Det här med att läsa ens barn sms

[Elo]

Ja, vi har gjort det i många år.

På låg- och mellanstadiet samlar vi in telefonerna på morgonen och har dem i ett skåp hela skoldagen.

På högstadiet fungerar det sämre, där har rektor bestämt att eleverna får ha sina telefoner på rasterna... På lektionerna ska de samlas in men lärarna har gett upp, hela lektionerna kunde gå åt till att övertala 25 elever om att lämna ifrån sig telefonen. Det blev tjafs varje lektion. Så tyvärr har högstadieeleverna tillgång till telefonerna hela tiden. Ska bli spännande om det blir någon skillnad nästa läsår när det blir ett nationellt förbud hela skoldagen även på högstadiet.

Det där sista är intressant. Högstadiet där jag jobbade hade samma grej, telefonerna samlades in i början av lektionen och gavs tillbaks när lektionen var över. Enda gången det krånglades var när vårdnadshavare blandade sig i och hävdade att hem behövde konstant kontakt med sitt barn. Alla elever bara köpte att det var så det funkade. (Sen hade vi ju spelevinkar som alltid skulle 'låtsas' lämna in och ta tillbaka telefonen sen men lämnade snällt in om man tittade på dem).

Kan det vara kulturbundet till skolan att det funkar så olika?

 

[Roheryn]

Min dotter är 25 nu och har haft smartphone sen hon var 11 om jag minns rätt. Jag har aldrig haft koden till hennes telefon och aldrig gått in och läst något som hon inte själv visat mig. Däremot HAR hon visat en del konversationer som hon inte vetat hur hon ska hantera - huvudsakligen kompisar som betett sig illa eller haft konstiga lojalitetskrav och även ibland sånt som hon har blivit glad över och velat visa. Självklart alltid i förtroende - hon vet att jag aldrig skulle föra någonting vidare utan hennes tillåtelse. En gång bad hon mig dock att kontakta några stallkompisar som var väldigt hårda mot henne och drev någon sorts kampanj om att hon var elak mot vår häst (!). Jag kände ju också de här tjejerna så skrev själv till dem från mitt eget konto att om de hade synpunkter på hur vår häst blev behandlad så var de välkomna att prata med mig om det - det var nämligen min häst! De bad om ursäkt och något sådant hände aldrig igen. Tror de var 13-14 år när detta hände. Så visst kan det hända saker i den digitala världen som kräver en vuxens ingripande, men jag tycker nog att det som regel kan hanteras på annat sätt än att man som förälder rutinmässigt läser saker på sina barns telefoner. Hur man agerar vid misstanke om brott, droger eller andra allvarligare saker är dock kanske en annan sak.

Vi har också, framförallt när dottern var i yngre tonåren, haft en hel del konversationer om grooming och phishing och hur man skyddar sig respektive hur man agerar om man tror att man är utsatt. Det har också, dock när hon var i något äldre ålder, förekommit killar som bett om nakenbilder vilket vi då också pratat om och hon har själv bestämt hur hon vill hantera det (hon var nog myndig då, och valde att blocka utan förklaring).

Jag tänker att om man har en i grunden bra och öppen dialog med sitt barn och visar att man respekterar barnets integritet så är chansen hyfsat god att man får möjlighet att hjälpa när saker skiter sig även om man inte har tillgång till alla meddelanden på barnets telefon.

Ska dock tilläggas att det ju såklart kan vara ett ännu hårdare klimat nu än när min dotter började med smartphone - det var ändå ett relativt nytt fenomen när hon var 11.

 

[Roheryn]

Tänk, att det där var aldrig något problem innan det fanns smartphones … man kollade på kartan i tunnelbanan, frågade en spärrvakt eller annan människa.
Det finns kartor på de allra flesta stationer och hållplatser och finns det inte kan man gå in i en butik eller annan verksamhet och fråga om vägen.

Det är klart att det fanns problem före smartphonernas och mobilernas tid! Kommer fortfarande ihåg när jag var 11 och skulle åka buss till närmaste stad där mamma skulle möta upp. Jag missade den bussen men kom med på nästa buss som bara gick ett par minuter senare men som tog en längre väg och kom till stationen där mamma väntade 20 minuter senare än den första bussen.... Jag var mest lite rädd att mamma skulle vara arg (det var hon inte), men nu som vuxen kan jag ju inse hur superstressad och rädd mamma var när jag inte kom med bussen som vi hade bestämt! Hon hade garanterat gjort nästan vad som helst för att kunna kontakta mig då!

Dessutom bor inte alla i stockholm - det sitter i allmänhet inte kartor uppsatta vid busshållplatserna på landet och inte har vi spärrvakter heller... här är liksom landsbygd - en väg med en hållplatsskylt och möjligen en liten parkeringsficka. Finns det en busskur är det lyx! Jag uppskattar VERKLIGEN lokaltrafikens appar som upplyser mig om hur långt bussen kommit på sin färd, om det uppstått förseningar etc. så jag slipper gå till hållplatsen "för tidigt" om vädret inte är så trevligt (det är ju alltid i sämre väder som bussen blir försenad, upplever jag...)

 

[cherie]

Intressant att följa denna tråd. Jag har en snart 6-åring så jag tänker att nu när skolan snart börjar så kommer dessa frågor successivt bli mer aktuella. Jag våndas inför det!

Precis som någon/några andra i tråden så är jag också färgad (kanske lite skadad) av mitt jobb. Jag är oerhört bekymrad över vad som försiggår på sociala medier och på telefonerna generellt, och att barn idag vistas så stor del av sin tid på en arena som i princip är helt utan vuxen närvaro.

Jag tror jag har lite mer inblick än gemene vuxen då ungdomar visar och berättar saker i förtroende för mig, men då tror jag ändå att jag nog inte ens till 5% förstår eller har insyn i allt som faktiskt sker. Det är ett vidrigt klimat när barn och ungdomar får härja "fritt" skyddade bakom skärm och ibland även anonymitet. Det delas också oerhört mycket våldsamt och stötande material, och barnet kommer bli exponerad oavsett om man vill eller ej.

Och då har jag inte ens vägt in andra risksituationer som barn ständigt utsätts för online. Jag vet inte hur många här som sett t.ex. dokumentären "Upddrag granskning: dödens chattrum" på svtplay. Det var en del som var nytt för mig när jag såg den, men efter det har jag börjat fråga ungdomarna jag träffar och det är skrämmande hur många som varit utsatta för dessa saker. Med stor rädsla och skam som följd.

Så... Det enda jag tänker idag är att jag på något sätt kommer vilja ha insyn och kontroll på vad mitt barn gör på en framtida telefon. På vilket sätt det ska ske vet jag inte än.

 

[Badger]

Flera av mina bekanta har sagt att de regelbundet läser igenom alla SMS-konversationer och liknande för att se vad som har skrivits. Har även läst det här att folk gör det.

Nu menar jag inte när man misstänker att något är fel utan bara rakt av som en vardaglig kontroll.

Hela min inre rättskänsla skriker högt av upprördhet och tycker att detta är extremt kränkande och integritetsöverskridande. Dessutom kan man ju radera konversationer och på det sättet dölja eventuella fel.

Hur gör ni? Är det jag som är för känslig? Blir lite ambivalent när det verkar vara så vanligt att på rutin kolla sina barns telefoner.

Uh nej det gör jag inte.

Det skulle inte kännas rätt. Ge dåliga vibbar om att det är ok? (tex kolla mannens/fruns)

Min man ser dock en del pga ledare i förening och föreningschatt.

 

[Badger]

Jag är mellanstadielärare och jisses vad 10-12-åringar skriver fruktansvärda saker till varandra (inte sms utan meddelanden och kommentarer i diverse sociala medier, gruppchattar osv.). Ger man sina såpass unga barn en smartphone och tillgång till sociala medier och/eller sådana chattar så borde man verkligen som förälder ha koll.

Såå många gånger har jag varit med om att en elev kommer till mig och är ledsen över något en annan elev har skrivit, ibland har de tagit skärmdumpar och visar mig. Jag är så less på att som lärare behöva lägga tid på det där, hade jag fått bestämma hade de absolut inte fått använda sociala medier eller dessa chattar. Men det är föräldrarna som bestämmer och sedan kommer konflikterna i skolan för det är där barnen ses IRL. När jag sedan ringer till föräldern till eleven som har skrivit något elakt så är det oftast ren förnekelse: "Nä, hon har inte ens den appen" eller "Jag har koll på vad han skriver!" och när då en skärmdump kan visas upp är föräldrarna helt i chock. De hade aldrig kunnat tro att deras barn skulle skriva något sådant.

Ännu värre är det ju med hur oerhört lätt barnen kan bli kontaktade och lurade av vuxna som inte vill dem väl. Usch.

Nu pratar jag som sagt om barn i mellanstadieåldern, det är oftast värst i fyran och femman, jag tänker att föräldrarna kan släppa kontrollen mer och mer ju äldre barnen blir. Men åldersgränserna på sociala medier finns av en anledning och jag är själv med i en "föräldrapakt" där vi är ett helt gäng som gått samman och stöttar varandra i att avvakta med smartphone till våra barn.

Tråden kanske bara handlade om sms, och därmed om de barn som inte har tillgång till sociala medier? Då är i alla fall risken för grooming betydligt mindre.

Klassen stängde ned klasschatten pga det. (min unge var inte på den).
De får bara ha en som lärarna är med på.

 

[Mirre]

Flera av mina bekanta har sagt att de regelbundet läser igenom alla SMS-konversationer och liknande för att se vad som har skrivits. Har även läst det här att folk gör det.

Nu menar jag inte när man misstänker att något är fel utan bara rakt av som en vardaglig kontroll.

Hela min inre rättskänsla skriker högt av upprördhet och tycker att detta är extremt kränkande och integritetsöverskridande. Dessutom kan man ju radera konversationer och på det sättet dölja eventuella fel.

Hur gör ni? Är det jag som är för känslig? Blir lite ambivalent när det verkar vara så vanligt att på rutin kolla sina barns telefoner.

Jag gjorde det på sonens när han var yngre, han visste om det dock. Det var av specifika anledningar som det var befogat, annars hade jag inte gjort det. På yngre sonen har jag inte läst, det har inte funnits anledning.

 

[Madde_padde]

Intressant att följa denna tråd. Jag har en snart 6-åring så jag tänker att nu när skolan snart börjar så kommer dessa frågor successivt bli mer aktuella. Jag våndas inför det!

Precis som någon/några andra i tråden så är jag också färgad (kanske lite skadad) av mitt jobb. Jag är oerhört bekymrad över vad som försiggår på sociala medier och på telefonerna generellt, och att barn idag vistas så stor del av sin tid på en arena som i princip är helt utan vuxen närvaro.

Jag tror jag har lite mer inblick än gemene vuxen då ungdomar visar och berättar saker i förtroende för mig, men då tror jag ändå att jag nog inte ens till 5% förstår eller har insyn i allt som faktiskt sker. Det är ett vidrigt klimat när barn och ungdomar får härja "fritt" skyddade bakom skärm och ibland även anonymitet. Det delas också oerhört mycket våldsamt och stötande material, och barnet kommer bli exponerad oavsett om man vill eller ej.

Och då har jag inte ens vägt in andra risksituationer som barn ständigt utsätts för online. Jag vet inte hur många här som sett t.ex. dokumentären "Upddrag granskning: dödens chattrum" på svtplay. Det var en del som var nytt för mig när jag såg den, men efter det har jag börjat fråga ungdomarna jag träffar och det är skrämmande hur många som varit utsatta för dessa saker. Med stor rädsla och skam som följd.

Så... Det enda jag tänker idag är att jag på något sätt kommer vilja ha insyn och kontroll på vad mitt barn gör på en framtida telefon. På vilket sätt det ska ske vet jag inte än.

Vilket bra inlägg!

 

[vilde]

Även kriminella gäng som försöker dra in unga i deras nät, som vuxen är det självklart att den världen skall man hålla sig så långt borta från som möjligt men för unga, som kanske även känner någon som är med och som agerar för att dra in andra är det inte alls lika självklart. Och har man väl dragits in är det väldigt svårt att ta sig ur nätet.

 

[Lingon]

och att barn idag vistas så stor del av sin tid på en arena som i princip är helt utan vuxen närvaro.

Jag klippte den här lilla meningen. Det gjorde väl vi också när vi var små? Iaf häromkring när jag var liten. Fast arenan var utomhus. Föräldrarna var hemma eller på jobbet. Mellan skola och middag var vi ute och lekte i timmar. Hade inget sätt att kontakta föräldrarna annat än att gå hem. Föräldrarna hade inget sätt att få tag på en. Man hade en tid man skulle vara hemma till middagen. Däremellan var man ute med kompisar. Vi cyklade runt, byggde kojor, lekte på olika lekplatser. Det här var från lågstadiet och uppåt. Man fick instruktioner om att inte prata med främlingar, inte följa med nån (inte ens om denne erbjöd godis eller sa sig ha en hundvalp man kunde få klappa) och att vara försiktig vid t.ex. bilvägar. Det är faktiskt råd som är rätt lika de jag gett till mitt barn gällande mobilen/datorn. Prata inte med någon du inte känner, skicka inga bilder och känns något konstigt kom och prata med oss.

 

[jeennnnyy]

Jag klippte den här lilla meningen. Det gjorde väl vi också när vi var små? Iaf häromkring när jag var liten. Fast arenan var utomhus. Föräldrarna var hemma eller på jobbet. Mellan skola och middag var vi ute och lekte i timmar. Hade inget sätt att kontakta föräldrarna annat än att gå hem. Föräldrarna hade inget sätt att få tag på en. Man hade en tid man skulle vara hemma till middagen. Däremellan var man ute med kompisar. Vi cyklade runt, byggde kojor, lekte på olika lekplatser. Det här var från lågstadiet och uppåt. Man fick instruktioner om att inte prata med främlingar, inte följa med nån (inte ens om denne erbjöd godis eller sa sig ha en hundvalp man kunde få klappa) och att vara försiktig vid t.ex. bilvägar. Det är faktiskt råd som är rätt lika de jag gett till mitt barn gällande mobilen/datorn. Prata inte med någon du inte känner, skicka inga bilder och känns något konstigt kom och prata med oss.

Jo fast antalet situationer barnet kan hamna i och antalet okända personer barnet kommer stöta på är ju ändå helt olika. Gissar att dina föräldrar ändå hade lite koll på vilka du umgicks med när du gick i lågstadiet, det är ju också en parallell man kan dra och tänka att det är rimligt att hålla lite koll online

 

[Lingon]

Jo fast antalet situationer barnet kan hamna i och antalet okända personer barnet kommer stöta på är ju ändå helt olika. Gissar att dina föräldrar ändå hade lite koll på vilka du umgicks med när du gick i lågstadiet, det är ju också en parallell man kan dra och tänka att det är rimligt att hålla lite koll online

Det var fortfarande en arena utan vuxna. Parallellen hade varit om våra föräldrar följde efter oss när vi var ute för att hålla koll på vilka vi träffade och vad vi gjorde.

 

[jeennnnyy]

Det var fortfarande en arena utan vuxna. Parallellen hade varit om våra föräldrar följde efter oss när vi var ute för att hålla koll på vilka vi träffade och vad vi gjorde.

Och jag tycker parallellen är rätt skev för att det är HELT olika typer av arenor. Och jag gissar att dina föräldrar hade viss koll på dina kompisar. Jag följer inte efter mina barn varje steg de tar men har rätt bra koll på deras kompisar eftersom de ofta är här. Är de i nån park etc kan det självklart komma förbi nån/några okända, men tycker fortfarande det är en helt annan nivå på möjligt interaktion med okända.

 

[Lingon]

Och jag tycker parallellen är rätt skev för att det är HELT olika typer av arenor. Och jag gissar att dina föräldrar hade viss koll på dina kompisar. Jag följer inte efter mina barn varje steg de tar men har rätt bra koll på deras kompisar eftersom de ofta är här. Är de i nån park etc kan det självklart komma förbi nån/några okända, men tycker fortfarande det är en helt annan nivå på möjligt interaktion med okända

Min poäng var bara att det är inget nytt alls att barn rör sig på arenor utan vuxna.

Om jag känt att jag behövde hålla koll på barnets kompisar hade jag haft helt andra problem som inte kan lösas genom övervakning av mobilen.

 

[jeennnnyy]

Min poäng var bara att det är inget nytt alls att barn rör sig på arenor utan vuxna.

Om jag känt att jag behövde hålla koll på barnets kompisar hade jag haft helt andra problem som inte kan lösas genom övervakning av mobilen.

Jag menar såklart inte att man ska hålla koll på sina barns kompisar utan att man har lite koll på dem, dvs man vet lite vilka de är.
Och jag kan inte begripa hur du kan likställa tillgängligheten och nåbarheten som en smartphone innebär med att lågstadiebarn leker utan övervakande vuxen. Vi gör uppenbart diametralt olika bedömning av riskerna i de olika situationerna.

För mig är det typ som att tänka att en sexåring borde kunna gå över en motorväg utan trafikljus baserat på att barnet ju ändå brukar korsa villagatan där sällan kommer nån bil.

 

[Lingon]

Jag menar såklart inte att man ska hålla koll på sina barns kompisar utan att man har lite koll på dem, dvs man vet lite vilka de är.
Och jag kan inte begripa hur du kan likställa tillgängligheten och nåbarheten som en smartphone innebär med att lågstadiebarn leker utan övervakande vuxen. Vi gör uppenbart diametralt olika bedömning av riskerna i de olika situationerna.

För mig är det typ som att tänka att en sexåring borde kunna gå över en motorväg utan trafikljus baserat på att barnet ju ändå brukar korsa villagatan där sällan kommer nån bil.

Jag håller ju iaf inte koll på mitt barns vänner genom att läsa i mitt barns mobil. De lär jag känna när de är här.

 

[jeennnnyy]

Jag håller ju iaf inte koll på mitt barns vänner genom att läsa i mitt barns mobil. De lär jag känna när de är här.

Herregud, jag håller koll på vad MINA barn gör på nätet genom att kolla deras telefoner ibland. Den här diskussionen är ju helt knäpp.

För att förtydliga håller jag självklart koll på mina barn på andra sätt också

 

[Lingon]

Herregud, jag håller koll på vad MINA barn gör på nätet genom att kolla deras telefoner ibland. Den här diskussionen är ju helt knäpp.

För att förtydliga håller jag självklart koll på mina barn på andra sätt också

Återigen, det är inget nytt att barnen spenderar en betydande del av sin tid i en arena utan vuxna. Det har barn gjort i alla tider.

 

[jeennnnyy]

Återigen, det är inget nytt att barnen spenderar en betydande del av sin tid i en arena utan vuxna. Det har barn gjort i alla tider.

Och igen! Jag tycker den arenan är helt annorlunda, därför känner jag ett behov av att hålla koll. Jag känner för övrigt visst behov av att hålla koll på mitt barns umgänge utanför telefon också, men det sker liksom automatiskt när kompisar är här.

Har inte påstått att barn aldrig umgåtts utan vuxennärvaro innan telefonernas tid, men antalet personer som snabbt kan kontakta mitt barn har ju ökat radikalt med telefoner, det måste väl även du se?

 

[nullo-modo]

Jag klippte den här lilla meningen. Det gjorde väl vi också när vi var små? Iaf häromkring när jag var liten. Fast arenan var utomhus. Föräldrarna var hemma eller på jobbet. Mellan skola och middag var vi ute och lekte i timmar. Hade inget sätt att kontakta föräldrarna annat än att gå hem. Föräldrarna hade inget sätt att få tag på en. Man hade en tid man skulle vara hemma till middagen. Däremellan var man ute med kompisar. Vi cyklade runt, byggde kojor, lekte på olika lekplatser. Det här var från lågstadiet och uppåt. Man fick instruktioner om att inte prata med främlingar, inte följa med nån (inte ens om denne erbjöd godis eller sa sig ha en hundvalp man kunde få klappa) och att vara försiktig vid t.ex. bilvägar. Det är faktiskt råd som är rätt lika de jag gett till mitt barn gällande mobilen/datorn. Prata inte med någon du inte känner, skicka inga bilder och känns något konstigt kom och prata med oss.

Här var det ändå inte vuxenfritt på samma sätt som på internet. Andras äldre syskon gick förbi och inte tusan hade någon äckligt gubbe fått så många chanser ute som på internet, för även om inte det var någons föräldrar som såg så var det någon annan vuxen som kunde se om det fanns en äcklig gubbe i buskarna. Och nog fick vi höra om vi hittat på sattyg eller började umgås i fel kretsar då det var någon som talade om det för mamma eller pappa.