att det var diskbråck. Hon blev akut opererad och efter följde en lång period av rehab. Jag fick ta tjänstledigt för att vara hemma och passa lilla S, vi hade sjukgymnastik och fick träna på att kissa och gå igen. Lilla S visade tydligt att hon ville kämpa och blev faktiskt riktigt bra tillslut! Hon har sedan levt ytterligare 6 år som en pigg och glad hund!
För ca 7 månader sedan började vi märka en förändring hos henne. Hon blev mer vinglig, tappade ofta bakdelen när hon sprang och fick mindre spänst. Hon tappade muskulatur baktill och började dricka mycket. Jag åkte in till veterinär och hon blev grundligt undersökt. Efter ultraljud kunde de konstatera att hennes ena binjure var kraftigt förstorad, troligtvis pga en tumör. De trodde även att hon hade fått ett mindre diskbråck med. Vad gör man åt detta, frågade jag? Inget- blev svaret. Vi kan inte operera då det är för riskfyllt. Då lilla S ändå var ganska pigg och glad bestämde vi oss för att avvakta och jag bad även min man att säga till mig om han såg att hon inte längre var lycklig (jag var rädd att jag skulle ha svårt att se det själv.. ibland blundar man för det uppenbara..) De senaste veckorna har hon druckit kopiösa mängder vatten och buken ser väldigt svullen ut. Det blev ett nytt besök till veterinären och det konstaterades då att hon har fått Cushings. lilla s har den senaste tiden varit väldigt orolig, hon vägrar att lämna min sida ens för en sekund.. Hon vill sällan gå ut på promenad och stannar ofta och skakar. Hon ser ledsen och orolig ut Dock finns det stunder då hon springer och hämtar sin leksak och vill leka och skiner solen så kan hon vilja gå en promenad med glädje, men det har gått längre och längre period mellan gångerna under denna hösten.. När jag åkte till veterinären var jag ganska inställd på att vi kanske behöver låta henne somna in.. När vet. konstaterade Cushings, frågade jag om de inte tyckte att det kanske var dags att ta farväl istället? Det finns medicin mot detta, blev svaret. Så jag hämtade ut medicinen och hon har nu fått den i två dagar. I går blev hon jättedålig Hon skakade i hela bakkroppen, kunde knappt hålla balansen, ville nästan krypa in under skinnet på mig och ville kissa typ var 30:e minut. Lilla S har alltid varit väldigt matglad, men nu ville hon inte heller äta. Jag ringde till vet och frågade om det kunde vara biverkningar på medicinen. Han jag pratade med var väldigt osäker, men trodde att det kunde vara det. De ville att vi skulle åka in med henne och lägga in henne för observation. Denna gång vägrade jag.. Hon har det bättre hos mig, när de ändå inte skulle kunna ge henne något för att lindra biverkningarna. Jag har varit vaken hela natten med henne nu och på morgonen var hon lite hungrig och åt, för att strax kräkas upp allt igen. Jag vill inte utsätta henne för mer undersökningar och om hon inte tål medicinen mot Cushings förstår jag att det ända rätta är att låta henne somna in.. Det svåra är, tycker jag, att det känns som att veterinärerna vill prova det ena efter det andra istället för att säga rent ut till mig att det mest humana vore att låta henne somna in.. Hur mycket skall hon behöva utstå?? Det är inte lätt att ta beslut om att låta henne somna in, jag känner mig som en jävla bödel.. Hon är min bästa vän och jag älskar henne! Vill verkligen ta rätt beslut!

Nu har jag läst hela tråden och ser att du redan fattat ditt beslut. det förstod jag inte av första inlägget.

Jag beklagar din förlust och känner så med dig. Det är så ledsamt och tungt och sorgen kan fullständigt bita sig fast i varenda del av kroppen. Man tror aldrig man skall vara glad igen.

Jag vill bara säga att du gjort helt rätt. Det är den tröst du måste ge dig själv. Du har visat din hund all din omtanke du kan. Inget kunde ha gjorts bättre än du hanterat det här.

Det blir lättare att leva med förlusten med tiden, för varje dag blir det lättare - men saknaden består.

kram ännu en gång och tag hand om dig!

 

[prinsessfeminist]

Det är snart 15 år sedan nu och jag saknar den hunden fortfarande trots att jag har 3 andra nu.

Varje hund har sin plats. Jag tänker ofta på vår rottweiler och hon somnade in 2004. Hon hade inte ens blivit "dålig" på riktigt. (Vad det nu innebär)

Länge funderade jag på om vi gjorde rätt. Hon var ju bara stel och lite ovillig att gå ut och lite "deppig". Emellanåt var hon väldigt busig och lekte som en tok.

Det enda jag kommit fram till är att det aldrig går att veta när det är rätt tid och man kan alltid klandra sig för att antingen ha väntat för länge eller för att man varit för snabb.

 

[Viva]

När jag pratade med veterinären sist, så sade hon att hon tyckte att jag skulle avvakta om han verkar må dåligt, och då i så fall fatta beslut om jag dels vill göra alla tester och sedan prova att medicinera. Hon tryckte en del på att medicinen är ganska kostsam (ca 1500 kronor i månaden) och kan vara svår att ställa in, men man kan prova och se hur det går.

Det stämmer dock inte, medicinen mot Cushing är dyr men inte så dyr om vi snackar hund i 8 kg klassen.

Till TS: Jag känner med dig. Jag avlivade mitt hjärta i sviterna efter Cushings för snart 3 veckor sedan. För oss var det en ständig kamp, fylld med oro. Nu mådde hon lyckligtvis väldigt bra på sin medicin men efter ett tag slutade den fungera. Jag resonerade så att så länge hon är pigg så fortsätter vi försöka. Sen kom den stunden när hon inte längre var det och det är möjligt att det funnits något man kunnat göra men för vad? Hon var döende, och jag tänkte inte låta henne lida för att vinna några extra månader. För mig, precis som för dig, var det rätt beslut. För henne, för oss, men jag går sönder varje gång jag tänker på henne.