För mig är det inte bara namnet som känns fel, det låter kanske konstigt för er som inte bryr er alls om namnet men jag har aldrig känt mig som den personen. Jag har svårt att förklara varför det är så viktigt men det är ju något man hör varje dag i princip.
Men det är inte bara det, jag känner mig inte hemma i min kropp och har aldrig gjort det, den känns som ett fängelse och jag har sen jag var liten (ett barn) känt att jag liksom vill ta en kniv och bara skära bort bitar från den
Som liten hatade jag mitt hår men som jag nu till stor del känner är min identitet och är stolt över även om det kräver mer än kort hår. jag har alltid varit hen med håret, känd för den och det som man ser först. Men som barn var det jobbigt, jag har tjockt, tjockt hår som när det är nyduschad är fullt med fina lockar med med kortare hår är det som ett stort krull och det vill jag inte ha nu heller eller som som barn då det var "katastrof" jag ville bara vara som alla andra. Nu är jag stolt över mitt hår och ledsen för att det tunnats ut så mycket så det bara är hälften kvar.
Jag har ingen särskild klädstil och trivs egentligen inte i några kläder.
Min röst är hemsk.
Jag har svårt att fatta hur mitt liv har blivit och känner mig inte hemma i det. Jag trodde som barn att när jag var 25 skulle vara utbildad veterinär, vara gift, ha barn och bo på en fin gård där jag tog hand om skadade och lämnade djur. Jag fattar ju att det är helt orealistiskt men det är så långt ifrån hur det är att det är skrattretande. Jag tror inte ens att jag ville ha dom sakerna utan det var bara så man skulle tänka och lärde sig i skolan och samhället.
Samhället i stort även om det vidgas för vad som är normalt bygger ändå mycket på par relationer, utbildning, jobb och barn. Jag har inget av det, vill nog egentligen inte heller ha en relation eller i så fall en särbo för jag vill leva mitt liv och har stort bebov av egentid, jag har inget intresse för barn, kanske ändrar mig men just nu och sen jag blev vuxen/tonåring har jag inte förstått meningen med det.
Och pga mitt mående kommer jag troligtvis aldrig kunna studera eller jobba och det är så sjukt många som frågar sånt i alla möjliga sammanhang, oftare än man kan tro. Och jag sörjer det här så hemskt hemskt mycket. ALLA förväntade sig att efter att jag gått ut gymnasiet med högsta betyg i alla ämnen (34 kurser)
skulle ha lätt för mig att vidare utbilda mig, Det dom inte såg var ju vilken kamp det var för att överleva trots att jag var borta från skolan mest av alla i gymnasiet. Så den bilden jag hade där universitet och utbildning och ett spännande jobb går liksom inte att uppnå, i princip varenda kontaktperson i skolan, rektorer och och övriga har sagt till mig att jag aldrig kommer klara skolan, ändå har jag setts som plugghästen. Ja jag har lärt att lära mig om jag är i en bättre period men som det är nu är jag nöjd om jag kan fokusera/koncentrera mig mer än några. Vet inte alls om jag skulle vilja gå på en klassåterträff om det blir aktuellt. Skäms men vet att jag inte ska göra, det jag vill utvidga bilden av hur fel en hel skolgångs lärare, ett helt liv setts som plugghästen man antingen kan mobba, se upp til.
Jag är inte alls bekväm i min kropp, var liten och tanig som barn och låg under barnmorskans viktkurva men när skolan började och pressen på mig ökade så gick jag upp i vikt, pendlade då mellan normal och överviktig och jag ser fortfarande mig själv som den överviktiga och stora personen, den största av alla i ett rum trots att jag varit underviktigt i princip halva mitt liv, men det känns inte som jag och nu när jag kämpat mig upp 10 kg fattar jag inte om jag är för smal, normal eller för stor.
Att ha anorexi är också helt sjukt, vet att när mina föräldrar ville prata med mig första gången om det hade dom med sig en bok och jag kastade den långt och hårt i väggen mittemot vilket är så lite jag som det bara går. Jag vägrade i många år att höra mitt namn i samband med anorexi.
Jag har alltid haft svårt i sociala sammanhang och fått kämpa stenhårt med det, det gör att jag kan ha svårt att vara spontan och läsa av situationer och då kommer liksom inte den riktiga jag fram för att jag missförstår, inte kan tolka, inte vet hur jag kan tolkas så skillnaden mellan det JAG är inne i mig kommer ut helt annorlunda och ibland hej yxskaft.
Att få autism diagnosen har hjälp enormt mycket (vill inte att tråden ska tas över av det här så håll er till dom andra trådarna. Ett helt helt liv har jag sen jag var fel fattat att något inte "stämmer", att något blev fel när jag föddes, att jag inte passar inte i det här samhället, att jag inte, att jag inte borde få leva. I ovh med AST-teamet har jag äntligen några i samma situation som på ett liknande vis delar erfarenheter och ibland inte alls, det är det som är det intressanta inom AST att se individ för alla ör vi individer.
