Dejtingtråden nr 30!

[ekra]

@_Taggis_ I all välmening, så som du lever nu löper du väldigt stor risk att krascha av stressen förr eller senare. Det finns det inget jobb som är värt. Har du funderat på att ta hjälp för att komma till ro?

@Migo Wow!!! Äntligen! Så roligt!

 

[Bison]

Om 14 dagar landar R på Arlanda ❤

Å underbart

 

[_Taggis_]

@_Taggis_ I all välmening, så som du lever nu löper du väldigt stor risk att krascha av stressen förr eller senare. Det finns det inget jobb som är värt. Har du funderat på att ta hjälp för att komma till ro?

@Migo Wow!!! Äntligen! Så roligt!

Tack för omtanken ❤ Det är dock inte jobbet som är mitt problem utan livet. Finns ingen lösning på det. Är bara att bita ihop och vänta på undergången. Men det är väldigt OT.

Just nu hoppas jag på nån sorts effekt av behandling för min hypotyreos. Det är den enda hjälp jag kan se som effektfull.

 

[pepp]

Om 14 dagar landar R på Arlanda ❤

Äntligen! ❤

 

[athena_arabians]

Härligt @Migo

 

[Migo]

@_Taggis_ I all välmening, så som du lever nu löper du väldigt stor risk att krascha av stressen förr eller senare. Det finns det inget jobb som är värt. Har du funderat på att ta hjälp för att komma till ro?

@Migo Wow!!! Äntligen! Så roligt!

Å underbart

Äntligen! ❤

Vågar knappt fira, livrädd att de ska smälla till med nytt inreseförbud eller att nått ska gå fel

 

[Fibusen]

Fortfarande väldigt oklart med snickaren. Vi hade ett bra snack igår där jag fick svar på en hel del funderingar jag haft. Känns skönt att han tog steget själv till det.

Annars så har det varit ganska lugnt, han är tacksam att jag backade och att han får komma när han själv orkar. Från ingenstans så ville han ses nu i helgen, för att han saknar mig, så vi får se om vi får ihop något. Jag jobbar i morgon iallafall så det går bort.

Känner att jag har sånt behov av att bara få prata av mig allt som varit, men vill inte outa han heller såklart, så får brottas med allt själv i huvudet och det är nog det som är det värsta och självklart frustrerande.

Sen har jag tänkt massor själv också. Eftersom jag varit på total botten för några år sen så vet jag hur lätt det är att hamna där, och jag tror att jag är rädd att detta ska kicka igång något igen. Den här osäkerheten, fram och tillbaka, och gör jag fel eller rätt? Jag har kommit fram till att det också gör så att jag blir rädd, och det känns lättare att bara strunta i allt, men jag vill ju inte det heller! Men det har faktist känts okej att bara låta saker ha sin gång, och än så länge så har ju det funkat bra för oss båda.

Jag hoppas han orkar ses så kanske det lättar upp ytterligare.

 

[Fibusen]

Vågar knappt fira, livrädd att de ska smälla till med nytt inreseförbud eller att nått ska gå fel

Jag hoppas allt går vägen! Kommer han stanna för alltid nu, eller hur ser det ut?

 

[Elektronen]

Ja exakt så. Jag känner mig helt slut, pms-vecka oxå naturligtvis. Det har jag ju iofs 3 av 4v normalt sett... så å andra sidan är ju mitt liv såhär mer än det är glatt och energifyllt. Kanske dumt att försöka måla upp nån annan bild om en bara visar sig de bra dagarna? Vet inte riktigt hur jag ska tänka. Det är också anledningen till att jag valt bort kärleken. Men blir ju påminnd då när jag råkar träffa nån, att jag är för knepig för att orka med sånt i längden. Även om det vissa dagar känns som att även en sån som jag kanske kunde slippa leva i ensamhet amen. Äh jag vet inte. Ekvationen går inte ihop.

Har du berättat hur ditt liv ser ut för personen?
Är ju inte alltid så lätt. Men jag tänker att är det någon man verkligen gillar och det är ömsesidigt så ger det ju ändå något positivt . Sen är det väl bra om den andre förstår att man automatiskt inte vill /orkar ses bara för att man har en ledig kväll.
Samtidigt som jag tycker att det är okej att inte alltid må bra eller vara på topp, så har jag inte så bra erfarenhet av det när jag haft förhållande.

 

[Migo]

Jag hoppas allt går vägen! ❤ Kommer han stanna för alltid nu, eller hur ser det ut?

Vi flyttar utomlands tillsammans (Norge) strax efter årskiftet, för att kunna vara tillsammans. Svenska migrationsregler gör det omöjligt för honom att flytta hit nu.

 

[ekra]

Fortfarande väldigt oklart med snickaren. Vi hade ett bra snack igår där jag fick svar på en hel del funderingar jag haft. Känns skönt att han tog steget själv till det.

Annars så har det varit ganska lugnt, han är tacksam att jag backade och att han får komma när han själv orkar. Från ingenstans så ville han ses nu i helgen, för att han saknar mig, så vi får se om vi får ihop något. Jag jobbar i morgon iallafall så det går bort.

Känner att jag har sånt behov av att bara få prata av mig allt som varit, men vill inte outa han heller såklart, så får brottas med allt själv i huvudet och det är nog det som är det värsta och självklart frustrerande.

Sen har jag tänkt massor själv också. Eftersom jag varit på total botten för några år sen så vet jag hur lätt det är att hamna där, och jag tror att jag är rädd att detta ska kicka igång något igen. Den här osäkerheten, fram och tillbaka, och gör jag fel eller rätt? Jag har kommit fram till att det också gör så att jag blir rädd, och det känns lättare att bara strunta i allt, men jag vill ju inte det heller! Men det har faktist känts okej att bara låta saker ha sin gång, och än så länge så har ju det funkat bra för oss båda.

Jag hoppas han orkar ses så kanske det lättar upp ytterligare.

Skulle det kanske kunna vara aktuellt att prata med snickaren om hur du känner? Det kanske ger dig några svar, och lättar på spänningarna för dig?

 

[Fibusen]

Skulle det kanske kunna vara aktuellt att prata med snickaren om hur du känner? Det kanske ger dig några svar, och lättar på spänningarna för dig?

Vi pratade som sagt i går, ett jättebra samtal. Men det är fortfarande lite rörigt i huvudet på mig, om än mycket bättre än innan. Jag hoppas som sagt vi kan ses i helgen, blir lättare då.

 

[Fibusen]

Vi flyttar utomlands tillsammans (Norge) strax efter årskiftet, för att kunna vara tillsammans. Svenska migrationsregler gör det omöjligt för honom att flytta hit nu.

Okej! Gud vad spännande! Önskar er all lycka till!

 

[Stefffie]

Jag var pa ytterligaare en forsta dejt igar - tredje snubben jag traffat pa en vecka - har nog aldrig haft ett sant har tempo forut!
Ganska trevlig kvall - jag forsoker att inte doma for hart pa en forsta dejt for det kan vara svart att representera sig sjalv val, men kan val tanka att han pratade liiiite mycket sjalv, men han stallde iofs ocksa en hel del bra fragor, sa det kanske bara var nerver?

Kande mig dock lite snopen nar det var dags att ga hem och vi delade pa oss med bara en kram, och inte lite hangel som jag hoppats pa, men han har redan messats om att ses igen, sa jag antar att han bara ar lite blygare/gar langsammare fram

Snubben jag traffade i mandags - Sjuksyrran - hade jag egentligen mer roligt med, och jag hoppas vi kan ha ett kul avslappnat forhallande med - ar kk det gallande begreppet?
Denna snubben - Mexikanen - kanns som att han ar ute efter ett mer seriost forhallande sa jag ger det val ett par traffar och ser vart det barkar.

Lite smakul fakta - larde mig igar termen "Going Nights" som anvands i NordIrland for "relationships that are not serious enough to say that you're actually seeing each other" - sadan oskyldig term istallet for KK eller FWB

 

[Red_Chili]

Nej alltså dejting som föteteelse har aldrig varit intressant. Jag söker inte upp nån att dejta för sakens skull, det har jag aldrig gjort. Snarare så har jag råkat träffa på nån under skeenden i livet så att det lett till nån relation helt oplanerat. Precis som nu. Men när allt är nytt vill jag ju inte visa upp alla mina nackdelar även om jag tycker att personen intresserar mig och vill umgås därför.

Om det är en person du trivs med och som kan få dig att må bättre så verkar det väldigt dumt att välja bort personen, låt den istället avgöra om den tycker att det blir för jobbigt med allt eller inte. Kan tex nämna att unga klättraren jag träffar nu var lite avvaktande ibland när vi precis börjat umgås, han tyckte inte att jag skulle behöva "utsättas" för att han vid något tillfälle inte mådde bra pga stress. Jag själv var avvaktande för att jag vet att jag ofta till hösten kraschar och om det då kombineras med mycket på jobbet blir jag allt annat än rolig att vara med.

Vi kunde ändå inte låta bli att umgås massor, och när han sedan mådde dåligt slutade det med att vi låg och kramades i sängen en hel eftermiddag, pratade om allt och han började känna att han hade en lucka där han kunde ventilera allt innan det blev för mycket för att det skulle gå att orka med det. Jag själv fick just en sådan svinjobbig jobbperiod för några veckor sedan, och då hjälpte han till extra med hundarna, lagade middag några gånger extra så att det var klart lagom tills jag rastat hundarna och duschat efter jobbet osv. På något vis kan vi alltså hjälpa varandra genom svackorna, och när vi sedan mår bra kan vi hitta på massor av kul ihop eftersom vi har så lika intressen, värderingar och rent allmänt kan vara helt avslappnade ihop.


Sedan håller jag helt med den bukefalist som skrev till dig att du i stort borde se över din livssituation. Det låter hemskt att ha det så som du har det nu, och vill du ha hjälp att ordna upp det så går det säkert att göra något för att få det lättare och bättre. Du ska inte behöva leva med konstant stress och dålig sömn, då kraschar man totalt sedan, gör inte så, var snäll mot dig själv istället.

 

[Eurydome]

Träffade min vad-det-nu-är igår kväll för första gången på 10 dagar. Naturligtvis hade min dagsplan gått i stöpet så jag blev sen, men kunde inte påverka det då det handlade om först jobb hela dagen och sedan bekymmer med båda mina djur. Som vanligt när jag försöker ha ett liv utanför plikterna. Kändes väl sisådär men å andra sidan är ju mitt liv alltid mer eller mindre kaosartat. Vill han lära känna mig så ingår det tyvärr. Annat ocharmigt som ingår i paketet är uruselt humör (oftare än motsatsen), ständig brist på ork och längtan efter döden. Ja som ni hör är jag inget vidare pepp på nånting. Känns helt befängt att ens försöka avsätta utrymme för nån sorts relation, jag har jämnt upp att hinna och orka med jobb, djur och alla vardagsbestyr. Inser verkligen varför jag valt bort kärleksrelationer. Finns helt enkelt ingen ork över bortsett från de förhållandevis korta stunderna av positivism.

Hur orkar folk med dejting? Jag är ett vrak när jag jobbar hela dagarna och har häst och hund på det, gärna toppat av allergisk hund med allt extrajobb det innebär. Jag sover 3-4 timmar per natt pga all stress just nu. Jag vill verkligen inte visa upp dessa sidor av mig så jag håller mig undan, men känner mig stressad av att inte passa på att ses då vi inte kommer kunna ses alls på nästan 2v till framöver.

Jag hade också varit ett vrak med heltidsjobb, häst och hund. Det är väl helt enkelt så att "folk" i allmänhet inte har den situationen du har och därför har tid och ork att dejta.

 

[Sezziyanen]

Jag hade också varit ett vrak med heltidsjobb, häst och hund. Det är väl helt enkelt så att "folk" i allmänhet inte har den situationen du har och därför har tid och ork att dejta.

Jag har heltidsjobb och hund. Lite träning/fritidsintressen också, men om jag hade haft en häst att sköta också så vettefan alltså, då hade jag nog aldrig haft tid för annat än att jobba-hund-häst-försöka hinna sova.. Om jag vore ensam om att hinna med allt, dvs. Nu behöver det ju inte vara nått fel med det, om man tycker det räcker. Men väldigt svårt om man vill finna tid/ork att göra nått mer.

Hade det varit jag så hade jag försökt få in dejterna i djursammanhangen då. Dvs dejtat via skogspromenader med hunden, eller varför inte ta med dejten förbi stallet. Massvis av killar, mig inkluderat, tycker inte att det är nått fel. Sålänge man inte är 110% upptagen med djuren och totalt ignorerar sin dejt, förstås.

 

[Eurydome]

Jag har heltidsjobb och hund. Lite träning/fritidsintressen också, men om jag hade haft en häst att sköta också så vettefan alltså, då hade jag nog aldrig haft tid för annat än att jobba-hund-häst-försöka hinna sova.. Om jag vore ensam om att hinna med allt, dvs. Nu behöver det ju inte vara nått fel med det, om man tycker det räcker. Men väldigt svårt om man vill finna tid/ork att göra nått mer.

Hade det varit jag så hade jag försökt få in dejterna i djursammanhangen då. Dvs dejtat via skogspromenader med hunden, eller varför inte ta med dejten förbi stallet. Massvis av killar, mig inkluderat, tycker inte att det är nått fel. Sålänge man inte är 110% upptagen med djuren och totalt ignorerar sin dejt, förstås.

Samma här, jag har också jobbat heltid och haft hund och där någonstans gick min gräns om jag samtidigt ville ha något annat intresse och hinna träffa vänner ibland.

Sen är det ju väldigt personligt hur mycket man orkar, men jag tycker nog inte att det är särskilt konstigt att inte orka så mycket mer än heltidsjobb, hund och häst.

Och ja, hundpromenad är väl en jättebra dejtingaktivitet!

 

[sorbifolia]

På tal om det här med tid/livssituation och dejting, jag har ju rätt mycket i mitt liv med f.n. 4 hästar, två katter och heltidsjobb som i perioder kan vara krävande. Men saknar ändå någon att dela livet med, särskillt kvällarna efter stallet då, och att hänga med ibland för att göra lite andra saker. Helst skulle jag nog vilja ha någon som flyttade in typ direkt, hatar att spendera tid på att åka iväg för att träffas. De jag dejtar/är interesserad av nu bor typ 25-30 min undan mig, vilket känns lite osmidigt när man har ett mkt tight schema... I övrigt så verkar jag gilla arbetsnarkomaner, och det är skönt att dom inte klagar på att jag sällan är ledig, men det blir ju även svårare att få tid att ses.

Ska på dejt nr 2 med killen från i söndags i kväll, vi kom överens om att gå på en vinbar tillsammans, så det blir förhoppningsvis kul! Har dock lite ångest över vad jag ska ha på mig... men försöker tänka att jag bara ska vara mig själv och antigen så gillar han mig som jag är, eller så kan det vara.

 

[Red_Chili]

Jahopp. Nu har unga klättraren fått jobb inom det han precis utbildat sig inom, och det verkar som att han direkt hoppar in där på betydligt bättre lön än vad jag har nu. Inte förvånande, meen jag var så mycket mer bekväm med att vara i ett läge där jag tjänar mer osv. Det är såklart jättebra för honom på alla sätt och vis och jag är jättaglad åt att det går som han vill. Vill bara inte hamna i ett läge där allt följer stereotypa könsroller och att man fastnar i irriterande mönster helt i onödan

Lite är det väl också det att jag är van vid att klara mig själv med allt, ha ordning på allt själv osv. Nu hjälper han mig med lite allt möjligt helt av sig själv. Han kör mig till djuraffärer för att underlätta köp av hundmat, påminner mig om saker jag lätt glömmer (på vissa punkter är jag väldigt virrig), håller koll på när hundarna var ut senast och när vi planerar saker så räknar han med att det ska fungera med dem också... Det gör ju att allt blir enkelt, men jag är fortfarande inte helt bekväm med att "lämna över" någon liten del alls av ansvaret på någon annan eller ta hjälp av någon. Bara en sån sak som att han kommer ihåg saker som ska handlas i mataffär när jag själv glömt det kan få mig irriterad, för jag borde fixa det själv... Och ja, jag fattar tveklöst att det egentligen är onödigt, att det helt är ett "problem" som jag skapar osv. Det gör inte att det är lätt att strunta i det.