Detta med känslor.

Jag är 32 år och har under hela min tid på jorden nog aldrig sagt "jag älskar dig" till någon. Inte ens till min mamma. Det handlar inte om att jag ogillar mamma på något sätt men det känns inte bekvämt med att säga just de orden.

När någon säger "jag älskar dig" till mig blir jag stel och vet inte vad jag ska säga. I mitt huvud är alla positiva kommentarer mm en lögn. Mest för att i mitt bakhuvud ekar alla negativa tankar om "du kan inte det där", "det klarar du inte", "du är så jävla värdelös" osv osv så i sig känns det som om de orden är en lögn. Att jag är värdelös, inte värd något eller någon och att de orden sägs bara för att.

Jag pratade med min barndomsvän om detta och hon sade "nej, du har aldrig sagt det till en människa men det du gör för en visar ju på att du bryr dig om en, att du gillar en och du visar det genom ord/attityd/sätt att vara så då behövs inget muntligt "jag älskar dig".

Har noll problem med att säga "jag älskar dig" till mina djur.

Jag känner mig liksom känslokall när jag aldrig säger det, som om de tänker "jaha, här säger jag att jag älskar henne men hon älskar inte mig".

Hade den diskussionen med min morbrors fru för två år sedan typ.
"Astronaut, vi alla älskar dig men du älskar inte oss". Försökte förklara läget men det verkade inte komma in rätt.

Hur kan man på ett bra sätt förklara hur man fungerar? Att jag faktiskt inte ogillar någon fast man aldrig kan uttala dessa ord? Om de inte förstår att jag visar min uppskattning mm genom saker jag gör än att uttala det?

Jag har aldrig sagt "jag älskar dig" till någon förrälder, syskon eller vän.
Jag har krystat ur mig det nån gång till någon pojkvän osv...

Men det känns konstigt. På svenska.

Jag säger "i love you" dagligen till min australienska sambo och vänner här. Men det är lättare på engelska på nåt sätt.

Om någon säger det till mig på svenska så känner jag lika som du, stel och liknande....

Mycket enklare på engelska

Jag är 34
 
Självklart har jag inte hört hela Sveriges befolkning! Självklart fanns det personer som sa "älskar dig" till någon även när jag var liten på 70 -80 talet och jag inte hörde det! Men inte så som idag. Kan du ta fram något svenskt program riktat till barn /ungdom där man sa så till varann i minst varje avsnitt? Jag kan heller inte minnas att någon av mina kompisars förälder sa till sina barn "älskar dig" om de typ skulle sova borta ett dygn eller något annat speciellt. Min bästa väninna tex. ville alltid säga till sin son innan de avslutade ett samtal -älskar dig" "puss"!!
Som sagt! Du får citera mig där jag uttryckligen säger att kärlek inte finns. Kärlek och att säga orden jag älskar dig behöver inte vara samma sak. Man kan haspla ur sig ord för "det ska sägas" men det är bra mycket svårare att visa kärlek och vara kärleksfull om det inte är "på riktigt".
Så sant!
Men det förekom tror jag i nästan vartenda avsnitt och det var en serie jag mer än gärna tittade på. Även senare på 90 talet missade jag nog inte ett enda program av Berverlyhills. Där var det rätt mycket love you, love -you to, mellan förälder och barn. Jag kan inte komma på någon serie eller film där detta upprepades så som i amerikanska filmer. Men du får gärna minnas någon svensk barn/ungdomsserie där föräldrar sa jag älskar dig till sin man eller unge/ungar i nästan varje avsnitt.....
Nej jag tänker inte leta fram några barnprogram till dig. Det är överhuvudtaget inte ens relevant vad som sas/inte sas på tv. I min barndom, jag är född -72, var det inte alls ovanligt att föräldrar sa till sina barn att de älskade dem eller att någon sa "jag älskar dig" till sin partner. Det var mycket prat om kärlek i min omgivning, kanske inte minst för att mina föräldrar tvingade med mig till diverse kyrkor (Jesus älskar alla barnen...). Det var såpass vanligt att jag mycket tidigt reflekterade över varför mina föräldrar aldrig sa något sådant till mig och jag utgick med all rätt ifrån att de inte gjorde det av den enkla anledning att de inte älskade mig.
 
Har inga problem att säga jag älskar dig till min man och barn, mina föräldrar har också alltid sagt det till varandra och oss, har nog till och med hört farmor säga det till både oss och min pappa flera gånger även om hon dog när jag var fyra så jag har svårt att komma ihåg.... I vårt hus tittade vi knappt på TV så har inget med amerikanska serier att göra. Däremot gör vi mycket annat i handling för att visa det också... Det är inte alltid bara ord. Beror säkert på hur van man är att höra det hur man reagerar på det. Ser inte själv varför jag inte skulle säga det ofta till min familj, jag älskar dem ju?
 
Jag har aldrig sagt "jag älskar dig" till någon förrälder, syskon eller vän.
Jag har krystat ur mig det nån gång till någon pojkvän osv...

Men det känns konstigt. På svenska.

Jag säger "i love you" dagligen till min australienska sambo och vänner här. Men det är lättare på engelska på nåt sätt.

Om någon säger det till mig på svenska så känner jag lika som du, stel och liknande....

Mycket enklare på engelska

Jag är 34
Kan det bero på att Svenska är ditt modersmål och att det har en annorlunda innebörd för dig? Jag leker med tanken bara.
 
Jag är 32 år och har under hela min tid på jorden nog aldrig sagt "jag älskar dig" till någon. Inte ens till min mamma. Det handlar inte om att jag ogillar mamma på något sätt men det känns inte bekvämt med att säga just de orden.

När någon säger "jag älskar dig" till mig blir jag stel och vet inte vad jag ska säga. I mitt huvud är alla positiva kommentarer mm en lögn. Mest för att i mitt bakhuvud ekar alla negativa tankar om "du kan inte det där", "det klarar du inte", "du är så jävla värdelös" osv osv så i sig känns det som om de orden är en lögn. Att jag är värdelös, inte värd något eller någon och att de orden sägs bara för att.

Jag pratade med min barndomsvän om detta och hon sade "nej, du har aldrig sagt det till en människa men det du gör för en visar ju på att du bryr dig om en, att du gillar en och du visar det genom ord/attityd/sätt att vara så då behövs inget muntligt "jag älskar dig".

Har noll problem med att säga "jag älskar dig" till mina djur.

Jag känner mig liksom känslokall när jag aldrig säger det, som om de tänker "jaha, här säger jag att jag älskar henne men hon älskar inte mig".

Hade den diskussionen med min morbrors fru för två år sedan typ.
"Astronaut, vi alla älskar dig men du älskar inte oss". Försökte förklara läget men det verkade inte komma in rätt.

Hur kan man på ett bra sätt förklara hur man fungerar? Att jag faktiskt inte ogillar någon fast man aldrig kan uttala dessa ord? Om de inte förstår att jag visar min uppskattning mm genom saker jag gör än att uttala det?
Det är väl kanske att det är ett ganska laddat uttryck här. Om man jämför med engelska där man uttrycker det med olika känsla till olika personer eller vad man kan säga. Samma som att man kan få höra "can I help you love" eller "can I help you sweetheart" när man kommer in i en affär i storbritannien eller USA. "Kan jag hjälpa dig älskling" säger man ju inte precis här :P

Hur som helst, du är inte ensam och jag tycker inte att du ska känna dig tvingad att bokstavligen uttrycka din kärlek till någon. Mina föräldrar har aldrig sagt "jag älskar dig" till mig eller mina syskon. Det har inte gjort att jag kännt mig mindre älskad av dem för det. Jag har svårt att säga "jag älskar dig" till mina barn, men visar att jag älskar dem på andra sätt. Jag hade önskat att jag kunde vara mer verbalt kärleksfull till dem, men det funkar bara inte och det får jag nog acceptera. Jag säger "jag älskar dig" till min man flera gånger om dagen.
 
Lärde mig när jag träffade min man, innan dess var det ingen fras jag hörde uttalas i min familj. Det sitter långt inne nu också, fast med maken känns det enkelt. Har faktiskt haft lite svårt att säga det till barnen (som nu är vuxna) trots att jag älskar dem över allt annat ❤️ Men det ingick liksom inte. Men jag tränar på det 😜 Jag är 60 😳
 
Jag är över 30 och har nog aldrig sagt att jag älskar mina föräldrar. Jag har skrivit det några gånger typ i kort och sånt och jag tror att min mamma har sagt det någon gång, men det är inget som normalt sagts, jag vet ändå att mina föräldrar älskar mig och min bror något otroligt mycket, likväl som jag älskar dem. De säger jag älskar dig till varandra lite då och då, men det var inte heller särskilt frekvent under min uppväxt. Vi visar det och säger det på andra sätt bara. Jag har sagt det i kärleksrelationer, men inte i alla. Och i senaste sa jag faktiskt det utan att till en början mena det utan för att det förväntades av mig. till vänner har jag sagt det någon enstaka gång, men lika där så visar och säger vi det på andra sätt. Att säga det till någon släkting känns inte aktuellt, vi har inte en sån relation trots att jag gillar flera av dem och känner varmt för dem. Skulle någon gå på mig som din släkting gjort så hade jag dragit mig tillbaka mer, känns väldigt konstigt och säger nog egentligen mer om den personen än om dig.
 
Hur kan man på ett bra sätt förklara hur man fungerar? Att jag faktiskt inte ogillar någon fast man aldrig kan uttala dessa ord? Om de inte förstår att jag visar min uppskattning mm genom saker jag gör än att uttala det?
Behöver man ens förklara? Om någon tror att man ogillar denne för att man inte säger att man älskar personen så är det något allvarligt fel på relationen. Vänskap kan man visa och uttrycka på många vis och utan att älska alla.
 
"Jag älskar dig" säger jag enbart till min partner, ingen annan. Tror mig minnas att jag hört det kanske 2 ggr som barn av mina föräldrar så det är liksom inte en fras som blivit normaliserad för mig i en relation som inte är en partnerrelation. Om någon vän eller familjemedlem skulle säga så till mig skulle jag nog svara "detsamma", dvs inte ens använda frasen som motrespons.
 
Förtydligande kanske:
Den delen av släkten som det berör är i sig en sida där alla visar sådana känslor mycket och ofta. Så de är i sig inte vana vid att någon inte direkt säger det tillbaka vilket säkert får dem att tro annat. Nu känner jag mig förvisso lite väl utanför i den släkten då de har släktfester ofta och alla är inbjudna utom jag mer eller mindre (trots att de vet om att jag är själv och inte har någon direkt familj här pga de har alla flyttat).

Jag arbetar dock på det här med att inte försöka nedvärdera mig själv osv, det har jag försökt med länge, i närmare 20 år men det sitter så pass djupt att jag får ta en sak i taget känns det som.
 
Jag är 32 år och har under hela min tid på jorden nog aldrig sagt "jag älskar dig" till någon. Inte ens till min mamma. Det handlar inte om att jag ogillar mamma på något sätt men det känns inte bekvämt med att säga just de orden.

När någon säger "jag älskar dig" till mig blir jag stel och vet inte vad jag ska säga. I mitt huvud är alla positiva kommentarer mm en lögn. Mest för att i mitt bakhuvud ekar alla negativa tankar om "du kan inte det där", "det klarar du inte", "du är så jävla värdelös" osv osv så i sig känns det som om de orden är en lögn. Att jag är värdelös, inte värd något eller någon och att de orden sägs bara för att.

Jag pratade med min barndomsvän om detta och hon sade "nej, du har aldrig sagt det till en människa men det du gör för en visar ju på att du bryr dig om en, att du gillar en och du visar det genom ord/attityd/sätt att vara så då behövs inget muntligt "jag älskar dig".

Har noll problem med att säga "jag älskar dig" till mina djur.

Jag känner mig liksom känslokall när jag aldrig säger det, som om de tänker "jaha, här säger jag att jag älskar henne men hon älskar inte mig".

Hade den diskussionen med min morbrors fru för två år sedan typ.
"Astronaut, vi alla älskar dig men du älskar inte oss". Försökte förklara läget men det verkade inte komma in rätt.

Hur kan man på ett bra sätt förklara hur man fungerar? Att jag faktiskt inte ogillar någon fast man aldrig kan uttala dessa ord? Om de inte förstår att jag visar min uppskattning mm genom saker jag gör än att uttala det?
Jag tycker nog snarast att det är hon som beter sig märkligt. Då är jag en person som har plättlätt för att säga jag älskar dig och kan råka säga det till lite alla möjliga (som jag älskar men det kanske inte betyder att jag vill leva med den personer för alltid och alltid osv, det kan lika gärna vara en vän).

Jag tycker det är lite märkligt att någon som ändå är rätt perifer som en moster ändå är vill att man ska säga att man älskar dom.
 
Säger det dagligen åt min son och maken. Speciellt sonen och jag säger det flera gånger åt varandra. Nu är han snart 5 så han förstår inte innebörden ännu men vill att han ska höra att han är älskad. Mycket kramar och pussar blir det också. Åt andra klarar jag inte av att säga det, känns helt fel! Har inte hört mina föräldrar säga det åt mej heller, mer 'älskade barn' och såna fraser.
 
Jag är 32 år och har under hela min tid på jorden nog aldrig sagt "jag älskar dig" till någon. Inte ens till min mamma. Det handlar inte om att jag ogillar mamma på något sätt men det känns inte bekvämt med att säga just de orden.

När någon säger "jag älskar dig" till mig blir jag stel och vet inte vad jag ska säga. I mitt huvud är alla positiva kommentarer mm en lögn. Mest för att i mitt bakhuvud ekar alla negativa tankar om "du kan inte det där", "det klarar du inte", "du är så jävla värdelös" osv osv så i sig känns det som om de orden är en lögn. Att jag är värdelös, inte värd något eller någon och att de orden sägs bara för att.

Jag pratade med min barndomsvän om detta och hon sade "nej, du har aldrig sagt det till en människa men det du gör för en visar ju på att du bryr dig om en, att du gillar en och du visar det genom ord/attityd/sätt att vara så då behövs inget muntligt "jag älskar dig".

Har noll problem med att säga "jag älskar dig" till mina djur.

Jag känner mig liksom känslokall när jag aldrig säger det, som om de tänker "jaha, här säger jag att jag älskar henne men hon älskar inte mig".

Hade den diskussionen med min morbrors fru för två år sedan typ.
"Astronaut, vi alla älskar dig men du älskar inte oss". Försökte förklara läget men det verkade inte komma in rätt.

Hur kan man på ett bra sätt förklara hur man fungerar? Att jag faktiskt inte ogillar någon fast man aldrig kan uttala dessa ord? Om de inte förstår att jag visar min uppskattning mm genom saker jag gör än att uttala det?

Det är väl inte konstigare än att alla funkar vi olika.
Jag säger gärna till de jag älskar att jag gör det. Älskar är för mig en väldigt stark, speciell känsla som inte är ngt lättvindigt.
Men jag älskar tex min partner, familj, bästa vänner etc. Och det säger jag då. Hur ofta eller i vilka situationer varierar. De gör detsamma.

Om någon kille sagt att han älskar mig och jag inte känt så djupt än så har jag inte sagt det tillbaks.
Det blir ju ett rätt stelt läge. Men det är en grej av stort värde för mig.

Jag tycker det känns fint och bra att säga att man älskar någon.
Men jag fattar ju att alla inte är likadana.

Jag har nära som tycker sånt är lite knepigt att uttrycka. De visar istället det genom att bry sig på olika vis.
Vissa pysslar gärna om en, bjuder på favoritmat, finns där vid kris, hjälper till att mecka/flytta/laga teknik/fixa i trädgården, tipsa om ngt de tror man kan vara intresserad av att se/uppleva etc.
Det är väl inget sätt som är bättre än det andra eller är rätt för alla.
 
Förtydligande kanske:
Den delen av släkten som det berör är i sig en sida där alla visar sådana känslor mycket och ofta. Så de är i sig inte vana vid att någon inte direkt säger det tillbaka vilket säkert får dem att tro annat. Nu känner jag mig förvisso lite väl utanför i den släkten då de har släktfester ofta och alla är inbjudna utom jag mer eller mindre (trots att de vet om att jag är själv och inte har någon direkt familj här pga de har alla flyttat).

Jag arbetar dock på det här med att inte försöka nedvärdera mig själv osv, det har jag försökt med länge, i närmare 20 år men det sitter så pass djupt att jag får ta en sak i taget känns det som.
Dina släktingar lever väl inte isolerade från Sverige i stort? Det borde vara bekant för dem att alla inte säger jag älskar dig med lätthet till alla.

Det är ett konstigt vis att visa sin kärlek mot dig, att utesluta dig, det tyder snarare på att det är tomma ord. Om de verkligen älskar dig så hade du alltid varit välkommen på släktträffarna.
 
Förtydligande kanske:
Den delen av släkten som det berör är i sig en sida där alla visar sådana känslor mycket och ofta. Så de är i sig inte vana vid att någon inte direkt säger det tillbaka vilket säkert får dem att tro annat. Nu känner jag mig förvisso lite väl utanför i den släkten då de har släktfester ofta och alla är inbjudna utom jag mer eller mindre (trots att de vet om att jag är själv och inte har någon direkt familj här pga de har alla flyttat).

Jag arbetar dock på det här med att inte försöka nedvärdera mig själv osv, det har jag försökt med länge, i närmare 20 år men det sitter så pass djupt att jag får ta en sak i taget känns det som.

Om det är viktigt för dig att ändå fortsätta vara nära den delen av släkten så hade jag kanske försökt haffa personen i fråga när ni är ensamma nån stund, alternativt bett om att prata lite kort, och helt sonika förklarat. Något i stil med 'jag tycker om er mycket allihop och ni är viktiga för mig men jag kan inte riktigt uttrycka det på samma sätt som ni'. Det tycker jag nog de flesta borde förstå och respektera.
 
Eller att man hör det ofta i filmer som vi omedvetet / medvetet tar stort intryck ifrån :D
Det som talar emot det är att få såg den och kunde ta intryck av den, medvetet eller omedvetet. Det var liksom ingen stor serie utan ett barn/familjeprogram. Jag såg den, åtminstone delvis, enbart för att jag älskade böckerna men var lite besviken då serien var dålig jämförelsevis och inte följde böckerna så värst väl. Hade jag inte läst böckerna hade jag inte orkat se "skiten".

Sen är det svårt att introducera något som redan finns.
 
Om det är viktigt för dig att ändå fortsätta vara nära den delen av släkten så hade jag kanske försökt haffa personen i fråga när ni är ensamma nån stund, alternativt bett om att prata lite kort, och helt sonika förklarat. Något i stil med 'jag tycker om er mycket allihop och ni är viktiga för mig men jag kan inte riktigt uttrycka det på samma sätt som ni'. Det tycker jag nog de flesta borde förstå och respektera.

Nära och nära det är diskutabelt. Vi ses väl då och då men aldrig som så att jag blir inbjuden på t.ex. släktträffar eller liknande när övriga blir här så känner mig inte direkt som om jag tillhör den där släkten hela tiden. Ses i yttersta nödfall om man säger så. Dock så är de duktiga på att ringa och gnälla hos min mamma för att jag "inte visar känslor".

Dina släktingar lever väl inte isolerade från Sverige i stort? Det borde vara bekant för dem att alla inte säger jag älskar dig med lätthet till alla.

Tre av dem är från Polen så majoriteten har polskt påbro, antar det där den andra levnadskulturen kommer in (att yttra känslor eller vad det nu kan vara). De umgås mest med polacker.
 
Det som talar emot det är att få såg den och kunde ta intryck av den, medvetet eller omedvetet. Det var liksom ingen stor serie utan ett barn/familjeprogram. Jag såg den, åtminstone delvis, enbart för att jag älskade böckerna men var lite besviken då serien var dålig jämförelsevis och inte följde böckerna så värst väl. Hade jag inte läst böckerna hade jag inte orkat se "skiten".

Sen är det svårt att introducera något som redan finns.
Tänk utanför boxen! Det finns oändligt med amerikanska filmer / serier med "I Love you, I Love you to" köret. Jag tog präriehuset som ett exempel.....förstår inte varför du väljer att att haka upp dig så hårt på den?
 
Tänk utanför boxen! Det finns oändligt med amerikanska filmer / serier med "I Love you, I Love you to" köret. Jag tog präriehuset som ett exempel.....förstår inte varför du väljer att att haka upp dig så hårt på den?
Men du, om du menar att det är en gengre påverkat så kanske du inte ska peka på ett TV-program och förvänta dig att folk ska inse att du menar amerikanska serier i stort. Jag hakar upp mig på att det är ett orimligt påstående och att ditt inlägg handlade om om det. Det var inte direkt en bisats.

Jag håller för övrigt fortfarande inte med, det är ett uttryck för tidsandan som i och för sig kan ha påverkats av medier ( snarare är det medierna som påverkats av tidsandan imoch för sig) men jag tvivlar på att de varrit drivandedrivande. Vissa har tagit det till sig andra inte. Nyandlighet, love peaces and understanding, hippierörelsen, sexuell frigörelse mm. I och för sig började det snarare på 60/70-talet så några årtionden tidigare.
 

Liknande trådar

Relationer Hej Då jag inte har någon i min krets att vända mig till kollar jag om det finns någon på buke. Kanske blir ett långt inlägg, så ni...
Svar
11
· Visningar
1 864
Senast: Twihard
·
  • Artikel
Dagbok Idag känner jag mig så otillräcklig. Otillräcklig på jobbet, som fru, som mamma och mest av allt som matte. Det känns som om jag skulle...
2 3 4
Svar
76
· Visningar
9 095
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 050
Senast: jemeni
·
Hemmet Lägenheten ovanför mig har fått nya boende. Vet att jag tidigare har skrivit om mitt lyhörda hus och att det hörs särskilt mycket från...
12 13 14
Svar
272
· Visningar
22 756

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp