Mycket möjligt. Jag vill dock gärna höra/prata med honom och veta att allt är lugnt mellan oss, oavsett vad som sker. Vem vet jag kanske har missuppfattat allt och förstorar något som inte ens finns där. (Är i en svacka just nu och stressat upp mig för lite allt möjligt senaste tiden.)
Jag ångrar så att jag skrev det där SMSet.
Vill bara radera hela onsdag/torsdag och låtsas som att allt är som vanligt.
Jag jobbade hos honom idag igen. Såg hans bil när jag kom och kunde inte låta bli att önska att han skulle dyka upp och bara säga hej. Tänkte han kommer väl förbi senare men inget, såg bilen igen mot slutet av dagen genom fönstret, nu kanske, och sen var den borta.
Tårarna rann på vägen hem. Jag känner mig så dum. Trodde att det skulle vara lugnt men tydligen påverkar det mig mer än jag trodde.
Nu vill jag bara skicka ett meddelande med ett Förlåt. Att det inte var meningen att lägga mer på honom när han har mycket ändå.
Nu ska jag inte dit igen på ca 2 veckor. Kanske känns bättre med lite avstånd.
Inte jag heller, egentligen. Samvetet?
Inte jag heller, egentligen. Samvetet?
För att du ställde en fråga? Det här tycker jag symboliserar något som inte känns riktigt bra. Om du inte kan uttrycka vad du känner på det här ytterst timida sättet för att han inte "mår helt hundra" så känns dynamiken er emellan rätt skev. Därtill så kan han i så fall uttrycka att han inte orkar/kan ta i det just nu. Istället för att ghosta och undvika dig.Okej. Let's break this down.
Trevligt av dig att fråga hur han mår. Frågade han hur det var med dig?
Inte denna gång. Jag skickade på eftermiddagen och fick svar på morgon dagen efter att det inte var något vidare och att han hade det "stökigt" just nu. Inget mer.
So far, so good.
Adekvat fråga men samtidigt framstår den som lite onödig eftersom det verkar som att han tydligt visat att han inte vill ses på samma sätt eller lika ofta som du(?).
Vad han vill? Bra fråga. Inget VI har diskuterat. Varken vad jag vill eller vad han vill.
Vi har aldrig pratat om det och jag har inte vågat? frågat heller. Kanske han ser mig som någon att bara ha sex med och ses när det passar/passat honom.
Lägger mer på honom?
Jag vet inte. Jag tycker han verkar rätt oskön faktiskt. Och jag tycker verkligen INTE att du ska be om ursäkt.
Ju mer jag funderar och nystar i det inser jag att vi aldrig har pratat ut. Kanske det är så simpelt att vi bara ses för att ha någon annan nära, sällskap för att slippa vara ensamma?
Jag vet att jag inte har något att be om ursäkt för. Det jag skrev är ju sant. Sen att det blev just nu och inte tidigare eller om någon månad. Var väl dags nu.
Jag tror vi(jag) helt enkelt behöver ses och prata ut, i lugn och ro.
Som mitt ex sa när jag diskutera med honom: Ni måste DTR, Något ni skulle gjort för länge sedan.
För lite bakgrundsinfo är detta samma kille: https://www.bukefalos.se/threads/visat-intresse.1487491/
Låter som att du får ta dig en ordentlig funderare och sen får ni ta ett snack efter vad du har kommit fram till.
Jag fattar grejen men jag är ju mer inne på att man kommunicerar (eller i alla fall bör kommunicera) verbalt och icke-verbalt hela tiden. Jag har aldrig "snacket" med killar längre. Det är oftast helt uppenbart för mig hur man beter sig om man är intresserad av en relation, bara sex eller inget alls. Det behövs inget snack för klarhet liksom. Men jag är ju heller inte intresserad av att veta varför en person är otillgänglig (otillräckliga känslor, för mycket att göra, känslor för ex, etc), faktumet räcker för mig.
Klamydiasnubben är inne och snokar på min instagram... betyder säkert inget, men ändå underhållande
)Ja det är väl så, men det brukar ta mig ett tag att fundera, hehe. Aja på något vis blir det.
Alltså, nu känner jag mig som den stora snackmotståndaren i tråden men..
I det här fallet skriver du att:
- Du har fått ta initiativet till att ses de senaste gångerna
- Ni har inte pratat någonting om framtid
- Han svarar att det är "stökigt", kan inte ses och föreslår inget nytt tillfälle
- Han undviker dig på jobbet på ett sätt han inte gjort tidigare
Förlåt min uppriktighet men hur kan det vara otydligt för dig att han inte är intresserad? En intresserad person beter sig INTE sådär. Jag hade släppt och gått vidare.
Hej dejtingtråden! Jag känner mig sämst på att dejta, men efter ett misslyckat försök med Tinder i somras då jag bara ville ge upp allt så vill jag nu ändå försöka. Fast inte just med nätdejting. Har alltid känt att jag måste vara så himla udda som aldrig får till det (i ärlighetens namn har jag bara gjort ett fåtal försök trots ständigt singel och nu 34 år), men efter att ha läst här och även hängt i Facebook-grupper kopplade till poddar om dejting/singelliv har jag ju förstått att jag bara är mänsklig. Är också lite rädd för närhet tror jag, och tycker att jag är väldigt pinsam/konstig/udda som aldrig har haft ett förhållande, eller ens haft sex med någon. Just kring det känner jag mig väldigt udda, och det skrämmer mig lite att frågor om tidigare erfarenheter säkert kommer upp i dejtingsammanhang. Vill ju vara ärlig (om det är någon som jag ser en fortsättning med, känner inte att detta är något jag själv vill ta upp snabbt), men alltså, orkar någon i min ålder ens med någon som mig? Jag har ju ingen egentlig förklaring till varför jag aldrig har haft ett förhållande, mer än att jag ärligt kan säga att jag inte har försökt särskilt mycket. Men det känns bara slappt typ? Eller som att jag inte bryr mig tillräckligt? Fast jag vet inte, kanske inbillar jag mig bara att det hade varit lättare om jag hade haft en massa erfarenhet, det hade kanske varit lika nervöst med en ny person ändå. Och skapar onödiga problem inom mig.
Jag har för tillfället lagt ner allt med nätdejting (har testat Tinder och Happy pancake). Bestämt mig för att ägna mig mer åt mina intressen och försöka hänga mer med kompisar (är rätt introvert och kan lätt hamna i att inte umgås med någon förutom kollegorna på jobbtid). Nu är ju allt lite begränsat i och med corona, men för ett år sen började jag gå danskurs, och föreningen har haft lite arrangemang ändå. Var på ett sånt i veckan som var. Och där var en söt kille som kom fram och pratade. Såg till att gå samtidigt som honom och vi hade sällskap en bit och alltså, bara att jag kan lyckas prata med någon och att jag kan känna mig intresserad känns så himla skönt. När jag swipeat på Tinder vill jag mest bara ge upp på alla män. Så jag tror absolut att det passar mig bättre, i alla fall just nu, att försöka se mig om IRL, prata med folk, bli lite mer pepp på relationer i allmänhet, försöka hänga mer med vänner.
Emellanåt är jag mig ändå rätt uppgiven, känner att jag inte ens vet hur man flirtar och jag vågar inte ta initiativ. Känner mig smått desperat emellanåt, och vill ju inte framstå så, men det funkar ju uppenbarligen inte heller att vara passiv och vänta på att någon dyker upp (det har jag redan testat alldeles för länge). Växlar mellan att jag så jättegärna vill ha ett förhållande, och att det typ inte är någon idé, de verkar ju ändå mest bara ta slut, och alltså orka. Har nog hoppats på att träffa ”the one” och att allt ska kännas lätt då. Det känns i alla fall skönt att få höra om era dejtinghistorier, att få slippa känna sig så ensam och konstig (även om jag kanske tycker att jag är mer udda än de flesta
. . Hej dejtingtråden! Jag känner mig sämst på att dejta, men efter ett misslyckat försök med Tinder i somras då jag bara ville ge upp allt så vill jag nu ändå försöka. Fast inte just med nätdejting. Har alltid känt att jag måste vara så himla udda som aldrig får till det (i ärlighetens namn har jag bara gjort ett fåtal försök trots ständigt singel och nu 34 år), men efter att ha läst här och även hängt i Facebook-grupper kopplade till poddar om dejting/singelliv har jag ju förstått att jag bara är mänsklig. Är också lite rädd för närhet tror jag, och tycker att jag är väldigt pinsam/konstig/udda som aldrig har haft ett förhållande, eller ens haft sex med någon. Just kring det känner jag mig väldigt udda, och det skrämmer mig lite att frågor om tidigare erfarenheter säkert kommer upp i dejtingsammanhang. Vill ju vara ärlig (om det är någon som jag ser en fortsättning med, känner inte att detta är något jag själv vill ta upp snabbt), men alltså, orkar någon i min ålder ens med någon som mig? Jag har ju ingen egentlig förklaring till varför jag aldrig har haft ett förhållande, mer än att jag ärligt kan säga att jag inte har försökt särskilt mycket. Men det känns bara slappt typ? Eller som att jag inte bryr mig tillräckligt? Fast jag vet inte, kanske inbillar jag mig bara att det hade varit lättare om jag hade haft en massa erfarenhet, det hade kanske varit lika nervöst med en ny person ändå. Och skapar onödiga problem inom mig.
Jag har för tillfället lagt ner allt med nätdejting (har testat Tinder och Happy pancake). Bestämt mig för att ägna mig mer åt mina intressen och försöka hänga mer med kompisar (är rätt introvert och kan lätt hamna i att inte umgås med någon förutom kollegorna på jobbtid). Nu är ju allt lite begränsat i och med corona, men för ett år sen började jag gå danskurs, och föreningen har haft lite arrangemang ändå. Var på ett sånt i veckan som var. Och där var en söt kille som kom fram och pratade. Såg till att gå samtidigt som honom och vi hade sällskap en bit och alltså, bara att jag kan lyckas prata med någon och att jag kan känna mig intresserad känns så himla skönt. När jag swipeat på Tinder vill jag mest bara ge upp på alla män. Så jag tror absolut att det passar mig bättre, i alla fall just nu, att försöka se mig om IRL, prata med folk, bli lite mer pepp på relationer i allmänhet, försöka hänga mer med vänner.
Emellanåt är jag mig ändå rätt uppgiven, känner att jag inte ens vet hur man flirtar och jag vågar inte ta initiativ. Känner mig smått desperat emellanåt, och vill ju inte framstå så, men det funkar ju uppenbarligen inte heller att vara passiv och vänta på att någon dyker upp (det har jag redan testat alldeles för länge). Växlar mellan att jag så jättegärna vill ha ett förhållande, och att det typ inte är någon idé, de verkar ju ändå mest bara ta slut, och alltså orka. Har nog hoppats på att träffa ”the one” och att allt ska kännas lätt då. Det känns i alla fall skönt att få höra om era dejtinghistorier, att få slippa känna sig så ensam och konstig (även om jag kanske tycker att jag är mer udda än de flesta
.. Visst var några intresserade men det var inte ömsesidigt och har, inte minst med den anledning jag skrev ovan, aldrig varit intresserad av att träffa nån bara för att bli av med oskulden el så.heart. Han var förvånad över att jag var så "gammal oskuld" men jag valde direkt att berätta allt då jag kände sådant förtroende vilket ju var det rätt självklart eftersom han var väldigt försiktig med mig . Jag i gengäld var ju nyfiken (onödigt men) på honom och jodå, fast han hade varit med (stadigt) mellan fem och tio pers så var han ändå nervös så haha, alla är inte macho eller hur jag ska säga, så ta det lite lugnt du .
