Dejting/förhållanden och religion?

[Acer]

Jag sa alltid absolut nej till att dejta någon religiös. Religion får mig att må allmänt illa.

Men nu står jag här och dejtar en som tror på gud. Hen går i kyrkan, ibland. Inte på länge men gör det om den hittar en kyrka som den gillar. "Ber" på kvällen. Har berättat att det är som att hen ligger och tänker och uppskattar dom bra sakerna som hänt under dagen.

Vi har samma grundvärderingar. Saker som går helt emot bibeln, eller delar av religion, vilket jag påpekat.
Skulle hen bli mer bokstavstroende skulle det inte funka för mig.
Skulle det finnas barn med i bilden skulle jag vara mer tveksam, men jag vill inte ha barn så det är som en ickefråga.

Hen vet att jag tycker det är knäppt, men vi har väl båda sidor som väger över skillnaden helt enkelt.

Edit: Tror det är svårare för mig att dejta någon som röstar väldigt höger än någon som är religiös, även fast dom brukar hålla ihop.. Jag har väl snubblat över en unicorn helt enkelt.

 

[Mineur]

Jag har raderat ett gäng inlägg + citatsvar som var ganska otrevliga och ber att ni försöker vara lite snällare mot varandra (och ja, jag inser att det där fick mig att låta som en förskolelärare ).


/Mod

 

[athena_arabians]

Hm... nu har jag inte umgåtts speciellt ofta öht med de som är djupt religiösa. Men så länge de är talbara (dvs går att diskutera med) och inte försöker frälsa mig är jag helt ok med det. Under de premisserna skulle jag nog inte ha problem med att vara tillsammans med någon troende, det är väl snarare så att någon troende hade inte varit så het på att vara tillsammans med mig

Sedan är jag inte ateist utan andlig, på något vänster. Men jag hör absolut inte till någon av de abrahamitiska religionerna.

 

[Hedinn]

Då går alla som "tror på nått" bort för flera i tråden?

Verkar så. Och även om det säkert stämmer för vissa tänker jag ändå att det är en sån grupp som man inte upplever som troende (sällan de själva heller).

 

[Nytant]

Jag frågade lugnt. Eftersom jag inte fattar varför man inte kan ha närhet och givande samtal på det sättet om den ena är troende och den andra inte.

Lugnt var väl aldrig problemet? Du bemötte mig och andra oschysst tråden igenom. Och en fråga som direkt följs av ’fast du vet väl ändå inte vad du ska svara’ är varken genuin eller respektfull. Jag vet inte varför du tror att den sortens attityd ska få någon att vilja berätta mer om sina känslor och kärleksrelationer för dig.

Jag har inte uttalat mig i generella termer utan endast i specifika. För mig blir det ett otillfredsställande utbyte just i en kärleksrelation där jag förväntar mig emotionellt stöd och gemensam problemlösning utifrån en världsbild som är relevant för mig.

 

[Badger]

Intressant. Du firar alltså inte jul? (oavsett var man anser att det kommer från så är är det ju spunnet ur antingen kristendom eller asatron).

Det är ju spunnet ursprungligen ur årstidernas gång. Praktiskt taget alla religioner på norra halvklotet verkar ha parties i vissa årstider klart ateister kan ha parties.

 

[Masqueradee]

Jag har precis börjat dejta en kille som studerar till präst, och röstar liberalt. Själv har jag studerat lite teologi för en sisådär tio år sedan och har arbetat som kyrkvaktmästare, men har ingen egen uttalad tro utan gillar mer att se till att andra får utöva sin tro (kyrkvaktmästare + specialintresse som antikvarie för kyrkomiljöer). Vi har diskuterat teologi, och håller inte med varandra om mycket. Han röstar som sagt blått, jag rött. På pappret är vi egentligen väldigt olika, men när vi faktiskt diskuterar saker, vågar öppna upp oss för varandra om ideologier, synen på livet och samhället, familj, relationer osv så är vi faktiskt på något sätt väldigt lika även om det ger sig i uttryck på väldigt olika sätt.
Grunden till varför vi passar så bra ihop (vi har varit nära vänner i över fem år, och typ bara för någon månad sedan börjat dejta), är att vi faktiskt lyssnar på varandra. Det tror jag är grunden i alla relationer. Har man inte ork, möjlighet, tålamod och framförallt vilja att lyssna så tror jag det inte spelar någon roll om två ateister pratar med varandra, för jag tror nog faktiskt inte att alla ateister har samma inställning till religion och vad ateism betyder för dem.

 

[Lingon]

Jag har precis börjat dejta en kille som studerar till präst, och röstar liberalt. Själv har jag studerat lite teologi för en sisådär tio år sedan och har arbetat som kyrkvaktmästare, men har ingen egen uttalad tro utan gillar mer att se till att andra får utöva sin tro (kyrkvaktmästare + specialintresse som antikvarie för kyrkomiljöer). Vi har diskuterat teologi, och håller inte med varandra om mycket. Han röstar som sagt blått, jag rött. På pappret är vi egentligen väldigt olika, men när vi faktiskt diskuterar saker, vågar öppna upp oss för varandra om ideologier, synen på livet och samhället, familj, relationer osv så är vi faktiskt på något sätt väldigt lika även om det ger sig i uttryck på väldigt olika sätt.
Grunden till varför vi passar så bra ihop (vi har varit nära vänner i över fem år, och typ bara för någon månad sedan börjat dejta), är att vi faktiskt lyssnar på varandra. Det tror jag är grunden i alla relationer. Har man inte ork, möjlighet, tålamod och framförallt vilja att lyssna så tror jag det inte spelar någon roll om två ateister pratar med varandra, för jag tror nog faktiskt inte att alla ateister har samma inställning till religion och vad ateism betyder för dem.

Självklart är det så. Men vi har alla våra dealbreakers. Religion är en av mina. Jag tycker att religion som fenomen är obehagligt och min analys av det är att det skapades för att mäktiga personer lättare skulle kontrollera massorna och behålla och utöka sin makt. Jag tycker att blind tro utan bevis är obehagligt. Det gör ju att jag inte kommer ha en kärleksrelation med en aktivt troende person.

 

[Masqueradee]

Självklart är det så. Men vi har alla våra dealbreakers. Religion är en av mina. Jag tycker att religion som fenomen är obehagligt och min analys av det är att det skapades för att mäktiga personer lättare skulle kontrollera massorna och behålla och utöka sin makt. Jag tycker att blind tro utan bevis är obehagligt. Det gör ju att jag inte kommer ha en kärleksrelation med en aktivt troende person.

Det du skriver går ju inte på något sätt emot det jag skriver? Det jag menar är att vi två är väldigt olika men lyckas ändå hitta så mycket gemensamt att det på något sätt inte spelar någon roll. Jag beskriver inte hans tro som obehaglig, eller ens som blind tro även om han ska bli präst.
Tycker det är spännande att så många verkligen tror att bara för att man tror så är man på ett sätt och aldrig tvivlar eller diskuterar innehåll i religion. Det finns ju grader i helvetet som man så passande säger
Sen tycker jag det blir svårt att diskutera frågeställningar likt denna, då det nästan alltid landar att i man för någon anledning nästan försöker övertala den andra om något man själv tror på/tycker om, vilket blir ett väldigt konstigt upplägg när det gäller preferenser.

 

[Sel]

Jag har inget behov av att diskutera religion, jag accepterar att det finns troende och om det gör dem lyckliga så varför skulle jag försöka omvända någon när jag själv skulle hata om någon gjorde så mot mig.

Jag är döpt, gått i söndagsskola, har bett aftonbön när jag var barn men gått ut kyrkan och är inte konfirmerad då jag aldrig varit troende. Jag skulle inte gifta mig i kyrkan om jag skulle gifta mig, om det inte var för att det hade varit viktigt för den jag ev gifte mig med, men jag skulle aldrig lova något jag inte själv tror på. Av den anledningen är jag inte heller gudmor till några syskonbarn.

Jag har trott att det kan funnits någon högre makt men inte vad de olika religionerna förespråkar, den tron tappade jag däremot helt när jag var i 20-års åldern. Jag tror helt enkelt inte på varesig onda eller goda makter och den dagen jag dör är det slut och inget mer. Jag vet att min mamma har en gudstro och det är för henne en tröst att tänka att döden inte är slutet utan hon kommer få återse de som dött ifrån oss.

Jag ser hennes tro som harmlös, jag avskyr allt vad fundamentalism heter och blir fientlig inställd när någon försöker pracka på mig något. Jag har inget emot kyrkliga bröllop, dop och begravningar. Jag tror inte men jag respekterar att andra gör det. Jag tycker många gamla kyrkor är mycket vackra och jag har varit på någon enstaka gudstjänst som vuxen, jag har tyckt om en del predikningar som mer handlat och kärlek och förlåtelse och jag har gått för jag har passerat just då och haft chansen att få se kyrkan inifrån. Har jag tid stannar jag och besöker öppna vägkyrkor för jag är intresserad av historia, inte religion, men det är en chans att få se och höra om lokala historier och byggnader som annars är låsta för det mesta.

För mig skulle/är det nog något som dyker upp lite hipp som happ helt enkelt. Som jag beskrev kan det vara något så enkelt som en skräckfilm om besatthet eller andar, om hundar som gått hädan och regnbågsbron... vad som helst egentligen. Religion och andlighet dyker helt enkelt upp då och då, att jag tycker det är trevligt och intressant att diskutera innebär inte att jag försöker få någon att ändra övertygelse. Det var mer att kunna leva i ett förhållande med någon utan att veta vad de egentligen tror jag reagerade på.

Jag tycker också att historiska byggnader är intressanta och ofta vackra.

 

[Mia_R]

För mig skulle/är det nog något som dyker upp lite hipp som happ helt enkelt. Som jag beskrev kan det vara något så enkelt som en skräckfilm om besatthet eller andar, om hundar som gått hädan och regnbågsbron... vad som helst egentligen. Religion och andlighet dyker helt enkelt upp då och då, att jag tycker det är trevligt och intressant att diskutera innebär inte att jag försöker få någon att ändra övertygelse. Det var mer att kunna leva i ett förhållande med någon utan att veta vad de egentligen tror jag reagerade på.

Jag tycker också att historiska byggnader är intressanta och ofta vackra.

Vi har alltid diskuterat så mycket annat än religion, ingen av oss har varit speciellt religiösa så jag vet faktiskt inte hur de ställt sig när det kommer till kritan.

 

[Sel]

Det beror väl på om det finns en ömsesidig respekt. Att vara religiös behöver inte innebära att man är vare sig fundamentalist eller dogmatiker. Det viktiga är väl att den man är tillsammans med ger uttryck för generella sunda värderingar som man delar?

Vad tänker du själv skulle kunna skapa friktion?

Den som tror på gud eller högre makt delar helt enkelt inte min verklighet, det jag "vet" och känner. Det finns fler som har beskrivit det målande och träffsäkert här i tråden, om tröst och kanske krishantering till exempel. Jag kan föreställa mig att det känns likadant åt andra hållet.
En partner väljer man ju, och jag föredrar att välja en som lever efter samma fundamentala grundstenar och värderingar som jag gör. Religion och tro är en av dem för mig, oavsett praktiserande eller inte. Jag vet inte ens om jag vore okej med en agnostiker.

 

[Sel]

Jag är ju gift med en troende och religiös muslim trots att jag själv är totalt oreligiös. Aldrig varit något problem alls för någon av oss. Vad gör ni om era barn vill bli religiösa ni som inte accepterar människor som är troende? Min dotter, 14 år, är ateist. Sonen, 12 år, är supertroende (svenska kyrkan), ingen som påverkat honom hemifrån, han tror bara på Gud och har gjort det sedan han var sju och går nu regelbundet i kyrkan. Vore ju trist om man inte kan leva ihop med någon som är troende om det blir som i vår familj...

Det är ingen som skrivit att de inte accepterar människor som är troende, bara de som uttryckt sina preferenser hos en partner. En partner är trots allt någonting man väljer och det är helt okej att ha preferenser där. Jag skulle aldrig bli tillsammans med någon som hade en annorlunda syn på djurhållning eller som för all del inte tyckte djur var otroligt viktiga i livet heller.
Barn och/eller familj väljer man inte.

 

[Skjøldur]

Istället för att ta över för mycket av dejtingtråden.
Hur ser ni på det här med dejting och förhållanden och reigion. Är du religiös? Skulle du kunna tänka dig ett förhållande med någon som inte delar din tro/har annan tro/ingen tro?
Är du ateist? Skulle du kunna tänka dig ett förhållande med någon som är religiös? Spirituell?
Samt allt däremellan förstås.

Nu söker jag inte ett förhållande men jag är rätt krass. Ateist, skulle i nuläget inte kunna tänka mig ett kärleks/familjeförhållande med någon som är troende religiös. Praktiserande eller inte spelar inte så stor roll utan jag känner helt enkelt att det så småningom skulle bli en friktion som inte skulle kunna fungera.
Hur tänker ni?

Jag är kristen och har en gång för länge sedan varit först sambo och sen gift med en man som inte hade någon personlig tro. Det sprack efter sex år, men det var inte därför. Jag har tänkt att det i alla fall var lättare än att vara med någon som har en frikyrka som sitt andra hem. Alltså en man som är där eller hemma hos andra medlemmar nästan varje dag för är det inte möte eller bibelstudium så är han scoutledare eller ska skotta snö eller måla om eller något sånt.

 

[fejt]

Svårt. Jag är inte troende och är kritiskt inställd till organiserad religion. Men en troende individ kan jag inte rakt av avfärda som kärlekspartner. Jag skulle kunna leva med någon som tror på existensen av en själ och på ett liv efter döden, men inte med någon som avfärdar vetenskap eller pratar om synd och straff.
För mig handlar det om hur vi hanterar vår existentiella ångest och jag har haft många väldigt givande samtal med troende vänner om djupt mänskliga frågor. Om båda har ett öppet sinne och inte försöker övertyga den andre kan såna samtal, möten och relationer fördjupa livet, tänker jag.

 

[Sel]

Svårt. Jag är inte troende och är kritiskt inställd till organiserad religion. Men en troende individ kan jag inte rakt av avfärda som kärlekspartner. Jag skulle kunna leva med någon som tror på existensen av en själ och på ett liv efter döden, men inte med någon som avfärdar vetenskap eller pratar om synd och straff.
För mig handlar det om hur vi hanterar vår existentiella ångest och jag har haft många väldigt givande samtal med troende vänner om djupt mänskliga frågor. Om båda har ett öppet sinne och inte försöker övertyga den andre kan såna samtal, möten och relationer fördjupa livet, tänker jag.

Nu hugger jag din knapp och spekulerar lite.

Jag har också många vänner, både nära och bekanta som är troende eller andliga. Vi har och har haft väldigt många intressanta, roliga och djupa samtal om livet, universum och allting... Jag vet faktiskt inte exakt varför tanken på en troende som livskamrat och eventuell kärlekspartner omedelbart går bort för mig. Jag antar att det är för att vi inte kommer att kunna se världen på samma sätt eller mötas genom eventuella svårigheter, framför allt. Samt att det skulle kännas respektlöst från min sida. Jag tror ju verkligen INTE. Att då dela liv med en person som gör det känns hycklande för mig, som att jag inte skulle respektera min partner - och tvärtom. Hur kan min partner leva tillsammans med mig utan att någonstans tänka att jag inte riktigt vet vad jag pratar om när jag säger att jag är övertygad om att livet totalt upphör när jag dör.

 

[fejt]

Nu hugger jag din knapp och spekulerar lite.

Jag har också många vänner, både nära och bekanta som är troende eller andliga. Vi har och har haft väldigt många intressanta, roliga och djupa samtal om livet, universum och allting... Jag vet faktiskt inte exakt varför tanken på en troende som livskamrat och eventuell kärlekspartner omedelbart går bort för mig. Jag antar att det är för att vi inte kommer att kunna se världen på samma sätt eller mötas genom eventuella svårigheter, framför allt. Samt att det skulle kännas respektlöst från min sida. Jag tror ju verkligen INTE. Att då dela liv med en person som gör det känns hycklande för mig, som att jag inte skulle respektera min partner - och tvärtom. Hur kan min partner leva tillsammans med mig utan att någonstans tänka att jag inte riktigt vet vad jag pratar om när jag säger att jag är övertygad om att livet totalt upphör när jag dör.

Häromveckan diskuterade jag tron på själens existens med en vän. Hen är fast övertygad om att själen finns och jag är lika fast övertygad om motsatsen. Men samtalet handlade ju inte om att hävda sin rätt, utan att försöka förstå den andra och vidga sina vyer. Och så att acceptera att man inte kan förstå allt.
Tror du att det är omöjligt att ha den inställningen med en livskamrat? För min del spekulerar jag bara. Jag har aldrig varit tillsammans med en troende person och jag kanske är naiv.
Dock skulle jag aldrig, aldrig kunna dela livet med en moderat. Oavsett hur mycket hänsyn vi tar till varandra.

 

[Nytant]

Häromveckan diskuterade jag tron på själens existens med en vän. Hen är fast övertygad om att själen finns och jag är lika fast övertygad om motsatsen. Men samtalet handlade ju inte om att hävda sin rätt, utan att försöka förstå den andra och vidga sina vyer. Och så att acceptera att man inte kan förstå allt.
Tror du att det är omöjligt att ha den inställningen med en livskamrat? För min del spekulerar jag bara. Jag har aldrig varit tillsammans med en troende person och jag kanske är naiv.
Dock skulle jag aldrig, aldrig kunna dela livet med en moderat. Oavsett hur mycket hänsyn vi tar till varandra.

Jag känner ju lite likadant som @Sel. Att jag gärna har dessa diskussioner med nära vänner, men med en partner vill jag liksom ha en annan nivå som utgångspunkt.

 

[Sel]

Häromveckan diskuterade jag tron på själens existens med en vän. Hen är fast övertygad om att själen finns och jag är lika fast övertygad om motsatsen. Men samtalet handlade ju inte om att hävda sin rätt, utan att försöka förstå den andra och vidga sina vyer. Och så att acceptera att man inte kan förstå allt.
Tror du att det är omöjligt att ha den inställningen med en livskamrat? För min del spekulerar jag bara. Jag har aldrig varit tillsammans med en troende person och jag kanske är naiv.
Dock skulle jag aldrig, aldrig kunna dela livet med en moderat. Oavsett hur mycket hänsyn vi tar till varandra.

Jag spekulerar också. Nu är jag inte intresserad av ett intimt och livslångt förhållande överhuvudtaget så alla mina tankar är verkligen väldigt mycket Om. Jag kan helt enkelt inte komma ifrån att det är någonting som är en väldigt fundamental skillnad - vad som händer och sker med kroppar, vad man hoppas och hur man ser på människor och livet och världen.
Jag hävdar verkligen ingen rätt när jag samtalar med mina vänner och de försöker inte heller göra det gentemot mig, men jag känner själv att jag skulle göra skillnad mellan de relationerna och någon jag teoretiskt skulle kunna dela liv och familj med.

 

[Sel]

Jag tänker ju från den eventuella partnerns sida också. Vill hen verkligen dela livet med en person som inte kan se på världen från samma perspektiv?