Bukefalos 28 år!

de berättade

Status
Stängd för vidare inlägg.
V

vetnu

Är gravid i ca vecka 10. Hade tänkt berätta till familjen efter vecka 12 men min sambo ville så gärna berätta att jag gick med på detta nu i veckan. Han är nämligen borta hela helgen och är orolig för att jag är så trött och tyckte att om fler vet så kan jag få hjälp om jag blir megatrött.

När vi sa till mina föräldrar så berättade jag att vi tänkt vänta med att berätta detta men dum som jag var bad jag dem inte att inte berätta vidare. Tog det dumt nog som självklart eftersom vi sa att vi ej tänkt berätta än.

Vad händer? Jo mina föräldrar har berättat till två morbröder (varav den ena mycket svårt sjuk så jag hade kunnat gå med på det om de bett honom ej berätta vidare vilket han gjort), en farbror och jag vet inte om fler vet. Har hur många kusiner som helst och antagligen är det ute bland dem nu. Fick ett mail från min sjuke morbrors ena dotter, dvs en kusin till mig där hon grattade.

Är just nu jätteledsen över detta. Jag hade ett missfall i september, dock väldigt tidigt, men ville inte vara så officiell än. Ringde just och skällde (dvs började gråta) på min pappa som ursäktade sig med att det var ju deras glädje också.

Aldrig mer så här tidigt till dem eller utan att be dem berätta vidare.

Bara gråter nu.

Brukar inte svära men f_n f_n f_n
 
Sv: de berättade

Missfallet berättade jag inte om för familjen då utan sa det nu. Ville inte att de skulle veta att vi försöker så att vi inte skulle bli stressade av det.
 
Sv: de berättade

Men du... hur ska dina föräldrar veta att ni inte ville att de skulle berätta? Är de tankeläsare? Särskilt som de inte visste om ditt missfall?

Jag förstår att du är ledsen men nu har du nog dig själv att skylla faktiskt. Folk vet inte saker bara för att man tror det.

Javan
 
Sv: de berättade

Något jag lärde mig snabbt är att min graviditet är definitivt inte min (eller min sambos) ensak... :smirk: Familjen är nog minst lika lyckliga som vad vi är och varför inte låta dom vara det. Går det på tok så är vi fler som sörjer, det är fler som förstår hur jag mår och det är fler som kan trösta.

Så varför hålla miraklerna för sig själva?

Jenny
 
Sv: de berättade

Jag förstår att du blir ledsen över detta om du inte ville att det skulle spridas vidare. MEN de är naturligtvis glada över detta och vill dela sin gläjde. Visst vill du att de skall vara glada och stolta. Är man stolt och glad berättar man gärna det...

När jag var gravid första gången ville inte jag heller berätta. I veckan 14 började det kännas säkert, vi berättade. Två veckor senare blev det missfall. Min första tanke var då. F-n vi som berättat. Det var jobbigt att behöva berätta "tillbaka" barnet. Ganska så snart hade djungtelegrafen hunnit före oss och alla visste.
När den första chocken lagt sig insåg jag att det var SKÖNT att alla visste vad som hänt. Vi var lika ledsna men behövde inte bära på detta själva. Det behövdes inga konstlade förklaringar varför vi ibland inte orkade.

Samtidigt så insåg man att alla sedan bara väntade på "nästa" och eftersom det tagit drygt 1 1/2 år att tillverka den första så kunde det ju dröja. Så snabbt beslutade vi oss för att säga det med. När det sedan bara tog tre månader blev både vi och omgivningen överaskade. Naturligtvis var vi då väldigt oroliga över hur det skulle gå. Efter lite fundernade så bestämde vi oss igen för att berätta för den närmsta omgivningen tidigt. Inte för att vi på något sätt egentligen trodde på att det skulle gå bra, men för att slippa behöva förklara varför man inte var sig själv.

Inte hjälper det dig att jag berättar att jag berättade :-) men fundera på varför du inte vill att folk skall veta.
För att det går på tok? Är det inte lättare att ta stöd från vännerna då?
Glädjen ni känner över barnet nu är ju fantastisk, varför inte dela det och utnyttja den maximalt.
Sorgen blir inte större eller mindre för att andra vet eller inte vet. För er blir den ändå lika stor. Det tror jag på.

Kram pewa
 
Sv: de berättade

Kanske ska förtydliga mig lite, var så ledsen när jag skrev igår (hormoner?). När vi berättade uppfattade jag som om vi sa att vi ville berätta vidare till andra själva. Vet att bla mamma sa att "givetvis säger vi inget förrän ni själva sagt" när jag sa att de var först och jag sa typ "ring inte min svärmor ikväll för vi har inte berättat till någon annan än".

Dessutom, vi hade bestämt oss för att berätta till mina föräldrar den kvällen men sa det inte det första vi gjorde. Det råkade bli så att de berättade att de besökt en gammal faster till mig. Där var ett barnbarn till fastern med sin sambo + lilla dotter. När den lilla familjen gick avslöjade fastern att innan mina föräldrar kom hade barnbarnet berättat att de ska ha ett andra barn i december. Då sa vi att ja, det är fler som ska ha barn i december osv. Vet att vi också sa att det var väldigt vad tidigt barnbarnet berättade detta till sin mormor, vi själva har nu berättat till första familjemedlemmarna och så här tidigt ville vi inte sprida det såsom de gjort.

Alltså har jag uppfattat det som om vi i ovan nämnda exempel gjort klart för ma och pa att det var en privat sak, dessutom när jag sa att vi inte hade tämkt berätta än men sambon inte ville hålla sig mer.

När jag pratade med ma och pa igår sa de "Men ni sa ju inte att vi inte fick berätta vidare" vilket jag då svarade att vi uppfattat det som om de förstått det i och med att de sa "givetvis säger vi inget..." men jag sa OK, dumt att vi inte var övertydliga och sa att ni inte skulle ringa släkten i norrland som jag inte sett på år och dar och berätta för dem.

Jag kan känna att för mig är detta något privat som JAG och MIN SAMBO berättar själva till de vi vill ska veta, när vi vill det. Jag sa till ma och pa att jag haft ett mycket tidigt missfall i höstas men inte ville säga det då för att inte få förväntan att bli gravid igen. Går detta åt skogen igen tor jag att "alla" jämt kommer att hålla koll. En av anledningarna till att jag ville vänta till "de säkrare veckorna" (vet att det ej är garanti då heller) att berätta men vi är ju två om detta så jag lät min sambo få sin vilja fram. Vi är inte purunga som förstagångsföräldrar och har haft förväntningar (mycket uttalade) på oss i flera år (efter många år tillsammans) från många håll (vilket jag tycks jobbigt eftersom vi själva inte velat ha barn förrän nu).

Ringde min svärmor igårkväll och frågade hur hon uppfattat oss och om hon berättat men hon hade "uppfattat oss rätt" och tyckte det var självklart så här tidigt att vi själva fick berätta vidare. Har inte orkat ringa min svärfar än för vi har inte lika bra kontakt men ska försöka idag. Mailade min bror och förtydligade detta ifall vi varit otydliga där med.
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: de berättade

Tack för dina tankar.

Jag tror att jag mest inte vill att "alla" ska veta just för att det är så tidigt. Får vi missfall igen känns det onödigt att tex släktingar jag inte anser stå så nära mig vet det fast vi kanske väljer att aldrig berätta något för vissa som står mycket närmre. Dessutom hade tydligen ma och pa ringt typ kvällen efter till bla två morbröder, då hade jag inte ens berättat för min bror. För mig känns det dumt att de jag inte ens tänkt säga något till visste före min egen bror. Spelar ingen roll i långa loppet kanske men kanske lever jag lite i en fantasivärld just nu där jag vill göra på mitt sätt. Och tänkt om min bror fått höra på avvägar, tex en kusin ringer honom som fått veta av morbror, hur besviken hade han inte varit över att jag inte berättat själv först till honom innan kusiner visste. Antagligen visste några kusiner före honom för tydligen har snacket gått fort. bara tur att vi inte har supertät kontakt med viss del av släkten tycker jag då så att jag fick berätta till brorsan själv först.

kanske fånigt att bli så ledsen och besviken men det känns faktiskt just nu som om en del av min graviditet inte är lika rolig. Det är liksom inte vår karamell att suga lite till på längre, det är inte vi som fått ringa folk och göra dem glada.

Dessutom har jag (vis av erfarenheten) inte tagit ut så mycket i förskott än, dvs vi är glada och så men det känns ändå lite som "om allt går bra denna gång". Jag har alltid en liten brasklapp för mig själv, kanske dumt men så fungerar jag. Vi är alla olika men jag ill inte dela med mig ett eventuellt missfall med halva släkten, särskilt inte till dem som inte ens står mig särskilt nära, enda fördelen med att de ej är så nära är väl att vi fysiskt inte träffas så ofta och jag då skulle slippa deras medlidande jag ej velat ha. Jag vet att jag kan låta hård och udda men jag är nog på vissa sätt väldigt social och öppen men på andra väldigt privat.

igår morse kom ett oväntat blombud till oss. det var från mina (faktiskt ändå) rara föräldrar men tänk om de varit från en av de där kusinerna eller annan släkt jag ej ville skulle veta detta. Då hade jag nog inte velat haft blommorna framme.
 
Sv: de berättade

Jo, det är ett mirakel, men jag anser det vara vårt mirakel och något jag delar med dem jag vill när jag vill.

Vis av erfarenheten kommer jag nog att agera annorlunda om det blir aktuellt igen. definitivt övertydligt...

förlåt om jag är fånig...
 
Sv: de berättade

*lånar knapp*

Du lär dig till nästa gång!

Jag är öppen och mycket social men mina graviditeter har jag hållit strikt för mig själv. Maken fick inte yppa något till någon innan jag kände att det var ok.

Men inte ens när det var ok (runt v16-18) kändes det trevligt att tala om. Jag vet inte varför, men jag tror att det har att göra med att jag är otroligt privat när det gäller mitt liv. Jag pratar gärna med människor och uttrycker mina åsikter, filosofiska dilemman, händelser i allmänhet etc. Men jag talar mycket sällan om egna sjukdomar, oro för något fysiskt, sexlivet eller annat i den vägen.

Jag har upplevt graviditerna som jobbiga för jag vill inte visa mig och magen och jag vill inte att människor som jag inte känner skall veta att jag är gravid. Varför vet jag inte, men kanske är det för att det känns så privat? Jag älskade bebisen i magen och var lycklig ihop med den, men kanske var det en slags blygsel?

(Det var ytterst svårt att dölja när jag höggravid registrerade mig på universitet, men bebisen behagade inte att komma ut innan skolstart. :crazy: )

Så, mitt råd till dig är att behålla din lycka och glädje för dig själv. Föräldrar och andra får reda på det väntade barnet tids nog ändå.

Tillägg: Det har hänt att en del blivit arga och tyckt att jag var en tölp som inget sagt, bland annat en väninna som jag mest talar i telefon med, men som jag träffar mycket sällan. Jag deklarerade bara en dag att jag nu hade ett barn till och det blev helt tyst i luren. "Varför har du inte sagt något?" Jag kunde inte svara på det.... :crazy: Så konstig är jag... :o :(

Vid ett annat tillfälle ordnade en studentkamrat en lunch där några ur samma grupp skulle träffas. Jag hade inte sett dem sedan innan graviditetn, men när lunchen skulle äga rum så hade magen blivit så stor att den syntes ordentligt. Jag avstod att träffa dessa människor, trots att de är jättegulliga och jättetrevliga. Det kändes för jobbigt.

Det finns säkert en hel del psykologiska förklaringar, men oavsett vilket så tycker jag att man skall göra det som känns rätt och bry sig mindre om vad andra anser.
 
Senast ändrad:
Sv: de berättade

En sak till. Jag ser att du skriver under anonymt nick? Eller är du ny?

Jag skrev aldrig något om min mage under graviditeten här på Bukefalos, även om jag var "hemsk" nog att följa andras graviditeter.

Jag såg med blandade känslor på de där grattistrådarna till dem som nu äntligen fått sin bebis som vägde si och så.

Bara några få här på forumet visste att jag väntade barn och jag var rätt nervös över att det skulle yppas i någon tråd.

Visst är det konstigt?
Jag kanske skulle haft en annan potträning, eller så är jag sådan här, helt enkelt.
 
Senast ändrad:
Sv: de berättade

Jag tycker definitvt inte att du är fånig! Alla reagerar vi ju olika på graviditetsbeskedet, och väljer givetvis själva hur länge vi ska vänta med att berätta.

Men om jag då går till mig själv, som är genomsnittligt gammal som förstagångare, så kan jag se att mina föräldrar är ENORMT glada över bebisen, och det ger dom så oerhört stort nöje att stolt tala om för övriga familjen och deras vänner att dom ska bli mormor och morfar. Så därför "lät" jag dom sköta ryktesspridningen i den takt dom ville och sa aldrig ifrån att dom inte fick berätta för någon.

Men det där beror ju givetvis på familje- och släktsituationen. Jag berättade för mina föräldrar och systrar samtidigt, resten av släkten umgås jag sällan med så där var det naturligt att mamma och pappa spred ryktet.

Till vännerna har jag berättat när tillfället kommit, vilket blev rätt tidigt eftersom det märktes rätt tydligt... :angel: När jag dels slutade rida (för det gjorde mig illamående), slutade dricka cocacola och slutade ta tabletter mot värken så stog det rätt klart för de flesta... :D

Så vi berättade rätt tidigt för "alla", men det är högst individuellt. Men du, låt inte det faktum att "alla" nu vet göra dig ledsen och nere, du ska ju vara glad och lycklig med bebis i magen nu! :banana:

Jenny
 
Sv: de berättade

Hade samma problem när vi blev gravida nu.
Berättade för några få runt vecka 18 och då talade vi om för dom att vi inte ville att "alla" skulle veta och att dom inte skulle berätta för någon.

Min sambos bästa vän berättade för sin sambo, vilket var helt okej, men hon ringde ju sin syster, som vi inte umgås med men som jobbar på samma ställe som jag och vips så visste alla på jobbet om det. Vilket var precis vad jag inte ville!

Nu är jag i v. 25 och var på barnkalas med dottern i helgen. Jag trodde ju att alla där hade fattat då jag känner mej stor som ett hus redan, men mamman i huset blev jätteförvånad när min dotter sa att hon ska bli storasyster! :crazy: Man kan ju fundera om hon bara var "diplomatisk" eller om hon verkligen inte fattat det!? :confused: :o
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 185
Senast: mars
·
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
4 130
Senast: Sasse
·
Hundhälsa Vi i vår familj har under hösten hamnat i en fasansfull situation, som gjort och gör mig så upprörd och ledsen. Den 20:de september i år...
14 15 16
Svar
311
· Visningar
22 647
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
28 590
Senast: Snurrfian
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp