Bukefalos 28 år!

Deprimerad sambo

Det finns helt enkelt inga sådana lkheter mellan normalt fungerande diabetes typ 1 och klinisk depression.

Det kanske t o m går att fundera på om det inte är så att just klinisk depression (och depression ö h t) är ett väldigt speciellt tillstånd och ska behandlas så? Och inte jämföras med diabetes och brutna ben (det ena är relativt lätt att hålla under kontroll, det andra läker av sig själv).

Jag tycker det blir väldigt jobbigt när någon i en diskussion drar upp t ex diabetes som jämförelse för depression, eftersom det i min värld grovt generaliserar och även nedvärderar psykiska tillstånd. Det är otroligt tufft både för den drabbade och omgivningen att förhålla sig till. Skulle jag bli tvingad att jämföra med fysisk sjukdom ligger nog cancer närmare för mig, men varför måste vi jämföra ö h t? Är det verkligen viktigt?

Så, jag håller helt enkelt med Petruska.
 
Fast det där känns ju grovt föreklat. Hur ofta rör det sig bara om ett samtal till VC eller en skjuts till psyket?
Läs mina tidigare inlägg. Behöver inte gå igenom hela proceduren, utan ett samtal eller en skjuts är ofta det som rör igång kugghjulen.
 
Det var en dålig jämförelse. Men faktum kvarstår att det är lätt att dras med i negativ spiral eftersom jag upplever att det är lätt att ta på sig ansvaret för den Andres mående. Ett samtal till vc är inte grejen utan att det oftast har föregåtts av massa oro och andra problem. Är man konstant orolig för sin partner blir det nedbrytande.
Har varit prat om att det är bra att man avstår redan vid den första kontakten, men det du skriver instämmer jag helt på.
 
Läs mina tidigare inlägg. Behöver inte gå igenom hela proceduren, utan ett samtal eller en skjuts är ofta det som rör igång kugghjulen.
Jag har läst alla inlägg, inklusive dina, och vi får kanske vara överens om att ha vitt skilda upplevelser när det kommer till depression. Proceduren börjar långt innan det kommer så långt som ett samtal eller en skjuts.
 
Jag har läst alla inlägg, inklusive dina, och vi får kanske vara överens om att ha vitt skilda upplevelser när det kommer till depression. Proceduren börjar långt innan det kommer så långt som ett samtal eller en skjuts.
När det kommer till kontakten med annan part och remiss till terapeut eller annat 'hjälpmedel' så. Men annars så håller jag definitivt med!
 
Men varför nämner du ens diabetes i så fall?

Med en normalt skött diabetes typ 1 hos en för övrigt normalt frisk person, uppstår öht inte de lägen där du tänker dig att partner agerar. Jag har aldrig lyft ett finger för min partners diabetes, och vi har varit ihop i 20 år. Det enda jag har gjort är att säga åt vänner att INTE försöka anpassa maten när vi kommer på middag. Det är allt.

När det gäller hans depression hade jag kunnat engagera mig motsvarande ett halvtidsjobb under i alla fall ett av våra decennier ihop. Men det har jag inte gjort, för det hade varit meningslöst och destrutivt för båda.

Det finns helt enkelt inga sådana lkheter mellan normalt fungerande diabetes typ 1 och klinisk depression.
Min svärfar har diabetes, typ 1 visserligen. Men jag bakar gärna sockerfritt när han kommer, ser inte det som nåt besvärligt alls. Och ingen har bett mig om det, men eftersom jag vet att han har diabetes hjälper jag gärna till där jag kan (tex baka sockerfritt).
 
Min svärfar har diabetes, typ 1 visserligen. Men jag bakar gärna sockerfritt när han kommer, ser inte det som nåt besvärligt alls. Och ingen har bett mig om det, men eftersom jag vet att han har diabetes hjälper jag gärna till där jag kan (tex baka sockerfritt).
Så klart. Men de diabetiker jag har omkring mig undanber sig sådant. De äter hellre mindre mängd av vanliga bakverk. Min poäng var alltså inte att jag vägrar hjälpa till, utan att hjälp inte behövs. I båda fallen: sjuk persom som väljer att själv ta ansvar för sin sjukdom.

Vet du ens om din svärfar uppskattar hjälpen? Min partner hade inte gjort det.
 
Så klart. Men de diabetiker jag har omkring mig undanber sig sådant. De äter hellre mindre mängd av vanliga bakverk. Min poäng var alltså inte att jag vägrar hjälpa till, utan att hjälp inte behövs. I båda fallen: sjuk persom som väljer att själv ta ansvar för sin sjukdom.

Vet du ens om din svärfar uppskattar hjälpen? Min partner hade inte gjort det.
Han vet om att jag bakar sånt och han har inte sagt nåt om det till varken mig eller min sambo. Å andra sidan har han bara haft diabetes nåt år.
 
Han vet om att jag bakar sånt och han har inte sagt nåt om det till varken mig eller min sambo. Å andra sidan har han bara haft diabetes nåt år.
Jag känner ju inte er, men utifrån hur mitt liv och mina relationer ser ut, hade jag tolkat det som att din svärfar inte säger något om det för han vill vara normalt artig nu när du har ansträngt dig. Din ansträngning skulle jag i sin tur tolka som främst för din egen skull. Du skriver ju att du gärna hjälper till där du kan, du skriver inte att han visar att han behöver att du hjälper honom.

Nu är ju inte det hela världen, varken du eller svärfar dör av det.
 
... hade jag tolkat det som att din svärfar inte säger något om det för han vill vara normalt artig nu när du har ansträngt dig.

Utan att veta mer om situationen än vad som skrivs här: jag gör exakt samma tolkning. Jag har växt upp med diabetiker, och det värsta pappa visste var när folk kom med äckliga sockerfria kakor och andra bakverk.

Han konstaterade surt att "han hade inte bett dem" och "nu var han ju tvungen att sitta där och trycka i sig skiten". Inte till dem, men när vi kom ut i bilen.
 
Ja, min finkänslighet har jag inte ärvt därifrån i alla fall :angel:

Edit: han tillhörde de som gärna ville äta lite av de vanliga, smöriga sakerna. Men det var ju helt kört när det fanns specialgjort äckel till/för honom.

(inte ens vi barn åt diabetesvarianterna)
Här tillagas/köps både mat och efterrätt som alla äter av ;).
 
Utan att veta mer om situationen än vad som skrivs här: jag gör exakt samma tolkning. Jag har växt upp med diabetiker, och det värsta pappa visste var när folk kom med äckliga sockerfria kakor och andra bakverk.

Han konstaterade surt att "han hade inte bett dem" och "nu var han ju tvungen att sitta där och trycka i sig skiten". Inte till dem, men när vi kom ut i bilen.
Fast vad vet vi egentligen, hemligs svärfar kanske tycker att de sockerfria bakverken är det bästa med hela besöket. :grin:
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har autism, diagnos i vuxen ålder, och har återkommande depressioner sedan 12 års ålder. Efter att jag fått mitt första barn 2014...
Svar
12
· Visningar
1 112
Senast: skiesabove
·
Kropp & Själ Jag var väldigt nära att skriva det här under anonymt nick, men kom sedan fram till att det här inte är något att skämmas för och att...
2 3
Svar
44
· Visningar
4 797
Senast: Mineur
·
Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
990
Senast: Crossline
·
  • Artikel
Dagbok Så känns det... Startar en ny depptråd på dagboksforumet. Behöver ventilera mig. Jag blev sjukskriven. Men jag är dålig på det. Blev...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 361
Senast: Blyger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Guldfasanerna
  • Uppdateringstråd 29
  • Pall till hög säng?

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp