Delad ekonomi

[Linn-Nora]

sina egna pengar eller någon annans

Detta tror jag är den springande punkten för om man kan/vill ha gemensam ekonomi eller inte. Om man ser det som sina pengar så är det ju ingen bra idé. Jag ser genuint alla pengar vi får in som våra pengar, oavsett vem som tjänat dom.

 

[Mabuse]

Förklara gärna varför det är en mardröm för vissa?

För mig hade det varit en mardröm att behöva låna pengar till mat om jag glömt min plånbok. Eller att diskutera vem som köpte toapapper senast eller använder mest.




Ja, alltså, man måste se till att ha ett eget ordentligt sparande. I vårt fall är det jag som har fonder och ett aktieinnehav, jag får hela tiden påminna sambon om att spara till sig själv också, annars lägger han allt på gemensamma.

Varför ska man låna pengar till mat? Om jag har glömt plånbok så ber jag såklart maken att betala. Det är ju inte ett problem, det är ju vår mjölk. Om det är något jag vill köpa till mig själv, typ en tröja, och inte har plånbok med så ber jag honom lägga ut, så sätter jag över pengar sen.

Toapapper diskuterar vi inte mer än att vi säger ”Toapappret är slut, kan du köpa det på väg hem?”.

 

[Mabuse]

Detta tror jag är den springande punkten för om man kan/vill ha gemensam ekonomi eller inte. Om man ser det som sina pengar så är det ju ingen bra idé. Jag ser genuint alla pengar vi får in som våra pengar, oavsett vem som tjänat dom.

Men vill ni ha exakt samma saker hela tiden då?

 

[Human]

Jag blir alltid helt paff över såna här trådar. Vem orkar räkna millimeterrättvist på löner, tjänstgöringsgrader och hushållssysslor?

Våra löner går rakt in på ett konto där allt betalas ifrån. Vi sparar nån tusenlapp per månad enskilt och till barnen, plus att det som blir över när månaden är slut går in på gemensamt spar.

Jag har jobbat 80% i flera år, min sambo heltid. Jag kostar nog mer pengar generellt, hade även häst under flera år, och jag gör definitivt inte mer hushållssysslor än min sambo..

Vi har aldrig haft en tanke på att ha det på nåt annat sätt. Men det kanske är lite vad man är uppvuxen med som spelar in hur man vill ha det.

Men alltså, inte är det så självklart att det som passar i ens egen relation måste vara bäst för alla att man blir "helt paff" över att höra att andra är nöjda med andra lösningar?

För mig som har delad ekonomi innebär det frihet. Frihet att göra precis vad jag vill med mina pengar, utan att ta hänsyn till någon annan. Att slippa diskutera stora privata inköp till en hobby. Det är frihet att veta att jag har råd med mina hobbys, helt oavsett om min partner finns kvar i mitt liv i framtiden.

Jag har hört att ekonomi och hushållsarbete är saker som många par bråkar om. Det är inte så konstigt, det är ju områden som det ofta finns en obalans i mellan könen. Att försöka jobba för en struktur i dessa frågor kan vara jätteviktigt för en bra och balanserad relation, även om det utifrån sett kan uppfattas som millimeterrättvisa.

Om jag hade varit partner i din relation, och upplevt att min partner jobbade mindre, betalade mindre, kostade mer och gjorde mindre hemma så hade det absolut, för mig, varit en grogrund för konflikter. Det innebär ju inte att ert upplägg är dåligt, fel eller att jag blir paff över att läsa om det. Det är bara inte det som passar mig.

 

[Linn-Nora]

Men vill ni ha exakt samma saker hela tiden då?

Absolut inte, men vi är bra på att turas om
Jag hade tyckt det känts konstigt att unna mig en massa saker för att jag kan, och så kan inte min man det för att han tjänar mindre. För mig känns det lite för individualistiskt i ett förhållande.

 

[Mabuse]

Absolut inte, men vi är bra på att turas om
Jag hade tyckt det känts konstigt att unna mig en massa saker för att jag kan, och så kan inte min man det för att han tjänar mindre. För mig känns det lite för individualistiskt i ett förhållande.

Om den ena tjänar tio gånger så mycket som den andre så blir det ju problematiskt, såklart, eller om den ene inte tjänar några pengar alls. I mitt fall så har min man ungefär dubbelt så stor lön som jag. Så när vi gör nånting tillsammans betalar oftast han. Men självklart kan han köpa dyrare saker till sig själv än vad jag kan. Men det kan ju alla som tjänar mer än mig, jag tar inte illa upp att han har en fin cykel t ex.

 

[Linn-Nora]

Om den ena tjänar tio gånger så mycket som den andre så blir det ju problematiskt, såklart, eller om den ene inte tjänar några pengar alls. I mitt fall så har min man ungefär dubbelt så stor lön som jag. Så när vi gör nånting tillsammans betalar oftast han. Men självklart kan han köpa dyrare saker till sig själv än vad jag kan. Men det kan ju alla som tjänar mer än mig, jag tar inte illa upp att han har en fin cykel t ex.

I vårt fall tjänar jag bra mycket mer än min man just nu. Och jag bryr mig inte om att jag inte kan bränna exakt på vad jag vill. Vi är ju en familj och för mig är det viktigare att vi lever bra tillsammans än att vi ska få göra exakt det vi önskar för sekunden. Vi planerar gemensamt helt enkelt. Så vi räknar aldrig att den ena eller den andra betalar utan det är vi som betalar. För oss känns det bra. Det är aldrig jobbiga diskussioner om ekonomi sen vi gick över till detta. Tvärtom mot det var innan när det var mer mitt och ditt.

 

[Inte_Ung]

Men vill ni ha exakt samma saker hela tiden då?

I mitt tidigare äktenskap så var vi faktiskt alltid överens om vad vi ville göra. Vi hade gemensam ekonomi och bråkade aldrig om pengar. Äktenskapet tog slut för att mannens arbete blev viktigare än förhållandet. Och jag kunde inte säga emot, hans arbete var (och är) oerhört viktigt för oss alla. Er och mig.
I skilsmässan så var han oerhört generös, så jag kunde behålla gården, alla hästarna och min flotta av fordon. Han gick inte heller lottlös.

I mitt nuvarande förhållande så har vi var sin ekonomi. Vi äger båda gårdar och kan utan vidare försörja den andre. Vilket vi också har gjort i perioder. Min sambo fick förverkliga ett projekt och jag har fått vila allt vad jag har behövt. Vi diskuterar alltid vår egen ekonomi med den andre. Vi hjälper varandra med att göra de bästa valen, fatta de bästa besluten och genom att komma med goda idéer och lösningar. Den som står för försörjningen har som förmån att få välja var vi bor.

 

[Mabuse]

I vårt fall tjänar jag bra mycket mer än min man just nu. Och jag bryr mig inte om att jag inte kan bränna exakt på vad jag vill. Vi är ju en familj och för mig är det viktigare att vi lever bra tillsammans än att vi ska få göra exakt det vi önskar för sekunden. Vi planerar gemensamt helt enkelt. Så vi räknar aldrig att den ena eller den andra betalar utan det är vi som betalar. För oss känns det bra. Det är aldrig jobbiga diskussioner om ekonomi sen vi gick över till detta. Tvärtom mot det var innan när det var mer mitt och ditt.

Men kan man inte leva bra tillsammans även om den ena har en dyrare cykel eller byxa än den andre?

Jag hänger inte riktigt med där. Maken har t ex större klädbudget än jag. Jag kan ju verkligen inte påstå att det påverkar mig negativt att han har en snygg jacka. Jag gillar min egen jacka också och tycker den är fin, även om den inte kostade lika mycket.

 

[Inte_Ung]

Men kan man inte leva bra tillsammans även om den ena har en dyrare cykel eller byxa än den andre?

Jag hänger inte riktigt med där. Maken har t ex större klädbudget än jag. Jag kan ju verkligen inte påstå att det påverkar mig negativt att han har en snygg jacka. Jag gillar min egen jacka också och tycker den är fin, även om den inte kostade lika mycket.

Jag ser i det en maktförskjutning i förhållandet som inte jag skulle vilja ha för egen del.
Jag tycker att alla i familjen skall kunna vara lika fina och ha det lika bra. Det är del i vad som är familj för mig.
Både exmaken och min nuvarande sambo har samma åsikt.

Det måste ju inte vara just kläder. Min sambo har en imponerande garderob i ungefär hela huset. Han är definitivt en klädsnobb. Jag har andra intressen än kläder, om vi säger så.

 

[Linn-Nora]

Men kan man inte leva bra tillsammans även om den ena har en dyrare cykel eller byxa än den andre?

Jag hänger inte riktigt med där. Maken har t ex större klädbudget än jag. Jag kan ju verkligen inte påstå att det påverkar mig negativt att han har en snygg jacka. Jag gillar min egen jacka också och tycker den är fin, även om den inte kostade lika mycket.

Såklart man kan, och det är ju upp till alla att gemensamt i relationen bestämma hur man vill leva.
Jag bryr mig inte heller om min man har finare saker än mig.
Ärligt talat förstår jag inte vad den frågan har för relevans till det jag skrivit, men du kanske kan förtydliga?
Eller menar du att om man har alla pengar i en pott får ingen köpa nåt "finare" eller dyrare?

 

[Sonnenschein]

Min sambo tjänar mycket mer än mig och betalar mer på räkningar, resor osv. I gengäld lägger jag mer av min lön till ett fondsparande som kan vara bra senare i livet och så sköter jag mer (nästan allt) i hemmet. Som städ, tvätt, disk och trädgård. Vilket inte är mig emot för är det inte gjort på mitt sätt så kommer jag ändå att göra om.

 

[Hedinn]

Jag tänkte först att jag och min sambo har gemensam ekonomi, för att det är så det känns, men det har vi inte då vi har varsina konton (till och med olika banker). Men vi har ett gemensamt huslån som just nu betalas från den enas konto, den andra betalar istället gemensamma räkningar och försäkringar så det går mer eller mindre jämnt upp.

Vi delar i övrigt inte upp någonting rent formellt, utan det blir lite mer att vi betalar efter förmåga. Nu tjänar vi båda rätt bra, så vi behöver inte direkt snåla på pengarna, men då vi håller på att renovera lite i omgångar så blir det vissa månader större utgifter av den anledningen. Inget vi räknar på, utan det blir lite mer automatiskt då att en har betalat någon större utgift en månad så tar den andra nästa, eller andra tillkommande utgifter.

Sätter jag mig och beställer kläder frågar jag om han vill ha något och så betalar jag allt, och så funkar det på samma sätt åt andra hållet och med andra saker. Så vi det det ju mer som våra pengar och våra saker, även om det är personliga inköp. Men det gäller ju att båda har den synen för att sånt ska funka.

Planen är dock att vi ska skaffa ett gemensamt konto där vi sätter in en viss summa varje månad som ska täcka lån, räkningar, försäkringar osv. och överblivet blir till ett gemensamt sparkonto som vi kan använda till framtida större utgifter på t.ex huset och liknande. Men det är väl mest för att få en tydligare översikt på våra fasta utgifter, i övrigt lär vi fortsätta som vanligt utan att direkt se något som "mitt och ditt".

 

[Mabuse]

Såklart man kan, och det är ju upp till alla att gemensamt i relationen bestämma hur man vill leva.
Jag bryr mig inte heller om min man har finare saker än mig.
Ärligt talat förstår jag inte vad den frågan har för relevans till det jag skrivit, men du kanske kan förtydliga?
Eller menar du att om man har alla pengar i en pott får ingen köpa nåt "finare" eller dyrare?

Nej, jag menar: Vad är problemet med att den som har högre lön kan köpa dyrare saker till sig själv? Varför känns det för individualistiskt?

 

[Linn-Nora]

Nej, jag menar: Vad är problemet med att den som har högre lön kan köpa dyrare saker till sig själv? Varför känns det för individualistiskt?

Det var inte det jag syftade på utan något du tolkade in. Det jag tycker känns för individualistiskt i en familj för MIG är att vara så revirtänkande om sina pengar och saker och så vidare. Vi vill vara ett team som har allt gemensamt.
Uppenbarligen gör man olika!
Nu förstår jag inte ens grejen med märkesprylar osv, och inte min man heller, utan vi gillar att köpa saker "billigt", så för oss är det liksom inte en grej. Jag förstod det som att trådstartaren var intresserad av att höra andras tankar. Och så tänker vi

 

[95johsv]

Svarar inte på frågan men en sak att se upp med är vem som betalar vad om man inte betalar från ett gemensamt konto. En bekant till mig gick på den niten nämligen, de hade helt delad ekonomi och var och en hade sin lön. De betalade boende, vatten, el osv gemensamt på så sätt att ena betalade boendet andra betalade det löpande. Detta gjorde när de skulle gå isär hade ena större rätt till huset pga den hade betalat lånen osv från sitt konto. Så den kunde låna upp och köpa ut andra billigt medans andra inte hade samma ”trovärdighet” hos banken och därför inte fick låna för att kunna köpa ut. Mycket surt!

Andra är att om ena partnern går ner i arbetstid ska detta täckas på något vis i pensionen. Vem som täcker beror ju på vem som vill gå ner och varför, tex om det är för att ett barn behöver extra och ena har lättare att gå ner ska andra partnern skriva över pension på första.

Båda dessa är fällor om man inte tänker sig för innan…

 

[Lovisaleonora]

Ja, precis så.
Nyckeln i ett förhållande där man delar liv och hem är ju att vara överens sinsemellan.

Därför så tycker jag att sådana här trådar blir så fel.
Det är ju faktiskt inte vad vi tycker som spelar någon roll utan att man tycker lika i familjen.

Kan vara bra att brainstorma med andra.

TS är nog tillräckligt mogen att själv sålla agnarna från vetet.

 

[Kiwifrukt]

Detta tror jag är den springande punkten för om man kan/vill ha gemensam ekonomi eller inte. Om man ser det som sina pengar så är det ju ingen bra idé. Jag ser genuint alla pengar vi får in som våra pengar, oavsett vem som tjänat dom.

Jag håller med dig på ett sätt och på ett annat sätt inte. Pengar som ska gå till elräkning, till mjölk, till toapapper, hyra eller kostnader för gemensamma barn (eller liknande grejer så klart) är ju bådas utgifter, bådas problem och bådas pengar. Då hade jag inte heller varken velat bekosta detta varenda gång eller bråka om vems tur det är att köpa det förbannade toapappret.

Men pengarna som ska gå till min hovslagarräkning eller till hans motorcykel eller något annat som enbart rör den ena/den enas hobby, det tycker jag ändå är mina pengar. Mina pengar till min hobby = pengar jag får göra vad jag vill med, och tvärtom. Det är inte nödvändigt för honom att jag har häst som kräver en hovslagarräkning. Toapapper är däremot lika viktigt för honom som för mig.

Det jag förespråkar är väl något slags mellanting. En gemensam pott för de kostnader som rör båda och det gemensamma livet (typ toapapper), medan det som blir över när detta är betalt får man göra vad man vill med. Vill man sitta som Krösus Sork och samla pengarna på hög eller bränna allt på ett svindyrt klädesplagg har egentligen inte den andra med det att göra, så länge det inte påverkar de gemensamma utgifterna.

 

[Linn-Nora]

Jag håller med dig på ett sätt och på ett annat sätt inte. Pengar som ska gå till elräkning, till mjölk, till toapapper, hyra eller kostnader för gemensamma barn (eller liknande grejer så klart) är ju bådas utgifter, bådas problem och bådas pengar. Då hade jag inte heller varken velat bekosta detta varenda gång eller bråka om vems tur det är att köpa det förbannade toapappret.

Men pengarna som ska gå till min hovslagarräkning eller till hans motorcykel eller något annat som enbart rör den ena/den enas hobby, det tycker jag ändå är mina pengar. Mina pengar till min hobby = pengar jag får göra vad jag vill med, och tvärtom. Det är inte nödvändigt för honom att jag har häst som kräver en hovslagarräkning. Toapapper är däremot lika viktigt för honom som för mig.

Det jag förespråkar är väl något slags mellanting. En gemensam pott för de kostnader som rör båda och det gemensamma livet (typ toapapper), medan det som blir över när detta är betalt får man göra vad man vill med. Vill man sitta som Krösus Sork och samla pengarna på hög eller bränna allt på ett svindyrt klädesplagg har egentligen inte den andra med det att göra, så länge det inte påverkar de gemensamma utgifterna.

Vi har kört enligt det upplägget som du beskriver tidigare, och det funkade inte för oss. Även om jag förstår poängen med det. För oss blev det en lättnad att ha allt gemensamt. Å andra sidan har ingen av oss nån dyr hobby

 

[Kiwifrukt]

Vi har kört enligt det upplägget som du beskriver tidigare, och det funkade inte för oss. Även om jag förstår poängen med det. För oss blev det en lättnad att ha allt gemensamt. Å andra sidan har ingen av oss nån dyr hobby

Jag tror det är lite talande i problemet. Har ingen en dyr hobby så blir inte problemet ett problem.