Det här med kramar?

[athena_arabians]

Jag är gärna fysisk med personer jag tycker om och vill vara fysisk med (oavsett kön). Jag har också vänner som jag gärna kramat men som jag vet inte gillar det och givetvis respekterar jag det.

Att "ersätta" ett handslag med en kram är absolut inte ok.

Sedan ska jag väl säga att jag klarar av ovälkomna kramar helt ok, det är liksom inget trauma för mig. Men om jag kan/hinner hivar jag absolut fram handen för att hälsa om det är någon jag inte vill krama.

Kan också tillägga att den som försöker ta på mitt hår råkar illa ut. Som barn hade jag jättelångt och jättetjockt vågigt hår som alla skulle kladda på för "det var ju så fint" Det sitter kvar, mitt hår ska en ge fan i!

 

[BernT]

Jag avskyr (nu blir alla sjukt förvånade ) också kramar från folk jag jobbar med. Vänner och familj absolut inte problem.

Mitt jobb (eller ja alltså myndigheten överlag inte min avdelning) har emellanåt stora problem med ovälkommet beteende så förstår inte de som ska krama folk de inte ens känner. De har ingen aning hur det kommer mottas men bara förutsätter att de har rätt att kramas.

Om nån är ledsen är en annan sak, då kan jag ge den en kram om den vill.

 

[Otherside]

För ett tag sedan behövde jag kopiera ut ett stort antal viktiga dokument som fanns i mobilen. Mer än vad jag ville kopiera ut hemma. Så jag åkte till biblioteket och fick hjälp - det visade sig vara orimligt komplicerat att föra över sidorna till deras maskin, bibliotekarien och jag stod minst en halvtimma och försökte reda ut det hela. Så! ÄNTLIGEN! Det fungerade! Bibliotekarien blev så glad att hon gav mig en mycket lätt klapp på armen ... men skyggade tillbaka blixtsnabbt och bad storligen om ursäkt för att hon vidrört mig. Jag blev lite ställd - det var ju en mycket lätt liten klapp, ingen kram eller nåt. Jag har tänkt på det där - hur viktigt det blivit med Personal Space och att inte vidröra andras kroppar utan tillåtelse. Och det ÄR bra, men.... Den reaktionen kändes nästan sorglig.

Sen tänker jag på dottern som äntligen lärt sig ta emot och ge de ideliga kindpussarna som delas ut åt höger och vänster i Frankrike, där hon bor just nu. Och personer jag känner, från Spanien, som kanske inte kramas (just kramandet tror jag är rätt typiskt svenskt!) men gärna vidrör. Och det är helt naturligt.

Så - är det kulturellt? Eller bara personlig preferens, fastän det känns lite som att vi i Sverige ser allvarligare på att bli vidrörda. Jag velar lite i min egen åsikt, då jag självklart inte vill bli kladdad på av vem som helst i vilka situationer som helst. (Oinbjudna sexuellt laddade vidröranden är givetvis ett stor no no!!!)

 

[Otherside]

Tillägg till mitt inlägg ovan: Vi svenskar är väl de enda som avslutar mail, sms osv osv med ”Kram!” ? En icke fysisk kram men ändå. En fundering bara. På hur kramandet blivit en grej.

 

[athena_arabians]

Jag avskyr (nu blir alla sjukt förvånade ) också kramar från folk jag jobbar med. Vänner och familj absolut inte problem.

Mitt jobb (eller ja alltså myndigheten överlag inte min avdelning) har emellanåt stora problem med ovälkommet beteende så förstår inte de som ska krama folk de inte ens känner. De har ingen aning hur det kommer mottas men bara förutsätter att de har rätt att kramas.

Om nån är ledsen är en annan sak, då kan jag ge den en kram om den vill.

Är någon ledsen försöker jag känna av situationen om det är ok med fysisk kontakt, om än kanske inte en kram (men ibland en kram också).

När jag kraschade första gången med pickupen så kände jag ledaren för brandkåren som var först på plats av blåljusen. Det första som hände var att han gav mig en jättekram och frågade hur det var med mig (jag hade kommit ur bilen så jag stod bredvid den). Det var mycket välkommet i den situationen.

 

[Fru_Tuvstarr]

Lite inspirerad av handskakartråden och också för att jag har ett evenemang framför mig i veckan som jag fasar lite för. Vad känner ni för det här med att kramas med kreti och pleti? Kan man backa ur det utan att bli stämplad som socialt awkward? Är det till och med okej att vara socialt awkward?

Jag är inte en kramig person. Jag är inte uppväxt i en kramig familj, det har inte varit vårt sätt att hantera känslor alls. Och jag tycker faktiskt det är rent obehagligt. Det finns i ärlighetens namn två personer som jag under mina snart 37 år har varit helt bekväm med att krama. Min femtonåriga kusin som hela sitt liv varit en person som velat sitta i knäet, hålla i handen, kramas, så där har det liksom växt fram sen hon var liten. Och en kille jag träffade som jag var så galet kär i. Annars är jag obekväm med alla, inklusive personer som jag verkligen genuint gillar.

Detta är sällan ett problem eftersom ingen annan än kusinen i min närhet är den kramiga typen. Det är nån kollega som gjort nån kramattack nån gång men backat när jag blir stel som en pinne.

Men. Nu ska jag som sagt på en tillställning där det finns en före detta ingift släkting som envisas med att kramas i tid och otid. Personen är inte speciellt trevlig och har alltid markerat att hen egentligen inte vill ha med oss att göra, men ska ändå envisas med att kramas. Jag ville inte krama människan innan och definitivt inte efter separationen. Relationen är minst sagt frostig och det har framkommit påtryckningar om att alla måste ”bete sig”. Och jag känner verkligen att jag vill inte. Stopp min kropp, typ.

Hur hade ni gjort?

(Det är en kvinna det är fråga om, så det inte så att det är en snuskig gubbe eller nått som tafsar. Men jag tycker likväl att det är fruktansvärt jobbigt.)

Usch! Jag känner precis likadant. Varför ska det kramas? Tycker det är hemskt obehagligt.
Kan du inte vara säga att "jag kramas tyvärr inte". Ingen mer förklaring. Jag ska också börja göra det. Just nu står jag bara kvar och låtsas att inte se när någon kommer med öppen famn. Får rysningar av bara tanken.

 

[lingonben]

Tillägg till mitt inlägg ovan: Vi svenskar är väl de enda som avslutar mail, sms osv osv med ”Kram!” ? En icke fysisk kram men ändå. En fundering bara. På hur kramandet blivit en grej.

Jag hade en brasiliansk kollega en gång i tiden som avslutade jobbmail med "puss och kram". Jag studsade till en smula första gången jag läste det

 

[Sryoqwe]

Tillägg till mitt inlägg ovan: Vi svenskar är väl de enda som avslutar mail, sms osv osv med ”Kram!” ? En icke fysisk kram men ändå. En fundering bara. På hur kramandet blivit en grej.

Är inte kramande en ganska vanlig grej just i Sverige? Menar inte i text då, utan i verkligheten.

Men skriver man verkligen under med det, annat än till närstående? Jag har aldrig gjort det och heller inte mottagit något mail eller annat meddelande som avslutades med "Kram". Hade tyckt att det var mycket märkligt om någon skrev under så.

 

[Skojamindoja]

Jag har en kollega som kan skriva puss som avslutning, men det är ju verkligen bara till mig. Hon skriver ju inte puss i ett seriöst mejl.

Hade också studsat om någon använt det i mer seriösa jobbmejl.

 

[MissFideli]

Jag älskar att kramas! Jag kramas endel på jobbet, men med utvalda då. Med så har jag kollegor som inte kan låta bli att göra något sexuellt av det, då är det stopp. Andra är så goa att kramas att jag nästan letar efter dom. Jag mår bra av den typen av fysisk kontakt och behöver den.
Med det sagt, jag har nog kramat en och annan som inte ville. Oftast märker jag ju det, men skulle nån hålla fram handen eller bara hålla sig en bit ifrån och säga hej, skulle jag såklart tycka det är okej. Alla är olika och så ska det vara!

 

[Frokennordberg]

Bibliotekarien blev så glad att hon gav mig en mycket lätt klapp på armen ... men skyggade tillbaka blixtsnabbt och bad storligen om ursäkt för att hon vidrört mig. Jag blev lite ställd - det var ju en mycket lätt liten klapp, ingen kram eller nåt. Jag har tänkt på det där - hur viktigt det blivit med Personal Space och att inte vidröra andras kroppar utan tillåtelse. Och det ÄR bra, men.... Den reaktionen kändes nästan sorglig.

Jag håller med. Även om det är jättebra att man inte ”tar för sig” av någon annan så tycker jag det är en sorglig utveckling att man ska känna att man behöver be om ursäkt för minsta lilla beröring. Tänker då i stil med klapp på axeln/armen av omsorg eller bra jobb etc som jag ändå får anse vara väldigt harmlöst på alla sätt och vis för de allra flesta?

En sådan enkel liten sak kan dessutom vara den enda mänskliga beröringen som existerar för någon.

 

[Bison]

För ett tag sedan behövde jag kopiera ut ett stort antal viktiga dokument som fanns i mobilen. Mer än vad jag ville kopiera ut hemma. Så jag åkte till biblioteket och fick hjälp - det visade sig vara orimligt komplicerat att föra över sidorna till deras maskin, bibliotekarien och jag stod minst en halvtimma och försökte reda ut det hela. Så! ÄNTLIGEN! Det fungerade! Bibliotekarien blev så glad att hon gav mig en mycket lätt klapp på armen ... men skyggade tillbaka blixtsnabbt och bad storligen om ursäkt för att hon vidrört mig. Jag blev lite ställd - det var ju en mycket lätt liten klapp, ingen kram eller nåt. Jag har tänkt på det där - hur viktigt det blivit med Personal Space och att inte vidröra andras kroppar utan tillåtelse. Och det ÄR bra, men.... Den reaktionen kändes nästan sorglig.

Sen tänker jag på dottern som äntligen lärt sig ta emot och ge de ideliga kindpussarna som delas ut åt höger och vänster i Frankrike, där hon bor just nu. Och personer jag känner, från Spanien, som kanske inte kramas (just kramandet tror jag är rätt typiskt svenskt!) men gärna vidrör. Och det är helt naturligt.

Så - är det kulturellt? Eller bara personlig preferens, fastän det känns lite som att vi i Sverige ser allvarligare på att bli vidrörda. Jag velar lite i min egen åsikt, då jag självklart inte vill bli kladdad på av vem som helst i vilka situationer som helst. (Oinbjudna sexuellt laddade vidröranden är givetvis ett stor no no!!!)

Det är nog både kulturellt och personligt.
Jag intensivhatar fysisk kontakt med andra människor. Lägger någon en hand på min arm eller liknande måste jag verkligen stålsätta mig för att inte rygga undan eller av ren reflex slå bort den.
För mig är det vidrigt, rör du så dör du typ.

 

[Skojamindoja]

Jag vill tillägga att jag trots allt kan uppföra mig om det är en person jag gillar som kramar om mig, för som flera varit inne på, alla är ju olika och så måste det ju få vara. Men det tar inte bort att jag fortfarande tycker att det är obekvämt.

Men i just det här fallet är det alltså en person som i 25 års tid klampat över gränsen fast det är helt uppenbart att jag inte vill kramas och som dessutom betett sig väldigt, väldigt illa (framför allt under senare tid), så här handlar det inte bara om att det är obehagligt att kramas i sig. Utan även om att det handlar om en person som inte alls respekterar människors gränser och använder kramandet som en maktdemonstration.