Det glimmade till men...

Idag fick jag plötsligt ett ryck och tog ett gäng sticklingar av en höstflox som jag har i trädgården. Den har så otroligt fin färg att jag vill ha många av den. Förr tog jag ju sticklingar av gammal ohejdad vana. Det var något som jag gjorde av bara farten, men de senaste åren har jag inte tänkt i de banorna alls. Jag har inte orkat engagera mig. Så att jag plötsligt tog ett gäng sticklingar kändes lite som en come back i gammal gängor.

Men ändå så går jag fortfarande och grämer mig över min relation med min familj. Jag kan inte förlåta dem. Jag kan inte var säker på att de inte gör mig illa igen. Tanken att jag ska råka ut för samma sak igen är hemsk. Och det är hemskt att vara ensam också.

 

[Philosophia]

Idag fick jag plötsligt ett ryck och tog ett gäng sticklingar av en höstflox som jag har i trädgården. Den har så otroligt fin färg att jag vill ha många av den. Förr tog jag ju sticklingar av gammal ohejdad vana. Det var något som jag gjorde av bara farten, men de senaste åren har jag inte tänkt i de banorna alls. Jag har inte orkat engagera mig. Så att jag plötsligt tog ett gäng sticklingar kändes lite som en come back i gammal gängor.

Men ändå så går jag fortfarande och grämer mig över min relation med min familj. Jag kan inte förlåta dem. Jag kan inte var säker på att de inte gör mig illa igen. Tanken att jag ska råka ut för samma sak igen är hemsk. Och det är hemskt att vara ensam också.

Jag gillar comebacken (och tar gärna emot tips om hur man tar sticklingar på höstflox!).
Angående familjen så tänker jag att det kanske är sunt att reflektera över den och inte rusa in i något beslut? Jag tänker att var sak har sin tid och det är nog klokt att ta itu med när du känner att det är något som du verkligen vill och orkar att göra.

Något som man kan fundera över också är om du behöver förlåta just nu för att återuppta kontakten? Ett alternativ kan vara att pröva att lägga det du inte kan förlåta åt sidan tillfälligt. Att förlåta kommer kanske inte bara av sig själv, utan något måste inträffa (t.ex. förståelse, erkännande från den man blivit illa behandlad av - eller bara genom att tillit har återupprättats). En känsla av förlåtelse kanske är något som infinner sig på sikt - när du börjar känna tillit till familjen igen?

 

[Magiana]

Jag gillar comebacken (och tar gärna emot tips om hur man tar sticklingar på höstflox!).
Angående familjen så tänker jag att det kanske är sunt att reflektera över den och inte rusa in i något beslut? Jag tänker att var sak har sin tid och det är nog klokt att ta itu med när du känner att det är något som du verkligen vill och orkar att göra.

Något som man kan fundera över också är om du behöver förlåta just nu för att återuppta kontakten? Ett alternativ kan vara att pröva att lägga det du inte kan förlåta åt sidan tillfälligt. Att förlåta kommer kanske inte bara av sig själv, utan något måste inträffa (t.ex. förståelse, erkännande från den man blivit illa behandlad av - eller bara genom att tillit har återupprättats). En känsla av förlåtelse kanske är något som infinner sig på sikt - när du börjar känna tillit till familjen igen?

Vad gäller sticklingarna, kollade jag på https://www.wexthuset.com/fakta-och...erenna-vaxter/foroka-hostflox-med-sticklingar eftersom jag aldrig förökat just höstflox.

Jag har sökt efter förståelse från familjen, men inte fått någon. Syskonen kommer med förklaringar. Morsan vill bara släta över. För mig innebär det att samma sak kan hända igen och jag är livrädd för det. Jag känner att det är skyhöga krav på mig att jag uppför mig rätt och aldrig mår dåligt, för annars straffas jag med utfrysning eller att jag bara blir överkörd på annat sätt. Att jag skulle få förståelse och stöd när jag mår dåligt, verkar inte finnas på kartan.

Det är så jäkla komplicerat allting och bottnar i så mycket. Historiskt sett är det alltid jag som blivit utesluten ur familjen (och när jag gjorde fel som liten fick jag stryk av farsan även om jag inte förstod varför). Och så tänker jag att en dag kanske allting är för sent. Mamma är gammal och sjuklig.