Dejting/förhållanden och religion?

[Lingon]

För att svara på frågan så är svaret nej. Som övertygad ateist skulle jag inte kunna ha en partner som tror på någon form av gudar. Det är helt verklighetsfrämmande för mig att ha ett förhållande med någon som har en så väsensskild verklighetsuppfattning mot den som jag har.

+1 på den.

Jag är ateist och egentligen mer än det. Jag är anti religion. Om jag bjuds på dop, bröllop eller begravning går jag dit och håller tyst om att jag egentligen tycker att religion på det stora hela är av ondo. Men jag tänker inte hålla tyst i en kärleksrelation. I en kärleksrelation kommer jag säga att jag att min uppfattning är att religion uppfanns i två steg:

1) Människans behov av att förklara det oförklarliga. I början var det saker som solens upp- och nedgång, månen, torka, regn, liv, död osv som behövde förklaringar och eftersom det inte fanns en vetenskaplig grund att stå på så hittade man på historier som "förklarade" dessa fenomen.

2) Mäktiga personers behov av att kontrollera massorna och öka och behålla sin makt.

Jag tror på vetenskapen och det vetenskapen kan bevisa. Resten som vetenskapen inte kan bevisa är jag nöjd med att vi ännu inte kan förklara. Jag skulle ha svårt för att ha en nära relation med en person som i det läget väljer en påhittad förklaring.

 

[skiesabove]

Jag kan nog kalla mig för "andlig intellektuell", en så kallad mystiker.

Jag uppskattar filosofi, och det finns många olika ramverk för sånt som är en del av den mänskliga upplevelsen men som inte är en del av det materiella universat. Där kommer filosofin in och erbjuder olika sätt att sätta ord på och förklara det hela.

Jag är däremot inte religiös, på det sättet att jag följer dogma eller en organiserad religion. Det är inte alls för mig, men jag förstår att de strikta och förenklade ramverken erbjuder en trygghet som många i världen uppskattar. Jag har dock svårt för de som är religiösa, jag fattar liksom inte hur man kan vara bokstavstroende istället för att läsa verken som allegorier och tankeställare.

Och speciellt de abrahamitiska religionerna har ett ramverk som understött den förskräckliga samhällsutvecklingen som nu gör att vi står mitt i det sjätte massutrotandet. Hur kan man, liksom?

Så hos en partner går "dumskalletroende" bort, och jag väljer även bort de som inte klarar av att klura på det där oförklarliga. Jag föredrar partners som är tänkande nog för att kunna säga att det finns mycket vi inte vet, och upplevelsen av att leva är mångfacetterad och mystisk.

 

[Eurydome]

Istället för att ta över för mycket av dejtingtråden.
Hur ser ni på det här med dejting och förhållanden och reigion. Är du religiös? Skulle du kunna tänka dig ett förhållande med någon som inte delar din tro/har annan tro/ingen tro?
Är du ateist? Skulle du kunna tänka dig ett förhållande med någon som är religiös? Spirituell?
Samt allt däremellan förstås.

Nu söker jag inte ett förhållande men jag är rätt krass. Ateist, skulle i nuläget inte kunna tänka mig ett kärleks/familjeförhållande med någon som är troende religiös. Praktiserande eller inte spelar inte så stor roll utan jag känner helt enkelt att det så småningom skulle bli en friktion som inte skulle kunna fungera.
Hur tänker ni?

Jag är ateist men skulle inte ha något problem att ha ett förhållande med en religiös/troende person, beroende på hur är personen i övrigt naturligtvis.

 

[Migo]

För att svara på frågan så är svaret nej. Som övertygad ateist skulle jag inte kunna ha en partner som tror på någon form av gudar. Det är helt verklighetsfrämmande för mig att ha ett förhållande med någon som har en så väsensskild verklighetsuppfattning mot den som jag har.

Samma här.

 

[Görel]

+1 på den.

Jag är ateist och egentligen mer än det. Jag är anti religion. Om jag bjuds på dop, bröllop eller begravning går jag dit och håller tyst om att jag egentligen tycker att religion på det stora hela är av ondo. Men jag tänker inte hålla tyst i en kärleksrelation. I en kärleksrelation kommer jag säga att jag att min uppfattning är att religion uppfanns i två steg:

1) Människans behov av att förklara det oförklarliga. I början var det saker som solens upp- och nedgång, månen, torka, regn, liv, död osv som behövde förklaringar och eftersom det inte fanns en vetenskaplig grund att stå på så hittade man på historier som "förklarade" dessa fenomen.

2) Mäktiga personers behov av att kontrollera massorna och öka och behålla sin makt.

Jag tror på vetenskapen och det vetenskapen kan bevisa. Resten som vetenskapen inte kan bevisa är jag nöjd med att vi ännu inte kan förklara. Jag skulle ha svårt för att ha en nära relation med en person som i det läget väljer en påhittad förklaring.

Jag ser på det precis som du!

 

[Madalitso]

Jag är i ett förhållande där en av oss är troende och den andra ateist, det har aldrig varit problem. Den religösa av oss är inte bokstavstroende, och praktiserar inte sin religion regelbundet, men vi har gått tillsammans på gudstjänster när det varit särskild anledning. Vi diskuterar religion utan problem, tror på vetenskap båda två och har aldrig förklarat sånt vi ännu inte vet med religion, har samma värderingar vad gäller politik, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Tycker nog båda två att det varit betydligt mer problematiskt om vi hade haft väldigt olika politiska åsikter än att vi inte tror lik när det kommer till religion. Har heller inte varit problem kring bröllop eller barn.

 

[tanten]

För att svara på frågan så är svaret nej. Som övertygad ateist skulle jag inte kunna ha en partner som tror på någon form av gudar. Det är helt verklighetsfrämmande för mig att ha ett förhållande med någon som har en så väsensskild verklighetsuppfattning mot den som jag har.

Precis så är det för mig också.
Jag har svårt för hela gudgrejen.

Religion innebär en helt annorlunda världsuppfattning mot min. Att leva med en person som lever i en så parallell värld skulle inte funka.

 

[Mia_R]

Det tycker jag låter rätt intressant! Fast Jag gillar ju att prata om saker åt det hållet och har jättesvårt att se att det inte skulle komma upp en relation. För mig skulle det räcka med att titta på typ Excorsisten tillsammans och så skulle en diskussion om religion och andlighet och diverse vara igång.

Jag har inget behov av att diskutera religion, jag accepterar att det finns troende och om det gör dem lyckliga så varför skulle jag försöka omvända någon när jag själv skulle hata om någon gjorde så mot mig.

Jag är döpt, gått i söndagsskola, har bett aftonbön när jag var barn men gått ut kyrkan och är inte konfirmerad då jag aldrig varit troende. Jag skulle inte gifta mig i kyrkan om jag skulle gifta mig, om det inte var för att det hade varit viktigt för den jag ev gifte mig med, men jag skulle aldrig lova något jag inte själv tror på. Av den anledningen är jag inte heller gudmor till några syskonbarn.

Jag har trott att det kan funnits någon högre makt men inte vad de olika religionerna förespråkar, den tron tappade jag däremot helt när jag var i 20-års åldern. Jag tror helt enkelt inte på varesig onda eller goda makter och den dagen jag dör är det slut och inget mer. Jag vet att min mamma har en gudstro och det är för henne en tröst att tänka att döden inte är slutet utan hon kommer få återse de som dött ifrån oss.

Jag ser hennes tro som harmlös, jag avskyr allt vad fundamentalism heter och blir fientlig inställd när någon försöker pracka på mig något. Jag har inget emot kyrkliga bröllop, dop och begravningar. Jag tror inte men jag respekterar att andra gör det. Jag tycker många gamla kyrkor är mycket vackra och jag har varit på någon enstaka gudstjänst som vuxen, jag har tyckt om en del predikningar som mer handlat och kärlek och förlåtelse och jag har gått för jag har passerat just då och haft chansen att få se kyrkan inifrån. Har jag tid stannar jag och besöker öppna vägkyrkor för jag är intresserad av historia, inte religion, men det är en chans att få se och höra om lokala historier och byggnader som annars är låsta för det mesta.

 

[nullo-modo]

Beror på hur praktiserande troende. Är själv inte troende men träffar ofta familjen vid kristna tillfällen. Har jobbat ihop med en muslim där vi båda två var överens om att vi hade blivit ett par om han inte var gift redan och där hade det inte blivit några problem för mig. Denna person är troende men inte så praktiserande i sin tro.

 

[Fetaost]

Nej det är inte möjligt för mig att ha en relation med någon som är troende. Vi skulle stå för långt ifrån varandra i grunden.

 

[Philosophia]

Istället för att ta över för mycket av dejtingtråden.
Hur ser ni på det här med dejting och förhållanden och reigion. Är du religiös? Skulle du kunna tänka dig ett förhållande med någon som inte delar din tro/har annan tro/ingen tro?
Är du ateist? Skulle du kunna tänka dig ett förhållande med någon som är religiös? Spirituell?
Samt allt däremellan förstås.

Nu söker jag inte ett förhållande men jag är rätt krass. Ateist, skulle i nuläget inte kunna tänka mig ett kärleks/familjeförhållande med någon som är troende religiös. Praktiserande eller inte spelar inte så stor roll utan jag känner helt enkelt att det så småningom skulle bli en friktion som inte skulle kunna fungera.
Hur tänker ni?

Det beror väl på om det finns en ömsesidig respekt. Att vara religiös behöver inte innebära att man är vare sig fundamentalist eller dogmatiker. Det viktiga är väl att den man är tillsammans med ger uttryck för generella sunda värderingar som man delar?

Vad tänker du själv skulle kunna skapa friktion?

 

[Cambrie]

Jag är ju gift med en troende och religiös muslim trots att jag själv är totalt oreligiös. Aldrig varit något problem alls för någon av oss. Vad gör ni om era barn vill bli religiösa ni som inte accepterar människor som är troende? Min dotter, 14 år, är ateist. Sonen, 12 år, är supertroende (svenska kyrkan), ingen som påverkat honom hemifrån, han tror bara på Gud och har gjort det sedan han var sju och går nu regelbundet i kyrkan. Vore ju trist om man inte kan leva ihop med någon som är troende om det blir som i vår familj...

 

[Lingon]

Jag är ju gift med en troende och religiös muslim trots att jag själv är totalt oreligiös. Aldrig varit något problem alls för någon av oss. Vad gör ni om era barn vill bli religiösa ni som inte accepterar människor som är troende? Min dotter, 14 år, är ateist. Sonen, 12 år, är supertroende (svenska kyrkan), ingen som påverkat honom hemifrån, han tror bara på Gud och har gjort det sedan han var sju och går nu regelbundet i kyrkan. Vore ju trist om man inte kan leva ihop med någon som är troende om det blir som i vår familj...

Mitt barn får välja vad hon vill. Men jag måste ju också få välja en partner som delar min syn på världen. Jag anser att religion orsakar så mycket lidande i världen att jag skulle ha svårt för att vara ihop med en person som blundar för det och tycker att religion är en bra idé.

 

[Nytant]

Jag är ju gift med en troende och religiös muslim trots att jag själv är totalt oreligiös. Aldrig varit något problem alls för någon av oss. Vad gör ni om era barn vill bli religiösa ni som inte accepterar människor som är troende? Min dotter, 14 år, är ateist. Sonen, 12 år, är supertroende (svenska kyrkan), ingen som påverkat honom hemifrån, han tror bara på Gud och har gjort det sedan han var sju och går nu regelbundet i kyrkan. Vore ju trist om man inte kan leva ihop med någon som är troende om det blir som i vår familj...

Fast frågeställningen var inte ”accepterar du människor som är troende?”, utan skulle du kunna ha en, som jag tolkade det, seriös och långvarig kärleksrelation med en person som är religiös.
Och ska jag vara helt ärlig och respektfull gentemot mig själv och gentemot den här (hypotetiska) människan, är svaret nej. Jag kan absolut tycka att troende människor är attraktiva i sin troende helhet, men om jag rannsakar mig själv är det avhängigt av en viss grad av exotifiering, och exotifiering står i motsats till en genuin, nära relation. (Det här är ett komplext resonemang och jag hoppas att folk inte läser in något annat än jag faktiskt skrivit. Exotifiering är inte samma sak som rasism eller rasifiering.)

 

[Fetaost]

Jag är ju gift med en troende och religiös muslim trots att jag själv är totalt oreligiös. Aldrig varit något problem alls för någon av oss. Vad gör ni om era barn vill bli religiösa ni som inte accepterar människor som är troende? Min dotter, 14 år, är ateist. Sonen, 12 år, är supertroende (svenska kyrkan), ingen som påverkat honom hemifrån, han tror bara på Gud och har gjort det sedan han var sju och går nu regelbundet i kyrkan. Vore ju trist om man inte kan leva ihop med någon som är troende om det blir som i vår familj...

Jag tycker det är en stor skillnad på parter och barn. Jag lever inte med mitt vuxna barn.
Jag skulle inte kunna leva med en partner som har jobb/livsstil/vanor som påverkar vår vardag/tid/ekonomi kraftigt heller (lösa exempel)
Men om mitt vuxna barn vill bli munk, arbeta gratis på andra sidan jorden, tapetsera hela sitt hus i julpapper och måla allt neongult så skulle det inte vara min vardag.

 

[Milosari]

Jag ser inga egentliga problem med det. Det är inte tron i sig som skapar friktion upptäckte jag när jag befann mig i en sådan relation. Men jag skulle inte kunna vara i en relation där man praktiserade klädtvång t ex, som Jehovas vittnen. Att göra skillnad på folk beroende på kön är liksom inte okej. Men sånt gör även folk som inte är religiösa.

 

[Mia_R]

Mitt barn får välja vad hon vill. Men jag måste ju också få välja en partner som delar min syn på världen. Jag anser att religion orsakar så mycket lidande i världen att jag skulle ha svårt för att vara ihop med en person som blundar för det och tycker att religion är en bra idé.

Fast bara för att en person är troende så betyder det ju inte att den blundar eller försvarar lidande. Jag kan ju inte lasta min mamma för allt ont i världen som utövats i kristendomens namn, hon försvarar ju inte övergreppen bara för att hon har en tro?

 

[Cambrie]

Fast bara för att en person är troende så betyder det ju inte att den blundar eller försvarar lidande. Jag kan ju inte lasta min mamma för allt ont i världen som utövats i kristendomens namn, hon försvarar ju inte övergreppen bara för att hon har en tro?

+en på den. Knappast att den normala troende muslimen försvarar is handlingar liksom...

Jag tycker det är en stor skillnad på parter och barn. Jag lever inte med mitt vuxna barn.
Jag skulle inte kunna leva med en partner som har jobb/livsstil/vanor som påverkar vår vardag/tid/ekonomi kraftigt heller (lösa exempel)
Men om mitt vuxna barn vill bli munk, arbeta gratis på andra sidan jorden, tapetsera hela sitt hus i julpapper och måla allt neongult så skulle det inte vara min vardag.

En 12åring bor hemma fortfarande, i alla fall min.

 

[Migo]

Fast frågeställningen var inte ”accepterar du människor som är troende?”, utan skulle du kunna ha en, som jag tolkade det, seriös och långvarig kärleksrelation med en person som är religiös.
Och ska jag vara helt ärlig och respektfull gentemot mig själv och gentemot den här (hypotetiska) människan, är svaret nej. Jag kan absolut tycka att troende människor är attraktiva i sin troende helhet, men om jag rannsakar mig själv är det avhängigt av en viss grad av exotifiering, och exotifiering står i motsats till en genuin, nära relation. (Det här är ett komplext resonemang och jag hoppas att folk inte läser in något annat än jag faktiskt skrivit. Exotifiering är inte samma sak som rasism eller rasifiering.)

För mig är en jättestor del av attraktionen till min partner att vi kan ha intressanta och utvecklande samtal kring livet, universum och allting. För mig är den vetenskapliga ifrågasättande inställningen jätteviktig, och det känns som motsatsen till att ha en tro baserat på... faith.

Jag hade haft svårt att leva ihop med en polis, en mansrättsktivist, en nazist eller en moderat också. Männiksosynen är för långt från min egen!

 

[Milosari]

Jag är ju gift med en troende och religiös muslim trots att jag själv är totalt oreligiös. Aldrig varit något problem alls för någon av oss. Vad gör ni om era barn vill bli religiösa ni som inte accepterar människor som är troende? Min dotter, 14 år, är ateist. Sonen, 12 år, är supertroende (svenska kyrkan), ingen som påverkat honom hemifrån, han tror bara på Gud och har gjort det sedan han var sju och går nu regelbundet i kyrkan. Vore ju trist om man inte kan leva ihop med någon som är troende om det blir som i vår familj...

Den stora skillnaden är väl att man älskar sina barn villkorslöst. Kärlek till en partner är ju full av villkor.