Bukefalos 28 år!

Det finns så många medmänniskor i världen

Jag bor i ett förhållandevis lugnt område, har inte pratat så mycket med mina grannar men vi hälsar om man går förbi tomten och nån är ute eller när vi möts i bil på gatan. Nyligen hade polisen en flera timmar lång insats vid en fastighet pga domestic violence. Jag har inte pratat med någon av de boende i huset sedan de flyttade in, det har bara inte blivit så att vi setts, men det skaver i mig att jag nu vet att inte alla har det bra hemma.

Vad kan man göra som granne? Det känns socialt svårt att knata över och höra hur läget är och erbjuda hjälp och stöd men det känns också fel att inte erbjuda sig. Flyttar jag över till deras synvinkel så vet jag inte heller vad man vill och önskar sig. Jag kan tänka mig att det är en jobbig situation oavsett, utryckningen har inte gått obemärkt förbi för någon på gatan och nu vet "alla". Jag vill inte att min omtanke ska göra det värre känslomässigt för någon. Kanske är "normalt" det bästa stödet just nu? Iom insatsen tänker jag att de instanser vars jobb det är att stötta upp i såna här situationer blivit meddelade och de kommer få hjälp utifrån. Mitt jobb kanske bara är att vara "som vanligt" här?
 

För det första, att låtsas att våld i hemmet är normalt är inte ett stöd.

För det andra, du har inget jobb i den här situationen. Det är inte ditt problem och du kan inte lösa det. Det är alltså helt okej att ignorera detta men jag förstår inte hur man kan se det som ett jobb eller stöd utan det är bara att leva sitt liv liksom.

Om du ändå vill göra en insats så har du några alternativ.

Om du träffar den utsatta på tu man hand kan du säga till denne att du sett insatsen och förstår att det förekommer våld i hemmet och att det är för jävligt. Det kan betyda mer än vad du tror.

Om du vill, vågar och finner det lämpligt kan du lämna över ditt nummer och säga att hen kan kontakta dig ifall hen behöver hjälp i en akut situation. Men tänk på att du kanske inte vill ha den typen av problem med dina grannar.

Du kan även lämna över numret till en kvinnojour (eller annan lämplig jour beroende på person) och uppmana personen att ta kontakt med jouren och se hur de kan hjälpa.

Ifall du ser eller hör en potentiellt farlig situation kan du ringa polisen. Om du ser eller hör saker som får dig att oroa dig för barn kan du ringa soc. Dina grannar kommer dock få veta vad du sagt så akta dig för att säga sådants om avslöjar vem du är. Men om situationen är pågående ska du ringa polisen så klart.
Tyvärr kommer familjen knappast få så mycket hjälp utifrån ifall inte den utsatte är beredd att ta emot hjälp och kanske inte ens då.

Till sist, om du inte vill att din omtanke ska leda till något som blir känslomässigt jobbigt för någon, prata inte med dem och håll dig utanför detta. För det ÄR jobbigt, vad du än gör. Jag skulle nog se eventuella negativa känslor kring omtanke som ett ickeproblem i frågan. Baserat på insatsen du beskriver så handlar detta om våld och säkerhet och då är känslor som skam inför grannarna ett rätt litet problem jämfört med problemet att någon kan bli allvarligt skadad eller dödad eller att barn tvingas bevittna våld mellan föräldrarna.
Är du inte beredd att strunta i folks känslomässiga reaktioner kan du lika väl låta det vara.
 
För det första, att låtsas att våld i hemmet är normalt är inte ett stöd.

För det andra, du har inget jobb i den här situationen. Det är inte ditt problem och du kan inte lösa det. Det är alltså helt okej att ignorera detta men jag förstår inte hur man kan se det som ett jobb eller stöd utan det är bara att leva sitt liv liksom.

Om du ändå vill göra en insats så har du några alternativ.

Om du träffar den utsatta på tu man hand kan du säga till denne att du sett insatsen och förstår att det förekommer våld i hemmet och att det är för jävligt. Det kan betyda mer än vad du tror.

Om du vill, vågar och finner det lämpligt kan du lämna över ditt nummer och säga att hen kan kontakta dig ifall hen behöver hjälp i en akut situation. Men tänk på att du kanske inte vill ha den typen av problem med dina grannar.

Du kan även lämna över numret till en kvinnojour (eller annan lämplig jour beroende på person) och uppmana personen att ta kontakt med jouren och se hur de kan hjälpa.

Ifall du ser eller hör en potentiellt farlig situation kan du ringa polisen. Om du ser eller hör saker som får dig att oroa dig för barn kan du ringa soc. Dina grannar kommer dock få veta vad du sagt så akta dig för att säga sådants om avslöjar vem du är. Men om situationen är pågående ska du ringa polisen så klart.
Tyvärr kommer familjen knappast få så mycket hjälp utifrån ifall inte den utsatte är beredd att ta emot hjälp och kanske inte ens då.

Till sist, om du inte vill att din omtanke ska leda till något som blir känslomässigt jobbigt för någon, prata inte med dem och håll dig utanför detta. För det ÄR jobbigt, vad du än gör. Jag skulle nog se eventuella negativa känslor kring omtanke som ett ickeproblem i frågan. Baserat på insatsen du beskriver så handlar detta om våld och säkerhet och då är känslor som skam inför grannarna ett rätt litet problem jämfört med problemet att någon kan bli allvarligt skadad eller dödad eller att barn tvingas bevittna våld mellan föräldrarna.
Är du inte beredd att strunta i folks känslomässiga reaktioner kan du lika väl låta det vara.
Jag förstår att du förhoppningsvis menar väl men jag läser den här texten som lite spetsig. Jag vet redan att vad jag än gör är det både rätt och fel och självklart ringer jag polisen om jag bevittnar våld/har stark misstanke om våld oavsett om det är hemma hos någon eller på stan. Jag har inte ignorerat något våld eller bråk utan jag åkte hemifrån en vanlig eftermiddag och kom hem till pågående polisinsats. Det jag menar med att "vara vanlig" är att inte springa dit och knacka på med orolig blick direkt de kommer hem utan fortsätta vinka när vi möts i bil och självfallet byta några (vanliga) ord om vi möts till fots. Över huvudtaget börja bygga en "vanlig" grannerelation. Jag kan i alla fall själv tycka att det är skönt att inte alla människor i min omgivning kretsar runt mina problem utan att när det stormar inuti mig finns det "vanliga" människor omkring som har vanliga samtal och inte (igen) tar upp min inre storm om jag själv inte vill. Men alla är inte som jag och man vet inte hur någon annan är om man inte känner dem, och jag känner inte de här människorna. Jag är bara geografiskt nära.

Jag har lite svårt att urtyda vad du tycker är ett rimligt agerande i situationen. Läs mitt inlägg med ordet "jobb" i form av "roll" istället. Jag VET att jag inte har några förpliktelser förutom att påkalla polis, ambulans eller socialjour om jag bevittnar något som föranleder det eftersom jag bara är medmänniska i det här sammanhanget. Det är bara en jobbig insikt för mig att allt kan verka vanligt och normalt samtidigt som det uppenbarligen inte är det. Jag gillar att lösa problem och det är en process för mig att förlika mig med att det finns situationer där jag inte kan lösa något.
 
Det beror väldigt mycket på situationen och hur mycket insikt du har i den. Du behöver inte (bör inte) svara på följande frågor i tråden, men vet du vem som utsätter vem? I vilka situationer? Om missbruk är inblandat? Barn? Psykisk sjukdom? Hur stor risken är för dödligt våld? Bor förövaren kvar?

Du kan alltid (eller ja, om du bor så att det är möjligt) hålla ögon och öron öppna och ingripa vid behov. Visa att du finns där för offret på olika sätt, men det beror ju på vilka risker som också kommer för offret eller dig av det. Men det är svårt att råda dig att göra x eller y när situationen är så okänd.
 
Det beror väldigt mycket på situationen och hur mycket insikt du har i den. Du behöver inte (bör inte) svara på följande frågor i tråden, men vet du vem som utsätter vem? I vilka situationer? Om missbruk är inblandat? Barn? Psykisk sjukdom? Hur stor risken är för dödligt våld? Bor förövaren kvar?

Du kan alltid (eller ja, om du bor så att det är möjligt) hålla ögon och öron öppna och ingripa vid behov. Visa att du finns där för offret på olika sätt, men det beror ju på vilka risker som också kommer för offret eller dig av det. Men det är svårt att råda dig att göra x eller y när situationen är så okänd.
Jag har jätteliten insikt eftersom det var insatsen som gjorde att jag blev varse om att det ens fanns missförhållanden. Jag vet vem som fick sova hos polisen och jag vet vilka brott som misstänks.

Det känns också fel att fråga grannarna jag har bättre kontakt med vad som hänt, men jag tror att en av dem vet mer än andra. Händelseförloppet rör ju inte mig egentligen.

Men ja, man kommer ju vara mer observant på vad som händer i området framöver och reagera mer på eventuella höjda röster. Kanske är det enda jag kan göra i situationen att ha större öron i framtiden.
 
Jag tänker att du kan ringa en kvinnojour och fråga. I somras hamnade jag i en liknande situation men där jag kontaktade polis pga pågående grovt våld med risk för ena partens liv i en relation i samma hus som jag bor. Den relationen kompliceras också av droger.

Kvinnojourer generellt råder inte att knacka på för att ”be om att få låna mjöl” eller liknande vid akut misstanke om pågående brott, vilket tyvärr går att googla sig till på nätet och förespråkas i vissa kommuner. I sådana situationer är det bättre att personer med kompetens att deskalera våld tar kontakten.

För mig så valde jag att bara vara som vanligt. Första gången vi hejade i trappuppgången efter händelsen kändes väldigt avdramatiserande och fullt tillräckligt (även om jag skulle önska att hennes livssituation inte alls var som den är). Liksom ”jag hälsar på dig fast du bor med en karl som försöker ha ihjäl dig ibland”, är allt jag kan göra tyvärr. Det finns återkommande kontakter med polis. Inledningsvis funderade jag på om det kunde vara ett alternativ att låta henne veta att hon alltid kunde komma hit, men pga drogaspekten och egen sjukdom så kändes det alldeles för komplicerat och inte heller verklighetsförankrat.

Jag bollade med kvinnojour som gjorde mig trygg i att ”vanlig vänlig granne” var det sundaste alternativet.
 
Jag tänker att du kan ringa en kvinnojour och fråga. I somras hamnade jag i en liknande situation men där jag kontaktade polis pga pågående grovt våld med risk för ena partens liv i en relation i samma hus som jag bor. Den relationen kompliceras också av droger.

Kvinnojourer generellt råder inte att knacka på för att ”be om att få låna mjöl” eller liknande vid akut misstanke om pågående brott, vilket tyvärr går att googla sig till på nätet och förespråkas i vissa kommuner. I sådana situationer är det bättre att personer med kompetens att deskalera våld tar kontakten.

För mig så valde jag att bara vara som vanligt. Första gången vi hejade i trappuppgången efter händelsen kändes väldigt avdramatiserande och fullt tillräckligt (även om jag skulle önska att hennes livssituation inte alls var som den är). Liksom ”jag hälsar på dig fast du bor med en karl som försöker ha ihjäl dig ibland”, är allt jag kan göra tyvärr. Det finns återkommande kontakter med polis. Inledningsvis funderade jag på om det kunde vara ett alternativ att låta henne veta att hon alltid kunde komma hit, men pga drogaspekten och egen sjukdom så kändes det alldeles för komplicerat och inte heller verklighetsförankrat.

Jag bollade med kvinnojour som gjorde mig trygg i att ”vanlig vänlig granne” var det sundaste alternativet.
Ringa kvinnojour var ett bra tips, jag har inte tänkt på att man kan ringa dit i andra roller än att själv ha behovet, men såklart har de bättre koll på vad som brukar vara hjälp och vad som kan vara stjälp i sammanhanget. Skönt också att höra att kvinnojouren du varit i kontakt med också verkar förespråka det "vanliga" spåret.
 
Det finns något som heter Huskurage. Gå in på deras hemsida så finns en hel del info. Min arb.givare som även är min hyresvärd har engagerat sig i Huskurage och har anslag om detta i trappuppgångar, har även varit på Huskurageföreläsning med arbetsgivaren.
Ja, och just det här huskurage menar många kvinnojourer kan vara direkt farligt eller skadligt, både för den våldsdrabbade och den välvilliga grannen.

Tack för att du gav namnet! Jag mindes det inte när jag pratade om det högre upp i tråden.
 
Ja, och just det här huskurage menar många kvinnojourer kan vara direkt farligt eller skadligt, både för den våldsdrabbade och den välvilliga grannen.

Tack för att du gav namnet! Jag mindes det inte när jag pratade om det högre upp i tråden.
Fast dom uppmanar inte till att man bara ska knacka på helt själv om man inte vill.

Dom ger 3 alternativ, bara att välja det som passar en själv bäst:
Knacka på
Ta hjälp av en granne
Ring polis
Så står det på lappen i våran trappuppgång.

Det viktiga är att man bryr sig om någon granne/grannbarn får stryk i hemmet. Hur många är det inte som har blivit ihjälslagna i hemmet, men inga grannar har brytt sig, men anat att någon åkt på stryk en längre tid?
 
Fast dom uppmanar inte till att man bara ska knacka på helt själv om man inte vill.

Dom ger 3 alternativ, bara att välja det som passar en själv bäst:
Knacka på
Ta hjälp av en granne
Ring polis
Så står det på lappen i våran trappuppgång.

Det viktiga är att man bryr sig om någon granne/grannbarn får stryk i hemmet. Hur många är det inte som har blivit ihjälslagna i hemmet, men inga grannar har brytt sig, men anat att någon åkt på stryk en längre tid?
Självklart bör en handla vid pågående våld/brott!

Här finns en bra text som problematiserar råden i huskurage.
 
Jag bor i ett förhållandevis lugnt område, har inte pratat så mycket med mina grannar men vi hälsar om man går förbi tomten och nån är ute eller när vi möts i bil på gatan. Nyligen hade polisen en flera timmar lång insats vid en fastighet pga domestic violence. Jag har inte pratat med någon av de boende i huset sedan de flyttade in, det har bara inte blivit så att vi setts, men det skaver i mig att jag nu vet att inte alla har det bra hemma.

Vad kan man göra som granne? Det känns socialt svårt att knata över och höra hur läget är och erbjuda hjälp och stöd men det känns också fel att inte erbjuda sig. Flyttar jag över till deras synvinkel så vet jag inte heller vad man vill och önskar sig. Jag kan tänka mig att det är en jobbig situation oavsett, utryckningen har inte gått obemärkt förbi för någon på gatan och nu vet "alla". Jag vill inte att min omtanke ska göra det värre känslomässigt för någon. Kanske är "normalt" det bästa stödet just nu? Iom insatsen tänker jag att de instanser vars jobb det är att stötta upp i såna här situationer blivit meddelade och de kommer få hjälp utifrån. Mitt jobb kanske bara är att vara "som vanligt" här?
Jag har jobbat med att skydda och stötta de som utsatts för våld i nära relation (som numera är det svenska begreppet).
Många som är utsatta för våld i nära relation skäms över sin situation, de ser det som att de varit dumma/korkade som hamnat i en sådan situation. Många av de som misshandlar sin partner har manipulerat sitt offer till att tro att det är deras eget fel att de blir misshandlade. Om någon de inte känner erbjuder sin hjälp kanske det inte alltid landar rätt och man slår ifrån sig istället.

Jag tänker att det viktigaste man kan göra som granne är att inte vara ifrågasättande eller fördömande. Många av de jag har skyddat har fått hjälp av en granne som de ringt på hos när de flytt hemifrån.

Vid en sådan händelse som du beskriver ska polisen göra en anmälan till socialtjänsten. Där ska en utredning på eventuella barn inledas, eftersom vi har en lagstiftning som säger att det ska göras om barn kan ha bevittnat våld. Syftet är att se om barnen behöver stöd utifrån vad de upplevt. Både våldsutövaren och den som är våldsutsatt ska erbjudas stöd och den som är våldsutsatt ska även erbjudas skydd.
 
Jag har jobbat med att skydda och stötta de som utsatts för våld i nära relation (som numera är det svenska begreppet).
Många som är utsatta för våld i nära relation skäms över sin situation, de ser det som att de varit dumma/korkade som hamnat i en sådan situation. Många av de som misshandlar sin partner har manipulerat sitt offer till att tro att det är deras eget fel att de blir misshandlade. Om någon de inte känner erbjuder sin hjälp kanske det inte alltid landar rätt och man slår ifrån sig istället.

Jag tänker att det viktigaste man kan göra som granne är att inte vara ifrågasättande eller fördömande. Många av de jag har skyddat har fått hjälp av en granne som de ringt på hos när de flytt hemifrån.

Vid en sådan händelse som du beskriver ska polisen göra en anmälan till socialtjänsten. Där ska en utredning på eventuella barn inledas, eftersom vi har en lagstiftning som säger att det ska göras om barn kan ha bevittnat våld. Syftet är att se om barnen behöver stöd utifrån vad de upplevt. Både våldsutövaren och den som är våldsutsatt ska erbjudas stöd och den som är våldsutsatt ska även erbjudas skydd.
Tack för svar. Då tänkte jag rätt att rätt instanser får information efter den här sortens händelse.
 
Jag förstår att du förhoppningsvis menar väl men jag läser den här texten som lite spetsig. Jag vet redan att vad jag än gör är det både rätt och fel och självklart ringer jag polisen om jag bevittnar våld/har stark misstanke om våld oavsett om det är hemma hos någon eller på stan. Jag har inte ignorerat något våld eller bråk utan jag åkte hemifrån en vanlig eftermiddag och kom hem till pågående polisinsats. Det jag menar med att "vara vanlig" är att inte springa dit och knacka på med orolig blick direkt de kommer hem utan fortsätta vinka när vi möts i bil och självfallet byta några (vanliga) ord om vi möts till fots. Över huvudtaget börja bygga en "vanlig" grannerelation. Jag kan i alla fall själv tycka att det är skönt att inte alla människor i min omgivning kretsar runt mina problem utan att när det stormar inuti mig finns det "vanliga" människor omkring som har vanliga samtal och inte (igen) tar upp min inre storm om jag själv inte vill. Men alla är inte som jag och man vet inte hur någon annan är om man inte känner dem, och jag känner inte de här människorna. Jag är bara geografiskt nära.

Jag har lite svårt att urtyda vad du tycker är ett rimligt agerande i situationen. Läs mitt inlägg med ordet "jobb" i form av "roll" istället. Jag VET att jag inte har några förpliktelser förutom att påkalla polis, ambulans eller socialjour om jag bevittnar något som föranleder det eftersom jag bara är medmänniska i det här sammanhanget. Det är bara en jobbig insikt för mig att allt kan verka vanligt och normalt samtidigt som det uppenbarligen inte är det. Jag gillar att lösa problem och det är en process för mig att förlika mig med att det finns situationer där jag inte kan lösa något.
Ursäkta om min ton var tråkig! Det var inte riktat mot dig, jag är bara frustrerad över hur svårt det är att göra något.
 
Egentligen är det Kvartal som granskat, men det brukar vara låsta länkar, så länkar till expressens text om det istället: https://www.expressen.se/ledare/flumprojekt-hjalper-inte-slagna-kvinnor/
Sorgligt!

Samtidigt blir jag undrande. När jag hamnade i situation med grovt våld i grannrelation tog det mig i runda slängar fem minuter och en googling att fatta att jag inte skulle tillämpa huskurages råd.

Hoppas hur som helst det går bra TS.
 
Egentligen är det Kvartal som granskat, men det brukar vara låsta länkar, så länkar till expressens text om det istället: https://www.expressen.se/ledare/flumprojekt-hjalper-inte-slagna-kvinnor/
Nina Rung är dessutom inte expert på allt som hon uttalar sig om.

Regelmässigt när en sådan föreläsning annonseras inleds den med ett vid det här laget välbekant mantra: Nina Rung är kriminolog, genusvetare och barnrättsexpert. Men ingenstans redovisas hennes meriter i frågan. Det kan väl inte räcka med att vara en känd aktivist för att kallas expert på de ämnena, eller?

Till slut trillar jag in på en intervju som Rung har gjort med sitt alma mater, Stockholms universitet. Där står det: ”Under sex år i början av 2000-talet läste hon till en magister i kriminologi vid Stockholms universitet och tog kurser i genusvetenskap, statsvetenskap och juridik.”13

När jag skriver till Stockholms universitet, däremot, upptäcker jag något nytt. De påstår att de aldrig har utfärdat någon examen till Nina Rung. Definitivt inte en magisterexamen.

Av Ladok framgår det att Nina Rung enbart har tentat av 15 högskolepoäng i kriminologi på magisternivå, motsvarande en halv termins studier. De kurser i genusvetenskap, statsvetenskap och juridik som nämns i intervjun är samtliga på grundnivå.

Enligt registret är Nina Rungs tyngsta meriter de tre terminerna kriminologi och tre terminer genusvetenskap. Hon har alltså skrivit en kandidatuppsats i varje ämne. Rung har inte tagit någon magisterexamen och definitivt inte doktorerat.
Ur tidningen kvartals granskning: https://kvartal.se/artiklar/nina-rungs-akademiska-luftslott/
 

Liknande trådar

  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag är glad över att jag är frisk, och att mina nära och kära lever och är friska. Men det faktum att jag är glad och tacksam över det...
Svar
0
· Visningar
911
Senast: cassiopeja
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Nej, att vara ny på ett jobb är verkligen inte min grej. Speciellt inte med den attityd mot en nyanställd som verksamheter har nu för...
Svar
13
· Visningar
3 190
Senast: Urigurien
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Kan ni fatta? Jag har hunnit fylla 30. Det är helt galet så fort tiden går. Något annat som också är galet är att jag fortfarande inte...
2 3
Svar
49
· Visningar
11 937
Senast: Saeta
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Mitt särboprojekt börjar närma sig sitt slut. Jag ska snart lämna den fina stugan jag bott i under en månad. Så vad har hänt? Jag har...
Svar
4
· Visningar
1 437
Senast: farin
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp