Här kommer ett gnäll-inlägg av mig...
Jag hatar hormoner!! Ca 1 gång i månaden hamnar jag i ett super needy läge. Eftersom jag inte träffar någon, deppar jag ihop fullständigt. Känner mig ensam, konstig, ledsen, orkelös. Allt är bara skit.
Samtidigt så finns logiken kvar någonstanns som säger att jag inte är ensam, att jag älskar att bo själv, och att jag övriga dagar faktiskt älskar mitt liv. Visst hade det varit trevligt att träffa någon, och få krypa upp i någons famn ibland, men det är tusan inget att deppa över. Framförallt eftersom jag inte gör jättemycket för att verkligen träffa någon
Men. Idag är en sådan dag. Haft folk här hela em, samt att jag har barnen. Men jag är ändå deppad för jag känner mig ensam och skulle vilja ha någon att kolla på blixtrarna med
Men, man får väl se det positivt, jag slipper hålla koll på när det är dax för mensen, när detta needy humöret dyker upp är den bara 3-4 dagar bort