Ska jag stanna eller gå?

[Hermelin]

Som sagt. Du vet ju redan hur du ska göra. Sen är det förstås skönt att höra från andra att vi tänker ungefär samma. Dvs - det spelar ingen roll hur kär du är just nu. Det där kan du klara dig utan.

 

[Questionmark]

Jag säger som Dr Phil (som ibland hittar ett och annat guldkorn): he's not that into you

Är man tillräckligt involverad i och rädd om sitt förhållande, bär man sig inte åt så här. SÄRSKILT inte efter att en gång ha brutit en förhållande-deal och reparerat det.

Om vi utgår från att han är så förälskad som han kan bli, och detta är det bästa han kan erbjuda: är du verkligen intresserad av det förhållande han kan ge?

Om vi utgår från att han INTE är tillräckligt förälskad och detta är resultatet: är du verkligen intresserad av det förhållande han kan ge?

Hur man än vänder på det handlar det om att du får delar av en relation. Är du nöjd med det? Om du är nöjd: stanna och inse att detta var ditt val. Om du INTE är nöjd: gå vidare.

Jag gillar Dr Phil, ibland Grejen är väl just den, han beter sig på ett sätt som tyder på att han inte är "that into me", men han säger att han vill leva med mig, att jag är hans livs kärlek osv. De enda gångerna jag sett honom riktigt ledsen är när det tagit slut mellan oss. Fast det var han som gjorde slut första gången så var han otroligt upprörd, och inte på ett vanligt "det här är lite jobbigt-sätt". Alltsammans ihop får mig att fundera på vad som egentligen är fel med honom. Det måste ju för tusan vara något fel! Dock vill jag inte ursäkta hans beteende så jag ska nog försöka släppa de tankarna. Men det är inte heller helt lätt vissa gånger.

 

[Questionmark]

KÄRLEKEN kanske känns fantastisk, men relationen? DEN är väl rätt katastrofal?

Det är väl det att det gått i perioder lite, men jag borde kanske sluta tänka så, han har ju gjort vad han gjort oavsett..

 

[cirkus]

Jag får intrycket av att du är kär i kärleken.

Han verkar vara en manipulativ typ som vet exakt vad han ska säga och göra för att få dig till det hörnet han vill ha dig i. Han beter sig som en röv och sen talar han om att du är hans livs kärlek. Är så han tänker behandla sitt livs kärlek?

 

[Questionmark]

Jag tror att mycket av dina tankar landar här. Du VILL ha starka känslor. Men om du ser den han verkligen är, och hur han behandlar dig och er relation kan du ärligt säga att det väcker dessa starka, trevliga känslor?

Ibland vill vi helt enkelt leva i en illusion om vem vi är tillsammans med. Vi vill bli "lurade" och invaggas i den där himlasvepande kokongen.

Men att leva i en illusion är inte hållbart, förr eller senare kommer verkligheten och knackar på och den dagen är inte rolig. Särskilt inte om man hunnit skaffa gemensamma lån, två barn, sex hästar och en ansträngd ekonomi vid tillfället.

I den mogna åldern av 43 har jag hört SÅ många av mina väninnor som vid separationen (olika tuffa) sagt: "jag visste egentligen det här redan innan, men jag ville få det att fungera" (av olika skäl). Jag tror så många som 2 av 3 i min närheten som varit i den situationen säger just det.

Funkar det inte nu, hur ska det då kunna funka senare?

Du kan ha rätt i det här, jag vill absolut ha starka känslor, så är det. Jag kopplar väl ihop det med honom, det är bara för honom jag hittills i mitt liv lyckats få sådana känslor. De positiva aspekterna av att ha dessa känslor för honom har varit väldigt angenäma. Hur han hanterat vår relation mår mig ju dock närmast att må illa. Jag är nog ganska bitter också, jag tycker att jag verkligen försökt så mycket och satsat så mycket på detta och det säger han att han också gjort vilket känns som ett skämt för mig. Jag vill nog väldigt gärna att han ska förstå och ta på sig lite ansvar för det här.

Det är klart att det är bra att vi inte hunnit skaffa barn och hus och allt det där (vilket vi båda gärna vill ha någon gång). När jag tänker på detta känner jag både lättnad och sorg och en enorm rädsla i att han kanske kommer att göra detta med nån annan. Det får mig att må fysiskt illa.

 

[Lovisaleonora]

Jag är nog ganska bitter också, jag tycker att jag verkligen försökt så mycket och satsat så mycket på detta och det säger han att han också gjort vilket känns som ett skämt för mig. Jag vill nog väldigt gärna att han ska förstå och ta på sig lite ansvar för det här.

Ni står så långt ifrån varandra här. Du måste nog acceptera tanken att för honom är detta sanningen. Han känner att han verkligen har satsat allt. Det är inte tillräckligt för dig.

Acceptera samtidigt honom för den han är, detta är vad han kan erbjuda dig. Vill du ha detta eller vill du göra om honom till någon annan?

 

[Questionmark]

Man kan absolut älska en person men inte dess handlingar, men det är inte automatiskt en bra, vettig eller ens lämplig grund att bygga ett förhållande på ,tycker jag.
Utifrån det du skriver verkar ert förhållande vara baserat på vad han vill - han vill göra slut, han vill bli ihop, han vill göra dig till lags för att ha dig kvar, han vill inte flytta... Låter som en ganska omogen person, särskilt som han är över 30 och mammas åsikt väger så tungt att han ger det som ett argument till att inte flytta ihop med dig.
Vad sa han egentligen och lovade dig när han bönade och bad för att få dig tillbaka. Var det just bara fina ord eller har han uppfyllt något av det?
Du vet väl att den enda person du kan ändra på är sig själv, ingen annan.
Vad vill du ha ut av ert förhållande? Vad vill han ha ut av ert förhållande? Av framtiden? Barn? Låter ärligt talat inte som pappamaterial denna "man". Har ni ens vidrört detta ämne framtiden? Ställt honom den raka frågan vad han har för planer med ert särboförhållande? En öppen dörr? Vill han både äta kakan och ha den kvar? Vad gör att han tvekar?
Självklart får man tveka och fundera i ett förhållande men efter två år borde man väl kommit fram till någon slags punkt där man rett ut vad man vill!? Det gäller ju både dig och honom, och av egen erfarenhet säger det mig att när tanken på att lämna kommer så har man sitt svar där.
Hoppas du själv kan reda ut för dig själv vad du känner (Man kan bli kär i kärleken eller tanken på den också) så du gör det bästa för dig! Läs igenom det du skriver ett par ggr till och försök se det som om det gällde din bästa vän, vad hade du gett henne för råd i samma sits?
Lycka till!

Du har rätt i att stora delar av vårt förhållande handlat om vad han vill. Mycket blev bättre då vi blev tillsammans igen efter första uppbrottet, en del saker genomförde han absolut så som han sagt att han ville göra, till exempel att han blivit bättre på att lyssna, att han deltagit mer i mina intressen och liknande som är viktigt för mig samt att han började prioritera mig i högre omfattning än innan, vilket jag efterfrågat.

Jag kan inte ändra på honom, det förstår jag också, jag tror att han själv skulle må bättre av att göra vissa förändringar men jag inser att det inte är min sak, han måste göra det själv om det är det han vill.

Vi har pratat en hel del om framtiden. Vi vill båda gärna ha barn till exempel, men inte än på ett tag. Jag tror att han skulle bli en jättebra pappa. Vi har samma syn på barnuppfostran och har en del liknande upplevelser i bagaget som gör att vi tänker lika kring många sådana frågor. Jag har varit tydlig med att jag vill bo lantligt och kunna ha hästarna hemma och att jag vill ha någon att dela detta med, det ska vara vår angelägenhet, inte enbart min. Han har "gått med på" detta och kan absolut tänka sig det (säger han i alla fall, jag tvivlar ibland, men det är väl som sagt för att jag efter allt som hänt har svårt att lita på honom) och han tycker mycket om djur, vi planerade t ex att skaffa hund tillsammans, något vi båda vill.

Jag ska ta med mig det du skriver om att fråga honom rakt ut hur han tänker sig vårt förhållande. Jag hoppas att jag får ett rakt svar, skulle vara intressant att veta oavsett hur det blir..

 

[Monstermom]

Alltsammans ihop får mig att fundera på vad som egentligen är fel med honom. Det måste ju för tusan vara något fel!

Vad spelar det för roll? Vad som (eventuellt) är sönder kan vara viktigt att veta för honom, ifall han skulle vilja göra något åt det. Om han är besatt av demoner, har en personlighetsstörning eller lider av xenonbrist i gallan spelar väl ingen som helst roll för den som blir utsatt? Det är inte upp till dig hur han beter sig.

 

[Philosophia]

Du har rätt i att stora delar av vårt förhållande handlat om vad han vill. Mycket blev bättre då vi blev tillsammans igen efter första uppbrottet, en del saker genomförde han absolut så som han sagt att han ville göra, till exempel att han blivit bättre på att lyssna, att han deltagit mer i mina intressen och liknande som är viktigt för mig samt att han började prioritera mig i högre omfattning än innan, vilket jag efterfrågat.

Jag kan inte ändra på honom, det förstår jag också, jag tror att han själv skulle må bättre av att göra vissa förändringar men jag inser att det inte är min sak, han måste göra det själv om det är det han vill.

Vi har pratat en hel del om framtiden. Vi vill båda gärna ha barn till exempel, men inte än på ett tag. Jag tror att han skulle bli en jättebra pappa. Vi har samma syn på barnuppfostran och har en del liknande upplevelser i bagaget som gör att vi tänker lika kring många sådana frågor. Jag har varit tydlig med att jag vill bo lantligt och kunna ha hästarna hemma och att jag vill ha någon att dela detta med, det ska vara vår angelägenhet, inte enbart min. Han har "gått med på" detta och kan absolut tänka sig det (säger han i alla fall, jag tvivlar ibland, men det är väl som sagt för att jag efter allt som hänt har svårt att lita på honom) och han tycker mycket om djur, vi planerade t ex att skaffa hund tillsammans, något vi båda vill.

Jag ska ta med mig det du skriver om att fråga honom rakt ut hur han tänker sig vårt förhållande. Jag hoppas att jag får ett rakt svar, skulle vara intressant att veta oavsett hur det blir..

Kan det vara så att han säger det han tror att du vill höra och sedan tänker sig att det ordnar sig?

 

[Monstermom]

Jag tror att han skulle bli en jättebra pappa.

Den person du beskriver i tråden skulle bli en asdålig pappa.

 

[Questionmark]

Min krassa erfarenhet är att ju mer objektet strular och är svåråtkomlig, desto kärare blir man. Helt enkelt.

Jag har själv inte upplevt det så förut (även om jag är bekant med "fenomenet") men jag ska ta till mig av detta, det är kanske precis så jag behöver se det.

 

[Ramona]

Jag vill nog väldigt gärna att han ska förstå och ta på sig lite ansvar för det här.

Den biten tror jag inte att han är direkt kapabel till faktiskt. Han visar att han inte har någon typ av förståelse eller empati för dig redan som det är. Att han ska förstå hur det påverkat dig och ta ansvar för det känns som en utopi.

 

[Lovisaleonora]

Den person du beskriver i tråden skulle bli en asdålig pappa.

Min absolut första tanke! Snubben tänker på tre saker. Me, myself and I. Hur kan detta vara bra pappamaterial?

Han är dessutom helt oförmögen att se hur de egna handlingarna påverkar andra och relationen till andra.

Nej, verkligen inget jag skulle se som bra pappamaterial.

 

[Questionmark]

Jag kände precis exakt likadant när jag hade gjort slut med en kille som jag var fruktansvärt kär i och som fick mig att känna mig på ett helt annat sätt än nån annan tidigare hade gjort. När folk sa att det skulle gå över tänkte jag bara att de minsann inte hade varit så kära som jag. Uppenbarligen hade jag helt fel . Jag kom över honom också och efter ett tag kunde jag se hur illa han behandlat mig vilket helt klart fick mig att se på den "kärlek" jag känt för honom på ett helt annat sätt.

Jag är i dag med en person som är helt fantastisk och som jag är än mer kär i. Det blir liksom finare och ännu bättre när personen man är kär i dessutom är en genomtrevlig och sympatisk och fin människa.

Det känns bra att läsa din kommentar! Jag har också känt lite så där att de som bara säger att jag kommer över det inte förstår hur kär jag är/att de minsann inte varit så här kära (även fast jag såklart förstår att det är fel). Ungefär.
Skönt att höra att du blev ännu mer kär efteråt!

 

[Lovisaleonora]

Det är lättare att hitta rätt efter en tur med vad som INTE är rätt.

Du kommer att hitta en relation där känslorna och allt det andra finns på plats. Det finns vissa saker som går att kompromissa med - vilket det är vet var och en bäst själv. Andra saker är inte kompromissbara.

 

[Ramona]

Det är lättare att hitta rätt efter en tur med vad som INTE är rätt.

Precis så är det!

Ju fler förhållanden man går igenom ju mer vet man vad man kan leva med och inte.

 

[Lovisaleonora]

Det fanns en galen period när jag trodde att jag skulle leta efter en ryttare för att ha en fungerande relation (förståelse för hur mycket tid hästeriet tog). Helt galen tanke givetvis. Efter en del misslyckande slog jag det ur hågen, och hamnade ÄNDÅ med en ryttare till slut. Men då var det inte ett "skall"-krav, utan mer slumpen

 

[kryddelydd]

Ja, visst kan du ha rätt i det. Jag hade inte haft något emot ett distansförhållande, men problemet blir att han säger att han flyttar med och sen ångrar sig. Så velandet är problemet, definitivt, men också att han inte är öppen med hur han känner och kan kommunicera detta till mig. Jag hade varit beredd att lyssna och hitta en lösning, men när han gör det på detta sätt blir det så himla respektlöst..

Det låter inte som något att hänga i julgranen.

I första situationen: ni bestämmer gemensamt att du ska lämna ditt liv och flytta till honom. Men han gör slut, dumpar dig.

I andra situationen bestämmer ni gemensamt att flytta till en annan stad. Och när allt är klart och du har flyttat, kryper det fram att han inte tänker flytta med. Men om du tycker att det är så viktigt, så kan han flytta med i alla fall.

Det verkar, utifrån hur du beskrivit situationen, inte som om han tar ert förhållande och liv på allvar.

Det är inte bristande kommunikation från hans sida som är problemet: det verkar vara bristande engagemang från hans sida.

 

[Questionmark]

Jag tänker "vilken obalans", och att det känns konstigt med en relation där en "älskar" så mycket mer. Tänker att "kärleken" blir destruktiv, att du självplågar dig med passion, åtrå, hopp och förtvivlan... Och om du lyckades ta en stort kliv utanför dig själv skulle du få mer klarhet, hur skulle du råda en nära vän att göra i din situation?

Obalans har det definitivt varit. Jag tror egentligen inte att jag älskar så mycket mer. Det kan dock hjälpa mig att tänka så.
Jag har pratat med några vänner om detta, mina två bästa vänner känner till historien från början till slut och en annan har jag pratat litegrann med. Även en fjärde (som är god vän med honom) har jag pratat med. För att sammanfatta det kan man säga att mina två bästa vänner tycker att jag borde lämna honom, att jag annars sätter standarden för hur han får behandla mig och att det förmodligen kommer gå åt helvete. Den tredje vännen tycker att vi borde ta hjälp av en tredje part, parterapi typ, och den fjärde (god vän till honom också) tycker att han beter sig som en idiot och förstår inte alls vad han håller på med (utåt sett är han en väldigt lugn och god och hjälpsam och generellt väldigt uppskattad person som i princip alla tycker om).

 

[Mirre]

Är det Honom som person du är kär i, eller tanken på att ha någon?
Det är lätt att intala sig att man har känslor för en person, när det egentligen är tanken på att ha ett förhållande man fastnat för.