Dejtingtråden nr 30!

[parellikusken]

Varför får jag ibland upp män på min tinder? Händer ändå rätt ofta. Har de angett kvinna som kön eller är det en bugg?
Får ni straighta upp tjejer ibland?

 

[Sezziyanen]

Vi bor ju i olika delar av Sverige, men ja, vi hade kontakt och träffades några gånger när vi båda var i samma del av landet. Vi kan fortfarande höras ibland, men nu är det ju inget mellan oss alls. Nu när jag vet att han ingenting är att ha vill jag ju inte ha honom. Men visst, hade han velat träffas för att ligga hade jag kanske gjort det. Jag är fortfarande attraherad och det är någonting speciellt med honom.

Så det spelar ingen roll att han är i ett förhållande?

 

[Sezziyanen]

Varför får jag ibland upp män på min tinder? Händer ändå rätt ofta. Har de angett kvinna som kön eller är det en bugg?
Får ni straighta upp tjejer ibland?

Jag får upp män ibland också, antar att de angett sig som kvinna. Vet ej varför.

 

[parellikusken]

Jag får upp män ibland också, antar att de angett sig som kvinna. Vet ej varför.

Är ju jättekonstigt. De måste ju märka att de aldrig får några matchningar.

 

[Red_Chili]

@_Taggis_ @Red_Chili jag är precis tvärt om där, jag vill ha en partner som hjälper och ger stöd när det behövs, annars kan det kvitta. Och givetvis ska hen kunna förvänta samma från mig. Det är vad jag saknar allra mest med att vara i ett förhållande...

Jag vill det också, eller rättare sagt, jag blir galen på män som i relationer vägrar ta ansvar, som överlåter allt på kvinnorna, som inte kan planera eller stötta eller vara med och ta hand om gemensamt boende, ungar eller vad som nu råkar finnas med i livet. Därför har jag hela tiden sagt att OM jag mot all förmodan ska ge mig in i någon typ av parrelation igen så ska det vara med en vettig man som klarar sig själv, som inte ser det som att "hjälpa till" med basic sysslor och som inte säger "Äh, hejdå, kom tillbaka när du mår bättre" om jag har en svacka.

Men, jag har aldrig tidigare träffat en man som inte är irriterande usel på att hålla ordning på sig själv, som inte bara dumpar över allt på kvinnan, som på riktigt är respektfull och bryr sig, lyssnar och stöttar osv. Jag har varit singel i 5 år just pga det, att samtliga män förr eller senare hamnar i ett läge där de mest tar energi och skapar irritation. Likadant när jag pratar med vänner om deras relationer. Samma beteendemönster går igen överallt, om än i olika grad.

Att då helt plötsligt träffa någon som fortfarande, efter nästan ett halvår av daglig kontakt, inte visat några irriterande sidor och som verkligen tar ansvar osv... Det blir svårt för mig att ställa om sig till det. Det du skriver om, att sakna att ha någon som kan ge stöd osv, det kan jag inte sakna, för jag har aldrig varit med om det.

 

[parellikusken]

Ska på dejt med en söt rödhårig vegetarian till veckan. Behöver boka upp mig med saker så jag har något att se fram emot.
Hon är förskollärare, så tänker att man är rätt rolig och lättsam då.

 

[Nahar]

Är ju jättekonstigt. De måste ju märka att de aldrig får några matchningar.

Jag tänker att de är där för att kolla på "konkurrensen" eller nåt

 

[_Taggis_]

Jag vill det också, eller rättare sagt, jag blir galen på män som i relationer vägrar ta ansvar, som överlåter allt på kvinnorna, som inte kan planera eller stötta eller vara med och ta hand om gemensamt boende, ungar eller vad som nu råkar finnas med i livet. Därför har jag hela tiden sagt att OM jag mot all förmodan ska ge mig in i någon typ av parrelation igen så ska det vara med en vettig man som klarar sig själv, som inte ser det som att "hjälpa till" med basic sysslor och som inte säger "Äh, hejdå, kom tillbaka när du mår bättre" om jag har en svacka.

Men, jag har aldrig tidigare träffat en man som inte är irriterande usel på att hålla ordning på sig själv, som inte bara dumpar över allt på kvinnan, som på riktigt är respektfull och bryr sig, lyssnar och stöttar osv. Jag har varit singel i 5 år just pga det, att samtliga män förr eller senare hamnar i ett läge där de mest tar energi och skapar irritation. Likadant när jag pratar med vänner om deras relationer. Samma beteendemönster går igen överallt, om än i olika grad.

Att då helt plötsligt träffa någon som fortfarande, efter nästan ett halvår av daglig kontakt, inte visat några irriterande sidor och som verkligen tar ansvar osv... Det blir svårt för mig att ställa om sig till det. Det du skriver om, att sakna att ha någon som kan ge stöd osv, det kan jag inte sakna, för jag har aldrig varit med om det.

Amen. Du sätter fingret på Precis den stora anledningen till att jag inte ens Vill träffa någon. Det är tom en större anledning än mina egna issues, för mina egna issues bygger till väldigt stor del på precis detta. Dvs jag orkar inte med att alltid hamna i att till slut suger det bara energi, som jag redan från början har för lite av.
Jag har ingen som helst erfarenhet av män som inte förr eller senare gör mig besviken på de där punkterna, det sipprar alltid fram till slut att de vill hålla sig i sin överlägsna könsroll på ett eller annat vis även om de verkade vettiga från början. Ffa har jag aldrig träffat någon som på allvar förstår problemen med könsnormer och är intresserad av att påverka dem trots att det främst inte är för egen vinning utan mestadels ett samhällsansvar (även om de har barn ser de inte behovet ur ett större perspektiv). Min skepticism är därför enorm vad gäller män som visar intresse för mig, och det är viktigt för mig att poängtera min hållning i dessa frågor om jag själv har nåt intresse tillbaka. Jag bara Orkar Inte med en snubbe till som ska fostras och läras upp kring vad jämställdhet är på riktigt. Jag går ändå oftast bet på det trots energiuttaget det var att föreläsa...

 

[_Taggis_]

När jag tänkt över det så funderar jag på om inte det med att våga ta emot hjälp och visa sig sårbar ofta hänger ihop med självförtroende..? Att det är lättare att öppna upp för om man är trygg i sig själv?

Nja, för min del är det uppfostran samt en självständighet som inte bara gäller när det passar mig utan som är into the bone. Min frihetskänsla är direkt avhängig att aldrig vara beroende av någon på något vis. Det betyder inte att jag inte kan uppskatta att nån tex följer med och packar en höpåse i stallet, men skulle jag känna att det blev en vanlig företeelse skulle jag tacka nej till det just för att aldrig behöva känna att mina åtaganden bygger på andras arbetsinsats.
Tror det är en fostran hemifrån som i mitt fall möjligen övertolkats, att det ansetts som fult att vilja ha hjälp med vardagliga ting, eftersom det då direkt är ett tecken på att ta andra för givet eller att ha en livsstil som kräver att andra måste uppoffra sig. Jag hade ständigt dåligt samvete för mitt hästintresse under mina tonår, eftersom ingen var intresserad hemifrån men i den åldern är en så beroende av sånt en inte kan lösa själv trots att en ville tex skjuts...

 

[_Taggis_]

Men precis så! ❤ Att man är så jäkla känslig när det blir obalans, man dyker ju direkt! Inåt är jag en jävla känslomänniska, utåt så bygger jag murar. Blir det för mycket och för jobbigt så stänger jag igen, för att det är lättare, och känns bättre. Fast egentligen kanske det inte är bra.

Jag ser ofta värsta tänkbara, har svårt att se att saker säkert löser sig till något bra, och framförallt att JAG duger. Och när jag absolut inte på något sätt lider eller mår dåligt över att vara ensam, tvärt om, då blir det ännu mer ”ovärt” att riskera att det blir något som kan krossa en, för jag klarar mig ju bra själv från början.

Det är jättekul att flörta lite, men börjar det bli riktiga känslor så har jag lättare att fly än att fäktas, för jag behöver inte ha det, och jag är rädd att det ska dra ner mig igen. Kan jag vara grnomlycklig, glad, sprallig och ha ett väldigt bra liv där allt flyter på så skrämmer det mig att blanda in någon/något som kan förstöra det, för jag vet hur snabbt det kan gå.

Jag hade kunnat skriva precis allt det där själv
Ffa att vara en känslomänniska som är iskall utåt. Bevisligen är det så, eftersom jag får kommentarer om att jag är en sån lugn person. Lugn?! Jag heter Stress i mellannamn. Så jag måste verkligen vara en stjärna på att utstråla nåt jag inte alls är.
Jag har också utarbetat en strategi för att sköta mitt liv på egen hand, och jag mår faktiskt bäst som singel även om jag kan sakna en samhörighet med nån. Dock kommer jag alltid fram till att det inte är värt det, med alla uppoffringar som krävs i en relation och allt en måste stå ut med i utbyte mot den samhörigheten... (se mitt svar till @Red_Chili ). Därför blir jag ju livrädd för att göra avkall på min utarbetade livsstrategi, för att kanske rämna eller göra våld på min person och allt jag tror på. Låter aningen dramatiskt, men för mig är det precis så dramatiskt

Träffade fö honom igår ändå. Mitt humör kravlade sig över ytan av nån anledning under eftermiddagen och jag föreslog att vi kunde ses. Inget avancerat, bara slött soffhäng och take away-mat. Det var alldeles lagom. Känner verkligen att jag tycker om honom allt mer faktiskt. Utifrån sett skulle vi inte alls passa ihop, det har jag insett. Jag vet inte heller om jag ser nån direkt tydlig indikation på att det skulle kunna funka när vardagen infinner sig. Därför är jag tveksam till hela grejen, för jag lägger inte det energiuttaget sånt här innebär för mig, på nåt som inte känns trovärdigt på sikt. Vet inte om det är bara det att jag är rädd för att känna nåt eller visa mig för nån, ingen aning. Men det är väldigt sällan jag känner att jag vill kramas med en karl, och den här känner jag bara mer och mer för att hålla hårt i. Även om det går emot hela min natur. Det är en stor inombordskonflikt pågående här nu

 

[Fibusen]

Jag hade kunnat skriva precis allt det där själv
Ffa att vara en känslomänniska som är iskall utåt. Bevisligen är det så, eftersom jag får kommentarer om att jag är en sån lugn person. Lugn?! Jag heter Stress i mellannamn. Så jag måste verkligen vara en stjärna på att utstråla nåt jag inte alls är.
Jag har också utarbetat en strategi för att sköta mitt liv på egen hand, och jag mår faktiskt bäst som singel även om jag kan sakna en samhörighet med nån. Dock kommer jag alltid fram till att det inte är värt det, med alla uppoffringar som krävs i en relation och allt en måste stå ut med i utbyte mot den samhörigheten... (se mitt svar till @Red_Chili ). Därför blir jag ju livrädd för att göra avkall på min utarbetade livsstrategi, för att kanske rämna eller göra våld på min person och allt jag tror på. Låter aningen dramatiskt, men för mig är det precis så dramatiskt

Träffade fö honom igår ändå. Mitt humör kravlade sig över ytan av nån anledning under eftermiddagen och jag föreslog att vi kunde ses. Inget avancerat, bara slött soffhäng och take away-mat. Det var alldeles lagom. Känner verkligen att jag tycker om honom allt mer faktiskt. Utifrån sett skulle vi inte alls passa ihop, det har jag insett. Jag vet inte heller om jag ser nån direkt tydlig indikation på att det skulle kunna funka när vardagen infinner sig. Därför är jag tveksam till hela grejen, för jag lägger inte det energiuttaget sånt här innebär för mig, på nåt som inte känns trovärdigt på sikt. Vet inte om det är bara det att jag är rädd för att känna nåt eller visa mig för nån, ingen aning. Men det är väldigt sällan jag känner att jag vill kramas med en karl, och den här känner jag bara mer och mer för att hålla hårt i. Även om det går emot hela min natur. Det är en stor inombordskonflikt pågående här nu

Samma konflikt som här då.... Jag har heller inget behov av närhet, men med snickaren vill jag bara vara nära hela tiden. Jag försöker lista ut om det bara är ren attraktion bara, eller om det faktist är känslor. Är det ”bara” ren attraktion så blir det ju enkelt om man ses ibland och bara ligger typ,helt kravlöst. Men är det äkta känslor som håller på att blossa upp så vet jag inte alls hur jag ska hantera dom. Speciellt inte nu när han har sitt också, vill inte lägga ännu mer på hans axlar...

Ena sekunden känner jag: Näää, det blir inget av det detta, jag smyger undan lite här så försvinner det. Och i nästa är det: Herreguuuuud människa, vad jag vill ha dig!!!

Och någonstans mitt emellan så: OM det blir något, HUR SJUTTON ska vi få ihop det till något vettigt?!

Som sagt, jag försöker verkligen bara chilla på här, vilket jag utstrålar åt allt och alla också, men där inne är det fasiken kaos med känslor och tankar åt alla håll och kanter! Men jag försöker intala mig själv att det spelar ingen roll vad jag gör,säger eller tänker, utan allt blir som det blir...

Pratat lite om honom med vännen, och hon sa att så länge det känns bra så är det väll bara att köra på sen får det bli vad det blir, det stämmer ju, såklart, men det är så svårt! Speciellt när man inte vet om det känns bra ens?! Han som person känns ju bra liksom, men jag vet ju inte om själva situationen känns bra? Och det är ju det som är svårt...

 

[_Taggis_]

@Fibusen Precis. Konflikten är total. Både den intellektuella och den känslomässiga.

Jag blir inte klok på om jag är intresserad bara för att det är kul att hänga med honom för han är söt och rolig, eller om jag på allvar tror att vi kan matcha. Jag har ingen aning. Jag dejtar ju inte runt och känner mig för och jämför med olika. Snarare håller jag mig undan relationer. Och alla mina pojkvänner jag haft genom åren har varit totalt olika varandra och således även känslorna i början av relationerna. Jag har Inget att jämföra med. Dessutom har jag aldrig träffat nån på det här viset utom en gng när jag var 22... jag blir inte intresserad av nån okänd. Jag har känt till precis alla innan och ändå tröttnat på relationen vi haft. Nu är jag helt lost och jag vet inte vad som är vad. Hur ska jag kunna veta om han är nåt för mig?

Nåväl. Vi ska käka middag ikväll så jag får väl se om jag blir klokare av det.

 

[Martin72]

Nu har jag kikat runt lite på tider, matchat med några men inte vågat ta steget att träffa någon än. Min föredetta man , ja jag är gay var otrogen i över ett år med dessutom en nära vän till oss och jag har svårt att släppa det . Är dessutom mitt uppe i en bodelning, han är egen företagare och tjänade såklart mer än mig men vi var ihop i över 9 år och då han gjort sitt val att bedra mig på detta smutsiga vis känner jag ingen ånger att få det som enligt lagen är mitt men det är jobbigt att aldrig få ett avslut , han motarbetar allt

 

[Nahar]

Nu har jag kikat runt lite på tider, matchat med några men inte vågat ta steget att träffa någon än. Min föredetta man , ja jag är gay var otrogen i över ett år med dessutom en nära vän till oss och jag har svårt att släppa det . Är dessutom mitt uppe i en bodelning, han är egen företagare och tjänade såklart mer än mig men vi var ihop i över 9 år och då han gjort sitt val att bedra mig på detta smutsiga vis känner jag ingen ånger att få det som enligt lagen är mitt men det är jobbigt att aldrig få ett avslut , han motarbetar allt

men fy vad jobbigt! Jag förstår definitivt att du inte vågar träffa någon än. För mig tog det nästan fyra år efter killen som bedrog mig med sitt ”ex” medan vi bodde ihop, innan jag ens tänkte på att dejta igen, och då hann vi tack och lov inte gifta oss även om det var snack om det också. Ta du den tid du behöver

 

[Martin72]

Ibland känner man sig så ensam , vänner i all ära men man behöver stöd av folk som gått igenom samma sak tack snälla

 

[MidnightSoul]

Ibland känner man sig så ensam , vänner i all ära men man behöver stöd av folk som gått igenom samma sak tack snälla

Övertygad om att mitt ex var otrogen. Då gick han endå runt å så att han älskade mig över allt annat och aldrig skulle göra slut med mig. Har inga konkreta bevis men han var på mig om att jag hade Badoo, frågade om jag varit otrogen mot honom med mera dom sista 3-4 månaders kombinerat med att han behandlade mig som skit under tiden.
Det suger fett, tycker du gör helt rätt å ta din tid på dig man måste inte vara redo att dejta efter ett år det är helt okej att inte vara det

 

[Martin72]

Han behandlade mig aldrig illa utan som om jag var hans allt vilket gjorde det ännu värre när jag fick reda på det

 

[Fibusen]

Han behandlade mig aldrig illa utan som om jag var hans allt vilket gjorde det ännu värre när jag fick reda på det

Fyfan, lider med dig. Det är fan ett stort jävla svek det där med otrohet! Hoppas du repar dig och finner den rätta!

 

[Nahar]

Han behandlade mig aldrig illa utan som om jag var hans allt vilket gjorde det ännu värre när jag fick reda på det

ush vad jag känner igen mig. Allt var guld och gröna skogar tills det hela uppdagade sig men även då var det som om det i hans hjärna inte alls hade hänt på något sätt och allt skulle fortsätta som vanligt, och det var mitt fel att allt gick åt helvete. Det är sånt mindfuck med sådana situationer MEN en sak jag lärt mig att oavsett hur han behandlat dig när ni var tillsammans har han ju ändå svikit dig på så många sätt, för han har behandlat dig illa i själva handlingen att vara otrogen. Så glöm inte det när du ser tillbaka på hur ”bra” ni hade det. Det gjorde i alla fall lättare för mig att gå vidare när jag kom ihåg det.

 

[Ramona]

Så det spelar ingen roll att han är i ett förhållande?

För mig just då spelade det ingen roll. Jag är singel och svarar inte till någon. Hur han lever är upp till honom, inte mig. Jag är ingen världspolis.