Eller så vill du bara inte ha en frukostkille?
jag försökte ta ett vuxet jobb, ett där man arbetar lagom mycket, tjänar lagom mycket och skulle lägga lagom mycket energi. Jag fick krupp och bytte tillbaka till ett kaosjobb efter 1,5 år.
Man är den man är.
Tänkte på det här igår. Jag tror att det är ganska vanligt att man ser personer som dras till struliga relationer som destruktiva, men om man dras till ett kaosjobb eller ett rotlöst liv i form av att exempelvis leva på resande fot så sägs det oftare att det är spännande och att "det är så hen är som person". I förbifarten så såg jag en kort snutt av en intervju av en politiker som berättade att livet i "hetluften" i form av valkampanjer och snabba beslut, ingen dag är den andra lik osv. nästan kan vara beroendeframkallande. Han tyckte att det var stimulerande. Min vän som är sjuksyrra säger samma sak. Vad tror ni, kan det vara så att lite struligare kärleksrelationer helt enkelt kan vara mer spännande och stimulerande för vissa. Eller är det alltid någon form av destruktivitet som ligger bakom?