Detta med känslor.

[astronaut]

Jag är 32 år och har under hela min tid på jorden nog aldrig sagt "jag älskar dig" till någon. Inte ens till min mamma. Det handlar inte om att jag ogillar mamma på något sätt men det känns inte bekvämt med att säga just de orden.

När någon säger "jag älskar dig" till mig blir jag stel och vet inte vad jag ska säga. I mitt huvud är alla positiva kommentarer mm en lögn. Mest för att i mitt bakhuvud ekar alla negativa tankar om "du kan inte det där", "det klarar du inte", "du är så jävla värdelös" osv osv så i sig känns det som om de orden är en lögn. Att jag är värdelös, inte värd något eller någon och att de orden sägs bara för att.

Jag pratade med min barndomsvän om detta och hon sade "nej, du har aldrig sagt det till en människa men det du gör för en visar ju på att du bryr dig om en, att du gillar en och du visar det genom ord/attityd/sätt att vara så då behövs inget muntligt "jag älskar dig".

Har noll problem med att säga "jag älskar dig" till mina djur.

Jag känner mig liksom känslokall när jag aldrig säger det, som om de tänker "jaha, här säger jag att jag älskar henne men hon älskar inte mig".

Hade den diskussionen med min morbrors fru för två år sedan typ.
"Astronaut, vi alla älskar dig men du älskar inte oss". Försökte förklara läget men det verkade inte komma in rätt.

Hur kan man på ett bra sätt förklara hur man fungerar? Att jag faktiskt inte ogillar någon fast man aldrig kan uttala dessa ord? Om de inte förstår att jag visar min uppskattning mm genom saker jag gör än att uttala det?

 

[Nahar]

Jag tänker att vissa personer kommer du aldrig kunna förklara att du älskar dem för på andra sätt än med ord. Eller, de kanske känner det ändå men tycker att det är viktigt att höra just de orden. Då blir det nog upp till dig om du tycker att det är värt det att konfrontera ditt eget obehag för den människan, eller inte.

Försöker inte peka finger eller säga att du måste göra det. Jag bara tänker att det är svårt att se det som en allmän grej, för det är så olika från relation till relation. Varje gång gör du ju ett val. Kanske har du bara inte träffat en människa som du älskar på det sättet att du vill säga det med ord?

 

[astronaut]

Jag tänker att vissa personer kommer du aldrig kunna förklara att du älskar dem för på andra sätt än med ord. Eller, de kanske känner det ändå men tycker att det är viktigt att höra just de orden. Då blir det nog upp till dig om du tycker att det är värt det att konfrontera ditt eget obehag för den människan, eller inte.

Försöker inte peka finger eller säga att du måste göra det. Jag bara tänker att det är svårt att se det som en allmän grej, för det är så olika från relation till relation. Varje gång gör du ju ett val. Kanske har du bara inte träffat en människa som du älskar på det sättet att du vill säga det med ord?

Fast jag har väldigt svårt att visa känslor rent generellt. En del tror jag mest beror på att jag inte är van vid vissa saker pga jag själv inte kommer från en familj som visade sådana typiska känslor. Varken mamma eller pappa var de där kramiga typen heller och om man ska jämföra min egna familj med många andra så visar vi heller inte sådana känslor heller. Innerst inne visste jag att jag betydde något för dem men att de aldrig sa det.

Jag vill ju inte få någon att tro att jag inte ogillar någon för att jag inte bekräftar deras ord med "tack, jag älskar dig med".

 

[Nahar]

Fast jag har väldigt svårt att visa känslor rent generellt. En del tror jag mest beror på att jag inte är van vid vissa saker pga jag själv inte kommer från en familj som visade sådana typiska känslor. Varken mamma eller pappa var de där kramiga typen heller och om man ska jämföra min egna familj med många andra så visar vi heller inte sådana känslor heller. Innerst inne visste jag att jag betydde något för dem men att de aldrig sa det.

Jag vill ju inte få någon att tro att jag inte ogillar någon för att jag inte bekräftar deras ord med "tack, jag älskar dig med".

Jag tror inte att någon skulle tro att du faktiskt ogillar dem bara för att du inte säger att du älskar dem. I sådana fall är det nog något annat fel på relationen. Har du upplevt någon gång att människor reagerar negativt när du inte svarar med samma ord?

 

[astronaut]

Har du upplevt någon gång att människor reagerar negativt när du inte svarar med samma ord?

Japps, väldigt ofta därav jag ställer frågan här. För jag vet inte hur jag ska få dem att förstå att bara för jag inte kan säga det med ord märker man oftast att jag ändå bryr mig om dem men att det istället märks på mina ageranden än med ord.

 

[hastflicka]

Jag ar nastan 70 ar gammal och sager fortfarande inte "Jag alskar dig" annat an till Maken. Jag tror det beror pa att jag vaxte upp med att man bara sa det till sin Make/Significant Other. Till mina barn, och mina narmaste vanner, sager jag ofta "I Love You"... for det ar vad man gor har i USA.
Jag sager dock "Jag alskar dig" till mina barnbarn, sa trots hog alder lar jag mig vartefter.

 

[TinyWiny]

För mig är älskar ett mycket starkt ord. Det är inget jag säger till alla jag tycker om och bryr mig om utan bara till mina barn, min sambo och mina djur. Nu har jag inte någon släkt omkring mig som du har så den släkt jag har (förutom mina barn) har jag inte särskilt mycket känslor för så skulle de komma och säga något liknande som din morbrors fru gjorde så hade jag mest ryckt på axlarna och tyckt att hen var märklig för de känner mig inte ens. Jag ser ingen självklarhet i att man älskar sin släkt bara för att de är släkt liksom. Jag älskar personer för den just de är. Inte för att vi delar gener eller för att de har råkat finnas runt omkring mig under uppväxten. Nu har jag inga sådana heller men jag tror du förstår vad jag menar. Man är fri att älska eller inte älska vem man vill och man är fri att säga det till dem eller låta bli.

Personligen kan jag inte heller förstå behovet, varför någon har behov av att säga "jag älskar dig" till alla hen bryr sig om, tycker om och kanske älskar men vi är olika och ska få vara olika och vi lägger också olika saker i ord. Att som barn få höra att man är älskad och veta det är enormt viktigt och för många även i en relation men jag skulle nog undra vad som händer om du hade sagt "jag älskar dig" till mig. Jag vet ju att du bryr dig, det kan ingen människa undgå att märka. Du är långtifrån känslokall, alternativet är att jag också är känslokall. Det kan såklart tänkas med.

Jag är inte uppväxt med varken kramar, ord eller andra handlingar som visar att någon har tyckt om mig men trots det har jag aldrig haft svårt för att säga till mina barn att jag älskar dem och visa dem det. Kärleken till dem är så stark, så intensiv och så mäktig att jag inte hade kunnat låta bli att säga det till dem utan att explodera. Kanske älskar du faktiskt inte de här människorna? Det är skillnad på att bry sig om, tycka om och älska. Iallafall för mig. Att då säga just de där orden bara för att de säger det till en blir ju också fel.

Du är ju vuxen nu och inget barn längre. Med andra ord är du i din fulla rätt att bestämma själv hur just du vill vara precis som alla andra som har passerat 20 vilket jag ser som den tiden då man inte längre kan "skylla" på hur man har växt upp utan man får skapa sitt eget liv, tillgodose sina egna behov och bli den man vill vara. Vill du kramas så kramas med de som vill krama dig oavsett hur det var när du växte upp, vill du inte kramas så låt bli. Vill du inte säga "jag älskar dig" så gör inte det då. Det är du i din fulla rätt att välja själv.

Jag tycker inte att man behöver lägga så mycket energi på att förklara. Vi människor är olika och måste få vara det. Att du känner värdelöshetskänslor när någon säger att de älskar dig är ju dock något du behöver jobba med att komma ifrån för din egen skull men kanske har du där också en liten ledtråd. Varför blir din reaktion det den blir istället för att fyllas av en trevlig känsla av att vara omtyckt? Är din känsla mer värd än andras? Ja jag vet att jag provocerar nu men jag har frågat mig själv varför jag ser mig som så värdelös och tänker på det istället för att ta till mig andras kärlek istället för att förkasta den vilket man faktiskt gör när man reagerar så. Inte för att andras känslor är viktigare eller för att andras åsikter om en ska återspegla ens egen känsla för sig själv utan för att man kan ta emot de känslorna (om det inte kommer från någon man inte vill ha att göra med såklart) och lägga dem i ett hörn av sitt hjärta, spara på dem tills man en dag fattar att man har ett värde och kan känna att man är värd någons positiva känslor.

Om någon frågar så säg rakt ut att du har svårt för att säga de där orden. Jag kan tycka att det är väl magstarkt av andra att ens fråga men det är ju jag det. För mig hade det varit långt över gränsen att någon skulle börja ifrågasätta varför jag inte säger "jag älskar dig" tillbaka. Så enormt gränslöst i mitt tycke. Men som sagt, jag har ingen släkt omkring mig (mer än mina barn och de är ju inte så gränslösa, uppväxta med mig som de är ) så kanske är det vanligt att släktingar ser det som sin rätt att krypa in under skinnet på en? Helt horribelt isåfall om du frågar mig.

 

[em-pirre]

Jag är likadan. Jätte obekvämt. Närhet överlag är obekvämt

 

[gulan]

Jag är 32 år och har under hela min tid på jorden nog aldrig sagt "jag älskar dig" till någon. Inte ens till min mamma. Det handlar inte om att jag ogillar mamma på något sätt men det känns inte bekvämt med att säga just de orden.

När någon säger "jag älskar dig" till mig blir jag stel och vet inte vad jag ska säga. I mitt huvud är alla positiva kommentarer mm en lögn. Mest för att i mitt bakhuvud ekar alla negativa tankar om "du kan inte det där", "det klarar du inte", "du är så jävla värdelös" osv osv så i sig känns det som om de orden är en lögn. Att jag är värdelös, inte värd något eller någon och att de orden sägs bara för att.

Jag pratade med min barndomsvän om detta och hon sade "nej, du har aldrig sagt det till en människa men det du gör för en visar ju på att du bryr dig om en, att du gillar en och du visar det genom ord/attityd/sätt att vara så då behövs inget muntligt "jag älskar dig".

Har noll problem med att säga "jag älskar dig" till mina djur.

Jag känner mig liksom känslokall när jag aldrig säger det, som om de tänker "jaha, här säger jag att jag älskar henne men hon älskar inte mig".

Hade den diskussionen med min morbrors fru för två år sedan typ.
"Astronaut, vi alla älskar dig men du älskar inte oss". Försökte förklara läget men det verkade inte komma in rätt.

Hur kan man på ett bra sätt förklara hur man fungerar? Att jag faktiskt inte ogillar någon fast man aldrig kan uttala dessa ord? Om de inte förstår att jag visar min uppskattning mm genom saker jag gör än att uttala det?

I love you Dad…...I love you to hannie. Frasen kommer från Lilla huset på prärien. Den fattiga präktiga familjen där LÖÖÖV hägrade och de strödde orden i kring sig. Laura sa till sin pappa att hon älskade honom och han bekräftade henne det samma. Mmmm....såååå fiiiiint!!
"Jag älskar dig" frasen kommer från amerikanska filmer - och flyttat in i svenska hem.
Jag har aldrig hört mina föräldrar säga att de älskade varann -min känsla säger att de gjorde det. Mina mamma har aldrig sagt att hon älskar mig-min känsla säger att jag är det.....väldigt mycket. har aldrig tvivlat på det. Mina bröder har aldrig sagt att de älskar mig -min känsla säger att jag har speciell roll i deras liv och vi uppskattar varann väldigt mycket.
Jag har aldrig sagt till mina älskade ungar att jag älskar dem- känslan vi har för varann är så stark att den inte behöver uttalas. (-hur vet jag det? Jag bara känner det)
Ingen av min vänner har vi sagt till varann att vi älskar varann och min känsla är att de tänker gott om mig.
Allt jag vill säga är det är inte de uttalade orden som avgör om man älskar någon eller att någon älskar en....det är handlingar och det är framför allt de känslor man skapar hos andra med sin person eller vad för känslor inom en andra skapar inom en som avgör om man känner sig älskad eller inte. Jag är 50år

 

[TinyWiny]

I love you Dad…...I love you to hannie. Frasen kommer från Lilla huset på prärien. Den fattiga präktiga familjen där LÖÖÖV hägrade och de strödde orden i kring sig. Laura sa till sin pappa att hon älskade honom och han bekräftade henne det samma. Mmmm....såååå fiiiiint!!
"Jag älskar dig" frasen kommer från amerikanska filmer - och flyttat in i svenska hem.
Jag har aldrig hört mina föräldrar säga att de älskade varann -min känsla säger att de gjorde det. Mina mamma har aldrig sagt att hon älskar mig-min känsla säger att jag är det.....väldigt mycket. har aldrig tvivlat på det. Mina bröder har aldrig sagt att de älskar mig -min känsla säger att jag har speciell roll i deras liv och vi uppskattar varann väldigt mycket.
Jag har aldrig sagt till mina älskade ungar att jag älskar dem- känslan vi har för varann är så stark att den inte behöver uttalas. (-hur vet jag det? Jag bara känner det)
Ingen av min vänner har vi sagt till varann att vi älskar varann och min känsla är att de tänker gott om mig.
Allt jag vill säga är det är inte de uttalade orden som avgör om man älskar någon eller att någon älskar en....det är handlingar och det är framför allt de känslor man skapar hos andra med sin person eller vad för känslor inom en andra skapar inom en som avgör om man känner sig älskad eller inte. Jag är 50år

Fast nä, visst sa folk i Sverige att de älskar varandra långt innan Lilla huset på prärien kom hit. Att just du inte har hört det innebär inte att ingen någonsin sa det.

 

[Takire]

Jag är 32 år och har under hela min tid på jorden nog aldrig sagt "jag älskar dig" till någon. Inte ens till min mamma. Det handlar inte om att jag ogillar mamma på något sätt men det känns inte bekvämt med att säga just de orden.

När någon säger "jag älskar dig" till mig blir jag stel och vet inte vad jag ska säga. I mitt huvud är alla positiva kommentarer mm en lögn. Mest för att i mitt bakhuvud ekar alla negativa tankar om "du kan inte det där", "det klarar du inte", "du är så jävla värdelös" osv osv så i sig känns det som om de orden är en lögn. Att jag är värdelös, inte värd något eller någon och att de orden sägs bara för att.

Jag pratade med min barndomsvän om detta och hon sade "nej, du har aldrig sagt det till en människa men det du gör för en visar ju på att du bryr dig om en, att du gillar en och du visar det genom ord/attityd/sätt att vara så då behövs inget muntligt "jag älskar dig".

Har noll problem med att säga "jag älskar dig" till mina djur.

Jag känner mig liksom känslokall när jag aldrig säger det, som om de tänker "jaha, här säger jag att jag älskar henne men hon älskar inte mig".

Hade den diskussionen med min morbrors fru för två år sedan typ.
"Astronaut, vi alla älskar dig men du älskar inte oss". Försökte förklara läget men det verkade inte komma in rätt.

Hur kan man på ett bra sätt förklara hur man fungerar? Att jag faktiskt inte ogillar någon fast man aldrig kan uttala dessa ord? Om de inte förstår att jag visar min uppskattning mm genom saker jag gör än att uttala det?

Jag klarar inte heller av att säga "jag älskar dig" till andra människor. Det är extremt laddade ord för mig. Säger det dock till hunden och till andra djur och om andra saker "jag älskar att leva", "jag älskar att gå barfota på gräs".

Jag vet heller inte hur jag ska reagera på ett "jag älskar dig" riktat mot mig, även om jag inte upplever det som en lögn.

 

[Lobelia]

Fast nä, visst sa folk i Sverige att de älskar varandra långt innan Lilla huset på prärien kom hit. Att just du inte har hört det innebär inte att ingen någonsin sa det.

Jag kan inte annat än att hålla med. Kärlek har funnits och finns överallt i alla kulturer. Sen kanske man har andra ord för att uttrycka det. Och nej "Det lilla huset på prärien" införde inte uttrycket i Sverige. Det användes med all säkerhet innan böckerna och TV serien kom till. Det är dessutom endast ett halvkänt barnprogram baserade på dito böcker och inget som satt något allmänt avtryck i Sverige.

 

[athena_arabians]

Jag är 32 år och har under hela min tid på jorden nog aldrig sagt "jag älskar dig" till någon. Inte ens till min mamma. Det handlar inte om att jag ogillar mamma på något sätt men det känns inte bekvämt med att säga just de orden.

När någon säger "jag älskar dig" till mig blir jag stel och vet inte vad jag ska säga. I mitt huvud är alla positiva kommentarer mm en lögn. Mest för att i mitt bakhuvud ekar alla negativa tankar om "du kan inte det där", "det klarar du inte", "du är så jävla värdelös" osv osv så i sig känns det som om de orden är en lögn. Att jag är värdelös, inte värd något eller någon och att de orden sägs bara för att.

Jag pratade med min barndomsvän om detta och hon sade "nej, du har aldrig sagt det till en människa men det du gör för en visar ju på att du bryr dig om en, att du gillar en och du visar det genom ord/attityd/sätt att vara så då behövs inget muntligt "jag älskar dig".

Har noll problem med att säga "jag älskar dig" till mina djur.

Jag känner mig liksom känslokall när jag aldrig säger det, som om de tänker "jaha, här säger jag att jag älskar henne men hon älskar inte mig".

Hade den diskussionen med min morbrors fru för två år sedan typ.
"Astronaut, vi alla älskar dig men du älskar inte oss". Försökte förklara läget men det verkade inte komma in rätt.

Hur kan man på ett bra sätt förklara hur man fungerar? Att jag faktiskt inte ogillar någon fast man aldrig kan uttala dessa ord? Om de inte förstår att jag visar min uppskattning mm genom saker jag gör än att uttala det?

Jag har nog aldrig hört mina föräldrar säga att de älskar mig. En orubblig sanning i hela mitt liv har varit att jag vet att mina föräldrar älskar mig, de behövde inte säga det (jag var ett mycket efterlängtat barn, det tog lite tid för dem att blir gravida). De var kärleksfulla men satte inte ord på det. Vi har väl aldrig varit speciellt fysiska med varandra heller men fysisk kontakt har heller inte varit obekväm. Det har väl varit lite allmänt svenskt återhållsfullt och lagom

Det är sannerligen inget krav att säga att man älskar någon och givetvis kan man visa att man älskar och bryr sig om någon annan utan att klä det i ord.

 

[Hoarfrost]

Jag är 30 och har aldrig sagt orden jag älskar dig. Till någon. Inte ens till djuren.
Det går inte att ta orden i munnen, det går inte överhuvudtaget att säga någon liknande fras för mig. "Vad fin du är!" "jag saknar dig" "du är så himla bra" och liknande finns inte i mitt ordförråd.
Jag kramar väldigt sällan, det är bara om någon jag tycker om tar initiativ. Min senaste kram var när jag fyllde 25.
Har aldrig heller hört någon säga liknande till mig.

Men jag är sådan, det är min personlighet. Jag har även växt upp med föräldrar som aldrig sagt något sådant till mig. Aldrig hört "Vad stolt jag är!" eller "Vad duktig du var på X". Den enda som sagt att den är stolt över mig är bästa kompisens pappa, när jag tog studenten. Det var då jag började tänka på det där, att sånt är svårt för mig och att mina föräldrar aldrig sagt att jag gjort något bra.

Men jag tror att mina föräldrar älskar mig, och att de är stolta över mig. Jag hoppas att mina föräldrar och alla jag älskar förstår att jag älskar dem. Jag hoppas mina handlingar och annat visar det.

 

[Lobelia]

Jag är 32 år och har under hela min tid på jorden nog aldrig sagt "jag älskar dig" till någon. Inte ens till min mamma. Det handlar inte om att jag ogillar mamma på något sätt men det känns inte bekvämt med att säga just de orden.

När någon säger "jag älskar dig" till mig blir jag stel och vet inte vad jag ska säga. I mitt huvud är alla positiva kommentarer mm en lögn. Mest för att i mitt bakhuvud ekar alla negativa tankar om "du kan inte det där", "det klarar du inte", "du är så jävla värdelös" osv osv så i sig känns det som om de orden är en lögn. Att jag är värdelös, inte värd något eller någon och att de orden sägs bara för att.

Jag pratade med min barndomsvän om detta och hon sade "nej, du har aldrig sagt det till en människa men det du gör för en visar ju på att du bryr dig om en, att du gillar en och du visar det genom ord/attityd/sätt att vara så då behövs inget muntligt "jag älskar dig".

Har noll problem med att säga "jag älskar dig" till mina djur.

Jag känner mig liksom känslokall när jag aldrig säger det, som om de tänker "jaha, här säger jag att jag älskar henne men hon älskar inte mig".

Hade den diskussionen med min morbrors fru för två år sedan typ.
"Astronaut, vi alla älskar dig men du älskar inte oss". Försökte förklara läget men det verkade inte komma in rätt.

Hur kan man på ett bra sätt förklara hur man fungerar? Att jag faktiskt inte ogillar någon fast man aldrig kan uttala dessa ord? Om de inte förstår att jag visar min uppskattning mm genom saker jag gör än att uttala det?

Kärlek och känslor ett känsligt ämne för många. Jag har sagt jag älskar dig till några personer och menat det, och jag har troligen hört uttrycket under min uppväxt även om jag inte minns det. Numera säger min mor det då och då och hon menar det. Talat om känslor har vi inte gjort i någon utsträckning förut, tvärt om.

Jag blir sorgsen när jag ser dig skriva om din morbrors fru. Kärlek handlar inte om att strö orden omkring sig och att skuldbelägga andra. Det handlar heller inte om att jämföra vem som tycker om eller älskar mest eller älskar överhuvudtaget. I det sammanhanget känns det inte som att din morbrors fru inte alls talar om kärlek och eller känner kärlek för dig utan om någon slags prestation, en villkorad kärlek du förväntas betala med kärlek men att du misslyckats och får det nedstucken i halsen - knappast en kärleksfull handling - i och för sig lite beroende på sammanhanget. Kanske det är okej i ett djupt samtal sagt med eftertanke och i syfte att hjälpa men knappast i något vardagligt samtal.

Jag känner igen mig i att ha svårt för att uttala orden "jag älskar dig" även till mina djur, och mena det men numera kan jag göra det men det har krävts en hel del jobb med mig själv för att komma dit och men att säga det till mig själv och verkligen menar är inget jag klara ... ännu men det kommer .

 

[tanten]

För att återgå till rubriken.
Är det inte mer en fråga om ord och ords värde än om själva känslorna?

För mig är det lätt att säga jag älskar dig. Men orden är inte meningslösa. Jag menar dem.

Ord är viktiga.
En nära vän säger att handlingarna visar känslorna men har lätt att säga de mest kränkande saker i ren tanklöshet. I hans huvud betyder inte ord så mycket. För mig är det snarare så att vänliga gester och handlingar kan man göra för vem som helst. Men orden är viktigare.

 

[nightcrawler]

Jag har bara sagt det till exet. Det är den enda människan jag kännt mej bekväm med att säga det till. Sen har jag sagt till min bästa kompis på skämt/flum på fyllan. Däremot har jag kunnat prata om det med henne, säga att jag älskar min familj och mina bästa vänner och exet. Men säga det rakt ut till en person går inte. Jag är inte den typen. Jag kan inte ens visa vad jag känner, mer än med exet. Känns så fruktansvärt obehagligt och fel

 

[gulan]

Fast nä, visst sa folk i Sverige att de älskar varandra långt innan Lilla huset på prärien kom hit. Att just du inte har hört det innebär inte att ingen någonsin sa det.

Självklart har jag inte hört hela Sveriges befolkning! Självklart fanns det personer som sa "älskar dig" till någon även när jag var liten på 70 -80 talet och jag inte hörde det! Men inte så som idag. Kan du ta fram något svenskt program riktat till barn /ungdom där man sa så till varann i minst varje avsnitt? Jag kan heller inte minnas att någon av mina kompisars förälder sa till sina barn "älskar dig" om de typ skulle sova borta ett dygn eller något annat speciellt. Min bästa väninna tex. ville alltid säga till sin son innan de avslutade ett samtal -älskar dig" "puss"!!

Jag kan inte annat än att hålla med. Kärlek har funnits och finns överallt i alla kulturer.

Som sagt! Du får citera mig där jag uttryckligen säger att kärlek inte finns. Kärlek och att säga orden jag älskar dig behöver inte vara samma sak. Man kan haspla ur sig ord för "det ska sägas" men det är bra mycket svårare att visa kärlek och vara kärleksfull om det inte är "på riktigt".

Sen kanske man har andra ord för att uttrycka det.

Så sant!

Och nej "Det lilla huset på prärien" införde inte uttrycket i Sverige.

Men det förekom tror jag i nästan vartenda avsnitt och det var en serie jag mer än gärna tittade på. Även senare på 90 talet missade jag nog inte ett enda program av Berverlyhills. Där var det rätt mycket love you, love -you to, mellan förälder och barn. Jag kan inte komma på någon serie eller film där detta upprepades så som i amerikanska filmer. Men du får gärna minnas någon svensk barn/ungdomsserie där föräldrar sa jag älskar dig till sin man eller unge/ungar i nästan varje avsnitt.....

 

[Lobelia]

Självklart har jag inte hört hela Sveriges befolkning! Självklart fanns det personer som sa "älskar dig" till någon även när jag var liten på 70 -80 talet och jag inte hörde det! Men inte så som idag. Kan du ta fram något svenskt program riktat till barn /ungdom där man sa så till varann i minst varje avsnitt? Jag kan heller inte minnas att någon av mina kompisars förälder sa till sina barn "älskar dig" om de typ skulle sova borta ett dygn eller något annat speciellt. Min bästa väninna tex. ville alltid säga till sin son innan de avslutade ett samtal -älskar dig" "puss"!!

Hur mycket och lite man använder orden förändras givetvis. Olika saker är moderna. Det har dock mycket lite med just programmet "Det lilla huset på prärien att göra" och mer med tidsandan att göra. Jag för min del minns inte ens att de sade det i programmet, det gjorde inte något intryck på mig. Jag reagerar på att du tillskriver en TV-serie uttrycket. Det är mer troligt att TV-serien speglar samhället som höll på att växa fram än tvärt om.

 

[Nahar]

Japps, väldigt ofta därav jag ställer frågan här. För jag vet inte hur jag ska få dem att förstå att bara för jag inte kan säga det med ord märker man oftast att jag ändå bryr mig om dem men att det istället märks på mina ageranden än med ord.

Nu har du ju fått många fler bra svar, men i alla fall: Jag tycker inte att det är din uppgift att få dem att förstå det på just deras villkor om du inte vill. Ni är ju alla vuxna och behöver inte ta ansvar för varandras känslor.

Tycker TinyWiny skrev bra. Kanske handlar det mer om obehaget/mindervärdeskänslan inuti dig själv än själva ordens vara eller icke-vara som gör dig obekväm?