Dejtingtråden 33

[Kiwifrukt]

Kan i och för sig peppa alla som känner som jag, att det är helt hopplöst och att man aldrig träffar några nya personer/har begränsade möjligheter att träffa någon irl. Det lär ju inte hända mig eftersom det inte kommer hända två personer ur samma familj, men det kan ju hända någon annan. Min brorsa är ungefär dubbelt så osocial som jag, han vill inte ens umgås med oss i familjen eller sina kollegor. Att han skulle träffa någon var liksom lika rimligt som att vinna på triss utan att köpa en lott.

Vad händer? Jo pappas gamla morbror har en granne som är i vår ålder som inte är härifrån och som inte kände någon, som han ville skulle lära känna lite folk i sin egen ålder så han tussade ihop dem. De har varit ihop i nästan ett år nu. Han har alltså inte behövt göra mer än att besöka en släkting.

 

[Eurydome]

Och jag tycker det är skitsvårt att träffa någon IRL, säkert pga min (ytterst milda) autism - jag föredrar helt klart dejtingappar därför att man med säkerhet vet innan man träffar personen att den är åtminstonde litegrann interesserad av en dejt/relation/något....

Och så gör det mig inget att bli avvisad av någon jag inte känner, medans det är mycket värre med folk man måste fortsätta träffa IRL.

Ja men det där kan jag också tycka är fördelar med appar. För det första att båda vet varför man är där. Men! Den biten tycker jag iofs är mycket svårare med tjejer! Jag hamnar lätt i någon kompis/intervjusituation, jag har svårare att bli flörtig med en tjej i den situationen för jag har svårt att läsa vad de vill och blir osäker. (uppenbarligen ville de ju inte så min magkänsla var väl rätt )

Med killar har jag aldrig känt mig osäker när det gäller att ta första steget och ingen har tackat nej hittills. Sen kanske inte att det blivit något långvarigt men ändå.

Plus som du säger, är det någon som inte är intresserad av att ses vidare behöver man förhoppningsvis aldrig mer ses.

Jag har nog lättare att bli kär i någon som jag lär känna irl men det är ju inte säkert att det blir ömsesidigt.

 

[Eurydome]

Kan i och för sig peppa alla som känner som jag, att det är helt hopplöst och att man aldrig träffar några nya personer/har begränsade möjligheter att träffa någon irl. Det lär ju inte hända mig eftersom det inte kommer hända två personer ur samma familj, men det kan ju hända någon annan. Min brorsa är ungefär dubbelt så osocial som jag, han vill inte ens umgås med oss i familjen eller sina kollegor. Att han skulle träffa någon var liksom lika rimligt som att vinna på triss utan att köpa en lott.

Vad händer? Jo pappas gamla morbror har en granne som är i vår ålder som inte är härifrån och som inte kände någon, som han ville skulle lära känna lite folk i sin egen ålder så han tussade ihop dem. De har varit ihop i nästan ett år nu. Han har alltså inte behövt göra mer än att besöka en släkting.

Åh vad fint! Ja men sådär är det ju för en del!

 

[sorbifolia]

Ja men det där kan jag också tycka är fördelar med appar. För det första att båda vet varför man är där. Men! Den biten tycker jag iofs är mycket svårare med tjejer! Jag hamnar lätt i någon kompis/intervjusituation, jag har svårare att bli flörtig med en tjej i den situationen för jag har svårt att läsa vad de vill och blir osäker. (uppenbarligen ville de ju inte så min magkänsla var väl rätt )

Med killar har jag aldrig känt mig osäker när det gäller att ta första steget och ingen har tackat nej hittills. Sen kanske inte att det blivit något långvarigt men ändå.

Plus som du säger, är det någon som inte är intresserad av att ses vidare behöver man förhoppningsvis aldrig mer ses.

Jag har nog lättare att bli kär i någon som jag lär känna irl men det är ju inte säkert att det blir ömsesidigt.

Ja men precis, jag tycker det är skitsvårt att flirta med tjejer... Får nästan inga matcher med tjejer på Tinder ens, tror min profil (och kanske min personlighet) är för straight....

 

[Masqueradee]

På fredag ska vi ses igen, tredje helgen i rad nu första gången vi inte ses med folk eller ute på stan, spännande men sjukt nervöst!

 

[Tonto]

Och jag tycker det är skitsvårt att träffa någon IRL, säkert pga min (ytterst milda) autism - jag föredrar helt klart dejtingappar därför att man med säkerhet vet innan man träffar personen att den är åtminstonde litegrann interesserad av en dejt/relation/något....

Och så gör det mig inget att bli avvisad av någon jag inte känner, medans det är mycket värre med folk man måste fortsätta träffa IRL.

Samma här! Skulle aldrig anta att någon är intresserad om det inte redan är bestämt via en dejtingapp typ. Men är tydligen även "not approachable", funderar på om jag har resting bitchface eller något, men har aldrig stött på någon som visat intresse IRL, min partner som är otroligt extrovert och "likable", ja där faller folk som träd titt som tätt hela tiden.

 

[Eurydome]

Ja men precis, jag tycker det är skitsvårt att flirta med tjejer... Får nästan inga matcher med tjejer på Tinder ens, tror min profil (och kanske min personlighet) är för straight....

Det där har jag fått höra också och jag tycker det är orättvist, jag tror inte att det stämmer. Jag har haft ihop det med flera tjejer som ser ut som vem som helst, smink, snygg kappa, klackar etc. Och utan några klassiska flatattribut vare sig till sätt eller personlighet.

Tror bara tjejer överlag är svårare

 

[Lillefrun]

Jag har haft några kassa dagar, mest legat i soffan och inte velat leva. Starka självmordstankar, total livslust, noll energi och oförmåga att göra minsta lilla. Idag kom min pojk hit, jag berättade direkt läget och han kom här och drog in mig i sin famn och höll om hela mig och mina händer , vi satt helt ihop i flera timmar. Så nära, så lugnande. Vi tittade på roliga klipp på youtube och jag kunde till slut skratta lite också. Så tacksam för ett avbrott i allt jobbigt. Tackade för att han fanns och att jag är så glad att jag fått honom och han sa samma sak tillbaka, att han var så glad att han fick mig.

Har och mår fortfarande skit, en hemsk period men med hjälp av min familj, mina få vänner, hundarna och killen hoppas jag kunna ta mig levande ur det. Trots att jag har starka självmordstankar och planer varje dag kämpar jag verkligen, verkligen emot. En timme i taget.

Imorgon träffar jag hans familj och han min, det ska bli rätt så roligt.

 

[Bison]

Det där har jag fått höra också och jag tycker det är orättvist, jag tror inte att det stämmer. Jag har haft ihop det med flera tjejer som ser ut som vem som helst, smink, snygg kappa, klackar etc. Och utan några klassiska flatattribut vare sig till sätt eller personlighet.

Tror bara tjejer överlag är svårare

Men åh
Nu får jag skämmas som bara tog för givet att du dejtade killar.
Hej hetrobubblan
Men då förstår jag varför det är svårt, tjejer verkar generellt mycket svårare och vill ha det där extra allt som någon var inne på tidigare.

 

[pepp]

Jag har haft några kassa dagar, mest legat i soffan och inte velat leva. Starka självmordstankar, total livslust, noll energi och oförmåga att göra minsta lilla. Idag kom min pojk hit, jag berättade direkt läget och han kom här och drog in mig i sin famn och höll om hela mig och mina händer , vi satt helt ihop i flera timmar. Så nära, så lugnande. Vi tittade på roliga klipp på youtube och jag kunde till slut skratta lite också. Så tacksam för ett avbrott i allt jobbigt. Tackade för att han fanns och att jag är så glad att jag fått honom och han sa samma sak tillbaka, att han var så glad att han fick mig.

Har och mår fortfarande skit, en hemsk period men med hjälp av min familj, mina få vänner, hundarna och killen hoppas jag kunna ta mig levande ur det. Trots att jag har starka självmordstankar och planer varje dag kämpar jag verkligen, verkligen emot. En timme i taget.

Imorgon träffar jag hans familj och han min, det ska bli rätt så roligt.

Kämpa vi finns här på buke med.
Du verkar så himla fin och har väldigt bra personer runt dig!

 

[Eurydome]

Men åh
Nu får jag skämmas som bara tog för givet att du dejtade killar.
Hej hetrobubblan
Men då förstår jag varför det är svårt, tjejer verkar generellt mycket svårare och vill ha det där extra allt som någon var inne på tidigare.

Haha neej du behöver inte skämmas! de flesta är ju ändå hetero som sagt.

 

[Bison]

Haha neej du behöver inte skämmas! de flesta är ju ändå hetero som sagt.

Jo men ändå
Bra påminnelse att faktiskt tänka utanför sin egen lilla bubbla

 

[Lillefrun]

Kämpa vi finns här på buke med.
Du verkar så himla fin och har väldigt bra personer runt dig!

Åh, tack Detsamma eller vad man säger

 

[Modest]

Ja men det där kan jag också tycka är fördelar med appar. För det första att båda vet varför man är där. Men! Den biten tycker jag iofs är mycket svårare med tjejer! Jag hamnar lätt i någon kompis/intervjusituation, jag har svårare att bli flörtig med en tjej i den situationen för jag har svårt att läsa vad de vill och blir osäker. (uppenbarligen ville de ju inte så min magkänsla var väl rätt )

Med killar har jag aldrig känt mig osäker när det gäller att ta första steget och ingen har tackat nej hittills. Sen kanske inte att det blivit något långvarigt men ändå.

Plus som du säger, är det någon som inte är intresserad av att ses vidare behöver man förhoppningsvis aldrig mer ses.

Jag har nog lättare att bli kär i någon som jag lär känna irl men det är ju inte säkert att det blir ömsesidigt.

Tänkte precis skriva - har du funderat på vilken kontakt du förmedlar på dejterna vs vad du vill ha och vad den andra personen söker? Emotionellt, sexuellt, intellektuelt, du vet vad jag menar.

 

[Eurydome]

Tänkte precis skriva - har du funderat på vilken kontakt du förmedlar på dejterna vs vad du vill ha och vad den andra personen söker? Emotionellt, sexuellt, intellektuelt, du vet vad jag menar.

Ja absolut har jag det. Jag försöker vara närvarande, lugn, emotionellt tillgänglig (som det så fint heter) och inte uppe i varv. Försöker vara lite flörtig i mitt kroppsspråk.

Den enda som jag träffat två gånger, där sågs vi hemma hos mig andra gången. Efter några timmar satt vi nära varandra i soffan och jag kände att vi fick ett läge varpå jag strök henne försiktigt över håret. Hon stelnade till och bara "Är det något som är fel? Är det något konstigt med mitt hår??" Alltså...

Jag vet inte alltid vad de jag träffar söker. Inte alla har någon profiltext. Med någon har ämnet kommit upp men det blir lätt väldigt svepande svar som inte säger så mycket.

Försöker faktiskt att inte svepa höger på dem där det står att de söker seriöst. Jag vill inte från början bli utvärderad på det sättet och jag vill inte heller själv bestämma mig redan från början om jag vill ha något seriöst med den personen utan vill hellre känna mig för och ta det som det kommer.

(var på en fikadejt förra helgen och hon vill faktiskt ses igen! Vi ska ses nästa helg. Jag kämpar på ändå. )

 

[Lillefrun]

I filmer är det alltid en jättestor grej när man ska visa upp (känns som det är det dom gör, bara visar upp) sin pojkvän/flickvän för föräldrarna. Särskilt pappan ska noga bedöma partnern och letar fel och alla är så nervösa.

Är det en stor grej tycker ni? Jag tyckte först att det var lite pirrigt men inte alls så att det kändes som en jätte stor grej, mest att jag inte visste bästa sättet att träffas men sen dök ju det här perfekta tillfället upp när vi ska gå på samma show och träffas en stund innan showen och umgås lite och sen sitta ihop på showen och just nu i alla fall känns det inte särskilt nervöst, det är ju liksom HAN, vad ska dom hitta för fel? Hans familj kan väl inte heller ha skäl att ogilla mig.

Kanske är det att det känns mer seriöst när man låter familjerna träffas? När träffar ni er partners familj och när för ni samman bådas familjer?

 

[Malibu_Stacy]

Ja absolut har jag det. Jag försöker vara närvarande, lugn, emotionellt tillgänglig (som det så fint heter) och inte uppe i varv. Försöker vara lite flörtig i mitt kroppsspråk.

Den enda som jag träffat två gånger, där sågs vi hemma hos mig andra gången. Efter några timmar satt vi nära varandra i soffan och jag kände att vi fick ett läge varpå jag strök henne försiktigt över håret. Hon stelnade till och bara "Är det något som är fel? Är det något konstigt med mitt hår??" Alltså...

Jag vet inte alltid vad de jag träffar söker. Inte alla har någon profiltext. Med någon har ämnet kommit upp men det blir lätt väldigt svepande svar som inte säger så mycket.

Försöker faktiskt att inte svepa höger på dem där det står att de söker seriöst. Jag vill inte från början bli utvärderad på det sättet och jag vill inte heller själv bestämma mig redan från början om jag vill ha något seriöst med den personen utan vill hellre känna mig för och ta det som det kommer.

(var på en fikadejt förra helgen och hon vill faktiskt ses igen! Vi ska ses nästa helg. Jag kämpar på ändå. )

Kan det vara så att du träffat en del tjejer som inte riktigt är säkra på om de vill ha en relation (oavsett om det nu enbart gäller en sexuell relation eller kärleksrelation) med en annan tjej?
Jag har för mig att @parellikusken har skrivit om att det är många tjejer på tinder som är där mest för att ”testa på att vara lesbisk” eller få bekräftelse typ. Sorry om jag uttrycker mig dåligt, hoppas du förstår vad jag menar.

Kul att du i alla fall ska gå på en andra dejt snart

 

[Malibu_Stacy]

I filmer är det alltid en jättestor grej när man ska visa upp (känns som det är det dom gör, bara visar upp) sin pojkvän/flickvän för föräldrarna. Särskilt pappan ska noga bedöma partnern och letar fel och alla är så nervösa.

Är det en stor grej tycker ni? Jag tyckte först att det var lite pirrigt men inte alls så att det kändes som en jätte stor grej, mest att jag inte visste bästa sättet att träffas men sen dök ju det här perfekta tillfället upp när vi ska gå på samma show och träffas en stund innan showen och umgås lite och sen sitta ihop på showen och just nu i alla fall känns det inte särskilt nervöst, det är ju liksom HAN, vad ska dom hitta för fel? Hans familj kan väl inte heller ha skäl att ogilla mig.

Kanske är det att det känns mer seriöst när man låter familjerna träffas? När träffar ni er partners familj och när för ni samman bådas familjer?

Min partner träffade min familj efter några månader, i samband med ett julfirande. Jag träffade hennes familj strax där efter. Vi har varit ihop i 4 år nu och våra familjer har aldrig träffats, första gången de kommer göra det är väl när vi gifter oss. Ser egentligen ingen anledning till varför man måste föra ihop familjerna?

 

[_Taggis_]

Kanske är det att det känns mer seriöst när man låter familjerna träffas? När träffar ni er partners familj och när för ni samman bådas familjer?

Har gjort lite som det fallit sig naturligt, om det ens gjort det. I och med att jag i långa perioder bott ett halvt land bort ifrån min familj så har det i vissa förhållanden faktiskt aldrig blivit att föräldrar mött varandra trots att vi varit ihop ett par år och tom en gng var sambo. Tror faktiskt min + pojkvännens föräldrar bara träffats i ett enda förhållande och det var för att jag fyllde 30. Jag tror det är mer en grej som blir när/om det blir och ju längre relation ju mer troligt. Jag har ju aldrig lyckats hållit ihop mer än 2,5 år med nån.

Att "visa/visas upp" handlar väl eg mer om att delta i varandras liv. Förr eller senare händer det att man är på samma ställe. Jag har inte gjort det mer komplicerat än så, bara en gång sa jag åt mina föräldrar att det fanns nån som skulle presentera sig. Halvt på skämt då.

 

[Lillefrun]

Min partner träffade min familj efter några månader, i samband med ett julfirande. Jag träffade hennes familj strax där efter. Vi har varit ihop i 4 år nu och våra familjer har aldrig träffats, första gången de kommer göra det är väl när vi gifter oss. Ser egentligen ingen anledning till varför man måste föra ihop familjerna?

Jo men i vår familj är vi väldigt ”familjiga”. Träffas ofta och myser hemma eller går i skogen, har telefonkontakt varje dag och min brors sambo är en självklar del i vår familj. Hon är som en syster för mig. Och ibland bjuds både vi på min brors sida och sambons familj på samma saker. Antingen fira födelsedagar, middagar, restaurangbesök och sånt. Och eftersom sambon är så viktig för oss och både hon och min och min bror har ju en relation till dom så känns självklart. Inte super nära, absolut inte men ibland så.

Har alltid varit så i min släkt. Jag menar att om ett barnbarn föds är dom ju morföräldrar eller farföräldrar och då är man knutna för alltid